Rhapsody in green beret.
av Bengt Seger, kj 1956-1957

 

Urkustjägare 1956/57


Mitten av 50-talet
;

Den Sovjetiska björnen ligger i ide men vaknar ibland och ruskar på sig varvid svenskarna skaffar sig lite nya vapen för att freda sig. Vapenvägrare hamnar i fängelse och vi övriga medborgare har inget problem med det.

I detta läge får 361115-0818, Seger, order att inställa sig för mönstring till lumpen och utsätts för att delta i en test bestående av en hel del matematiska och andra tester som skall bestämma hans framtid i försvaret.

Han får därefter träffa psykologen. 

Oj!

Hon var blond!!

Hon var blåögd!!

Hon hade en beslöjad röst!!

Hon sa: - du skulle bli ett jättebra underbefäl

- Nä-vaff-, det tror jag inte att jag kan, vill inte.

- Jomenvisst 

Det visade sig att denna underbara varelse hade MAKT att bestämma att Seger skulle bli en del av försvaret av våra kuster i egenskap av underbefäl vid kustartilleriet i Vaxholm. 

Alltså:

På höstkanten 1956 befinner sig Seger på en gratis båttur från Stockholm till Rindö, betalad av staten, för avlämning på Oskar-Frediksborg på Rindö. (Farmor kallar detta ställe för ”Gråbo” därför att killarna är grå, borgen likaså och att det är ett djävligt tråkigt ställe.). Tro det! 

Ressällskapet består av ett antal likasinnade, förvirrade, tonåringar som antagligen också träffat den underbara psykologen och inte haft vett att skrika NEJ!!

En person i uniform går omkring och kollar killarna;

- 81 Seger?

- 81 ??

- Ja det är du det.

- Nämen vadå då!

- Du kom i tid och slipper att sitta i buren. GRATULERAR! 

Buren fanns faktiskt på den här tiden och den var inte ett dugg kul.

 

På Rindö KA1 Gymnastiksalen 

Lämna alla civila kläder i en säck. (Du får tillbaka dem om ett år oskadda). Kryp i kypertstället som är värdens mest oklädsamma plagg som endast används av malajer och naftisar som inte fått ut de riktiga grejorna. Vi går från förråd till förråd och kvitterar ut uniform och alla andra grejor. 

Soldaten: - Hörru du den här jackan är för liten.

Förrådskillen: - Jackan är inte för liten, det är soldaten som är för stor (eller, i förekommande fall tvärtom)

Vi fick även ett vapen, Mausergevär modell 1896!!! Detta år, 1956, tanken svindlar när man tänker på hur det skulle ha slutat om björnen skulle ha vaknat där österut.

 

Kasern 2 (tror jag)

Nya bekanta, nya erfarenheter. Kompanichefen heter Rosenbaum, en hedersman enligt alla annaler. Klackjärn på marschkängorna som ekar genom hela kasernen när han kommer i korridoren. Djävligt imponerande! Minst 100 decibel. Pang, Pang. 

Exercis på kaserngården, även på skidor. 

Hedersvakt på begravning, alla hade en tår på kind. Konstigt.



KA1-OF, dec 1956, 7 batt, hedersvakt
.
Bild: Bo Nellhag 1956

 

Marknadsföring.


Förlaga bild: Bryngelsson kj 56-57 (1936-2010)
embarkerar landstigningsbåt vid våldsam
landstigning.
Bild: Bo Nellhag kj 56-57
 

 

Alla underbefälselever samlas i en sal och får sig till livs en säljorgie av sällan skådat slag.

Säljare major Carleson och löjtnant Magnusson. Kompisar och medlemmar i det svenska fäktlandslaget.

Ni kan bli frivilliga KUSTJÄGARE!!!

Detta innebär mer av allt;

  • springa mer
  • skjuta mer
    • nya båtar
    • nya uniformer
    • ny utrustning i allmänhet
  • Och en sjuhelvetes status!!!!. 

 

Vem kan tacka nej till detta? Seger anmäler sig.

Dock infinner sig eftertankens kranka blekhet och han tar tillbaka sin anmälan.

Då får han träffa löjtnant Högelin.

- Vad pysslar du med idet civila ?

- Jag har jobbat på bilverkstad och nu jobbar jag på FOA.

- JAHA, Fritid, vad ägnar du dig åt?

- Bygger en båt till exempel.

- Jasså! Kan du läsa ett sjökort?

- Jaarå!

- Kan du skruva isär en mekanisk pryl och sätta ihop den igen?

- Javars (bilverkstan)

- Och varför skulle inte du bli en bra kustjägare?

- Jag har så djävla dålig kondition.

- Konditionen Seger, den ordnar vi!

Tablå! Seger blir antagen som ”frivillig” kustjägare.

 

Och så blev man det då:

Carleson höll sitt ord;

Nytt logement

Ny madrass - Hästen’s tror jag, den var alla fall av riktigt tagel.

Ny uniform

Nytt allt annat också.

Han glömde dock att säga att man behåller den gamla utrustningen.

Detta innebär att man har två av allt. Två uniformer, två overaller, två sjösäckar etc. allt utom snuskburk ty sådan måste man ha i tre utföranden för att säkerställa att mannarna får rätt matportioner!!??
Detta var tungt pojkar! Ett djävla slit!

 

Så börjas det.

Hör och häpna, 1896-puffran lämnas in och ersättes av kpist m/45. Ett genialt enkelt vapen som dessvärre är helt ofarligt för ”den lede FI” om han inte befinner sig närmare än 200 meter och har glömt att hålla upp en våt filt som skydd. 

Utöver kulsprutepistol kpist m/45 var vi även utrustade med lätt kulspruta ksp m/42B samt raketgevär rg m/51.



Kj Karlsson, 2:a plut vadar m ksp m42B vid Kroksö
Bild: Bo Nellhag 1957

Första pluton består av 28 killar och tre befäl. En av killarna blev kändis och flyttade så småningom till Moskva men det är en annan historia. (Han hette visst Stig Bergling tror jag)


löjtnant Högelin, cox, Stig Bergling, plikthuggare (tempohållare)
vid rodd i valbåt med Korsö och Korsö torn om babord i fonden

 

Cheferna hette Löjtnant Magnusson, Flaggjunkare Hårdsten och Sergeant Johansson. Bra folk. 

-Ni kommer inte att få gå högvakt för då måste man kunna gå i takt och NI skall alltid förflytta er med språng, så glöm det.

 


Förflyttnig till Myttinge skjutbana, Värmdö, ”The Emiliano Zapata style”

Bild: Bo Nellhag kj 1956-1957

 

Kul! Men så blev det. Och kondis fick vi. Slit och släp hela vintern. Varje lördag orientering på Rindö någon mil eller så. Den som inte sprang utav helvete missade färjan och bussen till Stockholm och fick tillbringa halva lördan på logementet, Alltså gav man järnet .

 

Så blev det vår 1957.

Kompaniet fick tre 200-båtar sex 300-båtar, alla nya från varvet, samt MUL 10 som var en relik från medeltiden men trots det användbar för sitt ändamål som trossbåt. Hon döptes omgående till det stolta namnet Matvraket! Blev riktigt presentabel när vi tagit bort bilderna av Musse Pigg och Kalle Anka som vi dekorerat den med!

 


MUL 10:an/Matvraket
Bild: Bo Nellhag 1957

 

Alla befäl var experter på något utom Hårdsten som inte trivdes med sitt jobb och var allmänt misslynt, alla undrade varför han fanns på kompaniet. 

En morgon säger han - jag behöver 6 frivilliga för att hämta MUL10:an från varvet.

Seger anmäler sig tillsammans med några andra.

Väl där säger varvskillen till Hårdsten - kan du ta med MUL19 och MUL20 också?

Hårdsten svarar ”javisst” varvid vi gastar nästan svimmar av nervositet. Men, det är nu Hårdsten visar sin storhet.

Med hjälp av sex ganska värdelösa gastar förhalar han inte bara MUL10 utan även 19 och 20 från varvet på Rindö till minörhamnen utan skymten av problem. 

Detta var mannen som kunde ”segla i daggen”, som kände alla grynnor i skärgården och som kunde berätta ”sanna” historier om skärgårdsborna för oss amatörer.

 

Ett exempel på en sån historia:

Österman är mycket sjuk och måste in till Norrtälje trots att isen varken bär eller brister.

Sjukbädden som dras av en häst och några gubbar hamnar i vattnet.

Westerbom berättar

- Släden, den fick vi upp, Österman fick vi upp och hästen fick vi också upp , så egentligen var det bara själva livet som gick förlorat. 

Kanske är det till och med sant. Till pjäsen hör att Hårdsten hade den rätta dialekten, bättre är den bästa radioreporter.

Heder åt den mannen.

 

Så kom sommaren 1957

Först Järflotta, söder om Nynäshamn.

Inte så kul ställe , här dog ett antal beväringar när dom avlossade en 30 cm pjäs som av misstag laddats med för mycket krut. Stämmer till eftertanke.

Fiskarens på ön vackra döttrar däremot stämde inte till eftertanke utan snarare till framåtanda.

Det hjälpte inte ett dugg. Trots diverse disciplinbrott, även från min sida.

 

Den springande generalen

Var gast på 201 för att hämta ett högdjur från Nynäshamn till Järflotta.

Båtchef ”Kungen”( jag vet inte varför han kallades så.), massor av eklöv på generalen , två adjutanter två steg bakom.

 

Högdjuret står med händerna på ryggen framför motorkappen vilket alla vet är förbjudet.

Kungen: - Vill ni se en general som springer?

Gastarna : - Ja gärna

Tre gasreglage dras från full fart framåt till tomgång, varvid 200-båtens fart minskar från 20 knop till 2 på nolltid, generalen fortsätter i färdens riktning, springer på det platta däcket förut och blir hängande på de två pollarna för änterstegar i stäven som en fantastisk galjonsfigur.

En syn för gudar eller i varje fall för oss gastar.

Jag vet inte vem Kungen var. Mitt främsta minne av honom kommer från minörhamnen när Kurre från Söder (en gammal kompis till mig men ingen sjöman) var gast på en 200-båt och Kungen beordrar - --”släck på förtampen” , varvid Kurre sträcker på densamma.

Scenen när Kungen ryter högre och högre ”släck på tampen karldjävel” och den stackars Kurre gör all han kan för att sträcka densamma hör till ett av mina starkaste minnen från lumpen.

 


KJ:s 200-båtar någonstans i Stockholm skärgård
Bild: Bo Nellhag 1957

 

Överlevnadsövningarna

Så for vi omkring i skärgården och gjorde livet osäkert för lokalbefolkningen. Dagens kustjägare känner säkert igen sig i detta men vi var först!. 

Det gick till så här:


Inte precis på detta sätt kanske men något åt det här hållet.
I varje fall i våra fantasier och önskedrömmar.
Bild: Bo Nellhag 1957

 

1 Befälen talar om för oss killar att det är krig och all kontakt med lokalbefolkningen är strängt förbjuden eftersom den egentligen inte finns.

2 De tar av bassarna all mat och vatten och ge dem i uppdrag att leva på vad ”naturen bjuder” några dagar.

Snillrikt!

- Vad bjuder naturen i skärgården svultna bassar på sommartid ?
Svar: Hemmafruar som lider brist på nyhuggen ved och karlar!! Det fixade vi ju lätt!

Aldrig har vi ätit bättre och aldrig har vi haft det mysigare var det allmänna omdömet om dessa övningar.

 

Åsså lite olydnad.

Efter avslutad övning av våldsam landstigning, med tillhörande fällning av al och björk på stränderna med hjälp av 200-båtens stäv, återkommer vi till Hamnskär för att avsluta dagen med vård av vår genomsotiga kulspruta. Alla vet ju hur en sådan ser ut efter några tusen lösplugg. Ganska slitsamt, men det fixar vi snabbt så att vi kan sola sedan.

Jobbet inspekteras av Sergeant Johansson som finner att det är OK och säger:

- Bra, då kan ni ta 4:e grupps spruta också, den är inte rengjord.

- Nä nu djävlar! Vi som skulle sola.

Inget görs på en timme.

Johansson inspekterar och blir inte glad. Vi får en timme till på oss att göra jobbet. Solar lugnt vidare.

Detta upprepas ett par tre gånger och Johanssons tirader är en verklig upplevelse för en som är intresserad av svenska invektiv. Nu väntar oss enligt honom ett öde värre än döden om vapnet inte är ”dry as a bone and clean as a visstle” nästa gång.

Nu är det alltså allvar och vi beslutar att nu görs den renare än ren annars är det buren som väntar, minst.

Sergeanten dyker upp efter ytterligare en timme med vita bomullshandskar och dito läsklappar. Han har också bestämt sig. Nämligen för att han skall sätta dit dessa hopplösa bassar en gång för alla. 

Vi vann! Den vita utrustningen till trots finns det inte en enda sotflaga eller oljefläck någonstans på vapnet vilket leder till allmän förbrödning av befäl och manskap och Johanssons förlåtelse.

 




Sergeant Johansson ville aldrig vara med på bild av någon anledning
men den här gången åkte han dit - TVÅ gånger!
Bild: Bo Nellhag 1957
 

 

Yttre hamnskär

Varit där? Inte?

Lägg in en prilla och spotta på vilket sjökort som helst och du kommer att känna igen dig. 

Inte helt enkelt att navigera där om man säger så. I synnerhet inte i storm med hagel och drivis på höstkanten i sökande efter en segelbåt som inte kommit fram till Mariehamn som det var tänkt. Tullen hjälpte till att leta, kustbevakningen likaså. Grabbarna i segelbåten satt i sin kajuta och drack grogg i Kapellskärs hamn så dom hade inga problem med navigationen dom inte! Bedrövligt.
 

Och så paddla förstås.

Blöt blir man och trött ibland. Med genomvåt overall i kyla och blåst anhåller vi om att få byta till torr utrustning. (Vi hade ju två av allt som sagt). Svaret, ett bevingat ord ”en kustjägare låter kläderna torka på kroppen” JAHA!

 


Man önskar att det alltid varit så här fridfullt i skärgården men ...
 det finns massor av mörker,blåst, regn och kyla. Då trivdes befälen som bäst.

Det var vid ett av dessa underbara tillfällen detta kj-uttryck myntades:
Snöblandat regn, isande vind, mörker - det är då kustjägaren är som bäst!
Bild: Bo Nellhag 1957

 

Gråsälen.

Höst, slutövning, gryning, vattnet är helt stilla och svart. Seger ligger ensam på post 20 meter från stranden. Då hörs det välbekanta väsljudet från några andningsapparater. Attackdykare, som blåser ur regulatorerna i rebreadern!! Den lede FI!

Förflyttning ned till stranden på beprövat vis , långsamt, bort med alla kvistar etc.

Seger tittar fram med största försiktighet bakom en sten. Nu skall jag ta er era djävlar!

Vad får han se? Fem sälar som förnöjsamt simmar omkring i strandbrynet och mojar sig. Allt var fantasi alltså.

Detta i fredstid. Man undrar ju lite vad killarna som jagade ”spetsnäsor” några år senare verkligen såg och hörde.

 


Detta hade jag väntat mig - några av de bästa av de bästa - 
men fick i stället se de glada sälarna.

Bild: Bo Nellhag 1957

 

Så blev det dags för MUCK

Sommar och höst tillbringas på sätt som ovan med minst ett äventyr om dagen tills det är dags för en sista kompaniafton på markan.

Uppvisning i fäktning av Magnusson och Carleson och lite allmänt glam.

Carlesons slutord:

- Ni tror det kanske inte nu. Men ni kommer att inse att ni har tillbringat den finaste sommar ni haft eller kommer att få.

Såvitt jag vet kom detta att stämma in för de flesta.

 

Till sist

1957 på hösten sände ryssarna upp världens första satellit ”Sputnik”.

  • Skrämmande; nu blir det kanske ingen muck för oss elitsoldater.
  •  

Obefogad oro. Muck blev det, muckarskiva också, men denna förbigår vi med tystnad.

 


Sveriges Första Kustjägarförband 1956-1957
Bild: Anderssons Foto, Vaxholm

 

Åter till HAMBRUNGER varia!