Konterfejar'n  

(fritt efter en berättelse från Kusön) 

av Leif Syrén 

 

Det stod en man på en kobbe i Bottenhavet. Han gastade och skrek. Det var i en natt nära gryning i en av de första dagarna i juli månad i mitten av 1930-talet; den lilla fiskeflottan om fyra båtar från Kusön gick tunglastade hemåt, fyllda skötar hade under natten dragits ur havet. Massor med strömming fanns ombord på båtarna, som nu var och en klöv havet med vattenlinjen skummande kring sjätte bordet.

Leonard Ögren såg först mannen på kobben. Han girade med sin båt och gick mot det lilla skäret. Nära kobben parerade han havets tunga dyningar akteröver med att slå back i motorn och kom på så vis att ligga så gott som ligga stilla med båten intill där mannen vimsade omkring på stenhällen. Han hade en limpa under ena armen.

Hoppa ombord! bad Leonard.

Mannen tog sats, men modet svek honom just när han skulle ta språnget från hällen till den svagt gungande fiskebåten. Tre gånger tog han sats. Leonard muttrade, lutade sig över relingen, fick tag i den räddhågade och drog honom med kraft ombord. Han hamnade på rygg, och gled runt ett tag bland strömmingsfångsten. Karlarna i Leonards båtlag log. Mannen kravlade sig upp och ville berätta. Men Leonard svarade från ruffen att allt pratande fick anstå tills vidare. Nu gällde först och främst att komma hem till ön, skaka ur skötarna, lägga fisken på tunnor och sen få äta.

 

Vid frukost berättade mannen att han hette Alex och att han under det senaste året hade vistats vid sanatoriet i Mohed utanför Söderhamn.

- Sanatorium? mumlade fiskarna med viss avsmak, där man i den härliga julimorgonen satt utomhus på Kusön kring det uppdukade långbordet och inmundigade frukost.

- Kan låta obehagligt sa Alex. Men jag är friskförklarad nu. Jag har fått ett jobb i Gävle också, jag ska börja i mitten av augusti. Läkaren vid sanatoriet i Mohed sa vid utskrivningen att jag under sommaren skulle ägna mig åt stärkande arbete utomhus helst i havsluft, så jag började som fiskardräng i Trollharn, men dom hade så stora krav och så lite tålamod att jag fick sluta.

- Var det därför du hamnade på kobben med en limpa under armen? undrade man vid bordet.

- Jo, sa Alex och tittade skamsen ner i bordet.

Han såg sedan upp och sa karskt:

- Det ska ni veta, att jag har egentligen inte svårt för nånting. Jag kan göra mycket nytta för mig! Ni kan ha stor hjälp av mig här på ön under sommaren.

Han sträckte sig efter ytterligare en ostsmörgås.

- En sak har du i alla fall svårt för påpekade en av fiskarna vid bordet.

- Vad då? undrade Alex smått förnärmad.

- Jo, du har svårt för att äta lite!

Det blev skratt vid bordet. Alla skrattade utom Alex och två av kvinnorna. En av dem gav sig nu in i resonemanget och föreslog:

- Om nu inte Alex passar för fiske och till sjöss, så kan han väl få jobba bland oss fruntimmer i sommar, här finns så mycket att göra i kvinnfolksväg. Och förresten behöver det rödfärgas också, en del husväggar glåmar urblekta.

- Jag passar visst till sjöss! insisterade Alex. Förresten är jag målare också! Porträttmålare!

- Vi sover på saken, sa Hedbom och kvävde en gäspning.

Karlarna drog sig undan. Alex fick en slaf och en filt. Kvinnorna gick till gistvallen för att hänga skötarna på tork.

 

Mot kvällningen denna dag blev det dags att gå ut till havs igen för fiskeflottan vid Kusön. Man bestämde att man skulle gå till samma område som i förrgår, där fisken nu höll till i stora stim. Två timmar och minst en kvart skulle färden ta i rådande vind, bedömde man erfarna karlar emellan. Alex skulle provas i Hedboms lag.

Det blev en fin utresa; havet glittrade som en silverbricka. Båtarna gick i svag förlig vind. Alex lade sig bland två andra karlar för att sova mot det fluffiga skötgarnen på durken. Hedbom ömsom satt och stod till rors, han njöt motorns rytmiska dunkande och kastade ibland ögon på kompass och klocka. Han blundade och log, det syntes att han tänkte något i stil med: visst kunde fiskarlivet vara uselt, men en sån här kväll bjöd det en belöning så storslagen att den inte kunde köpas för all världens penningar.

Plötsligt flög Alex upp från skötgarnen. Blek i ansiktet reste han sig ragglande upp, började sedan att demonstrera en slags indiansk krigsdans med höga armrörelser, tjut och stön.

- Du gör fan i att spy eller skita ombord! skrek de uppväckta fiskarna.

Tillsammans fångade man in Alex , höll honom sprattlande emellan sig och ut över båtrelingen.

- Släpp mig för Guds skull inte havet! flämtade han mellan det att han högt råmande vräkte ur sig hela maginnehållet.

Hedbom tyckte att det var på tok att inte Alex ens klarade havets hävningar samt muttrade han över den mat som nu var bortslösad och inte kunde komma till nytta som kraft i ett arbete.

Men det skulle bli värre.

Långt ute till havs visade Alex prov på en enerverande stor villighet i kombination med total inkompetens. Han var till förtret och hinder överallt. Han sprang beskäftig ivägen vid såväl läggning som upptagning av skötar och vakare, karlarna svor och snubblade över honom. Han dugde heller inget till vid roddbänken eller vid stävrullarna, och sattes han vid rorkulten föll båten genast ur kurs.

En olycka var han. Åtminstone till sjöss.

 

Hemkommen till ön igen ojade sig Hedbom för sin Klara över Alex och alla eskapader han orsakat under natten. Hon påstod dock medmänskligt: att var och en har sitt lynne och läggning och ska inte tadlas för tocket.

Vid frukostbordet blev det bestämt att Alex skulle slippa att delta i fortsatt fiske och sjöfärder utomskärs. Eftersom sammanhållningen och den sociala medkänslan var stor bland öborna, bestämdes det också att Alex inte skulle förskjutas utan få bli kvar och arbeta bland kvinnorna på Kusön.

- Men vi har dock inte råd att dras med kostnader för dig. Du måste göra rätt för dig i arbete annars har du ingen rätt vid matbordet! villkorades det vid bordet.

Alex lovade.

- Förresten, undrade en av fiskarna, vad är det för jobb du skall börja vid i Gävle om några veckor.

Alex sträckte på sig, harklade och sa;

- Jag ska börja en anställning som hänklare vid en porslinsfabrik.

- Hänklare? undrade fiskaren. Du menar väl ett enklare jobb?

- Nej! Det är hänklare jag ska vara. Det innebär att jag ska sätt fast handtag på kaffekoppar. Såna handtag kallas hänklar, undervisade Alex

- Du ska således jobba som kaffekoppsöronspåsättare, svarade fiskaren trumpen.

Han fortsatte uppsluppen:

- Då tycker jag att du ska föreslå till ledningen vid kaffekoppsfabriken att man börjar att tillverka kaffekoppar med öron ditsatta för vänsterhänta. Jag är det, och titta vilket himla besvär jag har för att få i mig kaffet.

Han demonstrerade tillgjort sina besvär, medan Naemi kom med kaffekannan för påfyllning. Alla fick utom han som roade sig på Alex bekostnad. Naemi log och förklarade att påfyllningen gällde bara högerhänta.

 

Alex visade goda takter i arbetet bland kvinnorna på Kusön. Han diskade, skurade golv, hängde upp tvätt och skötte om de två korna och hästen i ladugården. Han mockade och vallade korna, gick ibland långa rundor på ön och kom hem med stora fång av gräs till djuren. Han låg verkligen i och arbetade, gjorde rätt för sig, och tog ut sin rätt vid matbordet. Men man unnade honom maten. Han behövde verkligen lägga   på sig, han var mager som en käpp.

Om Alex visat sig helt talanglös som fiskardräng, så visade han helt andra takter om han fick en penna i handen. Han tecknade fenomenalt bra. På varje ledig flik i gamla dagstidningar ritade han figurer, blommor, porträtt och mycket annat. Han fick beröm och beundran av ungkvinnorna Svea, Naemi och Agda, och han sa också att han hade som mål med sitt arbete vid porslinsfabriken att där komma över till avdelningen för dekorationsmålning. Utan att vilja skryta, som han sa, så hade han även vid ett tillfälle vid sanatoriet gjort ett porträtt av läkarens hustru och vid åsynen av detta hade hon gastat förtjust: Herr Johansson ni är en riktig konterfejare!

- Konterfejare? undrade kvinnorna.

- Ja! sa Alex och sträckte på sig. Det är visst ett inlån i svenska språket från franskan. I Frankrike heter porträtt konterfej. En konterfejare är alltså en porträttmålare. Sån som jag är alltså.

Efter den utläggning kallades Alex skämtsamt på Kusön för Konterfejar'n.

 

Alex utvecklades dock alltmer. Det gick så långt att han bland karlarna på ön betroddes att med lilla skötbåten fara iväg med ökvinnorna till Axmarsbruk för inköp av varor vid Boskärs handel. Han lärde sig att veva igång inombordsmotorn och hur man skulle hålla tummen på vevskaftet så att den inte slogs ur led när motorn krånglade vid starten och gjorde backslag. Han lärde sig också att man inte fick sälja fisk i bruket vid Axmar, för det var en marknad för Granöfiskarna.

En dag när man skulle fara iväg till bruket för att handla, blev det hektiskt värre för kvinnorna vid ön, för karlarna hade landat med osedvanligt mycket fisk från både skötar och storryssjor. Nu behövdes alla händer för att ta reda på fångsterna. Alex fick i detta läge lov att fara iväg ensam för att handla gryner, mjöl, kaffe, salt, socker och en del annat som inte var färskvaror. Det var bara bra om han blev borta en stund, sas det, för man ville egentligen inte ha honom med vid beredning av fiskefångsterna.

 

Glad i hågen for Alex iväg till Axmarsbruk. Han gjorde sin inköp, betalade och undrade sedan till handlaren:

- Känner ni till om någon här på trakten vill bli avbildad?

- Är ni fotograf? undrade handlaren.

- Nä! Men konterfejare! sa Alex och sträckte på sin smala bröstkorg.

- Gå upp till herrgårn, där begriper dom sig kanske på såna ord, föreslog handlarn.

Alex gick med sitt knyte upp till herrgården i Axmarsbruk. Han knackade på och förklarade sitt ärende för ett oförstående hembiträde. Hon gick till frun och frågade och därefter blev Alex inkallad till hennes nåd.

- Nej, nej! invände fru Alma af Devon smickrad. Jag har då rakt inte utseende för att bli avporträtterad.

Men Alex menade högst kavaljeriskt att han gjorde en motsatt bedömning, och förvaltarfrun gick med på en inledande skiss. Alex försågs med ett stort pappersark och en nyvässad blyertspenna. Frun satte sig i profil framför konterfejaren och han arbetade frenetiskt under tio minuter. Han visade henne sitt alster. Med stor möda dolda hon sin förtjusning.

- Är det verkligen jag? sa hon upplivad. Ser jag så pass skaplig ut?

- Det är frun i mina betraktande ögon, sa Alex. Får jag fortsätta med ett fullständigt porträtt rakt framifrån så att säga. Om jag får kritor i färg också, så ska jag förfärdiga henne i all sin prakt.

- Färgkritor har vi sa frun. Men vad betingar ett sånt porträtt i färg?

- Inga löspengar förstås, sa Alex. En sedel om fem kronor!

- Om det blir mycket välgjort, kan jag betala så mycket, suckade hon i ett förbehåll.

- Det blir det, intygade Alex. Välgjort alltså!

Han fick sina kritor och ett nytt stort ark. Han arbetade nu oavbrutet under en timmes tid. Fru af Devon undrade därefter varför hennes högst alldagliga utseende kunde ta så pass lång tid att överföra till papper.

- Frun har mycket karaktär som döljer sig under det ytliga, påstod Alex blanksvettig. Jag vill få med allt, också hennes själsliga väsen bakom den blå blicken, munvinklarnas inneboende mysterium och tankarna bakom den höga pannan.

- Så ni talar människa! Som en förförisk Casanova, invände frun förtjust.

Alex hörde inget. Han var helt upptagen av sitt porträtterande, han arbetade med tungan rätt i mun.

Han blev klar. Han höll fram sin bild av fru bruksförvaltare Alma av Devon. Hon tittade länge, sen började hon att gråta. Hon grät tyst och sammanbitet, samlade sig och sa behärskad:

- Jag minns ett foto av min mor, hon var mycket vacker. Hon dog när jag bara var en liten flicka. Man har sagt mig att jag liknar henne. Nu ser jag det!

Hon reste sig, lämnade rummet, men kom snart tillbaka med en femkronorssedel i handen. Därefter drack man the tillsammans i salongen och diskuterade länge kring livet. Frun fann Alex som en riktig filosof och han medgav att han som lungsjuk och sanatoriepatient hade haft mycket tid att tänka över hur outgrundliga, oförutsägbara och ofullkomliga våra mänskliga liv är.

 

Ute på Kusön började man mot kvällningen att alltmer oroas över att Alex inte återkom. När han väl kom tuffande med sina varor, blev glädjen stor. Han förklarade inför de samlade kusöborna att han inte bara handlat vid bruket i Axmar utan också arbetat en del som konterfejare och varit inbegripen i ett långt samtal angående livets mening och människans villkor på denna jord.

- Och sånt betalar sig! invände en av fiskarna spefullt.

Alex drog nu stolt fram sin sedel.

- Det är inte enbart karlakarlar som kan tjäna grova pengar, sa han allvarlig.

 

Två veckor senare började det att hända saker i ladugården vid Kusön. Ena kon började bete sig konstigt, hon hoppade och for fram, spritte och sparkade med benen. Alex begrep sig inte på henne längre, när han frågade kvinnorna på ön till råds fick han inga svar bara bortvända blickar.

- Koa är kåtslagen, förklarade dock Stor-Erik. Hon måste tas till en tjur. Vi får ta henne i kopråmen och du får bogsera henne till Lövnässtranden i Axmarby. Ring upp och hör om han som har tjur kan komma ner till stranden med kokavaljern.

 

 
Vy från Kusöbyn med telefonhytten där berättelsens Alex kontaktade tjurhållande bonde i Axmarby.
Foto från 1992 av Leif Syrén

Alex gick nu till öns lilla telefonhus. Han lyfte på luren, vevade några varv och lyssnade spänd. Det hördes en kvinna långt borta i ett anrop från en telefonväxel. Alex harklade sig och sa högtidligt:

- Jo, jag ringer från Kusön och vill ha hjälp med en ko. Hon behöver komma i lag med en tjur.

- Vilket nummer önskas? undrade telefonisten.

Alex rev sig i håret, suckade och utbrast:

- Ett helt vanligt nummer utan några som helst krusiduller, bara så att hon blir ordentligt befruktad.

Han blev nu kopplad till tjurhållande bonde i Axmarby. Han hade dock inte tid att komma till Lövnässtranden vid Axmarfjärden utan Alex blev ombedd att komma med kon till hans ladugårdsplan så snart möjligt.

 

Karlarna på Kusön hjälpte Alex att få den bångstyriga kon i pråmen, man startade upp motorn i skötbåten. Alex for sakta från ön i riktning på Axmarby. Väl framme i byn, gick allt väl. Efter en del jazzande med kon genom byn kom han fram till stället där tjur skulle finnas.

Tjurhållande bonde kom ut, han gav Alex en del knappa instruktioner hur han skulle ställa kon på ladugårdsplan, gick sen in i ladugården. Alex hörde hur det rasslade av lösgjord kätting och hur golvet där inne sedan ansattes av häftiga rörelser. I nästa ögonblick såg han tjuren med draget svärd komma rusande. Alex blev livrädd. Han ilade kvick från kon. På behörigt avstånd, såg han hur tjuren med jäsande lödder runt nosringen tog sats. Mitt i språnget trippade dock kofröken från Kusön förnäm några steg framåt, så att det uppvaktande vidundret damp tungt ner på marken. Där stod han förvånad med utspärrade klövar och såg sig omkring med vilsna ögon. Bonden skrek till Alex:

- Kom hit och håll tag i kon!

- Törs inte, kved Alex.

I nästa ögonblick kände Alex hur den vredgade bonden hårt greppade kring hans hals och hur han släpades fram till kon och kommenderades hålla stadigt kring hennes horn. Tjuren tog nu ny sats. Stel av skräck höll Alex med vitnade händer kring kohornen. Han kände hur det skalv, bävade och rämnade. Han kände hur det flåsade allt närmare honom, hur det stänkte hett från tjurens mun mot hans nacke. Han blundade medan den process som är allt livs förutsättning pågick. Processen blev avklarad och tjuren gled avdomnad av från kon. Som i koma ragglade han ledd av bonden åter in ladugården.

Alex betalade och ragglade sedan avspänd även han med kon till Axmarby handelsförening. Han band fast kon utanför butiken, fick vänta en stund på sin tur och köpte sedan enligt order från Kusön tio kilo rödfärgspulver och en borste som gick under namnet hornsugga. När han kom ut från affären, var kon försvunnen. Hon hade under de senaste dagarna haft annat än mat att tänka på, och kände nu hur magen knorrade och såg att det växte frodigt gräs några hundra meter ifrån sitt fängslade ställe. Hon hade därför krånglat sig ur sin grimman.

Alex lösgjorde grimman från väggen, gick sedan fram till kon med betslet och sina inhandlade varor. Han lade sig ner intill kon, sov en stund medan hon åt sig ordentligt mätt.

 

Hemfärden till Kusön skedde i lugn takt. Alex lät tändkulemotorn gå på lägsta varv. Med en fart av knappt en knop tuffade man genom Axmarfjärden. Alex halvlåg på aktertoftet. Solen stod högt på himlen och vattnet glittrade kav lugnt. När man passerade Fågelharen, såg han i gattet mellan Sundsmarnäset och Kusön hur havet sträckte sig i ett horisontalt möte med himlen.

Alex föll i tankar. Han tänkte på sitt liv som nu i denna härliga sommardag hade pågått i drygt tjugotvå år. Han kände hur en stor glädje vällde över honom att han nu var friskförklarad, men också en svidande sorg att han aldrig mera med sin stympade högerlunga skulle räknas som en fullgod arbetskarl. Han var försvagad. Han tänkte att där ute där hav och himmel stämmer möte, där är inte min plats. Min framtid blir inte bland tungt och grovt karlagöra, insåg han. Min plats blir bland de små och lätta tingen. Kanske med en penna eller pensel i ena handen. Han drömde om att bli mer än en amatörmässig konterfejare. Att bli en riktig konstnär. Han skulle försöka att utveckla sin talang.

Han vände sig om, han stirrade mot kon i den efterföljande lilla pråmen. Minsann såg hon inte vänligt instämmande mot honom med sin mjukt bruna blick.

 

Vid Kusön gick han in mot den ny hamnen som höll på att byggas innanför Tokharen. August med sönerna Gunnar och Gösta donade för fullt med stenkistor och plankor. Han fick hjälp att förtöja båt och pråm samt ilandsätta kon. August blev informerad om hur kon först betett sig i mötet med tjuren. Han lyssnade och sa sedan erfaren: vi kan alla svikta i de stora ögonblicken.

 

 
Hamnen innanför Tokharen vid Kusön. Foto från 1992 av Leif Syrén

 

Påföljande veckor rödfärgade Alex flera byggnader vid Kusön, därefter blev det klart för hans avfärd mot Gävle och till hans jobb som hänklare vid porslinsfabriken. På Kusön gjorde man en insamling av pengar som startkapital för Alex fortsatt liv som stadsbo. Han kördes med båt till Axmarsbruk. Vid bruksbryggan tog man ett ömt farväl av sin sommargäst.

Han gick sedan tankfull mot stationen vid Ostkustbanan.

 

 

 

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!