Smedsläkten THUNMAN

 

Två "Thunmän" i förskingringen.
Några biografiska anteckningar sammanställda av
Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2000-2010.

 

OLOF THUNMAN - 
folklivsskildraren och trädkonstnären. 

Olof Thunmans föräldrar var folkskolläraren Jakob Thunman, född den 7 januari 1850 i Axmar bruk, Hamrånge och hans första hustru Eva Sofia Gauffin 1844-1890. Olof Thunman föddes den 11 februari 1879 i Uppsala och avled i Noor, Knivsta den 29 oktober 1944.  

Vem var egentligen Olof Thunman? Upplandsskald och konstnär, författaren till Upplandssången, som skrevs redan 1909,  och till lan­dets mest kända vandringsvisa, Vi gå över daggstänkta berg … men han var mycket mer än så. 

En liten ledtråd kan vara den beskrivning han givit av sig själv:  
en bit målare,
ett stycke skald,
en aning vismakare,
en skärva människa 

Mångsidig var han verkligen. Han diktade till sina teckningar och tecknade till sina dikter - det hände att han tonsatte dem också. Att han dessutom var en seriöst arbetande  forskare vad gäller Upplands natur och historia är mindre känt, men intres­sant att veta som bakgrund till hans konst. 

Det är från naturen Olof Thunman hämtar mycket av sin skapar­kraft både till dikt och bild. Trädbilder blir hans specialitet under de sista decennierna, allt oftare i form av tuschteckning­ar som i sin teknik av små, upprepade pennstreck nästan kom att likna etsningar. 

Thunman tog träden på allvar - de blev för honom individer, var och en med sin egen personlighet och historia. Träden i folktron var ämne för hans forskning. En planerad skrift om uppländs­ka offerträd kom dessvärre aldrig längre än till skisser och ut­kast. men det är på så sätt många av hans trädbilder kommit till, som illustrationer till trädforskningen. 

Torsten Thunman har i sina minnen kring brodern Olle pekat på den forskarnit han visade, inte bara vad gäller uppländska offerträd, utan Upplands historia över huvud och framför allt dess folk genom tiderna. Alltifrån forna tiders vikingar, runristare och bönder till sin egen tids fiskare och bondebefolkning. Resul­tatet blev ett stort antal folklivsskildringar i prosa, dikt och bild - många publicerade i Upsala Nya Tidning där Thunman var en flitig medarbetare under många år. 

Med tiden blev Olof Thunman en lärd man genom att ständigt iakt­ta och samla på sig kunskap varhelst han korn åt, i sitt umgänge med såväl vetenskapsmän som arbetare och bönder. Fiskarebefolkningen i Hållnäs lärde han känna genom att följa deras arbete år efter år. Genom att delta i arkeologiska utgrävningar fick han kunskap om Upplands forntid. Kännedom om bruksmiljön fick han redan från barnsben. Thunman var själv av va!lonsläkt -morfadern var mästersmed vid Österbybruk.   Före Knivstaåren var Olle och hans hustru Carin dessutom bosatta vid Löfsta bruk och här  tillkom de flesta av hans vallondikterr. Tillhörigheten till bruksrniljön och dess sotiga smeder korn alltså ur släktskap och egna minnesbilder från barndomstiden. Dikten Walloner slutar: 

”.. och ser jag de väldiga hammarsmeder
    med stålhårda muskler och fjädrande leder
    - det är deras ättling som går där och
    skäms för sin finhylta hand.”

 

I Knivsta bodde Olof Thunman med hustru Carin från 1927 till sin död 1944. Här tillkom två av hans fem diktsamlingar "Mark och vindar" 1935 och "Visor från vidd och vrå" 1939. Även i hans bildkonst är det gott om Knivstamotiv från denna tid. 

Bland Knivstaborna var han välkänd. Han syntes ofta på byn och alla visste vem "Thun-Olle" var, eller "Olle-med-vers", som han också kallades. Många minns honom ännu och i otaliga anekdoter finns bevarad bilden av honom som den glade spexmakaren och sällskapsmänniskan, pigg på upptåg och lite av vildhjärna  med leklynnet välbevarat. Han avskydde allt som var  "brackigt" och avvek från det konventionella även i sin klädsel: såväl i salong som stuga uppträdde han oförfärat i sportkostym av vadmal med benlindor och grova kängor. På huvudet satt en hatt modell tropikhjälm. Så minns man honom på byn på ständiga vandringar och så har konstnären Eric Ståhl avbildat honom i statyn vid Särsta Wärdshus.

Olof Thunman var en mångsidig konstnär. Han var mycket mer än folklivsskildrare och trädforskare och det finns andra sidor som också förtjänar att lyftas fram. Thunmangillet arbetar i den riktningen med att dokumentera och aktualisera. Många dik­ter är opublicerade och finns i privat ägo som tillfällighetsdikter på små lappar, baksidan på krognotor, matsedlar etc. Olle var generös med sådant till sina vänner och han skrev på vad som fanns till hands helt enkelt.- till och med på dörrar och köksluckor finns tillfällighetsdikter. "Vi gå över dagg-stänkta berg” improviserades på en lösmanschett! Så håll ögonen öppna, käre upplänning. Du kanske hittar en opublicerad Thunmandikt.
Källa:okänd författare 

 

Efter mogenhetsexamen i Uppsala 1898 studerade han historia och nordiska språk där; övergav emellertid vetenskapen för att ägna sig åt diktning och måleri; 
1902-05 studerade han vid Konstakad; under 1908 bodde han en tid i Paris; 
långt innan hans första diktsamling trycktes var många av hans visor kända och älskade, framför allt "Vi gå över daggstänkta berg", skriven till en folk­visemelodi från Hälsingland, samt "Det Konglige Regemente". En del av hans dikter samlades och utgavs 1919 under titeln "Pan spelar". Till dem hör flera allmänt kända sånger t ex "Upplandssång" (Här ligger lan­det) och "Lämnar gemaken". Senare arbeten av honom är "Olands sånger" (1927), "Fornbygd och färdvägar" (1929), innehållande "dikt och prosa, musik och bild"), "Mark och vindar" (1935) samt "Visor från vidd och vrå" (1939); han är Upplandsskalden framför andra;  på mödernet av vallonsläkt, och under många år bodde han i de gamla bruksbygderna vid Österby och Leufsta;  med stark inlevelse har han tolkat de gamla smedernas lynne och egenart och skildrat deras liv i helg och söcken; de norduppländska barrskogarna lik­som slätterna kring Uppsala (han bodde under senare år i Knivsta) till­talade hans smak för det kärva, forn­nordiska och "hedniska", och detta föga insmickrande landskap, dess flora och fauna, folktro och bygdekonst har han besjungit med kärleksfull för­ståelse; hans dikt, som påverkats av nittiotalsförfattarnas, icke minst Karl­feldts, når väl icke upp till de stora mästarnas men kan bli både melo­disk och märgfull; till många av sina visor satte han själv melodi, och han älskade att vid festliga tillfällen deklamera dem eller sjunga dem till eget ackompanjemang; som person­lighet var han en vagabondnatur, som satte friheten främst av allt; en "stu­diosus landsvägiensis" kallade han sig själv; sin replipunkt hade han i Upp­sala, där han var en välbekant gestalt, legendarisk för sina fysiska kraftprestationer; även som målare och tecknare fängslades han av det kärva uppländska landskapet; hans olje­målningar är omdiskuterade, men som tecknare och illustratör har han blivit erkänd; representativa för hans konst är de akvarellerade tuschteck­ningar,  "Örskär"  och  "Upplands nordligaste udde", som återges i tidskr. Till rors 1942.

Litt: E. Berggren: ”Ur en Upplandsskalds diktning" (i "Rimner. Vers och prosa", 1926);

  1. Lundberg, "Upplandsskalden 0. Thunman" (i Upplands fornminnesfören:s tid­skr. 46: 2, 1939); N. Ålenius, "O. Thunmans konst" (1942). red W. F.

 

Sammanfattning 

1879 Född i "Imperfektum”i Uppsala. 

1898 Studentexamen vid Uppsala högre allmänna läroverk.
        Därefter några års studier vid universitetet (bl a nordiska språk). 

1902-1905 Elev vid Konstakademien. Där belönad med Hertigligamedaljen  
         (Islossning, ägs av Katedralskolan Uppsala) och Kungl medal­jen 
         (Dembagrynnan). 

1905  Deltog i Konstnärslagets från 1905 utställ­ning på Valand i Göteborg 
         (tillsammans med bl a JohnBauer och Gusten Widerbäck). 

1907-1923 Under de åren vistades han växelvis i Stock­holm, Upplands skärgård, 
         Västergötland och på Västkusten och målade under denna tid mest 
         mariner. 

1908  I Paris, "där han trivdes lika bra som fisken på land.'" 

1912 Gift med konstnärinnan Carin Kuylenstierna och mest bosatt på Axvalla hed. 

1919 Bonnierska författarstipendiet. 

1923 Makarna flyttade till Uppland och blev sedan hans hemlandskap trogna. De 
        bodde några år vid Lövsta bruk (Sälsjön). Under denna tid skrev han de 
        flesta av sina vallondikter. övergick alltmer från olja till tusch som uttrycks-
        medel. 

1928 Flyttade till Noor vid Knivsta och arbetade där till sin död. 

1939 På sextioårsdagen blev han föremål för stora hyllningar. Middag på Rikssalen 
        av Forminnes­ föreningen och konsert av Olands orkester med Thunman-
        program i universitetsaulan. 

1942 Thunmanutställning på Upplands nation. Detta var hans enda egna 
        utställning. 

1944 Den 23 oktober hans dödsdag. Jordfästningen ägde rum i Domkyrkan, som 
        var fylld till sista plats. Med hedersvakt av officerare från I 8, under 
        facklors sken till tonerna av Marcia Carolus Rex och förstämda trummor bars
        kistan genom Odins lund till gravsättningen. 

1945 Minnesutställning på Östgöta nation. Mer än  5.000 besökare! 

 

1954 Upplands nation reste på Olof Thunmans grav en minnessten. Inskrift: 
        Upplandssängens sista vers. 

1960 Representerad med porträtt, konstverk och dik­ter på utställningen Les 
        Wallons en Suéde i Liege. 

 

Som tecknare medverkade Olof Thunman under ett trettio­tal år i Uppsala Nya Tidning, särskilt i dess då för tiden påkostade julnummer. Originalen till dessa teck­ningar spriddes i de uppländska bygderna. 

På flera akademiska institutioner i Uppsala finns många teckningar av hans hand, bl a på växtbiologiska insti­tutionen och på muséet för nordiska fornsaker. Jernkon­toret i Stockholm äger teckningar från uppländska järn­bruk. 

Olof Thunman var hedersledamot av Upplands nation. Na­tionen förvaltar Thunmanfonden, dvs de medel som insam­lades vid hans femtio- och sextioårsdagar. 

Kungl Upplands regemente tilldelade honom en plakett, med en relief av en målning av Thunman, som regementet ägde. Vidare fick han regementets förtjänstmedalj i guld. 

Han fick flera stipendier från Svenska akademien. 

 

 

I STORA OFREDEN

AV OLOF THUNMAN.

 

Det var vår, det var maj på nytt. 
Men blekt var solskenet denna dag
den stora ofredens sista år. 

På Axmar bruk hade hamrarnas slag
förstummats, och barn och kvinnor flytt
till skogarnas gömslen och snår.

Vid masugnen ljödo kommandorop,
och där drillades träget en uppbådad hop
av tvehågsna bönder - en brokig kår,

förstärkt med smedernas lag.
Och där övades salva med dån och brak,
och man siktade länge och väl.

Och förvaltarn själv förde högsta befäl
med mönstrande min,
och hans närmaste man var en lång och rak,
enarmad karolin.

 Det såg styggt ut i söder. Ett rökmoln steg 
som ett ofärdsspöke mot morgonskyn.
Och snart bolmade brand vid brand
längs hela Hamrånge strand.

Det var en sällsam och otäck syn. 
Och folket stod där och såg och teg,
och mången vart vit i hyn.

En eka kom in från Gåsholma skär,
där en utkik legat. En karl sprang i land
förtumlad och blek och skrek:

”Nu är ryssen här.” 

Och det var han. Galär på galär
med blåvita vimplar på stång och mast
kom länsande in över fjärdens våg,
tills hela galéjeflottan låg

förankrad och vräkte i land sin last
av kosacker i rasande hast.
Snart började kulorna vina vasst.
Karolinen föll.

Så hördes kosackernas hesa tjut.
De kommo i vild galopp
svärm efter svärm mot bruksbacken opp.
”Ge fyr”, skrek någon. Men hopen höll

för högt, och när krutröken skingrats till slut,
red fienden an som förut.
Och den modstulna svenska skaran vek
och flydde förvirrad till skogs. 

Men Janne Thunman, en hammarsmed,
som också var med,
han märkte visst ingenting
av kamraternas flykt. Han dröjde och slogs.

Han svängde lätt som på lek
men i stora svepande sving
en väldig slågga med skaft av ek.
Han klubbade ned 
en häst och dräpte en svart kosack,
som alltför argt efter Janne stack.

Men kringränd han blev och trängd och stängd 
och hade ej rum att slåss,
och vart snärjd med en tross
och fången och slängd 
på en löshäst - och sen bar det av
till stranden i trav

Och Janne var illa däran.
Och han såg hur bruket och herrgården brann. 

Han blev vräkt ombord och släpad fram 
till en pyntad och grann
befallande herreman,
som stod i galärens akterstam
med en svit i stjärnor och band.

Men vid relingen stod där en släpögd
tolk, en svensk, som förrått sitt land
och sitt folk.

Och Jaune vart röd av skam.

-Till Söderhamn skulle färden gå.
Man ville ha lots inomskärs dit bort.
Och det var en stor helöning att få.
Men Janne tackade nej helt kort.

Han blev frestad med guld och hotad med knut.
Han såg värjor blänka i samma sekund
och han trodde det var hans yttersta stund
-men svarade nej som förut. 

Förskonad blev han från knut och svärd
men fick göra en lång och bedrövlig färd
som fånge från hembygdens rykande strand
till moskoviternas vanskliga land. 

Tolv år därefter kom han igen.
Så står det att läsa i kyrkboken än.
Och här slutar i dunkel hans spår.
Hans bragd fick ej hamn
i ryktets famn,
men Rysstallen susar stundom hans namn,
när vinden i kronan går.

 

 

 

 

 

NILS RONALD (RON) THUNMAN
Vice Amiral USA:s flotta 

Sammanställning och redigering: Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2000-2010.
(När forskaren korresponderade med Ron Thunman i slutet av 1980-talet, svarade denne ibland på sitt officiella brevpapper. Nederst på detta brevpapper en mycket imponerande titel, nämligen ”rear admiral, chief of US Navy Submarine Warfare”. Inofficiellt och privat använde han ibland också pseudonymen “plunger T” = dykare T!).

 

  
Vice Amiralen Nils Ronald Thunman 

 

Farfadern och hans familj
  Karl Nikolaus Jakobsson Thunman, född 19 december 1877  i Axmar bruk, 
  Hamrånge X. Död 23 december 1965 i Sandviken. 

  Gift 30 december 1900 i Skog X med

  Margareta (Märta) Matilda Granberg, född 21 juli 1873 i Böle, Skog X.
  Död 29 mars 1969 i Sandviken. 

  Barn:
  Karl Erik Thunman, född 5 december 1900, se nedan!
  Agda Elisabet Karlsdtr, född 15 mars 1903
  Ernst Nikolaus Karlsson Thunman, född 8 september 1905
  Olga Maria Karlsdtr Thunman, född 15 oktober 1907
  Elsa Matilda Paulina Karlsdtr Thunman, född 10 juni 1909
  Karl Gunnar Jakob Karlsson Thunman, född 11 februari 1912
  Britt Mariana Karlsdtr Thunman, född 6 december 1918 


Föräldrarna och syskonen

  Karl Erik Thunman, född 5 december 1900 i Yttre Sandviken, Sandviken, 
  död 9 december 1978 i Springfield, Illinois, USA. 

  Gift med

  Julia Lindblom född  25 december 1895 i Yttre Sandviken, Sandviken, 
  död 7 december 1991 Niceville, Okaloosa, Florida, USA 

  Barn: 
  Karl Eugen Thunman, född 13 oktober 1923 i Springfield, Illinois, USA.
  Phyllis Margareta Thunman, född 25 februari 1926 i Springfield, Illinois, USA.
  Nils Ronald Thunman, född 26 februari 1932 i Springfield, Illinois, USA.
  Amiral i Springfield, Illinois, USA.

 

During 35 years of active duty in the U.S. Navy, Vice Admiral Nils Ronald Thunman served in numerous professional fields, ranging from submarine duty, nuclear power, personnel management, education and training, and research and development before retiring from the Navy in 1989.

Known simply as Ron Thunman in 1949, when he graduated from Springfield High School as a three-sport athlete in football, basketball and track, he initially attended the University of Illinois College of Civil Engineering on a football scholarship and later earned his Bachelor of Science degree from the U. S. Naval Academy in Annapolis, Md., graduating in 1954.

 After entering active duty, Thunman successfully completed submarine school, nuclear power school and nuclear prototype training. Additionally, he has been awarded two honorary doctoral degrees, and he holds the Navy Distinguished Service Medal (two awards) and Legion of Merit (four awards).

 A member of the Springfield High School Hall of Fame, Thunman, 77, will enter the Springfield Sports Hall of Fame on April 7.

Thunman played a role in the early military training of a current U.S. senator and recent unsuccessful Republican presidential candidate during their days at the U.S. Naval Academy. Thunman commanded the first-year (plebe) class of one 17-year-old John Sidney McCain who, unbeknownst to Thunman, came from a Navy family.

Thunman said the teenage McCain immediately impressed him when the plebe battalions competed athletically — in McCain’s case, in boxing.

According to Thunman, what McCain lacked in skill, he made up for in sheer tenacity, noting it quickly became obvious no one was going to take him down easily.

“Everybody had to be involved in sports, and we made him a boxer that summer,” Thunman recalls. “I didn’t know that his father was an admiral, but you could tell he was always on the edge of the regulations. He pushed the system as much as anybody.

“One thing I said about him, as soon as he got in the ring he’d start swinging until everybody involved went down, whether it was him or the other guy.”

Saying he “got a real kick out of him,” Thunman noticed McCain’s quick wit and sharp sense of humor, and the future war hero and senator quickly emerged as a leader in his group.

“We’ve remained good friends over the years,” Thunman said. “I haven’t seen him for a couple years, but I contact him by e-mail a couple times a year. I got to know his dad, also a submariner, very well, and I used to play tennis with his dad. His father was a real kick, too. He wanted people to play tennis with who were submariners.”

Years after graduation from the Naval Academy, Thunman’s naval duties included serving as deputy chief of naval operations for submarine warfare and chief of naval education and training.

As deputy chief of naval operations for submarine warfare, he determined requirements and directed all programs involving submarines and submarine support, and managed the planning and execution of an $18 billion annual budget.

It was while serving in that capacity Thunman played a role in famed oceano-grapher Robert Ballard’s 1985 discovery of the sunken luxury liner Titanic, submerged in the icy depths of the North Atlantic Ocean.

“It’s a funny story,” Thunman said. “I was in the Pentagon and we wanted to go out and take a look at the USS Thresher and USS Scorpion, (which had sunk in the North Atlantic at depths of between 10,000 and 15,000 feet). I wanted to know what was on the bottom, what amount of radioactivity was on the bottom.

“This young guy Ballard comes in — an under-sea expert and a likeable guy; we’re still very good friends today. He says, ‘Let me tell you what I can do for you, admiral. We can find the Titanic — send an unmanned vehicle right into the grand ballroom.’

“I got angry with him,” Thunman said. “I said, ‘Look, young man, we’ve got some important things to do. We’re not looking for the Titanic.’ I said we don’t have money for that. He said, ‘Would you mind, if I had the time, if I look for it?’ and I said, ‘I don’t care what you do on your own time, but this is what we’ve got to do.’”

“One day someone tells me Bob Ballard’s on the marine telephone, and Ballard says, ‘Admiral, I can’t tell you much more than this, but we found it.’ I said, ‘Found what?’ and he says, ‘I can’t tell you what, because this is an unclassified phone, but we want to meet you in Portsmouth (Va.) with the press.’ ”

“Well,” Thunman said, “I thought, ‘The good news is we found the Titanic. The bad news is we don’t have a program for it; we don’t have any funds appropriated. So I decided to tell the secretary of the Navy, who was John Lehman. I told him, ‘Great news — we found the Titanic!’ He never thought to ask me what we were doing looking for the Titanic.”

Thus Thunman, while never giving Ballard explicit permission to search for the Titanic, allowed Ballard’s successful Titanic search to take place.

“It was an incredible thing,” Thunman said. “When Ballard came back, only he and I knew where the Titanic was.”

Thunman, whose grandson, Carl Thunman, is a world class crewman at Princeton and may be headed for the Olympics, says despite the many notable experiences he had while serving for decades in the Navy, some of his most vivid memories remain from his athletic days at Springfield High.

“There were so many things I’ve done in submarines that were pretty exciting, and I can’t remember much about them,” Thunman said. “But I still remember mistakes I made in football and basketball.

“I can still remember shots that I missed.”

 

Thunman personal file:

Birthdate: Feb. 26, 1932
Family: Wife — Owsley; Children — Ron, Mike 
Schools attended: Springfield High School, University of Illinois, U.S. Naval Academy, U.S. Navy Nuclear Power School, U.S. Navy Submarine School
Sports played: Football, basketball, track.

Biggest athletic influence: “My coaches, Bill Roellig in football and Herb Scheffler in basketball, were both wonderful influences in my life — athletically and in making me a good citizen.”

How I’d like to be remembered: “On my grave, that I was a submariner. I’m very proud of my submarine career.”

Fondest athletic memory: “The day I was told I’d been selected as a first-team all-state center in football. That was an incredible shock, and it led to so many things for me. It opened up an awful lot of doors for me.”

Copyright 2009 The State Journal-Register.