I väntan på ljuset
novell av Leif Syrén 

 

Också denna dag vaknade han vid omkring klockan fyra på morgonen. Sin vana trogen satte han sig vid köksbordet och såg ut genom det fönster som vette mot öster. Han brukade sitta här och vänta på ljuset. Så här års, i slutet av oktober, fick han vänta en stund innan det framträdde som en blek strimma mot det dunkla bortom granskogen här i utkanten av Årsunda i Sandvikens kommun i västra Gästrikland. I väntan på ljuset brukade han falla i tankar; han brukade kretsa med sitt minne som en hök på utbredda vingar över sitt snart åttioåriga liv. Ibland fick minneshöken syn på något, dök ner och nagelfor. Nu hände det.

Det var en händelse för längesedan, som kom i hans åtanke. Kanske hände det på senhösten 1952? Han minns att han var på manöver med I 14 i Gävle, dom befann sig i Hamrånge kommun med uppgift att slå tillbaka en väntad fiende som skulle komma österifrån. Dom gick i bivack och han blev utposterad som spaningsman på en höjd intill ett gult kapell med uppgift att hålla utsikt över dåvarande Riksväg 13 och nejderna öster därom, mot Hamrångefjärden och Norrsundet. Han satt där i några timmar tills skymningen föll och det blev omöjligt att se. På väg tillbaka till kompaniets tältläger passerade han kapellet, läste på ett anslag om möte samma kväll. Han beslöt att gå dit, han kunde lika gärna lyssna till musik och predikan som dravlet i tältet, tänkte han.

Han minns att det var mörkläggningspapp för fönstrena i kapellet, att där i mörkret fladdrade lågor från stearinljus, och att det på väggen bakom podiet där predikanten stod, fanns en text. Det var allt han minns. Men vad fan stod det skrivet på väggen?

Han suckade. Nåt om hur man blev salig? Han grubblade en stund, men kom inte fram till nåt. Han kokade kaffe, hämtade in dagstidningen, löste korsord. Men blev inte fri. Hela tiden rände frågan fram och tillbaka inne i hans skalle: vad fan stod det skrivet där på väggen i kapellet i Hamrånge? Han var liksom fast i en tvångstanke, och han visste att hans malande tanke skulle knäcka honom om han inte fick ett svar. Därför klädde han upp sig, hämtade bilen och for iväg. Till Hamrånge.
 

Han for genom Sandviken, Valbo och Gävle, tog i Strömsbro gamla vägen till Hamrånge, vek där av och for Ockelbovägen ett stycke. Han hittade platsen där man haft sitt läger på manövern 1952, där var nu en timmerbyggnad som kallades Hagsta krog. Han for tillbaka, hittade efter en del irrande det lilla kapellet. Han knackade på, men ingen öppnade.

Han kom i bryderi. Det kom ett par gående med en kopplad hund. Han frågade, och fick veta att kapellet numera var sålt och inrett som privatbostad och att säkert ingen var hemma för tillfället.

  - Mycket är förändrat häromkring sa damen i sällskapet. Hon gestikulerade och berättade. Frälsningsarméns lokal är också såld och ägd av privatpersoner. Konsum här i Hagsta likaså. Inga höhässjor finns på ängarna längre, bara stora påsar. Och kyrkoherden här i Hamrånge församling diggar Elvis Presley. Inget är sig likt!

Hon gjorde ett svep med ena armen och pekade mot vita ensilagebalar på ett fält intill och mot katedralen som i fjärran avtecknade sig i rosa och vitt med svart torn. Han tog mod till sig och undrade om dom händelsevis visste vad som en gång stod skrivet på väggen inne i kapellet. Det visste dom inte, men han blev hänvisad till en gammal kvinna i trakterna någonstans i byarna Totra eller Epa. Hon var kanske den enda nu livs levande som kunde veta. Han fick en vägbeskrivning.

 

Hon såg att det stannade en bil utanför hennes grind. Hon hämtade ett par starkare glasögon och synade vad som försegick därute. En lång karl steg ur bilen. Han såg städad och ordentlig ut, bedömde hon; han vred och vände på sig, innan han började gå mot hennes stuga. För att förhindra att han skulle bli långvarig, rusade hon ut på förstutrappan.

  - Goddagens! sa han. Mitt namn är Rune. Nilsson, tillade han. Rune Nilsson således!

Hon tog emot hans utsträckta hand. Den kändes varm och han kramade hennes näve så där lagom hårt, tyckte hon. En karl med stil och omtanke således, tänkte hon.

  - Jo, jag heter Anna jag, svarade hon och var närapå att niga fast hon var på det åttiofemte året. Hon blev förlägen inför sin instinkt. Men han såg det inte, han var som helt upptagen av nåt.

  - För att gå rakt på sak, sa han ivrig. Vet hon Anna vad som stod skrivet på väggen där i missionsförbundets bönhus i Hagsta? Det var några ord i en slinga. Det är som en plåga för mig att inte komma på vad som stod skrivet.

Plåga? tänkte hon. Hon spände ögonen i honom. Han log milt tillbaka.

  - Stig på! sa hon och gjorde en inbjudande gest. Själv lider jag av reumatism!

 

Dom satt länge vid köksbordet och resonerade. Om livet, och hur det hade farit fram med dem. Dom var både ensamma numera, maka- och makelös. Men hon betonade hur bra hon tyckte det var att vara ensammen. Hon sa det flera gånger, så att han inte skulle få för sig att vilja bli närmare bekant med henne och kanske rent av vilja slå sig ilag med henne. Rune framhöll däremot att han inte tyckte om att vara ensam, han hade också en gång satt ut en annons i Arbetarbladet om kvinnlig bekantskap, berättade han. Men ingen av dom som svarade, hade han tyckt gått upp mot hanses Agnes. Hon som varit hans maka i fyrtio år. Så han hade fortsatt i ensamhet med sin tankar. Han kunde ibland fastna i oklara minnen, älta dem som ett tvång. Som nu de här med orden i Hagstakapellet.

Hon visste vad han for efter, men kunde heller inte för sitt liv just nu komma på vad som en gång var skrivet inne på väggen i bönhuset. Hon informerade:

  - Sen jag kom ihop med min Erik, gick jag också ur församlingen. Han var närapå fritänkare, röstade ett tag med kommunisterna, och gick skift i sulfaten från 1946 tills han hastigt dog på höstkanten 1987.

  - Fyrtioett år alltså! sa han som hette Rune Nilsson och var från ett utkant i Årsunda.

  - Stämmer nog! sa hon. Hon reste sig upp vid bordet och pekade ut genom köksfönstret. Erik dog där, sa hon och snöt sig. Han skulle gräva upp ett äppelträd innan nattskiftet vid fabriken i Norrsundet. Han skulle ha upp trädet med rötter och allt. Han var bara sån. Allt skulle göras grundligt och rejält. Han var med i facket också, i själva styrelsen till och med. Han var sån också. Ville vara med och säga sitt. Kunde gorma och leva om så det hördes långväga om han tyckte att nåt var åt helvete som han sa. Man fick ta´n med lämpor mellan varven. Tur att han inte lever just nu.

  - Hursom då och varför det? undrade Årsundamannen intresserade.

  - Sulfatfabriken i Norrsundet skall läggas ner, sa hon dystert och slog ner ögonen i golvet. Det skulle han aldrig ha tålt. Han var som ett med den, dom var födda samma år påstod han. 1924. Jag var till hanses grav häromdagen, till Österhed som platsen heter där han vilar. Men jag sa inget om att fabriken i Norrsundet skulle läggas ner. Hade jag gjort det hade han säkert blivit uppstånden igen ifrån det döda och farit iväg med sin ilska till dom som bestämt om fabriksnedläggningen. Sen hade han väl blivit fängslad, skulle jag tro. För han kunde leva om...

 

Det blev en lång stund av tystnad vid bordet. Dom satt tankfulla och tvinnande på ett varsitt stycke av bordsduken tills han Rune från Årsunda harklade sig och sa:

  - Jag kan förstå karl´n din. Att det skulle ha rört upp honom, att hanses fabrik inte längre fick vara med. Jag har ju själv känt av sånt. Fram till 1982 jobbade jag nämligen i sulfitfabriken i Gästrike-Hammarby. Sen blev det tvärstopp även där. Fabriken plockades ner, en del av grejerna kördes iväg just hit till Norrsundet. Det var den sista sulfitfabriken i Sverige, den i Hammarby.

  - Har han varit i sulfiten? sa hon plirade mot honom.

  - Trettio av mina bästa år gav jag till sulfitfabriken i Hammarby, sa han i en suck, från 1952 till 1982, sen fick jag hanka mig fram i tolv år till pensionen.

Anna upphörde att tvinna på bordsduken. Rune med. Dom satt orörliga och ordlösa utan att se på varandra. En väggklocka tickade, en lastbil dundrade förbi. Solen sken i ett klart höstväder utomhus.

  - Skulle vi inte kunna åka till fabriken i Norrsundet och se den mens den ännu är i liv, föreslog plötsligt Rune. Man ska ju så att säga inte försumma gamla vänner på dödsbädden!

  - Då måste jag snygga till mig först, sa hon. Kan ju inte komma så här i en gammal rock och utnött kofta.

Anna flög upp från bordet och in i ett angränsande rum.

 

Dom kom fram till fabriken och såg den söderifrån. Där dom stod på en höjd kunde dom rakt fram se sulfatfabriken, rakt österut syntes Bottenhavet och snett till höger sågverket med sina upplag av trävaror. Det var lördag den 25 oktober. Himlen välvde sig hög och blå, solen värmde, men det blåste kallt från havet.

Rune fick fram sin kamera och började att fotografera.

  - Han är redan död! sa Anna, drog i sig luft och andades sedan tungt ut.

  - Ocken är död! halvskrek Rune brydd i vinden, medan han fortsatte att fotografera.

  - Fabriken ser du väl! påpekade hon i högt tonläge. Han är så gott som död! Det ryker inte från den stora pipan bara från den ena lilla. Dom kokar nog ingen massa längre, åtminstone inte så mycket, dom kör kanske bara torkånga för sågverket.

Rune sänkte kameran. Han tog av sig kepsen och ställde sig i stram givakt intill Anna. Hon undrade varför, och han sa att man måste vara vördsam i sån här stund. Vördsam mot allt som här uträttats och mot dom som gjort det genom alla år.

  - Dom var nog flera tusen under årens lopp, sa Anna. Erik, karl´n min var bara en i hopen. Mot slutet var dom drygt tre hundra som jobbade i fabriken, och dom fick årligen ihop över trehundra tusen ton massa av bästa sorten!

  - Många massabalar, många skeppslaster! berömde han. Fint papper sedermera!

  - Fast Erik var inte alltid nöjd med hur massan här i Norrsundet kom till användning, invände hon. Han påstod att den tidvis kördes till ett pappersbruk i Tyskland och att den sen blev till tyska damtidningar. Skvallerskräp, som han sa.

  - Det var nog lönsammast så! svarade han likgiltig. Det är ju penningen som styr!

 

  
Massafabriken i Norrsundet lördag den 25 oktober 2008 såsom novellens Rune och Anna såg den klockan 12.30.
”Det ryker inte från den stora pipan”

 

På väg tillbaka till bilen började Anna undra över framtiden för fabriken nu när den var tagen ur drift.

  - Dom plockar väl russinen ur kakan och använder det i någon annan liknande fabrik, sa han. Annars är det ju numera bra priser på skrot av olika metaller, men det kostar ju förstås att plocka ihop det. Det är kanske är mer lönsamt att låta det rosta bort.

  - Säg inte så, stönade Anna.

Hon satt sedan tyst i bilen på väg till hennes stuga igen. Hon bad honom följa med in för en kopp kaffe, men han ville inget ha. Han sa att han istället skulle stanna vid någon kafé halvvägs hem för att dricka en kopp och på så vis kunna hålla sig vaken ända hem till sitt hus i utkanten av Årsunda.

  - Då kokar jag en kopp och slår på en termos, så slipper du besvära dig med kafébesök, föreslog hon. 

 

Inne i köket, långt inne i skafferiet hittade hon Eriks gamla termos, den med småveckad plåt kring som han tyckt mycket om, och som han druckit tusentals koppar varmt kaffe från under sina dagar vid Norrsundsfabriken. Hon fick en klump i halsen när hon återigen hällde på kaffe i den gamla termosen.

Rune tog emot. Han stod en stund liksom handfallen med termosen i handen, innan han undrade:

  - Ska jag komma tillbaks mä´n?

Hon blev villrådig, torkade sig över ansiktet, kände att det hettade. Hon svalde och tyckte att klumpen växt sig större.

  - Det gör detsamma vad gäller termosen.., började hon trevande. Men...

  - Då kommer jag tillbaks till sommarn, sa han frankt. Nu är vi ju nära vintern och på vintervägar ger jag mig inte ut. Men vad sägs om nån dag i midsommarveckan nästa år? Ska jag kanske ringa först?

  - Nej, nej! invända hon. Det behövs rakt inte. Jag är alltid hemma. Och är jag inte det så är jag död!

Dom stod en stund ordlösa och såg in i varandras ansikten. Han funderade ett ögonblick på om han skulle ta ett steg närmare henne och sluta henne i sin famn, men han kom sig inte för. Han kände sig för gammal och så hade han ju termosen i ena handen. Det fick räcka med ett tack och adjö.

 

I slutet av natten påföljande dag, vid omkring klockan fyra, satt Rune som vanligt och väntade på ljuset över nejderna kring Årsunda. Han tänkte på sin tid i sulfiten och på den döende sulfatfabriken i Norrsundet. Allt har sin tid! sa han mot sitt avspeglade ansikte i det mörka östra köksfönstret i en utkant av Årsunda. Skulle man inte istället för pappersmassa kunna koka etanol i Norrsundet? började han att fundera mot sin fårade fönsternuna. Bensinen har ju ingen framtid som fordonsbränsle, hade han hört och läst till leda. Och den bästa etanolen gjorde man av virkesavfall, kvistar, grenar, trädtoppar. Grot, som det visst kallades på fackspråk, hade han också hört och läst. Det måste ju finnas uppsjö av sånt i skogarna i Södra norrland, tänkte han. Men det är väl inte lönsamt förstås. Det är ju penningen som styr, suckade han dyster. Han började tänka på Anna, där i Hamrånge, och han kände sig piggare. Han hade fått nåt att se fram emot, slog det honom. Till sommaren skulle han göra en tur till henne, bara hon för Guds skull inte dött tills dess.

I samma stund låg Anna klarvaken hemma i Hamrånge. Hon hade vaknat med ett ryck, legat en stund med ett leende på läpparna och sett upp mot skumrasket i taket. I detta nu visste hon vad som stått skrivet på väggen där i Hagsta missionshus. Hon kravlade sig upp ur sängen och skrev orden mot ett papper. Hon skulle lämna det till Rune när han kom tillbaka till sommaren. Han skulle komma och hon skulle inte dö innan dess, det kände hon övertygande. När en har nåt stort att se fram emot dör man inte så lätt, tänkte hon. Hon vek ihop pappret med orden som inte angick någon annan, det var bara hennes och Runes, tyckte hon. Hon gick tillbaka till sängen, kröp ihop under täcket och tyckte att det luktade av sommarblommor från kudden innan hon åter föll i sömn.

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!