Mina minnen från Vifors herrgård 1918-1949 
av Karin Herlitz-Öberg 1918-2011 - redigering Ingrid Öberg

Bilder där ej annat angivits: Karin Herlitz-Öberg

Kompletterande bilder och sammanställning/efterredigering samt anpassning för web-publicering
av Per Ax:son Hambrunger 2010

 

Jag, Karin Herlitz-Öberg föddes 1916 i Kråkslottet i Bergvik, där min far Gustaf Herlitz var flottningsinspektor. Två år senare blev han skogsinspektor i Bergvik & Ala AB. Han fick då flytta till Vifors Herrgård, men skulle ha fått bo på Axmar Slott, vilket min mamma Hanna (född Linderdahl) inte ville. Varför? Jo, det fanns bara en väg från Vifors till Axmar bruk, sedan var det endast en kostig vidare till Ljusne och Söderhamn. Slottet var också för stort och i dåligt skick.

 


Vifors herrgård, från öster
Okänd fotograf

 

Vifors herrgård, gaveln mot söder.
Okänd fotograf.

 
Vifors herrgård, entrén från öster.
Okänd fotograf.

 
Vifors herrgård från öster.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1982

 
Vifors herrgård från sydost.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1982

 

Nå väl, vi kom till Vifors via tåg från Bergvik till Ockelbo och fick byta tåg där till en smalspårig järnväg, som gick till Norrsundet ("Kråktåget". Forsk anm!). Vi stannade i Råhällan, där en kusk mötte oss med häst och kolstig, ty det var vinter.

 

Det hände en rolig sak på vägen. Då vi skulle byta tåg i Ockelbo, steg en herre, som befanns vara själva direktör Tham för Bergvik & Ala AB, ner från tåget för att hjälpa mamma med diverse respack bland annat en mjölkkruka. Mamma hade Inga, min tre år äldre syster, vid handen och mig i famnen, och själv bar hon min blivande lillebror i 7:e månaden, så han föddes på Vifors i januari 1918. Detta såg en hög herre, vän till direktör Tham, och sa "Har du blivit mjölkbud, Wollrath?' 'Ja, jag måste hjälpa vår lilla fru, som skall flytta till Vifors." Sedan åkte de vidare i I:a klass mot Gävle och Stockholm.

 

 
Inga, mor Hanna och jag

 

Ja, som sagt vi anlände så småningom till Vifors. Gårdskarlen Jöns Sjökvist hade eldat i alla vackra handmålade kakelugnar, så att det var varmt i rummen tills vi skulle komma. Jöns kom halv fyra morgonen och eldade i kakelugnarna, så att det skulle vara varmt till klockan sju, då vi skulle väckas. Mamma och pappa fick kaffe på säng av vår jungfru, och vi ungar fick silverté.

 


En av kakelugnarna.
Fr VÄ Greta Westin och jag samt
Claes Larsson

 

Jag minns inte riktigt, men jag tror, att vi hade lyse genom fotogenlampor först, men sedan fick vi elektriskt lyse från Bergvik och senare från Vifors kraft­station, som byggdes omkring 1920-21. Däremot dröjde det många år innan vi fick värmeelement och långt senare WC vid köksfarstun och badrum i källaren.

 


Vifors kraftstation ca 1920

 

Före oss hade en brukspatron von Schinkel bott på Vifors. Han var en olycklig änkeman, som inte fick gifta sig med hushållerskan för sina söner. Han hade en lönntrappa i stora garderoben i sängkammaren upp till hushållerskan, men den lät pappa ta bort, då vi flyttade in, men det tyckte vi ungar var synd. Brukspatronen sköt sig i vår sängkammare. Då spred sig ett rykte, att han sedan spökade på Vifors. Folket i byn påstod, att de hade sett blodfläckarna kvar på golvet. Men det dementerade mamma. Hon hade torkat barnkläder framför brasan i kakelugnen, och då hade det ramlat ut glödande kol och därav de svarta blodfläckarna.

 


Berndt von Schinkel 1794-1882
Bild ca1870 av okänd fotograf

 

Men vi såg då aldrig honom eller hörde honom spöka. Jo, en gång då vi var ensamma med jungfrun och Olle Sjöblom (som var som en barnjungfru för oss barn) hörde vi så konstiga ljud uppe på övervåningen. När vi spelade på pianot i salongen, var det tyst där uppe, men när vi slutade spela, kom ljuden tillbaka som hasande steg. Saken var den, att vi hade ropat på kvällen, barn som vi var, "Gubben Schinkel kom ner i skjorta och drick kaffe." Och då trodde vi förstås att det var han, som spökade. Vi släppte upp vår hund Kulan i trappan, men hon sprang ner efter halva trappan. Då var vi rädda, minsann, allesammans ändå. Mamma och pappa var på mormors begravning i Ljusdal, så när de kom hem, gick mamma upp, för att undersöka vad det kunde vara. Hon fann ett stort råttbo där uppe under golvtiljorna, där taket gick ner mot golvet. Detta var förklaringen på spökeriet.

 


Salongen på Vifors med Inga, förtsa Putte, mamma och truttiga jag

 

Men de gamla på bruket trodde ändå på allt övernaturligt, som t ex Vita Frun och skogsrået (Huldran). Vår lilla Ida Forsberg, som rensade i trädgården åt oss, och som bodde i det lilla vita trädgårdshuset med gula knutar och små blyinfattade fönster, hon trodde fullt och fast på "skronk" Även hennes son Oskar (Fadern var Johan Hellström 1861-1955. Forsk anm) trodde på detta. Han hade varit ute i skogen och huggit ved och klockan blev över sex på lördagen. Då fick ingen ar­beta, efter det att Vällingklockan på bruket klingat in helgen. Sedan på måndags­morgonen, ringde den klockan sex på och då kunde arbetet börja igen.

 


Vifors bruk. Vällingklockan och vattenpumpen.
 I fonden till VÄ, kvarnen och till HÖ "lilla smedjan".
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996

 

Ja, det var Oskar, som ej kom hem från skogen, då Ida bad mamma att hämta Oskar, då hon inte vågade själv. Men då mamma kom på skogsstigen, mötte hon Oskar, som kom springande med andan i halsen och skrek "Huldran är efter mig. Huldran är efter mig!" Men mamma lugnade ner honom. Yxan hade han tappat, men mamma fick tag på den också.

 


Idas hus, Trädgårdsstugan, Vifors herrgård.
Personer fr VÄ:
Margta Forsberg 1841-1913
hennes dotter Ida Forsberg 1869-1951
och hennes son Oskar Forsberg 1894-1968

 

Idas hus. En dag var jag uppe hos Ida för att få smaka på hennes polkagrisar och bröstsocker, som hon bjöd oss barn på, då vi hälsade på henne. Då såg jag en stor svart orm på gården. "Jag ska slå ihjäl den åt Ida, jag" sade jag "Nej, nej det får inte Karin göra, ty detta är min Husorm, som för tur med sig" sade hon. Jag vet ej, om jag hade vågat det heller, ty jag var paniskt förskräckt för ormar. Detta sedan jag hade blivit ormbiten på två ställen på ena benet, bakom vårt dass i parken.

 

 

Då var det bara för pappa, att sätta mig i sidovagnen på motor­cykeln och köra iväg till Ockelbo sjukstuga. Där skulle jag stannat kvar i tre dygn ensam. Men efter ett dygn fick pappa köra dit mamma också, ty jag bara skrek efter henne och störde de andra patienterna. Sedan fick pappa hämta hem oss.

 


Pappa och Armand Deshayes, som var ingenjör vid
Sveriges första sulfitfabrik i Vansäter

 

 
Harley Davidson?

 

Pappa har haft många motorcyklar. Han har skrivit upp dem i boken "Räkenskaper" noggrant. Tre stycken motorcyklar nämnd F.N. Den första från 1907 kostade 450 kr, den andra från 1911 kostade 615 kr och den tredje från 1913 kostade 1.100 kr. Sedan köpte han en Harley Davidson från 1920, som kostade 3.080 kr.

 

Omkring år 1920-22 hade vi en sommarstuga vid Högbacken. Den hade först används till gubbarna, som fraktade timmer på järnväg från Högbackssjön till Blåkullasjön. Men det upphörde sedan. Vi åkte ofta med trallorna på den lilla järnvägen, det var skoj.

 

Mamma och pappa var på semester norrut. Jag tror i Fjällnäs. Då skulle tant Maria Johansson (kallad Tjolanta), som var folkskolelärarinna i Bergby, och mammas goda vän, se efter oss barn och jungfrun, och då var vi i sommar­stugan. När pappa och mamma kom hem, skulle de hämta oss med bilen, en Adler. Vägen var smal då, den som gick upp till Skog. Några av oss hade kusken hämtat med hästen Tösen och trillan. Då pappa kom med bilen och körde förbi oss, nästan skenade hästen av rädsla för bilen, så vi kom hem fort vi också den gången.

 

 
GvK mod 1914
okänd fotograf

 

Pappa var mycket motorintresserad. Han hade många olika bilmärken under sin tid på Vifors. Först ett bilmärke G.v.K., som kostade 2000 kr. i inköp, senare en Adler, modell 1914, inköpspris 7100 kr, som jag redan har nämnt, och så Fiat, två stycken, modell 1924, inköpspris 4500 kr, och modell 1929, inköpspris 5500 kr, en Dodge, modell 1934, inköpspris 7230 kr, och en Horch, modell 1935, inköpspris 5000 kr, men den drog så mycket bensin 2,2 liter, och så var den så låg, att den ej passade som skogsbil, då kardan skrapade i backen. "Men oj! Vilken härlig bil." Den hade visst varit med i någon filminspelning. En Dodge, modell 1938, inköpspris 7350 kr och en Adler modell 1937, inköpspris 4250 kr.

 


Adler mod 1914

I baksätet syster Inga och vännen Irene Sjöström,
på fotsteget står jag, på huven första Putte, sedan mamma och faster Greta Herlitz,
Dal-Anna, vår jungfru och Sjöbloms-Olle och framför dem Trå-Märta Karlsson och
Edvin Larsson, på trappan Trå-Ester Karlsson.

 


Adlern, årsmodell 1914 med första Putte vid ratten.

 


möjligen en Dodge 1934

 

 
Horch årsmodel 1935.
På bilden jag, famor Julia, Karl Gustaf (andra Putte) och hunden Jacken,
i bakgrunden vinets gudinna.

 

Till slut en Opel rekord, modell 1955, inköpspris 6000 kr. Det var en härlig bil, vit med röd skinnklädsel och sufflett. Allt detta hämtat ur hans egna anteckningar i boken "Räkenskaper", då det gäller modeller och priser.

 

När jag var fem år hände en mycket tragisk händelse. Min första bror, Putte, Carl-Gustaf född 1918 dog i krupp, en sjukdom till följd av difteri. Jag minns hans sista rosslande andedrag. Pappa fick komma in i vit rock till oss. Putte lades i en liten träkista. Han hade en vit skjorta och händerna knäppta på bröstet med en blåsippsbukett. Han såg ut som en liten ängel i sitt guldgula, lockiga hår. Han begravdes i Bergvik i familjegraven, som pappa köpte då.

 

Jag fick också difteri, men ej så svårt, men mamma var mycket sjuk. Vi låg alla tre på sjukstugan uppe på Heden i Bergby. Min syster Inga och hennes bästa vän Irene Sjöström, kom och skulle hälsa på oss, men fick ju inte komma in, utan fick stå utanför fönstret och vinka. Jag fick gå ut och då var flickorna så rädda, att jag skulle smitta ner dem, ty jag sprang efter dem med en lång träd­gren och skulle nå dem med den. Men de sprang undan förstås. Jag blev bra och skulle få fara hem, så kusken kom med häst och trilla. Hästen hette Tösen och var helt svart och mycket snäll. Inte några kläder eller min docka Maja fick jag ta med mig hem, så jag satt inlindad i en filt. De desinficerade inte våra kläder. Mamma blev kvar ett tag till på sjukstugan. Hon var mycket sjuk och förtvivlad över att Lill-Putte hade gått bort. Hon förlorade sitt glada klingande skratt över sorgen. Detta var våren 1921.

 

Men livet fortsatte för oss på vårt gamla Vifors. När min andra bror Putte, Karl-Gustaf föddes 1923 en nyårsdag hade mamma och pappa varit på Nyårs­bal på Villan i Norrsundet hos Werner Öhrberg med fru Anna. Mamma hade dansat hambo, så Putte kom tre månader för tidigt. Han var så liten. Han vägde 1,4 kg. Hans armar var lika stora som pappas pekfinger. Barnmorskan fröken Pettersson vägde honom på ett besman inlindad i en stor servett. Mamma lade bomull runt honom och värmde honom med två vattenkrus. Detta var dåtidens kuvös. Doktor Wixner kom från Ockelbo flera gånger. Varje gång sa han "Lever du än, gosse?" För han trodde inte mamma skulle klara Putte "Det var, som om de hade stuckit en kniv i hjärtat på mig" sade mamma. Men det gick bra, och vi hade fått igen vår lilla bror, som vi hade mist tyckte vi.

 

 
Andra Putte och jag.

 

Nu är det vinter och då är det dags att fylla på isen i Iskällaren. Då åker vi ungar med kusken och några andra gubbar upp till Myra nedanför Över­dammen. Där sågas det upp stora isblock, som läggs på kälkarna. Så bär det av ner till Iskällaren, där de lägger isblocken trappstegsformigt och överst täcks den med sågspån. Där har mamma att förvara smör, mjölk, grädde, en del kött och fisk m.m. Isen brukar hålla sig över sommaren. Inne i förrådet hade vi ett isskåp, där isen låg ovanpå i en plåtskodd låda och under var själva skåpet.

 

 
Andra bron och dasset.

 

För att komma till Iskällaren måste man gå över tre broar. Den första bron gick från Herrgården, över till parken upp till bruket och den andra gick från parken till en gräsmark, där den tredje bron tog vid. Denna bro närmast Iskällaren gick över en liten å, (Kallades Hjulbäcken. Forsk anm) som kom från smedjan, sågen och stora ån. Alla åarna var uppbyggda av stora stenblock, vilket syns på fotografierna.

 


Hjulbäcken från Smedjan.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1979
 

En gång då jungfrun kom med den iskalla mjölken, ville jag ha, för jag var törstig. "Ta och värm den först i den stora skopan" sa mamma. "Hon far inte dricka mjölken så kall". Men jag var ivrig, att få dricka, så i ett obevakat ögonblick, tog jag tag i kanten på skopan. Jag nådde nätt och jämt upp till den, ty jag var ungefär 3-4 år. Jag fick ju det heta vattnet och mjölken över mig. Men jungfrun hade blivit tillsagd av mamma, att om vi skulle bränna oss, skulle hon raskt ta av kläderna och stryka på kalkliniment. Och det gjorde hon och det kanske var det, som räddade mig, ty dr Wixner från Ockelbo sade, att det var ett mycket svårt brännsår, på bröstet, som hade kunnat gå under revbenen och då hade det varit slut på lilla mig. Mamma gick runt salsbordet med mig i famnen i tre dygn och jag bara skrek. Men det läkte i alla fall, fast fula brännsår har jag än idag 80 år gammal.

 

Julafton hemma. Till jul fick vi alltid pengar och en Stomatoltub av pappa, för han var så rädd om våra tänder. Jag har fortfarande nästan alla egna tänder kvar (lagade förstås). Av mamma fick vi nyttiga saker, men även leksaker och tvål, som hon köpte av "Tvål-Emil", gårdfarihandlare, som kom på cykel. Han hade för­kläden, säkerhetsnålar, dukar m.m. i väskan på cykeln. Apropå tvål, det tyckte vi att vi skulle ha ändå. Så en jul letade vi upp allt vad tvålar hette i hela huset och skrev på alla paket till mamma. Ett från vardera Inga, pappa, Karin, Thyra (jungfrun), Putte, Jacken (hunden) och ett från Lill-Olle (grisen). Men mamma höll god min och tackade oss särskilt för varje tvål hon tog upp.

 

Så sa hon "Tack, tack snälla barn för tvålarna. Men det kommer en tid, då ni kommer att be mig snällt, om att få en tvål och då har jag en att ge er." Och tänk, den tiden kom år 1940-45 under andra världskriget. OJ! vad vi skämdes för detta tilltag.

 

 
Hamrånge kyrka från väster.

 

Nu var det dags att gå till julottan. Då traskade vi alla barn den långa vägen 2,5 km till kyrkan. En gång då pastor Helmansson höll predikan, nästan skällde han ut folket, för att de bara gick till kyrkan då. Han pekade och sade "Och Du och Du som är här nu." Det bar sig inte bättre än att han pekade på Inga och Rut (Stenberg, Forsk anm), så de blev så arga, så inte skulle de gå i kyrkan något mera. Inte pekade han just på dem inte, men de tog åt sig ändå.

 

Julgransplundringen på Herrgården var en upplevelse för alla barn på bruket. En gång bjöd mamma alla barnen från fattiggården uppe på Heden, så då var vi omkring 40 st ungar. Då vi dansade långdans (slingerrumpa), nådde vi runt hela huset (invändigt förstås) från salen där julgranen stod till salongen förbi herrummet (som även var pappas sovrum) genom sängkammaren, barn­kammaren, lilla gästrummet, stora gästrummet, hallen, stora kontoret, förbi pappas lilla kontor, ut i köksfarstun, in i köket och serveringsrummet, för att sedan hamna i salen igen. Utvändigt är herrgården 25m lång och 10m bred. Mamma spelade "Nu är det Jul igen", på pianot och allesammans sjöng, så det ekade i hela huset. Godispåsarna var också en upplevelse, kritkarameller med vackra bokmärken, hemgjord kola och knäck, äpplen och kakor m.m. Apropå julen och julklappar, då var det full fart med att packa en extra stor unikabox på storkälken full med julklappar, som vi barn fick dra runt med på bruket till både gamla och unga. Det var förkläden, strumpor, tobak, godis m.m. även fläskkorv, som mamma alltid gjorde till julen i en stor tvättbunke utav trä och pressylta, jättegod. Men Lydias (kuskens fru) grynkorv, som vi fick smaka, var godare tyckte vi barn. Även hennes tunnpannkakor, som vi fick smaka av henne var goda. Mamma hade ingen tunnpannkakslagg. Vi fick bara plättar. Men ett år fick hon en av Lydia i julklapp, och då var det inte så roligt längre.

 

Apropå julgransplundring skulle det lekas alla möjliga olika lekar. Bland annat "Ryskaposten" = handtag, famntag, kyss, klapp eller kläm. Farbror Valdemar Westin på kontoret var alltid med oss barn och lekte. Men en gång höll han på att skrämma livet ur Thyra Hjelm, (Forskarens mor! Forsk anm) då vi lekte Ryska Posten. Han var utanför dörren och mamma vi barn innanför.

Då han knackade på dörren, frågade mamma vad han skulle ha. "Kyss, förstås" sa han. Då mamma pekade på oss och han sa stopp, så hamnade fingret Thyra. "Aldrig i livet" skrek hon och sprang och gömde sig. Men då sa farbror Valdemar "Den som sig i leken ger, far leken tåla." Det hjälpte inte, Thyra var försvunnen tills han gått hem.

 

Andra lekar som lektes var t ex "Smaka på kungens tre goda rätter" med för­bundna ögon, men den tredje rätten var peppar! Tvi!!! Vidare "Fem Mose böcker" med förbundna ögon skulle man klappa på böckerna, men på den femte var det vatten. Usch!!! "Gömma nyckel", när man gömt nyckeln, sa man, då barnen letade efter den. "Fågel, fisk eller mitti mellan" beroende på hur nära vi var nyckeln. Men mamma kunde också hjälpa oss genom att spela på pianot starkt, svagt eller normalt., "Blindbock", "Kurragömma, hundra dunk" vi hade stor plats att gömma oss på. "Pantleken" då fick vi lämna pant, då vi sagt något fel. Den som skulle lämna ut panten sa "Jag står på en sten och jag sver och jag bränner. Vad ska denna göra som denna pant igenkänner?" Pantens ägare, bestämde vi då, skulle t ex hoppa groda, pussa hunden med mera tokiga saker.

 

Nu var det dags för att klubba lake på Lössnaran, sjön ovanför kyrkogården. Mamma var ju så rädd för att vi skulle drunkna. Men vi sade, att vi bara var där det var grunt vatten. Isen var spegelblank, ty vi måste ju se laken. Då klub­bade vi till den på huvudet, så att den blev bedövad. Sedan var det bara att hacka upp isen och ta upp laken. Och mamma kunde stuva den sedan. Hon brukade säga åt oss barn. "Kom ihåg ungar, att om ni drunknar, så får ni stryk då ni kommer hem." Då skrattade vi bara.

 

 
Mamma Hanna i fönstret på södra gaveln.

 

Jag berättade om fläskkorven till julen. Det var tack vare grisen Lill-Olle, som vi fick god korv. Alla grisar kallades Olle, som vi skulle ha till julen. De blev så tama att vi nästan grät, då vi skulle slakta dem. Varje morgon då mamma öppnade fönstret i sängkammaren och ropade "Lill-Olle," så kom grisen rusande ut ur luckan på stian och svarade "nöff, nöff”.

 

En gris släppte vi ungar ut och jagade den runt huset och trädgården. Mamma klagade till farbror Westin på kontoret att grisen var så mager fastän hon gödde den så. Då sa han "Så fort fru Herlitz cyklar ner till byn för att handla, är barnen uppe vid stian och släpper ut grisen." Och tänk, då svek farbror Westin oss och skvallrade på oss, ty han såg ju oss. Annars var han världens bästa far­bror, som lekte med oss. Han spelade korong, badminton, kortspel och på julen alla jullekar med oss.

 

 
Bolagskamrer Waldemar Westin 1896-1972

 

Farbror Waldemar Westin och alla andra på kontoret, var alltid bjudna på kaffe varje julafton, nyårsafton, påskafton, midsommar­afton och alltid då någon av oss i familjen hade födelsedag. De jobbade dessa dagar och lördagar till klockan ett, annars om dagarna till klockan fem och ofta övertid. Pappa jobbade nästan "åtta dagar i veckan" och var han ej på kontoret, så var han i skogen, med sina skogvaktare eller i träd­gården. Han älskade sin drivbänk med spenat, gurka, blomkål m.m.

 

Den vanliga huvudkålen fick vi ungar gå och plocka bort mask på. Vi fick 1 öre masken, bra förtjänst!

 

 
Humlen, mamma Hanna och vi barn.

 

Även humlen, som växte runt stora bron, på tre sidor, var han noga med. På sommaren gick jag och sålde blommor, Schinkelsrosor och vita stjärnor. 10 öre och 5 öre buketten. Alla på bruket väntade på mig på lördagarna.

 

Pappa hade en morbror, som hette Evald Granström, som bodde på Elfviks Herrgård i Bergvik med fru Emmy. Det var vår stora skräck för oss barn, när moster Emmy kom på besök. Ty hon beordrade oss alltid, att gå ut och plocka glasbitar på gården och rensa ogräs. Det hade varit barnkoloni på Herrgården sedan baron Schinkel hade flyttat därifrån, men stått tomt innan vi flyttade dit. Det hade förstås varit okynniga pojkar där och kastat sönder alla fönsterrutor. Och det var därför vi kördes ut att plocka upp glasbitarna. Ibland smet vi upp till Sjöströms, som bodde ovanför Bruket och gömde oss hos Irene, som var Ingas bästa vän. Men moster kom efter och hittade på oss. Då blev det än värre att jobba på.

 

Apropå dasset i parken, det har också sin historia.

 
Dasset i parken.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996

 

Vi ungar fick för oss att vi skulle börja röka. Cigaretter fanns ej hemma, ty pappa rökte bara pipa och cigarrer. Men jag visste på råd, jag. Jag skar dem i små bitar och delade ut dem till Inga, Birgit, Rut, Anna, Nisse och Harald m fl ungar. Sedan bolmade vi och rökte för fullt. Men ack, det roliga tog snart slut. Mamma kom springande, hon såg att det rökte från dasset och trodde att det brann. Men då hon fattade, var det var, befallde hon oss att öppna. "Detta otyg slutar ni ögonaböj med, annars skvallrar jag för pappa och då blir det andra bullar" Och vi lovade förstås. Mamma var bussig och vi löd henne.

 

Mamma var "Frun" för alla barnen på Bruket. Om de gjorde sig illa, sprang de inte hem utan skrek på "Frun". Mamma satte dem på en stol i köket och gav dem en ka­ramell eller kaka att smaka på, medan hon tvättade såret med Vademecum och vatten och lade sedan om ett förband. Vademecum var hennes specialmedel mot allt ont spin­delbett, myggbett, ont i halsen m.m. Och det botade faktiskt. Hon var mycket för alla barnen och de älskade henne allesammans. Hon ordnade med frimärken åt pojkarna och lärde flickorna virka och sy. Hon spelade kort med oss.

 

En gång, jag tror vi var 8-10 stycken, så bjöd hon oss alla på teatern i Gävle. Det var ju en stor upplevelse för oss alla.



 
Utanför Teatern

 

När jag var 6 år, skulle jag få börja i småskolan i Bergby. Men det tog fort slut, ty jag slogs som den värsta pojke, så jag fick sluta skolan och börja om när jag blev 7 år. Men orsaken till att jag blev arg och slogs, var den, att pojkarna retade mig. Jag hade fått en virkad tröja av mamma som var grå- och rödrandig med stora tofsar. Jag kallades för Dedde när jag var liten, därför att jag bara

pekade och sa dä-dä åt allting. Detta namn följde mig i många år, särskilt pappa använde det. Pojkarna ropade i ett kör "Dedde är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur." Undra på att jag, som 6-åring blev ursinnig.

 

Inga hade en småskolelärarinna, som hon älskade. Hon hette tant Klara Öster­berg och bodde nervid ån nära kyrkoherdebostaden. Vi fick följa med prästen Josef Söderbergs barn Hans, Greta och Kurt dit. De var våra pysslingar (fem­männingar) ty deras mamma hette Karin Herlitz som flicka. Tant Klara hade två systrar. Den ena (tror jag) hette Hedvig och var postfröken och den andra var telefonistfröken (har glömt namnet). Vi kallade dem tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, ty de var ofta klädda så i de färgerna. Hemmet var som det allra finaste lilla dockhem.

 

Vi var även tillsammans med barnen Åberg, som hade en stor lantgård. Nils, Greta, Sven, Gustav och Harald.

 

 
Kusken Harald, jag, Inga, Greta Söderberg, Greta Åberg och NN.

 

Därav detta kort med kol­stigen, som jag talat om tidiga­re. Så såg den ut som vi kom farande i till Vifors första gången, men kanske den var större.

 

Det hände något hemskt den 7 augusti 1941, tror jag det var. Sven hade varit ute på åkern med korna. Det blev ett förskräckligt åskväder. Och åskan slog ner och dödade Sven. Dagen före en söndag hade det varit hembygdsfest på hembygdsgården nedanför Vibyberget. Sven var då utklädd som zigenare. I sig själv var han mörkhårig och såg mycket bra ut. Han var mycket omtyckt. Denna olyckshändelse orsakade stor förstämning i hela bygden, alla sörjde honom.

 

 
Badhuset, vår lekstuga.

 
Den lilla järnspisen har jag kvar

 

Vi hade en lekstuga nere vid bron vid forsen. Den hade varit badhus på Schinkels tid. Pappa lät bygga golv över bassängen, så vi fick ett rum och om­klädningsrummet gjorde vi till kök. Vi hade en liten antik järnspis från 1800-talet, som hade varit mina fastrars. Vi kokade kaffe och stekte korv och kokade potatis och makaroner på den och mjölk fick vi av Birgit Nybergs mamma. Det var för det mesta bara Birgit och jag som lekte i badhuset. Hon var min bästa vän under barndomen. 1926 kom även polisflickorna Eriksson med Eivor, Astrid (Margareta) och Carin. En gång skulle vi flickor gå att bada, så pojkarna Nisse och Harry skulle koka potatis och steka korv åt oss. Lovade dom. Men ack, när vi kom tillbaka igen, fanns varken pojkar eller korv kvar, men potati­sen var svartbränd. Men sedan var dom portförbjudna hos oss, tills vi ibland behövde hjälp av dom, förstås.

 

 
Stolarna, Bonnan Engwall, Inga och jag.

 

Jag fortsätter med våra vilda lekar utomhus och rackartyg. En dag när pappa kom hem från skogen med skogschefen Trahn, skulle han (pappa alltså) ta en stol i matsalen för att Trahn var trött och ville sitta ner. Ja, pappa fick alla tolv stolarna med sig i ett huj, ty vi ungar hade lekt tåg och knutit samman alla stolarna. Då svor han förstås, "Jäkla ungar, nu har dom varit framme igen". Och bannor fick vi förstås.

 

Stryk har jag bara fatt en enda gång. Det var med pappas svångrem och bara ett slag på stjärten. Det var jag nog förtjänt av. Och nu kommer det varför. Jo, vi satt och åt, och jag behagade säga att jag inte vill ha den här maten. Då sa pappa "Du äter den mat som står på bordet, annars får du ingen efterrätt". Då sa jag något fult "Kyss mig i ars..et”. Men det skulle jag aldrig ha sagt. Jag ryser varje gång jag hör detta ord.

 

En annan gång då jag var nere i garaget, såg jag ett stort oljefat med en kran stå där. Den skruvade jag på förstås, men det kom ingenting, så jag sprang därifrån. Men Gud, vilket liv det blev, då pappa kom hem. Han vrålade "Hanna" (mammas namn) så det ekade i hela huset. "Vem har varit i garaget? Golvet är fullt med olja!" Ja, det var bara att erkänna, att det var jag, Dedde. Och jag hade ett sjujäkla jobb, innan jag fick golvet rent. Jag försökte försvara mig med, att det rann ju ingenting, när jag skruvade på kranen.

 

 
Vifors herrgård i vinterskrud

 

En vinter då det var mycket snö, Gud ske lov, ty vi fick för oss att vi skulle flyga. Jag som var tjockast skulle få pappas stora paraply (all­deles nytt) Jag tog språnget ut från översta balkongen rätt ner i snö­drivan. Men det bar sig inte bättre, än att paraplyet vändes ut och in och förstördes, då jag hamnade i snön, men mjukt och fint föll jag i alla fall. Så var det roliga slut. Jag fick förstås bannor och avdrag på veckopengen, 25 öre i veckan hade vi.

 

 
Polis-Astrid, Arne "Pära" Hjelm, Polis-Carin, Tage Hjelm,
längst fram Putte och Rut Stenberg
.

 

Vi spelade ofta teater och klädde ut oss. Då bjöd vi alla föräldrar, men vi tog 5 och 10 öre i inträde. Och jag spelade ofta fullkarl, förstås.

 

 
Här presenterar mamma Hanna kaffebrickan för
Sven och Erik Stenberg, Tage Hjelm, mamma, Inga och Putte.

 

Våra vilda lekar slutade, gud ske lov, oftast utan större olyckor. Men en gång, kunde det ha gått riktigt illa. Vi lekte "jägare och fasttagare" med pojkarna. Birgit och jag hade gömt oss i Sågen, uppe i Mjölnarbacken. Vi var i en trumma, jag stod nere på botten och Birgit uppe. Hon skulle hoppa ner till mig, men vad vi inte visste, det var ju så mörkt, var att det fanns en järnstång, som gick en avdelning emellan oss. Då Birgit hoppade, kom hon att få järnet mellan sina ben och hade hemskt ont efteråt. Då blev vi strängeligen förbjudna att leka där.

 

 
Vifors bruk, smedjan.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1979

 

I Smedjan, vågade vi inte vara, ty där spö­kade det. Smeden ha­de slagit ihjäl smeds­lärlingen, som hade haft ett förhållande med hans vackra fru. Smedjan är från 1786.

 

En gång lekte vi "indianer och vita." Pojkarna hade fångat mig och bundit fast mig uppe vid badstället, Döljan nedanför Överdammen. Och det värsta var, att de sprang hem och glömde bort mig. Så mamma fick leta rätt på mig. Oh Gud så arg jag var på pojkarna! Jag hade ju sår efter repen.

 

Vi brukade kappas om vem, som skulle komma först upp till badstället. Jag var först förstås. Men en gång var Karljons-Edit före mig och det visste jag inte om. Hon gömde sig i buskarna och skrek "Men nu kom jag först en gång." Hon skrämde mig så att jag stammade i en hel vecka. Men vi var vänner ändå.

 

En annan gång lekte vi i trädgården. Vi klättrade upp i träden och hoppade ner i snön. Tur var det, att det var så djup snö, annars hade jag nog gjort mig mycket illa. Jag fastnade nämligen uppe i trädet på en avsågad gren och blev hängande dubbelvikt i klänningsfållen. Det var ett starkt tyg i den klänningen som höll trots mina vilda rörelser! Mamma hörde mig vråla och frågade pojkarna, vad det var med mig "Ho hänger mellan himmel och jord och där kan ho gärna hänga" sa dom. Men då läxade mamma upp dom och sa "Hon får ju blod i huvudet om hon hänger upp och ner, så gå genast upp och hjälp henne!", förmanade hon. Och det gjorde dom, sparkade av klänningen från grenen så jag föll pladask ner i snön.

 

Då det var vinter åkte vi med storkälken och en av pojkarna låg på en bob framför och styrde. Vi kunde vara 4-5 stycken ungar på storkälken. Det gick med fart nerför Lundéns backen i parken och upp på bron över ån till Herr­gården. Mamma var dörädd att vi skulle åka ner i ån. Men pojkarna styrde bra och det gick vägen. Så åkte vi skidor i Sågbacken. Där hade vi ett stort gupp på över en meter och skam den, som inte stod i backen och hoppade. En gång tappade jag skidan (Ingas röda) och den flög ner i ån och flöt iväg. Men jag fick tack och lov tag i den. Vi hade ingen rem bakpå bindningarna på den tiden utan bara en rem fram. Långbyxor hade vi inte då, utan vi åkte i våra klänningar.

 

Vi grälade ofta Inga och jag. Då sa mamma "Gräla inte barn, utan slåss så ni blir sams" men det skulle hon inte ha sagt, ty jag flög på Inga och rev ur en stor tuss, som en tvåöring i håret på henne. Jag var ju den starkaste. Sedan fick vi inte slåss något mera heller.

 

 
Britt (Bibbi) Flytström och Putte vid klockorna.
 

En annan gång höll jag på att skrämma slag på pappa. Jag hade klättrat upp via stora stegen upp på översta vinden, som vi kallade Spökvinden och där­ifrån upp på taket genom brandluckan. Där var två stora klockor placerade, som hade ringt på Schinkels tid, då den stora klockan på framsidan ovanför verandan var igång. Klockorna fick inte ringa längre då vi flyttade dit, ty dom kunde förväxlas med brandlarmet, då de hördes över hela bygden. Ja, nu var jag på väg ut till yttersta kanten på takåsen ovanför stora väggklockan. Där stod jag och piruetterade då pappa kom gående i allén. Han fick syn på mig! Och så fick jag gräl igen förstås. Men pappa var nog mest rädd för, att jag skulle ha slagit ihjäl mig, för hur det än var, så var jag ändå "Pappas flicka".

 
Jag på taket.

 

Jag följde ofta med honom ut i skogen, då han skulle träffa sina skogvaktare och rättare. Det var sex skogvaktare, en i Hagsta Olle Söderhäll (före honom Törnkvist), en på Vifors, Harald Andersson, som bodde på skogvaktarbostället i Fyrbo, en på Romsen, Verner Andersson, en i Viksjö, Helmer Sjöberg (före honom Backman), en i Axmarbruk, Helmer Fagrell och en i Bastnäs Skog, Olof Hurtig. De stora ladugårdarna sköttes av rättare, en i Romsen som hette Ambrosius Abrosius och en i Axmarbruk namnet har jag glömt.

 

En gång när jag följde med pappa, gick det galet, ty vi körde fast med bilen vid Björkången, då vi skulle över en liten bro. Hjulet kilade sig fast och det var omöjligt att få loss det. Till slut måste vi ta hela kassakistan och böckerna med oss och traska åt Romsen till. Pappa skulle ha avlöning där. Då vi ej kom i tid förstod Ambrosius och Verner Andersson att det var något på tok. "Förvaltar'n har nog kört fast, vi tar hästen och gödselkärran och drar upp honom." Ja, dom kom och gode gud vad vi blev glada. Vi hade väl gått en 5-6 km och var trötta. Pappa sa "Det är ingen idé att ta upp bilen nu. Vi åker till Romsen." Och där satt vi och åkte i gödselkärran och det var härligt, ty det var skönt att få åka... De hade lagt rena bräder över kärran som vi satt på. När vi kom fram till Romsen, så var elektriska ljuset trasigt på grund av oväder. Men som tur var, kunde vi ringa hem till mamma och tala om, att vi måste ligga kvar, då bilen inte kunde tas upp förrän dagen därpå.

 

Värre, var det en annan gång, då pappa inte kom hem i tid. Han skulle då till Viksjö på avlöning. Då klockan blev både 9 och 10 på kvällen och han inte hade hört av sig, så blev också mamma så orolig, att hon måste be Harald Andersson, att han skulle ta motorcykeln och köra till Viksjö, för att höra vad som hänt. Han kom tillbaka och talade om, att det inte var något fel på pappa, men att telefonen var trasig, så att han inte kunde ringa hem och säga, att även bilen var trasig.

 

På den tiden, då pappa måste åka på avlöningar till både Axmarbruk, Romsen och Viksjö med häst och släde, hade han alltid revolver på sig. Det kunde ju lätt hända, att han skulle bli rånad på skogsvägen, då han hade så mycket pengar med sig. Men gud ske lov hände det aldrig. Jag kommer ihåg, hur han var klädd i sin stora vargskinnspäls med huva och med den svarta persianmössan på huvudet.

 

En jul skulle vi åka släde till Rasmussens i Norrsundet med Nybergs häst. Det var Inga, jag och Nybergs barnen Nisse, Bengt, Birgit och Stig. Vi hade fått låna den häst, som dom brukar ha, att köra mjölk med till Norrsundet. Ja, vi höll aldrig på att komma dit, ty hästen stannade vid varje mjölkpall hela vägen mellan Vifors, Bergby, Häckelsäng och Norrsundet. Då vi skulle hem tog Nisse vägen över Hamrångefjärden och Hagsta, men då höll hästen på att skena istället, så vi kom hem fort. Men när Inga och jag hade stigit ur hemma, skenade hästen igen. Istället för att åka hela allén ut svängde hästen upp till Bruket i en tvär sväng så att kolstigen välte och alla Nybergs åkte ur, men som tur var kom ingen under kolstigen, fast Stig fick en riktig bula på näsan. På kvällen skulle vi ner till Godtemplarhuset på bio. Vi kom sent, så vi fick sitta på första bänk och tur var väl det, ty vi luktade häst för fullt. Folket sniffade runt omkring oss. Biobiljetten gick på omkring 50-80 öre. Det var stumfilm och det var en tant, som spelade piano i lokalen till filmen. Kanske det var Chaplinfilm eller Helan och Halvan. 

 

Apropå djuren vi haft kommer jag att tänka på Tösen, vår fina snälla svarta häst, som Inga älskade. Hon var hästtokig som barn. Hennes stora dröm var att få en ridsadel och ridspö m.m. Så blev det dock ej, men rida skulle hon. Tösen var ju snäll så det gick bra, men en dag skulle hon rida barbacka på en av Nybergs hästarna. Det hade pojkarna fått nys om, så dom hade täljt spön och käppar av en buske, som vi ofta gjorde fina konstverk av med diverse utskärningar på till fina käppar. Busken har brun stam nertill och grön emellan och röd upptill. Blommorna är vita med gult inuti. Bären är blå, med en svart prick upptill och är giftiga. Jag vet ej vad den heter, men vacker är den. Nå väl, när Inga hade kommit upp på hästen, klatschade pojkarna till den, så den skenade utför hela allén och Inga ramlade av. Inte så farligt, men rädd blev hon så hästgrillerna gick ur henne.

 

Ja, djuren på gården, ja. Det var inte bara Kulan, Tösen och Olle-grisarna, utan även råttorna, stora som katter där. Dom kom ner på höstarna uppifrån Bruket. En kväll då mamma och pappa var i Gävle på fest, var vi ensamma Inga, Putte, Thyra och Anna Hjelm (systrar. Forsk anm) och jag. Då hörde vi en stor råtta i salen och då blev det en råttjakt utan like. Vi sprang och vi slog och vi stängde alla dörrar, men till sist drämde jag till henne (råttan) med spiskroken, så hon kolade vipp.

 

Vi lade henne på ett stort vitt papper mitt på salongsbordet och skrev "Jakten slut, vi vann." Döm om pappas och mammas förvåning, då de kom hem mitt i natten och såg denna syn. "Tokiga ungar" var deras kommentar.

Råttorna spelade oss ofta spratt. Mamma hade köpt ägg, och satt dem i trappan upp till övervåningen där det var kallt, men när hon kom och skulle ha några ägg, var en del borta. Hon frågade jungfrun om hon hade tagit dem till matlagningen. Men hon hade bara använt de konserverade äggen, som vi hade i en stor grön damejeanne med vattenglas i. (konserveringsmedel). När mamma gick upp i trappan till övervåningen, träffade hon på ett äggskal här och ett där, tills hon kom till råttboet, som jag förut skrivit om mellan golv och tak. Där fanns även hela ägg. Hon var fundersam över detta, men fick reda på hur råttorna hade burit sig åt. En råtta tog ägget och höll fast det med fötterna mot bröstet, medan den andra drog upp henne, då hon låg på rygg. Detta är faktiskt sant, det berättade en person som sett det med egna ögon, för mamma. Och ännu mera underligt var det, då saftflaskorna (några) var tomma så gått som. Ja, hur hade nu detta gått till. Det fick vi också reda på. Mamma hade harts på flaskorna, men detta var avgnagt och korkarna borta. Råttan har helt enkelt suttit på övre hyllan, och släppt ner svansen i flaskan, och sedan sugit av svansen. Otroligt, illmarigt!

Även i potatiskällaren hade dom huserat. Men vi fick stopp på eländet till slut i alla fall. Mamma hade frågat Hjelm (Per Hjelm 1887-1958, forskarens morfar, Forsk anm), vår snickare, om han inte kunde göra en stor råttfälla. Och det gjorde han, en i trä, 50-60 cm lång, och 12-15 cm bred och hög bur, lagom stor för de stora råttorna. När mamma fått napp i fällan, tog hon den, och doppade ner den i en stor plåthink med vatten och dränkte råttan. Mamma var modig, men ruskigt otäckt var det.

 

Storbyk (tvätt) hade vi också omkring fyra gånger per år. Då lade mamma tvätten i blöt i stora träkar dagen innan. På morgonen kom tant Axner (som rökte pipa, vilket vi barn tyckte var konstigt) och Edit Andersson och de tvättade och gnodde med tvättbrädan och såpa och rotborste. Såpan hade mamma fått från Bergvik Kemi, som ägdes av Bergvik & Ala AB.

Sedan skulle de bykas i lut (vitkläderna). Luten gjorde mamma själv. Hon tog björkaska från våra kakelugnar, och silade den fint, för att få bort sotet. Sedan knöt hon in askan i en tät linneduk till en påse. Denna lades sedan i pannmuren och kokades av där i vattnet. Fin lut blev det.

 

Vi hade ett jättestort kar med hål och propp i botten. Mamma hade en butelj vid hålet, och sedan varvades tvätten i rullar, först åt ett håll och sedan åt det andra hållet, tills tunnan var full. Då hälldes het lut från pannmuren på kläderna flera gånger. Jag tror en åtta tio gånger. Luten fick rinna ut genom hålet då proppen togs bort. Sista vattnet var rent , ingen lut och det fick vara kvar till dagen efter.

 

Då kom kusken med flakvagn och häst, och så bar det av till tvättbryggan vid tegelladan, där vi brukade bada då vi var lite äldre. Där klappades och sköljdes kläderna. Vi ungar hoppade bock över tanterna, då slog de efter oss med klappträet. Men när dom tappade något plagg, då var vi bra att ha, ty vi dök efter det. Det var strömt i ån. Så kom mamma med kaffebrickan och saft åt oss ungar.

 

Sedan bar det av hemåt igen och då skulle kläderna vridas genom en vrid­maskin med gummivalsar. Den satt fast på stora karet med vatten i. Sedan skulle tvätten hängas upp, helst ute om det gick. Annars på över­våningen, där flera rum stod omöblerade. Det kunde vara 50-60 lakan och örngott, 100 handdukar, 100 vita servetter, 25 stora dukar m.m.

 

Sedan kom manglingen, det fanns en stor stenmangel uppe hos Nybergs i ut­huset. Mamma lade kläderna runt stora trärullar, sedan drogs mangeln fram och tillbaka av kusken och jungfrun på var sin sida. Och vi ungar var med, förstås och satt uppe på stenmangeln. Det var roligt att åka fram och tillbaka.

 

Mamma gjorde också potatismjöl själv. Vi hade ju stora potatisland med fin potatis. Hon borstade potatisen väl och skar den i skivor. Dessa lade hon i stora trätvättbaljan och slog på vatten. Detta byttes flera gånger om och tillslut hade vi ett vitt fint mjöl på botten i baljan. Detta potatismjöl var så starkt, att vi bara behövde ta nätt hälften av det som stod i matrecepten.

 

 
Vifors bruk m de övre bruksgårdarna från väster 1940.
Okänd fotograf

 

Till midsommar var det full rush på Vifors. Då gick alla man ur huset, för att ordna majstång och dansbana. De sattes upp mitt på gräsplanen, mellan nedre bruksgårdarna med majstången i mitten.

 


Vifors bruk, midsommar ca 1925
Okänd fotograf

 

Vi var många på Vifors på den tiden. Ida och Oskar har jag redan talat om, som bodde i den lilla Trädgårdsstugan.

 
Mjölnargården, Vifors bruk.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1963



I Mjölnargården ovanför smedjan bodde Hjelms, Per och Naemi och barnen Thyra, Anna, Arne och Tage, även barnens mormor (Käjsa med ä) och hennes bror Johan Hällström, av oss alla barn kallad "morbror Johan." Jag tror han blev över 90 år och var med på alla Hamrånge IF's fotbollsmatcher. Till slut fick han fritt inträde.


 
Johan Hällström 1861-1955 - högra bilden tillsammans med Forskaren 1941
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1953
 

 

I gård nr 1 på övre bruket bodde vår kusk Edvard Lundén med fru Lydia och sju barn, Herbert, Hanna, Anna, Rut, Harald, Erik (Henry) och Sven. De bodde i ena halvan av bruksgården. I stora köket låg sex av barnen i tre stora utdrags­soffor. I lilla kammaren låg mamman och pappan med minstingen. Den andra delen av gården uthyrdes ibland. 

 


Vifors bruksgatan ca1910, ladugården på andra sidan Riks-13 i fonden.
Okänd fotograf.

 




Vifors, bruksgatan från väster.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1980

 

 
Vifors bruksgata från öster.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1979

 

I gård nr 2 bodde Hillborgs, Rikard och Emma med barnen, Einar, Olle, Harry och Emmy med en dotter Maj.

 

I gård nr 3 bodde Ellen Westin med sin mor och son, Ale. Han kunde inte tala rent, fastän han var omkring 6-10 år, och mamma, "Frun" älskade han. En gång, då Ale var hos oss, kom båda våra månadsluffare. Han sprang in till mamma och skrek "Vänt jädd fjun, vänt jädd fjun, ja ska bappa i för Tupparna, ja!" Men rädd var han själv, men ändå skulle han försvara mamma. "Var inte rädd frun, jag skall klappa i för luffarna jag" menade han. Men av Ale blev det en rekorderlig karl. I andra änden av gården var det bryggstuga.

 

Så kom Arrendatorsgården, stor och vit med gula knutar, där hade förut brukspatron Schinkels inspektor bott. Där bodde nu arrendator Bernt och Augusta Nyberg med nio barn. De skulle ha varit elva, men de två första barnen, som var tvillingar dog före de andra. Barnen heter Nils, Birgit, Bengt, Stig, Eskil, Hugo, Bertil, Lennart och Torgny.

 

 
Tant Nyberg, Torgny, lammet, Nils, Birgit och hunden Jacken.

 

Tant Nyberg var världens raraste människa, näst mamma förstås. På bilden är äldste och yngste sonen samt enda dottern. Nybergs får betade i parken och höll den fin.

 

  
Vifors bruksgårdar från öster.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996

 

Så kom nedre bruket. I gård nr 1 bodde Frelins med barnen, Evy och Kurt. Den andra delen av gården var mejeri, där vi hämtade mjölk. Nybergs hade 35 kor och 8 hästar, Blacken, Brunte, Bläsen, Grålla m fl.

 

I gård nr 2 bodde Gunborg Berglind med sin mor och dotter Gunnel. Dom hade en ko och höns i sitt uthus, plus utedass. I andra änden bodde ett tag en familj Forsling.

 

I gård nr 3 bodde Bror (Brotte) och Johanna Lövgren. De hade flyttat ner från kasernen vid Överdammen. De hade en son, Olle som tillsammans med Harald Lundén, var mina bästa lekkamrater, då jag var liten. Jag var ju så vild och lekte mest som en pojke.

I andra änden bodde Karl Jonsson med fru och barn, Arnold, Olle, Edit, Erik, Britta, Rune och Sven.

 

Ja, vi var många på Vifors den tiden och alla vi barn höll ihop och följdes åt ner till skolan i Bergby. Vi fick pulsa i snön, som kunde vara en halv meter djup. Då var det kalla vintrar och varma soliga somrar.

 

Jag glömde alla som bodde i kasernen uppe vid Överdammen. Det var Stråle med fru Emma och barnen Anna, Rut, Wilma, Kalle, Manne och Gösta. Wilma fick en son, som heter Lars-Åke Stråle, och han bor kvar i kasernen, som han köpt av bolaget.

 

 
"Kasern", Vifors.
Bild: Per Ax:son Hambrunger 2004

 

I andra änden av kasernen bodde Ädels med son, Viktor och dotterdotter Sara, som senare blev gift med Elon Sjöström. Familjen Sjöström bodde en bit längre ner. Tant Sjöström hette Emma och barnen hette Reinhold, Elon och Irene samt Gösta Sjökvist, som var bror till tant Emma och son till gubben Jöns, som skötte om kraftstationen och var även vår första gårdskarl. Emmas sondotter Lilian bodde även där. Hennes pappa Reinhold bodde i Ockelbo.

 

I en gård bredvid bodde Lysén med fru Julia och barnen Sixten, Kajsa, Anna, Folke, Lilian och Henrik. I den andra gården bodde Valfrid Högvall med fru Vendia och son Gunnar. Valfrid klippte håret på pappa och gick med post­väskan från Vifors kontor.

 

 
Högvalls, Vifors.
I fonden östra gavlen på "Kasern".
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996
Enligt uppgift skall denna byggnad vara en av de få som förskonades
vid Rysshärjningarna i Hamrånge 1721.
Gården är påbyggd men bottenvåningen
skall således vara uppbyggd FÖRE 1721
(Forsk anm)

 

I Magasinsbacken bodde David Munter i baracken.

 

På andra sidan stora vägen bodde Möllers med barnen Alvar, Gösta och Anna. Förut bodde Sebergs där. Denna gård är riven, lika så den stora ladugården, stallet och höskullen.

 

 
I fonden höskullen med ladugården, Vifors bruk.
Mamma Hanna, Inga, moster Emmy och morbror Gustaf Linderdahl
.

 

Och lite längre upp efter vägen på "Skräppåsen" som vi kallade det, bodde Trå-Karlsson med fru Lisa och barnen Märta, Ester och Jonte. Varför namnet Trå-Karlsson? Jo, han arbetade med ståltråd och gjorde pannfötter till kastrullerna, strykjärnsfötter, brickhållare m.m.

Längre upp i skogen bodde Axmans med sonen Erik. Den gården kallades för Båtsmansgården.

Så det var många på Vifors på den tiden. Senare 1926 då järnvägen kom, byggdes även banvaktsstugan. Där bodde Stenberg med fru Emmy och barnen Rune, Rut, Erik och Sven, som var Puttes bästa vän.

 

Även polis Eriksson med fru Nanny och barnen Eivor, Astrid (Margareta) och Carin. bodde ett tag i Kaptensgården, även kallad Lilla Herrgården innan de byggde ett litet "Gullrings hus" nedanför Vibyberget.

 


Kaptensgården, Vifors från söder.
Okänd fotograf


 
Kaptensgården, Vifors från norr.
Okänd fotograf

 

Flickorna var också med oss i lekstugan i Badhuset. De kallade min mamma för "Tant Herlitz". Då blev det opposition bland Vifors barnen, för mamma det var "Frun" det för dom. På övervåningen bodde farbror Waldemar Westin med fru Greta och barnen Gudrun och Inga.


 

 

Längre ner på samma sida av vägen bodde Larsson med fru Justina och barnen Karin och Edvin. Larsson blev maskinist efter Sjökvist på Vifors kraftstation.

 

 

 

Vifors festplats ca 1930.
Okänd fotograf.

 

Men nu tillbaka till midsommarfesterna. Alla hjälptes åt. Ungarna plockade blommor, och tanterna gjorde kransarna, och gubbarna snickrade dansbanan och satte upp majstången. På midsommarafton var det lekar och dans. Och då kom även folket från byn upp till oss. Det var tradition. Farbror Waldemar var den som höll i det hela. Han spelade fiol och Gösta Stråle dragspel. Frelin buktalade med brunnsgubben till vår stora förvåning. Vi trodde fullt och fast, att han bodde i brunnen. Kuren runt brunnen var så fin, vit och gul med utsirade konstverk i träet. Den hade också en lång järnspak, med en klump i änden, som man pumpade med, inte upp och ner utan sidleds. Inga och jag var dalkulleklädda på midsommaraftonen, och på midsommardagen hade vi vita klänningar. Ett år tänkte Waldemar strejka, men se, det gick inte. Då marscherade vi, alla ungar, man ur huse ner till Lilla Herrgården, (äv kallad Kaptensgården, Forsk anm) där han bodde. Vi bönade och bad, och tänk han bevektes och kom upp till oss.

 

På sommaren, förutom lekarna jag redan beskrivit, hoppade vi hage, spelade krocket och kula. Men vi hade en lek "rulla tunna", som hade kunnat tagit en ände med förskräckelse, om vi hade rullat ända ner i ån. Men det gick bra. På södra sidan av gården, var det lämplig lutning nedåt ängarna. Vi stoppade in en av oss i tunnan och de andra knuffade på. Och hej vad det gick.

 

På vintern var det ofta skare och då åkte vi kälke, sparkstötting eller skidor ner för ängarna ända till Tegelladan och Fors.

 

 
Badargänget med Tegelladan i fonden.

 

Jag har nämnt Tegelladan. Antagligen hade det varit upplag för tegel där på Schinkels tid. Mamma hade låtit bygga en stor klappbrygga där vid ån. Men där var det djupare och rinnande vatten så vi måste kunna simma. Det lärde oss mamma. Så alla barn på Vifors kunde simma. Hon gick liksom en ankmamma med alla Viforsungar efter sig , och med en termometer i handen, ty vi fick inte bada förrän det var 18 grader i vattnet.

 

 
Jag, Putte och Inga vid klappbryggan vid Tegelladan.

 

Förutom att hon lärde oss simma, lärde hon oss att vara sparsamma. Vi hade ju fritt lyse, så vi tyckte att vi inte behövde släcka efter oss i rummen. Men då var pappa med på ett hörn. Han sa "Det ingår i min lön, och det ska inte slösas med Bergvik & Ala's pengar." Så det var bara att släcka. Vi skulle också vara artiga och hjälpsamma mot de äldre på bruket. Och det skulle förstås jag också vara. Sagt och gjort. Jag sprang upp till kuskens och frågade Lydia, om jag fick hjälpa henne att skura golvet. Och det fick jag, men oj, vad hon fick torka upp vatten efter mig.

 

Vi åt våra måltider i matsalen, men kaffet drack vi i salongen. Då vi var små hade vi vaxduk på bordet till vardags. Jungfrun åt i köket.

 

 
Jungfrun, Ingrid Åberg från Åmot.

 

Mamma tyckte vi slaskade alldeles för mycket, så då kom hon på råd, som alltid. Vi fick vit linneduk på bordet även till vardags, annars bara på sön­dagarna. Och så sa hon "Alla som spiller på duken, även pappa, får täcka fläcken med respektive ett-, två- eller femöringar, beroende på fläckens stor­lek." Det tog skruv, och akta dig, vad vi var rädda att spilla, ty vår veckopeng var ej stor, men vi lärde oss att vara försiktiga.

 

Mamma lärde oss även att dansa. Vi hade fått köpa en liten grammofon och några vals- och hamboskivor. Så vi lärde oss snart att dansa riktigt bra. Både mamma och jag älskade att dansa.

I samma veva fick hon reda på, att vi hade smygrökt, då var vi mycket äldre än den gången på dasset, då vi rökte cigarrer. Då var löftet glömt. Då satte hon oss vid köksbordet, och bjöd oss på än den ena och än den andra cigaretten. Starka Abdulla, Chesterfield och Bridge m fl märken. Hon sa "Rök nu flickor, rök nu". Ja, hon rökte oss sjuka. Så ingen av oss rökte mer, varken Inga, Putte eller jag.

 

Jag kommer tillbaka med mina tankar till åren 1926-28. Då hände det mycket i mitt liv. Jag började flickskolan i Gävle. (Sjölanderska skolan, 8 klassig). Ostkustbanan byggdes. Jag fick åka buss till skolan först men sedan tåg. Det var så långt till Bergby station från Vifors, men jag fick minsann trava och gå, senare cykla. Mamma brukade ringa till stinsen och säga "Karin kommer i full fart, håll tåget ett tag." Och det gjorde han. När han såg mig i backen och jag äntrade sista vagnen lät han flaggan gå. Det skulle ej gå idag det, inte. Jag blev inackorderad i Gävle, och fick bara komma hem på loven.

 

 
Engwallska huset, Gävle

 

Jag bodde hos tant Agnes Engwall i Engwallska huset på Staketgatan 15, tre trappor upp, utan hiss i sex år. De två sista åren bodde jag på Engelbrektsgatan hos ingenjör Sidén. Inga bodde hos farfar och farmor i Stockholm, då hon gick i skolan. Putte gick i läroverket i Gävle, där han tog realen samtidigt som Arne Öberg (min bli­vande man). Dom var mycket goda vänner.

 

   
Putte 1923-1994 och Arne Öberg 1924-2006

 

 

 
Inga 1913-2000

 

Då vi alla for till våra skolor, blev det tyst på Vifors. Någon sa till mamma "Det blir väl tomt och tyst när barnen ger sig iväg till skolan". "Ja," sa mamma. "Det är som att slå igen en dammlucka." En(!) dammlucka?" sa pappa. "Ett helt dammsätt, särskilt då Dedde åker hemifrån!"

 

 
Fyrbo, Vifors
Bild: Per Ax:son Hambrunger
1996

 

Sommaren och hösten 1927 var det manöver (fälttjänstgöring) på Vifors. De höll till uppe på Fyrbo, den gamla skogvaktarbostaden. Det var mannar och befäl från I 14 Kungsbäck i Gävle. Mannarna bodde i tält men kaptener och majoren bodde hos oss. Det var två Berggrenar, Erik och Einar, den tredje, Hans var vid flyget. Majoren var Gunnar Nauckhoff. Jag var med förstås (11 år) och hjälpte till med maten, dukade och roade bassarna med diverse gymnastiska uppvis­ningar. Jag stod på händerna, jag satte mig ner i gräset baklänges med raka ben. Det gick ju bra ty jag var bra tjock. De kallade mig "hederslottan, Karin" och fotograferade mig med Nauckhoff och den gamle översten Rettig.


 
Jag, major Nauckhoff och överste Rettig

 

Så åkte jag till skolan i Gävle och då fick jag ett telegram som löd. "Gubbarna, som nyss har klarat nubbarna, längtar efter dig i liv och död, tjohej."

Jag fick även en belöningsjetong (medalj) i brons, med mitt namn på baksidan från Hälsinge regemente av överste Stålhane. Se hans tackbrev till mig. Mamma och pappa fick en äkta silvertallrik, som tack för att de fick bo hos oss, med alla namnen ingraverade.

 

 
Tackbrev överste Stålhane
 

Vi hade en sommarstuga, som pappa hade som fiskestuga. Dit fick vi för oss, att vi flickor skulle åka och ligga kvar. Sagt och gjort. En lördag cyklade vi dit, förbi Högbacken och till Skalsjöarna, Björkånger där stugan låg. Det var Inga, Anna, Rut, Thyra (Thyra Hjelm, forsk mor 1912-2002), Emmy och jag. Inga cyklade först, med en stor unikabox med mat och jag sist, med diverse kastruller och kaffepetter. Mamma hade sagt åt Inga, att om det kom en bil (vägen var smal då) så skulle vi stanna. Det var inte så mycket trafik då 1928-29 som nu för tiden. Ja, det kom en bil, och Inga tvärstannade med den påföljd, att vi alla hamnade i diket, ty Inga hade inte sagt åt oss, vad mamma sa. Men det gick ju bra ändå. Vi skulle ligga kvar över nat­ten. Anna och Rut var så mörkrädda, att vi andra fick lugna ner dem. Men så bar det sig inte bättre än, att pojkarna fått reda på, vart vi skulle åka, så dom kom efter och höll på att skrämma livet ur Anna och Rut. Pojkarna fick kaffe och sedan åkte dom hem.

 

 
Herrgårdsallén i vinterskrud och stora bron med allén ut mot Riks-13

 

En gång då vi alla varit ner till Godtemplarhuset på bio, så var pojkarna för­svunna, så vi fick gå ensamma hem förbi Vibyberget. Där finns en "ättestupa" som det kallades. Där man förr i tiden, slängde sig ut för berget, för att slippa dö "sotdöden", som det kallades, att dö i sängen. Och då spökade det där också förstås. Men vi flickor kom lyckligt förbi Vibyberget. Men nu kommer det !!!! När jag sade adjö åt flickorna och skulle gå in i allén upp till Herr­gården, såg jag ett stort lysande kors mitt i grindhålet. Jag skrek åt flickorna att vänta på mig. Men när vi kom upp till bruket, fick vi höra vrålskratt från pojkarna "Och du sa, att du inte var rädd för spöken eller något annat, Kajsa kavat, men nu vet vi!", var deras kommentar. Jag försvarade mig och sa, att jag skulle gå igenom parken hem. Nu var det så, att mitt emot vår allé var allén upp till kyrkogården. Så jag tyckte nog, att det var lite kusligt, men det erkände jag inte. Hur kunde korset lysa? Jo, efter gamla riks 13 förbi Vifors var vägen kantad av gamla lönnar, som murknat och då kan de lysa om träbitarna. Det är fosfor, tror jag. Pojkarna hade lösgjort träbitar och lagt dem i allén som ett kors. Även allén var kantad av lönnar och ask.

 

 
Vifors bruksgata ca1910 med oxlarna

Okänd fotograf

 

Bruksgatan var kantad på ena sidan av oxelbärsträd. Bären var röda och goda. På andra sidan vägen fanns alla bruksgårdarna med sina uthus. I parken mellan bruket fanns stora gamla ekar samt hasselbuskar och kantareller. Även dasset låg där. Parken hölls fin genom att Nybergs får betade av gräset där.

 

 
Dasset i parken
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996

 

Baron von Schinkel hade en lönngång, som gick från Herrgården. Men vi fick aldrig reda på varifrån den gick ut. Men var den kom fram fick vi veta. Det var nere vid ån i stenmuren, mellan dammluckorna och kraftstationen. Ingången var förbommad med brädor. Vi var strängeligen förbjudna att försöka ta oss in där. På vårarna sjönk jorden undan på vissa ställen på gräsmattan vid husets södra gavel där antagligen gången gick ut. Vi fick fylla upp med jord där. Troligen var det stockarna i lönngången som murknade och föll ihop. Det hade ju varit livsfarligt att krypa in i den.
(Möjligheten att "inspeketera" denna hemliga gångs öppning fanns fortfarande i första halvan av 1940-talet. Forskaren besökte då denna spännande och fantasieggande öppning medförande en större ficklampa - men ... det enda som då syntes i det skrämmande hålet var en formidabel gles gardin av ett virrvarr av rottrådar från de intillväxande träden. Besöket slutade i en svårhanterad antiklimax. Tur det, kanske! Vid den tiden fanns även, mittför gångens mynning, resterna av den förmodade förtöjningspåle till en mindra eka som troligen medgav en snabb sorti nedåt Hamrångeån vid skarpt läge.)

 

Nu är det augusti och kräfttid. Vi fångade alltid kräftorna på dagen. Vi knöt en sten och en strömming på ett snöre och placerade detta invid väggen vid sten­muren i ån. Det var lite vatten i ån på hösten. Då kräftan hade huggit fast betet med klorna, drog vi fram den och tog den med handen över skölden. En gång hade Inga slut på betet så hon satte dit tårna istället. Det skulle hon inte ha gjort, ty hon hann ej undan då kräftan högg. Hon vrålade som en gris så mamma kom förstås springande och undrade vad som var åfärde. Stortån blödde ymnigt så det blev förband förstås.

Vi hade också burar och håvar. Bästa stället var nedanför kraftstationen, där var kräftorna stora och feta. Ty där fanns det mycket fisk, som malts sönder i turbinerna. Vi fick bara fiska upp 100 kräftor för pappa. Fem öre kräftan fick vi. Sedan kokade mamma dem, och vi gjorde stora kräftsmörgåsar, som pappa erbjöd oss 25 öre för, men mest åt vi själva.

 

Apropå fiske, så hade vi även ål och gädda, t o m laxöring i Hamrångeån, som flöt runt på tre ställen vid Herrgården. På den fjärde sidan låg ju vattentuberna ner­grävda. De gick från Överdammen genom vår trägård ner till kraftstationen. Då de byggdes cyklade vi ungar inuti dem ner till kraftstationen. Roligt! Ån var även utbyggd till en stor damm från kökssidan upp mot trädgården.

 

I köket hade vi en vattenkran med åvatten, men färsk vat­ten fick vi från den stora brunnen på bruket som var till för alla. Kusken bar vatt­net i två stora kopparkrukor (10-12 liters) i ett ok av trä över axlarna ner till oss ge­nom parken. De placerades ute på en bänk i köksfarstun

 

 
Det lilla pumphuset framför mangelboden, Vifors bruk
Bild: Per Ax:son Hambrunger 1996.

 

Hjelms uppe i Mjölnargården hade en brunn på gården. Men åvatten tog de från sågdammen uppe vid smedjan. En vinterkväll, har Thyra (Hjelm 1912-2002, forsk anm) berättat, skulle de hämta vatten nere vid dammen, men mor Käjsa sade ifrån, att dom inte fick hämta vatten nu på kvällen. Thyra och mamma Naemi (född Hällström 1893-1985. forsk anm) funderade varför. Då de gick ut genom dörren senare, döm om deras förvåning, när de såg en stor vit skepnad, som en ängel stå i grindhålet, då sprang dom in i igen.

 

Mor Käjsa (Karin Hällström 1850-1928, forsk anm) var vi alla barn rädda för, ty hon såg så sträng ut, där hon låg i sin säng. Hon var synsk, som de gamla sade, för hon kunde se och förutspå saker och ting. När Thyra och mamma Naemi dagen därefter skulle hämta vattnet, förstod de varför de blivit varnade. Hela bryggan och isen vid dammen var borta. Det hade kunnat gått illa för dem i mörkret.

 

Det var väldiga över­svämningar på våren i vår lilla å och damm.

 

 
Stora Dammen öster om herrgården

 

Från dammen vid stora ån, som går över till allén hade vi en ålkista. Där fång­ade vi stora ålar med ålsax. Mamma hängde upp ålen på en krok, så att den satt fast. Så skar hon runt om vid halsen och tog ett tidningspapper om ålen och drog av skinnet. Sedan hon rensat den, lade hon först de råa bitarna i salt. Då hoppade dom ändå! Det var reflexer men vi barn trodde dom levde. Mamma kokade in ålen som aladåb. Det var gott, trots att vi tyckte, att det var otäckt först.

 

Johanna Lövgren på bruket brukade också hjälpa mamma med stortvätten ibland. Hon var frälsningssoldat. Då de skulle ha sin stora höstauktion på Frälsningsarmen i Hagsta, då gick hon alltid till mamma, för att få en del saker till försäljningen. Mamma gjorde en stor tårta, som betingade ett högt pris på auktionen, ty de visste, att i fru Herlitz' tårta var det mycket godsaker. Hon garnerade den ofta med marmeladkarameller och praliner. Hon skänkte även grönsaker, vitkål, blomkål, gurka och även en stor kasse med äpplen. Då var Johanna tacksam och glad, hon hade så roliga uttryck, som hon jämt använde, t.ex. hon sa "Ja, si hästar å kärar (karlar) dä ä kärar dä. Men fruntimmer å kor, å dä ä kor dä, å ändå ä fruntimmer å kärar dä bästa fölket." Vad hon nu menade med detta uttryck? Då det gällde "Frälsis" som vi kallade Frälsningsarmen, var vi unga med förstås. Det var hornmusik, sång, lekar och lotteri med åror. Det var inte bara vi från Vifors, utan det kom folk från hela bygden.

 

På Godtemplarhuset var det dans varje annandags jul och då skulle jag dit för­stås. Jag har älskat att dansa i hela mitt liv. Jag hade fått en ny klänning och skulle ta sparken och åka ner på dans. Men det bar sig inte bättre än, att då jag kom i nerförsbacken vid Vibyberget, gick det ena skaftet av på stöttingen och jag flög i diket och där var det vatten, så jag blev genomvåt.

Det var bara att åka hem och sätta på sig den gamla klänningen jag hade haft två jular förut. Det hör till saken, att flickorna på byn hade retat mig för att jag hade haft samma klänning som föregående jul. Jag skulle ju bräcka av dom i år, men det gick ju nu inte, då jag åkte i diket med den ny klänningen. Dom trodde pappa var så rik, men jag förklarade för dom att så ej var fallet, ty pappa fick betala dryga kostnader för oss i våra skolor. Inga på Atenéum i Stockholm, jag på flickskolan i Gävle och Putte på läroverket där.

 

Vi var mycket sparsamt uppfostrade. Jag har skrivit förut om ljuset vi måste släcka efter oss. Vi hade även fri telefon ändå fick vi inte prata hur länge som helst. Fast pappa kunde prata hur länge som helst om sina älgtänder och jakter. Bolaget och skogen var allt för pappa, fru och ungar kom i andra hand. Men mamma var hjälpsam och givmild mot alla. När Gösta Stråle (1915-1955, forsk anm) kom ner och bad mamma om brännvin till grisen, som var sjuk då fick han det. Och mamma sa "Du kan ju ta en sup själv också och skåla med grisen."

 

 
Jägmästare Ove Granström, son till Evald och Emmy Granström
framför Elfviks herrgård, Bergvik.

 

Till påsken fick vi barn åka hem från våra skolor. Det var underbart att få komma hem och lägga sig i de nymanglade, kalla lakanen och dunbolstren. Vi hade alltid lite arrangemang då till påsksupén. Mamma hade köpt goda chok­ladägg och marsipan kycklingar.

 

Farbror Ove Granström var alltid vår gäst till påsk. Han var jägmästare och kusin till pappa. Han kom från Bergvik och bodde som barn på Elfviks Herr­gård. Då skulle alltid pappa och Ove göra punsch, som skulle vara klar att dricka till nyår. Då kom Ove igen för att fira nyår hos oss. När de två skulle förfärdiga punschen, fick ingen av oss andra vara i köket. Vad de hade för sig vet jag ej, men mamma hade fått order att köpa hem bröstsocker och Arrak, så mycket vet jag. Men punsch blev det.

På nyårsdagen till 12-kaffet skulle punschen provsmakas. Vi barn, då var vi lite äldre, fick också ett glas. Oh, Gud vad gott det var!

 

När pappa fyllde 50 år fick han en fin liten hundvalp, schiller tror jag, som skulle bli jakthund. Han fick den av Dr. Edman från Ljusne som också brukade vara med på de stora älgjakterna. Vi kallade hunden för Jack, men inte blev han någon jakthund heller. Vi skämde bort honom, så pappa kallade honom för fruntimmershund och skithund. Pappa fick en dyrbar öronlappsfotölj av jaktvännerna från Gävle. Det blev den första liggplats som Jacken intog, men då fick han stryk av pappa, så den platsen sneglade han bara på sedan. Men i mammas radio-länsstol där fick han ligga. Men Jacken blev älskad av alla och t o m av pappa. Då vi skulle dricka kaffe i salongen, kom han alltid springande, ty han skulle också ha kaffe med socker och grädde på ett fat och bulla till. Fick han inte det med det samma, tryckte han huvudet hårt i mammas knä och tittade bedjande på henne. Han nafsade på hennes armbåge så att klänningsärmen gick sönder. Men när han såg, att vi skulle gå och bada, då försvann han kvickt. Jag hade kastat i honom i vattnet då han var valp, så han var vettskrämd för vatten.

 

Jag kallades för Dedde, då jag var liten, men sedan sade mamma Karin åt mig, även Maja-Stina. Men pappa, han fortsatte att kalla mig Dedde, utom då han skulle reta Jacken förstås. Då måste han säga Karin, ty Jacken visste inget an­nat namn på mig. När pappa sa "Karin kommer hem idag." Då sprang Jacken till hallfönstret och stod där med nosen tryckt mot rutan hela dagen, tills mamma kom och fick se honom. Då sa hon "Karin kommer inte hem idag. Husse bara luras." Då blev Jacken så ledsen och lommade därifrån med svan­sen mellan benen. Men när vi kom hem Inga, Putte eller jag, då vart det fart på honom. Då hoppade han först upp på oss och sedan sprang han runt salsbordet och in i salongen, upp på oss och runt bordet igen och ut genom serverings­rummet och köket och tillbaka igen.

 

   
Pappa höll också på och fotograferade. Han gjorde bl a egna vykort i sitt fotolabb.
På bilden till höger med sina skyttemedaljer.

 

Pappa var en stor jägare. Han sköt både älg, rådjur, hare, och tjäder. Så på vintern åt vi vilt och på sommaren fisk. Pappa hade provskjutit för uttagning till OS-spelen (1904 eller 1908) och godtagits men han fick ej ledigt från militär­tjänstgöringen av en ogin högre militär. (Avundsjuka!!!)

 

Han hade ofta sina jaktvänner från Gävle hos sig. Gösta Belander, Allan Rehnström, Tore Lindbom, Sven Möller med flera. Då brukade också fruarna följa med hem till mamma. En gång spelade dom kort på själva söndagen. Mamma hade sagt åt Putte, att han skulle säga till då han såg herrarna i allén. Han var inte så gammal då. Ja, detta sa mamma för att få undan kortlapparna. Men se det gick åt skogen. Putte sprang riktigt in och talade om "nu kommer dom" men sedan sprang han ut igen och skrek "här pelar dom kott." Inte visste han att han hade skvallrat på tanterna så liten han var. Men gubbarna bara skrattade åt sina respektive.

 

Då det gäller jakt glömde jag en av skogvaktarna den pappa tyckte bäst om näst Söderhäll. Han hette Pelle Bengtsson. En gång var jag med pappa och honom på harjakt. Pappa missade haren och skyllde på mig. Då sa Bengtsson "Man ska inte ha fruntimmer med sig i skogen då man jagar, Förvaltar'n."

 

Det fanns många roliga episoder med Bengtsson. Han var en lugn och jovialisk person. En gång var han och skogvaktare Werner Andersson på timmer­flottningen för att inspektera. Det bar sig inte bättre än att Bengtsson ramlade ner mellan timmerstockarna och då var Werner kvick att säga "Blev du blöt, Bengtsson?" Men Bengtsson var kvickare att säga "Det förstår du väl, Werner! Det rann ju in genom halslinninga." Detta på bred småländska.

 

 
Putte med salongsgeväret

 

En dag höll Putte oss med mat. Han var en duktig prickskytt. Han hade fått ett salongsgevär av pappa och skulle skjuta råttor med det. Men en dag när han satt på bänken i köket, såg han en stor gädda i dammen från fönstret och så sköt han den, så att den flöt upp och vi kunde få upp den. Då blev det pepparrotsgädda till middag.

 

 
Pappa i båten

 

Vi fick ofta fisk, ty pappa fiskade i Skalsjöarna och fick mycket fisk. En gång 56 stora abborrar. Dom skulle stekas och ätas med hans fina spenat från drivbänken. Den (spenaten) skulle vara grön, inte för mycket mjöl i stuvningen, det var pappa mycket noga med.

 

Mamma var med i Hamrånge Fattigvårdsstyrelse. En gång lurade hon dom att spela på lotteri, 10 kr per person. Men dom vann ingenting. Mamma var ju också med. Hon hade också en egen lott och vann 1000 kr. Men tro inte att hon fick mycket kvar av den, ty vid nästa sammanträde, låg det en tia vid varje kaffekopp, en till varje styrelsemedlem. Döm om deras förvåning när dom fick en tia var. Men mamma tyckte hon skulle dela med sig. Själv köpte hon en radio åt pappa och sig, Inga och Putte fick var sin 100-lapp, och jag fick en fin granatring för 100 kr. Då mamma fyllde 50 år fick hon en cykel av styrelsen och anställda på "Fattiggården." Den tog vi ungar och cyklade runt med i alla rummen, över alla trösklar, ty det var snö ute. Och det var jätteskoj. En cykel kostade ungefär 100 kr då. När vi flyttade till Enebyberg 1949 fick mamma en fin tenntallrik av Hamrånge Fattigvårdsstyrelse. Hon var även med i Hamrånge i Diakonistyrelse. Hon ömmade mycket för de fattiga, särskilt för de som var för stolta, för att be om hjälp. Dom sökte hon upp och hjälpte.

 

 
Jag sittande i mitten

 

Jag var med i Hamrånge Fotbollsförening. Vi flickor sparkade fotboll mot gubbarna, en del var bara 30 år. Jag var målvakt och fick ta emot många straffsparkar, ty flickorna kunde inte låta bli att ta bollen med händerna. Men de flesta sparkarna klarade jag i alla fall av.

 

Vi sparkade även mot Norrsundets flickor, men dom var inte roliga att spela emot, ty då vi vann (oftast) spottade dom på oss och var förgrymmade. Det var mycket roligare att spela mot gubbarna. Vi drog in mycket pengar till idrotts­föreningen på våra matcher. Det var mycket folk som såg på.

 

En gång när vi kom hem från matchen, törstiga skulle Anna Lundén och jag dricka kaffe. Vi satte oss vid salsbordet och fick för oss, att vi skulle härma tanterna på bruket. De brukade dricka kaffe på fat med en sockerbit till. De höll i fatet med tre fingrar. Ja, vi skrattade och tokades, så att det bar sig inte bättre än, att jag satte sockerbiten i halsen. Det var hårt socker på den tiden. Jag blev både röd och blå innan sockret smälte. Mamma försökte på alla vis att hjälpa mig. Då var jag nära döden, men klarade mig då också, fastän jag fick äta eller dricka välling i 14 dagar innan halsen läkte. Sedan dess aktar jag mig för hårda sockerbitar.

 

1931 fick jag åka till Tyskland på en utbytesresa i tre veckor. Min tyska flicka hette Ruth Stourdeur, från Halle an der Saahle. Hon älskade at få vår svenska frukost med havregrynsgröt och hård ostsmörgås och kokta ägg. Pappa hade dille på ostar. De skulle vara starka och gamla. En dag fick Ruth se ostor i osten men då blev hon förskräckt och skrek "Oh, das ist ja Schlange in der Käse." Så det blev fort slut på ostätandet för hennes skull. Men hårt bröd och havregryn ville hon ha med sig hem från Sverige, ty det fanns ej då i Tyskland.

 

Vi var ena riktiga godispåsar både pappa och vi ungar. Mamma köpte hem godis, som hon delade ut åt oss i små portioner. Men så hände det, att hon glömde bort, var hon hade gömt det. Men det visste jag "Får jag fem stycken praliner, om jag talar om, var du gömt dem?" Ja, det var bara för mamma att lova. Den gången jag minns, hade hon gömt godiset bakom spegeln i hallen. Spegeln stod ut lite från väggen, men detta gömstället användes inte mera.

 

En gång hade hon gjort en stor sockerkaka på sex ägg och ställt den ute på vattenkrukorna i köksfarstun för att kallna. Då hon skulle ta in den, var det en stor bit bortbruten. Då trodde hon att kolarna, som kom från skogen och skulle ha sin avlöning på kontoret, hade nallat på sockerkakan. Men den gången var det varken de eller vi ungar utan pappa. Varje kväll skulle han ha något gott att snaska på. Då jag kom och kysste honom "god natt" och sade "Sov gott pappa" Då sade han "Sov själv få se om du kan." Han hade svårt att somna själv.

 

Hanna dagen, då var det fest på Vifors. Då kom tanterna från när och fjärran. Anna Öhrberg, Elsa Ununger, Tekla Eriksson och Gertrud Lindgren, från Norr­sundet. Från Åbydal kom tant Mia Björnklo med dotter Sonja och dotterdotter Gun. Tant Mia var gudmor till Putte.

Vidare kom tant Nyberg från Vifors, tant Karin Söderberg, född Herlitz och tanterna Öberg, Naemi och Anna (gamla prosten Öbergs döttrar, ej släkt med Arne Öberg, min man) med flera. Dom kunde vara en tjugo stycken. Det var även en liten fin, men fattig fröken, som också var med på alla kalasen hos tanterna. Hon tog för sig av alla de sorter, som fanns på bordet, men orkade inte äta upp. Lika gjorde hon med all frukt och sade "Snälla Hanna, får jag spara detta?" "Ja då," sa mamma. "Vi lägger det i en påse, så kan du ta det med dig hem.". Detta såg vi ungar, förstås och sa "Titta, mamma. Hon tar av allt.". Men då tillrättavisade oss mamma och sa "Ni barn, har det så bra, så ni ska inte missunna andra, som inte har det lika bra som ni. Kom ihåg detta barn! Var aldrig avundsjuka och avundsamma på andra människor.". Och detta livs­ord har vi följt och särskilt Putte.

 

Det var ju Trettondagsafton på Hannadagen och då var det ofta gräsligt oväder, Trettondagsuren. På kvällen kom alla stjärngossarna och sjöng för oss. Det var Judas med pungen, som tiggde pengar och Staffan Stalledräng med flera. Och alla fick dom saft och bullar och kakor. När festen var slut kom alla hästkarlar och hämtade tanterna.

 

Trädgården vi hade var allt unik i sitt slag. Det var ett högt rött staket, nästan 1,5 meter runt hela trädgården. Det fanns minst 35-40 stycken äppelträd med alla olika sorter. "Glasäpplen" som vi sade, lika med Astrakan (små). Dom stora vit/gula hette Transparente Blanche. Sedan Alexander, stora gröna och röda. Ett år vägde ett äpple över ett halvt kilo. Vidare Rosenhäger, "Bullerhus" lika med Sävstaholm, Ölands Kungsäpple, ett mörkrött äpple med strimlor i, Melonäpplen, Röd Astrakan, Oranie, Hampus med flera. Även päron: Grå­päron, Williamspäron och Greve Moltkepäron. Plommon: Viktoria och Krikon. Fågelbär, små svarta söta bär men även klarbär, som var röda och sura. Vi saknade Bigarråer, men dom fick vi smaka hos Nybergs, som hade ett stort fint träd. Nu är hela trädgården borta. Sorgligt! Det roligaste pojkarna från byn visste, var att nalla äpplen i "Viforsträdgården". Men pappa skrämde dom, med att ta fram bössan och skjuta saltskott. Mamma sålde äpplen. Det kom många från byn, då de visste, att vi hade fina äpplen. Mamma gjorde i ordning stora påsar med äpplen i för 1 kr. Till dom, som hon visste, hade ont om pengar, gav hon två påsar för samma pris.

 

Bakom trädgården låg det sedan Schinkels tid ett åttkantigt lusthus omgärdat med syrenbuskar och fullt med blåsippor på våren men även ormar. Det skulle kosta 2000 kr att reparera, och det var för dyrt för bolaget, sa skogschefen Trahn, så det blev tyvärr rivet. Det växte mycket liljekonvaljer där också, samt kantareller mellan ekarna och även syrener och många hasselbuskar. Vi plock­ade nötterna på hösten och åt dem. I Axmarbruk finns ett liknande lusthus kvar ännu, men slottet är rivet.

 

 
Axmar slott

 

Vi hade både kräftor, ekar och grevar på Vifors fastän de sade, att dessa ej förekom ovanför Dalälven på den tiden. Vi hade en greve Ragnar Hamilton från Skåne, som var skogspraktikant hos oss. Han dansade härligt, vals kommer jag ihåg.

 

 
Greve Ragnar Hamilton

 

Även på bruket hade några praktikanter sin sovplats. Det var bland andra en baron Vilhelm Benett. Han vägde 119 kg så han skulle magra genom skogs­arbetet. En hette Bo Haller och var lång och smal som en fura. Trevliga pojkar. Nu var jag framme igen med mina påhitt, men för att vara snäll, kom jag upp med jordgubbar åt dom. Men dom var inte hemma, så jag började städa åt dom, då jag tyckte det var rörigt hos dem. Jag sopade golvet och knölade om deras halmmadrasser ordentligt. Men se, det skulle jag inte ha gjort, ty jag hade förstört deras med möda gjorda ”gröpper” för stjärt och rygg. Så de grälade på mig istället för att tacka mig, då de kom hem. "Ja, otack är världens lön."

 

Farfar John och farmor Julia Herlitz kom upp från Stockholm till oss varje sommar. Det var den underbaraste farmor som fanns, tyckte vi barn. Hon ville så gärna dricka kaffe på "Kärleksholmen.". Den låg i nedre dammen på Vifors. Tyvärr har de tagit bort den nu, fast den var så fin.

 

 
"Kärleksholmen".
En liknande finns ännu (1998) kvar utanför grindarna till Axmar slott.

 

Nåväl, det var lågvatten en sommar, så vi satte igång, att bygga en stengång ut till holmen. Ragnar Hamilton jobbade så att byxorna sprack på honom bak, och då fick vi oss ett gott skratt, förstås. Men bron eller stengången blev klar, och farmor och mamma och vi alla kunde komma dit och dricka kaffe. Utom pappa förstås, han tyckte det var bara joll och larvigt.

 

  
Hela Familjen med farfar och farmor
 

Detta fotografi har mamma använt som ett vykort. Det har tagits av fotografen G. Reimers, Gefle. Mamma skriver på baksidan att de varit på Wermlands gilles kräftkalas. Pappa fick tillbaka kortet. Han samlade på kort och frimärken, han var en berömd filatelist.

 

Apropå skrämsel och "Vita Frun", Inga höll på att skrämma slag på mig en natt klockan tolv, då jag kom hem från dansen på Vifors dansplats, bakom Fyrbo. Jag måste vara hemma före klockan tolv för pappa, annars fick jag portförbud och fick inte gå och dansa nästa lördag. Jag älskade att dansa. Men då jag kom hem denna natt såg jag en stor vit skepnad uppe i trädgårdsgrinden. Den var väl minst 2,5 meter hög. Jag stod en stund och tittade. Jag skulle just springa in, då jag hörde en röst som sa "Kommer du hem nu du" Det var Inga! "Oh, Gud, vad du skrämde mig" sa jag. "Du tror väl inte på spöken?", sa hon. Hon hade tagit vår eldgaffel, som är ungefär 1,3 m lång, handsmidd från Bergvik. På den hade hon slängt ett vitt överkast och även ett om sig själv. Så hade hon två stora kopparlock, som hon slog ihop då hon gick runt hela trädgården, för att skrämma bort äppeltjuvarna. Hur hon betedde sig, för att både hålla i eldgaffeln och kopparlocken samtidigt begriper jag inte.

 

 
Vifors festplats

 

Vi hade ofta hembygdsfester på Vifors festplats. En gång var jag klädd i mor­mors mors första balklänning.



 
Mamma, Hanna Linderdahl 1885-1967.
Bild: Rehnströmska Atelieer,
N:a Järnvägsgatan, Ljusdal 1906.

 

Även mamma hade denna (hennes mormors) balklänning som ung, på en stor maskeradbal, på Sjöfarts­skolan i Stockholm. Hon var bjuden av sin kusin farbror Torgny Bäck­ström, som utbildades till sjökapten. På den tiden fick kavaljererna anteckna sig på damens lilla dans­häfte och mammas danshäfte var fulltecknat.

 

 
Mamma Hannas danshäften

 

Apropå mormorsmors balklänning kommer jag ihåg vad mamma berättat om sin pappa och mamma. De hette Olof Cyryllis och Jenny Elisabet Linderdahl. Morfar var komminister i Trönö gamla kyrka omkring 1875 i ungefär fem år. De bodde då i nuvarande Söderbloms-gården. Han var samtida med Nathan Söderbloms far, som var i Norraala församling. Det var en bister gubbe. Sedan flyttade mormor och morfar till Ljusdal, där morfar blev kvar i 30 år, som kyrkoherde och prost. Församlingsborna reste en två meter hög gravsten, som minne av honom. Mormor dog i Bollnäs, då jag var en, tre fyra år. Mormors mor föddes lustigt nog i Ljusdal 1823.

 

 
Jag i min mormors mors balklänning.

 

Mormor hette Jenny Linderdahl, född Nescher år 1847. Mormors mor hette Elise Nescher, född Öhngren år 1823. Mormor uppfostrades hos sin farbror och fosterfar Gustaf Öhrman, som var häradshövding i Härnösand. Mormors pappa och mamma dog när barnen var små, så de utackorderades hos släkten.

 

 
Kaffekoppen som kungen druckit ur.

 

En gång var kung Karl XV Johan på besök i Residensstaden Härnösand. Kungen lät ingen dricka efter honom, i vare sig hans kopp eller glas. Dessa slog han alltid sönder. Mormor bad sin farbror, att få skärvorna, för att klistra ihop dem. Det fick hon och den koppen, samt den fyrkantiga porslinsbrickan med den andra koppen på, som häradshövdingen drack ur, har jag i mina gömmor. På brickan fanns ej mera plats, än kopparna, kaffepanna, sockerskål och en gräddsnäcka lika stor som kaffepannan, ty dom drack café au lait.

 

Nu kommer jag tillbaka till "Vita Frun" igen, som alla trodde på, även folket i byn. Jag har då aldrig sett henne och inte vi andra i familjen på Herrgården heller, där hon skulle husera. Vi hade två stora, i naturlig storlek, vita damer, en jordbrukets gudinna med sädeskärvar och en vinets gudinna med vindruvs­klasar. På somrarna stod dom ute på stora bron, vid huvudingången. På vint­rarna sattes de ner i källarvåningen. En dag kom det en skolklass på utflykt. De skulle titta på Herrgården. De stod också och kikade in igenom källarfönstren. Och döm om deras förskräckelse, då de ser, inte bara en, utan två "Vita Fruar." Dom sprang därifrån, lärarinnan också, i rasande fart utför hela allén. Och då var ryktet igång att "Vita Frun" fanns förstås. Vi kunde inte annat än skratta, då vi såg dem rusa iväg.

 

    
Vinets gudinna och Jordbrukets gudinna.

 

Jag har skrivit om blodfläckarna på sängkammargolvet, som enligt folktron skulle vara kvar på golvet, där Schinkel sköt sig. Men det har ju mamma för­klarat att det var brännmärken efter kol. Men att Schinkel sköt sig i vår säng­kammare det är sant. Han hade en son utanför äktenskapet. Sånt som vi då kallade för "på ringlinjen". Han fick namnet Oskar Björnklo. Han fick Åbydals Säteri med hästar och kor utav Schinkel. Oskar stod i vår barnkammare och såg på händelsen, men han kunde ej hindra Schinkel. Farbror Oskar var vår vän, som jag mycket väl kommer ihåg. Han var mycket stilig och lång och hade kritvitt hår. Tant Mia, hans hustru född Warendorf från Värmland, var mammas bästa vän. Hon var suverän på piano. Hon och farbror Westin (som vi sade) och farbror Josef Söderberg spelade Trio. De två sista fiol. Det var fin musik, det. Vi hade en lång pianobänk, lika lång som pianot. Varför jag näm­ner den, är att vi barn ville sätta den till farbror Freudenthal vid pappas 50 års middag. Han var så tjock. Men taktfull som mamma var, sade hon "Vi ställer dit två salsstolar i stället, och dukar fram två kuvert, och då han sätter sig stäl­ler vi ihop stolarna före och tar bort det ena kuvertet.". Det var inte roligt, tyckte vi stygga ungar.

 

Det var en rolig episod, som hände i och med farbror Freudenthal. Pappa hade tre herrar hos sig. De brukade spela kort tillsammans hos varandra. Förutom förvaltare Freudenthal från Söderala var det förvaltare Skräder från Ala och förvaltar Öhrberg från Norrsundet. Det var trångt i salongen med spelbordet, så det ville sig inte bättre, än att farbror Öhrberg stötte till en av mammas blom­krukor, så den föll i golvet. Hon hade en stor björkstam med utskjutande av­sågade grenar på. Och på varje gren satt en blomkruka. När farbror Öhrberg låg på golvet, och försökte krafsa upp både jord och blomkruka, kom han åt de andra också, så en föll i skallen på honom. Det såg så dråpligt ut, att de andra herrarna skrattade, så dom tjöt. Även mamma stod i sängkammardörren och såg dem, och hon skrattade för fullt hon också. Men pappa blev irriterad han, så han sa "Ge fa'n i det där, Verner. Nu fortsätter vi att spela. Det där tar Hanna upp sedan.".

 

Så hände det senare, att jag som skolkökslärarinna skulle hålla en kurs, i kom­munalhuset i Söderala, och vem träffar jag på, om inte farbror Freudenthal. Han var där som Kristidsnämndens ordförande. När han fick se mig, började han skratta för fullt, jag undrade ju varför han gjorde så. Då berättade han hän­delsen med blomkrukorna.

 

Jag har förut nämnt vår hund, Jack, som var en märkvärdig hund. Då min blivande mans pappa, Arvid (vi kallade honom för Efraim, som han också hette) kom med bilen med charkuterivaror, då blev det fart på Jacken. Han hoppade upp på stora köksbänken, och skällde glatt, och svängde på svansen, ty då visste han, att det vankades godbitar.

 

Efraim var snäll mot både barn, djur och fattiga. Vi fick fem öre av mamma, att köpa Arvids goda korv. (Maken finns inte!) Och då fick vi en stor bit omkring 10 cm. lång. Arvid blev ju sedermera min svärfar. Första gången jag såg Arne, var han omkring 3-4 år. Han tittade fram genom bilrutan, där han satt, men stack fort undan huvudet då jag sprang fram, för att titta på honom. Han hade "så blå, så blå" ärliga ögon, men var så blyg. Mamma fick alltid så fint kött av Arvid, för att inte tala om kalvnjurarna, som vi, Inga, Putte och jag slogs om. Mamma stekte dom med gräddsky till. Jättegott! En dag sa hon "Nu barn, be­höver ni inte slåss om njurarna, ty jag har fatt många njurar av Efraim." Då åt vi, så att vi storknade, bara för att äta upp för varandra. Tokiga ungar!

 

Ja, Jacken, ja. Han talade om, även när det var någon oönskad person, som kom. Vi hade så kallade "månadsluffare”, August och Gottfrid, halvbröder från Sundsmar, Axmar, som kom för att få en bit mat. August, som även kallades Kvast-August, hade sparkat åt Jack, och det glömde inte hunden. Var han i köket, då August kom, sprang han alltid framför mamma och morrade åt ho­nom. Det var precis som om han skulle försvara mamma. August svängde sig alltid med främmande ord, fastän han inte alltid visste vad de betydde. En dag hade vi ätit nässelsoppa med ägghalvor, och det bjöd mamma honom på. "Det här var gott det frun, det var kvalitet, men inte kvantitet", sa han, och den gången var orden i rätt betydelse, ty mamma hade inte så mycket soppa kvar, att servera honom.

 

 
Gottfrid Tobiasson 1895-1967

 

Gottfrid var lite underlig. Han trodde, att han stod under uppsikt av höga pro­fessorer från Uppsala. De nådde honom med sina strålar fastän han var mitt i skogen. Ofta eldade han upp pallar och vad som fanns i skogsbarackerna och lade sig uppe på muren där det blev varmt. Det gillade förstås inte skogvaktar­na. En gång då mamma hade brett på fina smörgåsar i serveringsrummet, då Gottfrid själv satt i köket, skulle han inte äta dom. Ty då trodde han att mamma hade förgiftat smörgåsarna. Detta påhitt hade mamma hört talas om, att han trodde att folk ville förgifta honom. Gottfrid sa att en sån här som jag skall inte leva. Men då tog mamma i och läxade upp honom. Hon förklarade för honom varför han mådde illa och fick hjärtklappning, efter att han varit hos bönderna och fått mat. "Det förstår ni väl, att när ni har varit utan mat i flera dagar och får den kraftiga maten, fläsk och pölsa med mera, då arbetar kroppen och hjärtat för högtryck..". Men han gick ändå. Efter en stund kom han tillbaka och sa "Jag förstår att frun vill mig väl, så jag vill nog gärna äta upp smörgåsarna".

(Forskaren minns en gång när Karins mamma Hanna berättade om denne Gottfrid vid besök vid ett annat tillfälle. Gottfrid satt i serveringsrummet och fick framdukat en hel massa godsaker, smörgåspålägg m m som han åt upp med god aptit. När han sedan var nöjd,. säger han: Frun får nog ta å skaffa en gris! Jaså, säger Gottfrid det, berättar mamma Hanna! Ja, säger då Gottfrid med eftertryck, inte fan orkar jag äta upp all grismaten, inte! Mamma Hanna skrattade hjärtligt vid återkallandet i minnet av denna händelse.)

En gång då jag var hemma och var sjuk i ledgångsreumatismen sa Gottfrid "Fröken Karin har nog ätit för mycket Mazariner." Och kanske hade han rätt

 

Mina kamrater från Gävle, Marie-Louise Åkerblom, även kallad Millis, Britt Flyström (Bibbi), Ellen Setterlund med flera fick följa med mig hem. Det var det roligaste de visste. De fick så god mat av mamma och henne tyckte de så mycket om. "Tant Hanna är världens bästa tant." sa dom. En gång hade Millis, min bästa kamrat under skolåren, ätit för mycket. "Oj, hjälp tant Hanna. Jag spricker!" skrek hon. "Spring runt huset några varv." sa mamma. Det gjorde hon, men sedan åt hon för fullt igen. Våra måltider var många. Klockan sju kaffe på säng, klockan nio frukost, klockan tolv kaffe i salongen, klockan tre middag i salen, klockan fem kaffe i salongen eller på sommaren ute bakom väggen på gräsmattan och klockan halvåtta kvällsmat.

 

Mina kamrater från Bergby, förutom Birgit och polisflickorna, kan jag nämna Asta Sjöström-Larsson. Jag var ofta hemma hos henne och hennes bror Gösta, som var klasskamrat med mig, även Ebba Lindberg var min klasskamrat. Hon gifta sig med Fred "Fresse" Molander. Jag minns en gång då Ebba och hennes syster Anna-Lisa var hos oss på julgransplundring, att Anna-Lisa var så rädd för tomten, så de fick åka hem med henne innan festen var slut. Då vi var på danserna på Godtemplarhuset fick jag dansa mycket. Jag minns särskilt en stilig pojke som hette Sigge Fröderberg. Han stammade mycket. Då jag ville hjälpa honom på traven med orden, blev han arg. Han berättade en gång för mig, att när han var på Centralstationen i Gävle kom en kraftig man fram till honom och frågade hur mycket klockan var. "Jag sprang fort ifrån honom," sa Sigge. "Varför då? sa jag. "Jo" sa Sigge, "han stammade han!". Jag dansade även med hans bröder Håkan och Göran.

 

 
Putte, farnor Julia, mamma Hanna, kusin Lasse och fabror Westin.

 

 
Pappa Gustaf, Bibbi, Inga, mamma och Millis på "kaffe bakom väggen".

 

Vi barn var ibland för lata för att springa runt och gå in stora ingången, sa vi genade genom att sätta en gungbräda upp mot sängkammarfönstret och slinka in den vägen.

 

 
Bibbi och Millis hjälper Inga upp.

 

Varje gång jag fyllde år klädde kamraterna ut en halmgubbe och stack ett kärleksbrev i fickan på honom. Det kunde vara från någon, som jag dansat med och tyckte om, som dom skojade med mig om.

 

   
"Halmgubbarna".

 

År 1933 var mammas kusin Torgny Bäckström besök hos oss. Han var kapten på Jonson- linjens stora båt "Anten." handelsfartyg. (Även en båt "Bullaren" var han kapten på). Båten låg i hamn i Vallvik. Den skulle gå till Stugsund för vidare lastning. Jag fick följa med båten dit. På båten blev vi uppassade av en steward, som serverade underbar god mat. I Stugsund var det strejk. Så det var strejkbrytare, som lastade på båten. Britta, min tremänning, hade med en kamera, men då strejkbrytarna såg henne fotografera, krävde de att få filmen, ty de var rädda för bli igenkända. Britta, hennes mamma Signe och jag for till Söderhamn, för att handla. Då vi skulle på båten igen, blev vi stoppade av polisen. Det var ett fasligt ståhej, innan vi fick komma ombord. "Jag är ju kaptenens fru och bor på båten." sa tant Signe.

 

 
Britta Bäckström vid fartyget Anten.

 

Jag skulle ha fatt följa med båten ett helt år, förbi Kap Horn, upp till Sidney för att lasta. Där hade farbror Torgny en våning (men även en i Göteborg). Men det blev ett absolut nej från pappa och mamma, ty jag hade ju ett år kvar i flickskolan i Gävle. Men detta grämer mig än idag, att jag inte fick göra denna båtresa. Jag funderar i alla fall på en kryssning med Arne, innan det blir för­sent.

 

  
Inga och jag samt till höger Vanja och jag.

 

Vi tog en cykeltur istället, Inga, Vanja Wahlgren och jag, till Dalarna. Vår första anhalt var Svartbo, där vi låg över, men vi kom fort därifrån ty dom hade vägglöss. Färden gick vidare till nästa anhalt, som var Linderdahls på Stora Hyttnäs, Sundborn. Konstnären Carl Larsson fick köpa Lilla Hyttnäs av mammas farbror, överstelöjtnant Pontus Linderdahl och fru Henrika. Hon var ofta modell till Carl Larssons målningar, bland annat "Vikingakvinnan" i hel figur. Vi blev bjudna på kaffe av dottern Stina. Hon hade också två bröder, Nils, militär samt Bengt, Fil kand, intendent på Skansen. Han var botaniker. Gården var en av de främsta stormansgårdarna kring 1850-talet och inven­tarierna står kvar i samma skick som då. Farbror Bengt blev 93 och ett halvt år innan han dog. Egendomen testamenterades till hembygden, som museum, redan år 1961. Där finns nu över 44.000 föremål att beskåda. Tre veckor innan farbror Bengt gick bort, besökte Arne och jag honom. En ståtlig gammal farbror. Cykelturen fortsatte sedan till Falun, där vi låg över hos min morbror, kamrer, Gustaf Linderdahl och moster Emmy. Sedan cyklade vi hemåt igen.

 

 
Mammas kusin Bengt Linderdahl och jag strax innan hans död 1983.

 

Jag har ett brevkort skickat från Brasilien 17 september 1915 från min andra morbror, Arthur, till mormor, (hans mamma) Jenny Linderdahl. Det kom fram till Bollnäs en månad senare den 15 oktober 1915.

 

 

 
Mormors brevkort.

 

Efter avslutad realexamen i Hudiksvall flyttade Arthut Linderdahl till Portugal och utbildade sig där till sjukgymnast och massör. Han plyttade sedan till Sao Paulo i Brasilien och arbetade där på sjukhus och stora farmargårdar. Hans fästmö hette Hanne. De hade inga barn. Han avled i Brasilien.

 

 
Millis

 

Jag talade förut om Millis, att hon var så vild och vig. Men det var jag också, gymnastik var vårt bästa ämne, näst slöjd och skolkök. Jag blev ju också skolkökslärarinna, som det hette då men nu heter det hushållslärare. Kombine­rat med vävning och slöjd. Nu skulle vi träna Millis och jag. Vi hade en trapets mellan barnkammaren och sängkammaren som vi tränade i. Vi tog allt vad kuddar och täcken som fanns (men inte pappas, det vågade vi inte!) så la vi detta på golvet, och så var det full rulle med hoppen från den gungande tra­petsen. Detta betygsattes också. Vi spelade badminton med Arne, Putte och farbror Westin, förstås. Han var alltid med oss barn. Han var vår vän, han och allt i allo. Då radion kom var han den första att skaffa sig en, som han mixtrade med. Då mamma köpte en radio för pengarna hon vann, krånglade den ibland, då ropade hon på Westin, förstås. Och ibland gick han bet. Vi la lurarna i en kristallskål och då hördes det bättre.

 

Jag har pratat om "husormar" (Idas) fast vi trodde inte på skrock. Vi hade ormar i alla stenmurar. Ibland kunde de ligga uppe vid stora björken vid över­gången till bron vid parken. Tydligen var de inte rädda för mig, ty jag pratade med dem, så de var väl vana med mig. Men så fort det kom andra personer, försvann dom. De var svarta snokar, en del var blå, samt kopparormar. Ibland kunde det komma upp någon huggorm, men då försvann jag. Dom var jag död­ligt förskräckt för, eftersom jag blivit biten av en. Än i dag är jag rädd för huggormar.


 
Lill-Anna eller Isaks-Anna i mitten.

 

Ja, ormar ja. Vi hade en liten gumma, som vi kallade Isaks-Anna, och hon kom ofta på besök till oss. Mamma bjöd henne jämt på kaffe i salongen. "Men inte ska jag sitta där inne så fint inte, frun." Men mamma placerade henne i den stora skinnlänsstolen, där hon nästan försvann. Hon hade ett uttryck som hon jämt sa: "Om jag vann 50.000 Frun och hade en röd klänning skulle jag åka till "dotra mi" på Fjällgatan 17 i Stockholm.". Men innan hon gick in till oss, frågade hon alltid. "Ä, pojken me örmerne här Frun? Då vågar jag inte gå in!”. "Nej då, kom bara in Anna." sa mamma och då var det fritt fram.

 

 
Wilhelm Klemming

 

Vi hade nämligen en skogspraktikant från Stockholm som hette Wilhelm Klemming och han var tokig i ormar. Han pressade giftet ur dom och slängde upp dom på salongsbordet för att skrämma oss. Ibland stoppade han upp skinnet på ormarna med bomull. Och en gång stoppade han ner en sådan på ryggen på mig, och det skulle han inte ha gjort, för Gode Gud vad arg jag blev, på honom. Och det satt i flera dagar, jag knappt pratade med honom.

 

 
Syskonen Sofie och Per Höglund

 

Apropå Isaks-Anna hade mamma också en annan liten tant, som hette Sofie Höglund. Hon bodde med sin bror Per vid posten i Bergby. Hon älskade blommor. Mamma kallade henne för "Blomsterdrottningen." Varje sommar då liljorna blommade, kom hon cyklande med sina vackra, vita Madonnaliljor. För att inte frömjölet skulle färga blommorna bruna, hade hon plockat bort det. Hon fick ju också kaffe i salongen.

 

Per var rolig. Han hade blivit uppretad på Kommunalkontoret, då posten behövde ha mark ifrån hans tomt. Då stampade han med fötterna i backen och viftade med armarna och sa "Jag blir så arg så att jag hittar inte hem en gång!”. Av tant Sofie fick jag vackra stålspännen och stålknappar, som jag gjorde brosch och örhängen utav. Hon arbetade i början av 1900-talet i Stockholm som piga och det var hennes första kappa som hon köpte med dessa spännen och knappar på. Juveleraren Johansson från Gävle sa åt mig att vara rädd om dessa unika saker.

 

Vidare hade vi en liten ung pojke, som brukade leka med Putte. Jag kommer ihåg en episod med honom och Puttes boben. Han kom upp till oss och ville åka bob, men Putte var inte hemma. Han gick i skolan i Gävle inackorderad där. Då sa mamma "Jag kan inte låna ut boben till dig när Putte inte är hemma." Men då sa han "Du kan väl åka med mig i backen, Frun." Och då sa mamma " Inte ska du väl ha gamla käringar med dig i kälkbacken heller." Men då svarade han " Du äf fäl int gammal Frun, du som kan skratta så!". Detta är ett uttryck, jag ofta tänkt på, med vad det innebär. Pojken visste inte hur rätt han hade. Man bör var tacksam och glad. Då blir livet lättare.

 

När pappa fyllde 60 år 1944, hade han låtit gräva om och planterat nytt gräs i rundeln där flaggstången stod. Han var rädd, att vi skulle gå och trampa ner och förstöra gräsmattan. Han förstod, att vi skulle hissa flaggan, så han var före oss. Han hade gått upp klockan halv fyra på morgonen och hissat flaggan själv, så vi blev bra snopna. Sedan var det uppvaktning och stor middag, förstås. Då anställde mamma servitriser från Gävle och tant Axberg på "Fjället" i Fors som kokerska. Jungfrun fick också hjälpa till, för fint och gott skulle det vara, då det var fest på Vifors.

 

   
Pappa 60 år med många gratulanter

 

Ja, jag kommer tillbaka till Millis. Pappa kallade henne för "Vilddjuret." Hon var vig som en katt och mycket söt med sitt mörkt, rödbruna hår. Hon förvred huvudet på både Putte, kusin Lars Herlitz och Arne.

 

  
Millis och Lars Herlitz

 

Arne var bara 17 år, då innan fick plats på Vifors kontor. Men det dröjde många år innan det sa "klick" riktigt mellan oss två. I oktober 1949 förlovade vi oss på stora bron (verandan) på Vifors. Och då bodde ingen där, men Valdemar Westin jobbade över på kontoret, och hörde oss. Han var den första att gratulera samt Arnes hund, Jackson. Nu har vi snart hållit ihop i 50 år. Vi gifte oss 1950, och bosatte oss på Vifors i en nybyggd villa bakom Kaptensgården. Vår son Anders tog de första stegen på Vifors Herrgård. Vi hade varit ute och åkt skidor, och Elisabet Andersson (forstmästare Arne Anderssons dotter, forsk anm) skulle vara barnvakt. Då vi kom tillbaka, ropade hon "Anders kan gå!" Och det var roligt att höra, ty vi hade inte sett det förr.



 
Urnan på den trekantiga herrgårdsgräsmattan
från Schinkels tid.
Här tillsammans med Polis-Eivors första man.

 

Hon bodde då på Vifors Herrgård, ty Arne Andersson blev förvaltare där efter pappa. Vi hade flyttat till Enebyberg då han blev pensionerad 1949 i juni. Villan där inköptes redan 1947 för 40 390 kr. Inga hade plats och bodde i Stockholm och Putte hade plats och bodde i Norrköping, och jag bodde hemma de gånger jag inte hade mina skolkökskurser, men vi samlades i villan vid alla högtider.

 

 
Villan på Sturevägen 29 i Enebyberg

 

Ja så var tiden på Vifors Herrgård tillända, med alla minnen, mest roliga, då jag tänker tillbaka på den tiden. Nu är det mina barnbarn, Axel och Charlotta som vill höra hur farmor hade det på Vifors Herrgård. Men lilla Charlotta, du får inte ta efter alla farmors rackartyg, bara det, som är bra och lärorikt. Vi hade en underbar mamma, som förstod oss och hjälpte oss igenom alla svårigheter. Inte bara vi barn, utan alla, som hade det svårt, försökte hon hjälpa. Alla älskade henne särskilt Viforsbarnen.

 

När jag nu sitter och skriver mina memoarer, går tankarna tillbaka på denna lyckliga tid, det tråkiga är glömt. Men jag kan också säga att min tid efter Vifors också har varit lycklig i det flesta fall, tack vare en snäll man, Arne, och en duktig son, Anders. Det är på hans datautrustning som vi gör alla sidorna. Jag har också fått fina barnbarn och en underbar svärdotter, Ingrid, som hjälper mig att skriva allt detta på datorn. Vad kan man mer begära!

 

   
Arne och jag på Kilafors herrgård.

 

Min 80-årsdag firade vi, Arne och jag, med att först ligga en natt på hotell Järvsöbaden i Järvsö. (Jag firade även min 20-årsdag i Järvsö men då på Helsingegården.) Sedan låg vi en natt på Kilafors Herrgård. Där vi uppvaktades av våra barn och barnbarn. Vi bjöd dem på en fin middag.

 

 

 

 

 

 

 
Anders, Axel, Ingrid och Charlotta Öberg

 

Min son Anders med fru Ingrid och barnen Axel (13 år) och Charlotta (9 år.) De kommer med blommor och presenter. Ingrid hade försökt få tag på plantor av gula prästkragar, som jag alltid vill plocka efter banvallen för att försöka odla hemma på tomten. Jag fick en osthyvel i äkta silver med ingraverat "Karin 80 år" och två vita svarvade träljus, som ej böjer sig för solen i "pensionärskuvösen" (inglasade verandan.) på Färsjövägen 9, Söderhamn.

 

Att dessa skriverier har kommit till beror på, att min lilla sondotter tjatat på mig "Farmor, berätta om allt, som du var med om, när du var liten, på Vifors." och så blev det. Vi började april -97 och var färdiga november –97.

 

Ett stort tack riktas till tecknaren Lars Edebäck, Sandarne, som hjälpt mig med fotografierna. Han har arbetat med originalfotografierna och på suveränt sätt format dem efter Ingrids inscannade bilder, som ej blev bra vid kopiering.

 

---oooOooo---



Ett postumt tack från Forskaren till en älskad och mycket uppskattad vän.
Tack Karin!


 
Per Ax:son Hambrunger och Karin Herlitz-Öberg
i Uttervikarna, Gåsholma-Axmar.
Bild: Carina Henning-Hambrunger 2004

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!