I Hamrånge sockens grannkustsocknar Skog i norr och Hille i söder,
började födelse-, vigsel- och dödlängder föras på 1680-talet.
 

Orsaken till att Hamrånges födelsebok börjar först 1721, vigselboken först 1722 och dödboken först 1722, har vi ryssarna att tacka? för. 

 

Läs härnedan Leif Syréns utomordentligt intressanta berättelse om dessa ryssars framfart i Hamrånge! 

redigerad för web-publicering av Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2004

 

 

Onsdagen den 25 JANUARI 1721 

Pålsmässdygnet det här året var det värsta i mannaminne. Stormen vred och vände på sig, kastade sig av och an som ett vidunder i smärta, medan snön sprutade i frustande kaskader av raseri. 

Mot kvällen var allt som värst, det var som om vinden i sin vrede hade be-stämt sig för att utplåna denna människors boplats och gömma alltsam-mans i snö. 

Vinden kom från havet, långt ute på Bottenhavets kalla isfala hämtade den sin kraft, rusade med den förbi holmar och skär, förbi den mäktiga Kusön, in i den trånga fjärden fram till de trettiotvå husen i Axmars by knappa fem lantmil vägledes norr om Gävle. 

Is bändes upp och kastas högt upp i skyn, träd föll dånande till marken. Lösa brädor från ett sjöbodstak virvlade i luften. Inne i husen satt vuxet folk allvarsamma. Kvällen var sen, men ingen med ansvar för hus och hem, barn och boskap fick ro nog att komma till sömn och vila. 

Jon Jönsson satt med korslagda armar i fållbänken och lyssnade. Vinden fick ljud som en ostämd pipa, när stormen då och då trängde sig igenom hans farfars.en gång gediget ihopsatta timmerväggar. Huset riste. Den svaga elden på härden fick darrlågor. 

Kiersti såg upp från vaggan. Såg mot Jon. Han slog undan blicken, för att slippa se sin hustrus hjälpsökande rädsla. Hela dagen hade hon irriterat honom med sina orosögon. Det var som om hon gick omkring i föreställning att han - Jon Jönsson med inte mer än tre alnars kroppslängd över jorden skulle kunna hejda denna väldiga kraft som vräkte sig på. 

Tankar kom över honom: hur ynkligt liten är inte en människas ensamma kraft och förmåga mot naturens. Hur stor och gIappkäftig kunde inte just han, Jon Jönsson, självägande bonde på Axmars hemman nummer fyra, stundom vara. 

Särskilt när han fått sig ett rus. 

Jon var en av de få gynnade unga män i detta förödda land. En av få som undsluppit att skrivas ut i krigstjänst. Som yngste och enda kvarvarande son till en åldrad far, hade han sluppit att dö en meningslös död for Sverige, sluppit grasserande fältsjuka och grymma fiender. 

Hans lott var att leva vidare dels som usel skattbonde till en nation som krävde sin tribut för fortsatta krig, dels som pressad kolleverantör till ett bruk som krävde sitt bränsle för järn.  

Ibland kände han det som högst missgynnat att ha livet i behåll. Särskilt när födan fattades på bordet, och det gjorde den allt som oftast, särskilt på våren för två år sedan efter det förbannade missväxtåret 1718. Då var det inte gott att hitta något att stoppa i magen, men Kiersti hans hustru var duktig och påhittig som alltid, tänkte Jon. Hon fick ihop till lite bröd i alla fall av agnar, höavfall och ljungknopp. Det stillade den värsta hungern den gången... Man överlevde och kom vidare. 

Jon var född 1686. Kiersti året efter. Emanuel i vaggan för två vintrar sedan. Huset hade byggts av av Jons farfar, Jöns Zackrisson, 1669. Årtalet fanns insnidat i den östra gaveln. Den gaveln som nu vinden piskade som värst.

Men farfadern hade sagt att huset var ett gott byggnadsverk. Det var bilat av senvuxet timmer, växt högt uppe på de magra moarna hitom Asasjön, uppmätt på den gamla måttbänken intill Gnagmur. Det var det allra yngsta av de sex gårdshusen i Axmars by, rest på den högsta stenfoten, men lika grånat av tiden som de övriga husen i byn. 

Huset skulle hålla i minst sex mansåldrar hade farfar Jöns påstått. Rötan skulle inte få fäste i timret, ej heller vinden eller haglet. Askan och elden fick de be Gud om hjälp att skydda sig ifrån, hade fadern rått. 

Men Jon hade svårt att vända sig mot Gud. Han hade stundom svårt att tro på den barmhärtige, kärleksfulla, förlåtande och alltid närvarande Gud som kyrkoherde Norelius framme i Hamrånge så kunnigt predikade om. Men om förlorade människor visste den allvise Norelius platt intet. 

Jon hade försiktigt frågat om sina bröder. Ödmjukt och trevande vid faderns begravning förra året hade han undrat. Men Norelius hade inte brytt sig mycket om hans bekymmer. 

Om Jon Jönssons bröder Eskil, Valdemar, Olaus och Efraim visste ingen.

Inte kyrkoherde Norelius och ingen annan heller. De var bara fyra av otaligt många som tvångsvärvats till krigstjänst för Sveriges stolta karolinska arméer. Några bortspiIIda bondpojkar från Axmars by i Hamrånge socken uti Västernorrlands län. Kanske var bröderna krigsfångar eller lik? Kanske på marsch mot nya fronter? Förlorade hur man än antog. 

Nästan hela sitt liv hade Jon hört om det förbannade kriget. Ända sedan seklets början från 1700-talets första dagar hade det pågått med sina skatter , utskrivningar och djävulskap. Och ännu i detta nu, år 1721 pågick det. 

Inte heller om David fanns svar att få! 

Förlusten av bästdrängen David var nog det som plågade Jon allra mest. Han blev inte kvitt minnet av honom. När som helst kunde Davids ansikte frammanas inne i Jon. 

Han hade skickat drängpojken i fördärvet. Det var hans fel att David

Isaksson fick frysa ihjäl på fjället. Han kunde ha förhindrat det. Han kunde ha sagt till länsman Kallmans handgångna hantlangare att han inte hade annan dräng städslad än den trögtänkte och dårade Didrik. Istället pekade han ut David, visade på honom, såg hur han slogs i träklovar och fördes till krigstjänst för Färnebo kompani, att ingå i Sveriges nordarmé i det Armfeldtska fälttåget mot Norge. 

Det var tidigt på våren för snart tre år sedan, i april 1718, som sjuttonårige David togs från gården. Och David skulle aldrig mer komma tillbaka. Jon kände det inom sig. Han visste det. Han hade hört det sägas vid skjuts- och krögarstället i Tönnebro: närapå tre tusen man hade lämnats att ynkligt frysa ihjäl på fjället i rasande snöstorm de första dagarna i januari 1719. Bara några få kunde levande kravla sig tillbaka till Sverige i kyla och snömassor. 

Vad var då detta förbannade oväder att jämra och oroa sig över? 

Jon hörde Kierstis röst, svag och ynklig kom den från hennes ihopkrupna kropp intill vaggan. Hon bad till Gud och bad honom att göra detsamma:

- Bed Jon! Bed du också att Gud förskonar oss. Att inte denna helvetes makt tar oss i sin våld. Bed att Gud ger oss sin misskund! 

Kiersti snörvlade. Jon satte fumligt ihop sina grova händer och mumlade ohörbara ord, mest för att lugna hustrun

- Tänk på Gustav och Erik, ensamma med Didrik i storskogen med milor och i storm! sa hon uppjagad. Han lugnade:

- Dom reder sig. Åtminstone pojkarna, tretton och femton år gamla, halvstora karlar, snart redo för de allra tyngsta göromål. Dom reder sig, vana vid arbete är dom också, nog kan dom hålla vakt och tukt på tre milor. 

Jon reste sig upp ur fållbänken, tog några kliv fram till härden, makade på ett vedträ. Lyssnade till vinden. Lyssnade noga med ögonen fasta mot skuggorna i taket. Minsann skriade inte hästen! 

Han stack en törvedssticka i elden och gick mot stallet. Men ute på gårdstunet möttes Jon Jönsson av en vind hårdare än han föreställt sig. Lysstickan släcktes och han föll raklång i snödrivorna. Ursinnig kravlade han sig upp, blåste kall snö från bara händer och fortsatte med höga kliv genom de hårt presssade drivorna. Han hörde hästen skria igen. 

En gång hade Jon lärt sig att en skrämd häst måste lugnas genom att man länge ser in i hästens ögon. Annars kan hästen bli stämd och oduglig för framtida arbete, hade han fått lära av farfar Jöns. 

Jon Jönsson blev kvar länge i stallet den natten. Djurets och människans orosögon möttes, medan Pålsmässdygnet bråkade med stallväggarna. Jon visste budskapet. Han kände hur orden från den gamla ramsan bultade inom honom:

Är Pålsmässdagen klar.
Gott år man vänta har!
Men kommer han med blåst.
Det krig betyda måst! 

Han strök sakta över hästens mule. Den kraftiga hingsten var helt lugn nu,

Jon höll honom med slakt grimskaft. Ljuset sipprade sakta fram i stallgluggen. Pålsmässdygnet var runnet ut. Blåsten var på väg att lägga sig. Men blåsten hade siat om ett dåligt år. Ett år av krig. 

Ett onådens år . 

 

LÄNGTAN 

Det var nu i mars månad 1721 och årstiden hade sina typiska sysslor. Männen hade i stort rivit ur allt kol ur milorna och det förhatliga kolforslandet till bruket i Axmar pågick som intensivast. Det gällde att hinna få fram allt kol innan menforet satte in och det blev omöjligt att kälkdra fororna. 

Men ännu var kölden sträng om nättema och solen mitt på dagen förmådde inte lena upp mycket. Månen var i sitt fulla kvarter och lyste upp om nättema, på håll hördes ibland vargen yla hungrigt. 

Det var knappt något till förtjänst, men desto större förtret och förbannelse med detta kolande och kolforslande som byns bönder fått sig ålagda att utföra för Axmars bruks räkning. Varje hemman hade sin andel kol att leverera, ingen slapp undan med mindre kvantiteter än kol från minst tre rejäla milor. Noga mättes gårdarnas andel in i vid det stora kolhuset intill den sjudande hyttan i Axmar. Den som inte höll måttet fick plikta med skuld till bruket. Obetald skuld tog bruket ut som del i hemmanet. 

Det var Brita Behm. Den förbannade Järn-Brita som dikterade villkoren. Patronskan Behm var hård och oförsonlig mot sina kolbönder i Hamrånge. Hennes handgångna män var av samma märke. Som hårda fogdar for de fram med förslavade bönder. Nagelfor och kritiserade kolleveranserna, piskade och slog vid minst brist. Värst av dem alla var inspektor Olof Berglind och hans slyngel till son Johan. 

Bönderna i Hamrånge spottade så snart namnen kom på tal. 

I fåhusen började nu foderbristen att på allvar göra sig gällande. Kiersti och de andra kvinnorna i byn bröt tallris och gav till gettema. Ibland drog man sig till skogama söder om byn och samlade frodigt granris och skägglav. Granriset gjordes till hackelse för storboskapen. Mjölkkoma fick hålla sig till sörpa, som tillreddes med torkade löv och agnar nerrörda i varmt vatten. 

Ju längre vintern led, ju tystare blev det i fähusen. Djuren stod stilla och tysta. Hungerpåverkade. Det var samma med människorna, man sa inte mer än nödvändigt till varandra. Man pratade inte mycket om sina tankar, känslor och gnagande hunger. Inte bara efter mat... 

Man längtade. 

Allesammans längtade man. Man längtade efter våren och att den förbannade ofärdstiden skulle ta sin ände. Att krig och nödår skulle bytas mot något bättre som gjorde livet lättare att leva.  

Sverige hade nu befunnit sig i krig i över tjugo år. Landet var totalt utarmat De stora flertalet av Sveriges knappa en och en halv miljon människor kämpade mot nöden. Över två hundra tusen män i sina bästa åldrar hade dött i kampen för ett fortsatt svenskt stormaktsvälde i Europa. Stormakten hade vittrat sönder som en lucker saltsten. Men kriget.., det förbannade kriget, pågick ännu med sin svidande sälta.

Men kriget hade ändå inte nått Hamrånge socken annat än i hårda skattepålagor, utskrivningar av manfolk till krigstjänst, förbimarscherande och stundom våldgästande soldater längs allmundevägen. 

Det allra mest påtagliga som kriget åstadkommit i socken var nog byggandet av vårdkasen för ett tiotal år sedan. Det var Axmars byamän som fick sig ålagt att på anvisad plats på Skämningsberget intill Bottenhavskusten bygga vårdkasen efter en beskrivning av generafälttygmästaren i Gävle.  

Men kriget föreföll nu trots allt gå mot sitt slut. Krigarkungen själv, Karl XII hade stupat i Norge för två och ett halvt år sedan, och hans syster Ulrika Eleonora hade förra våren överlämnat kronan och tronen till sin make Fredrik.  

Sverige var krigstrött, krigsodugligt, och gemene man önskade högst av allt fred och ordning, tid för uppbyggnad av detta utmattade land. 

Men allra mest ändå denna marsvinter 1721 längtade byborna i Axmar efter våren och till de ljuvliga dagarna kring Ersmäss, då löv och gräs var saftigt grönt och gäddorna lekte allra längst in i fjärden.  

Man tittade mot horisonten varje kväll och ljuset dröjde kvar i väster allt längre och längre, dag för dag. Mörkrets makt skulle snart vara bruten. Solens strålar skulle snart tina upp de frusna. Isen skulle rämna av värmen och jorden ligga redo för ny sådd.  

Man visste det.  

Man visste att det var oundvikligt att vintern skulle ta sitt slut. Liksom kriget. Snart skulle allt förbytas i värme, och i fred. Snart. Mycket snart!  

Men man sa det inte. Det var inte passande att prata om det goda som var i antågande. Man höll det inom sig. Var och en gick tyst med sin förvissning. 

Det var därför som alla orkade vidare i Axmars by också denna marsvinter 1721.  

 

ILLVILLIGA PLANER 

Långt bort från Hamrånges gränser, långt borta i öster i stormaktsväldet Ryssland satt tsar Peter i sitt palats och irriterades. Han hade hoppats att freden med Sverige skulle vara avklarad, underskriven och utskiftad, innan vintern var över. Men det verkade gå i stå. 

Det var i slutet av mars månad 1721 och istapparna droppade i Sankt Petersburg. En efter en föll de genomstungna av solen som gnistrande pärlor i den klara marsluften. Tsar Peter såg dem. Knep ihop ögonen och förbannade svenskarna ännu en gång. Trots att de nu stod helt ensamma i kriget, trots att de saknade en någorlunda slagkraftig armé, så vägrade man att ge sig i fredsförhandlingarna. 

Visserligen var de ryska anspråken ordentligt tilltagna. Men ändå. Vad hade dessa förbannade svenskar som alternativ? Nya ryska härjningar i Sverige, nya invasionstrupper. Nytt lidande bland människorna. 

Tsar Peter slog ilsket näven i det åttkantiga bordet framför sig, tände sedan

en pipa och sög sakta, medan han tänkte: Sverige står på knä, men vägrar att ge sig. Vägrar att ge sig på de ryska fredsvillkoren. Vägrar att inse att spelet är förlorat Vägrar att inse att man inte längre är en stormakt utan en randstat på norra halvklotet. Det är Ryssland som nu har herraväldet! 

Han reste sig upp i sin väldiga längd av nära två meter, ställde sig vid fönstret och såg ännu en droppe smältvatten falla, medan han bestämde sig. Ingen mer förhandling! Sverige skall kväsas med eld och förstörelse! Liv och kyrkor skall sparas. 

Några dagar senare kallade tsar Peter på generalamiral Fjodor Aprakasin och började med honom smida planer på hur Sverige krigsledes skulle tuktas och förmås att gå med på fred. Herrarna växlade grymma planer. Man var dock snart överens. Sverige skulle tillfogas ännu ett slag. Den ryska hären skulle snabbt och skoningslöst slå mot oskyldiga bygder. Orsaka stort lidande och elände. Svenska folket skulle därefter vädja till sina styrande om fred på varje villkor. 

Man log mot varandra och skildes. 

I början av april 1721 samlades i Ryssland sju allvarsamma militärer tillsammans med tsar Peter. De ledande militärerna i gruppen var generalamiral Fjodor Aprakasin, kommendör Michail Levasjev och generallöjtnant Peter de Lacy. 

Tsar Peter gav order att gruppen skulle konstruera en plan hur Sverige skulle förstöras och fås att önska fred till varje pris. Man stod samlade runt tsar Peters åttkantiga bord med österjökartan målad mot bordskivan. 

Bordet var ett mästerverk, berömde Peter, köpt av honom själv i Holland en gång. Kartan ansågs också tillförlitlig. Holländarna är goda sjöfarare, påminde ryske Pjotr lätt drucken och yvig i sina gester. 

Gruppen kom fram till att så snart väder och vind medgav skulle en rysk mordbrännarflotta av rejält format sändas till Sverige för att under trettio dagar härja längs kusterna. 

Den stora frågan blev. Vart skulle härjningståget inledas? Söder eller norr om Stockholm?

Generalamiral Aprakasin föreslog Kalmar. Generallöjtnant Peter de Lacy var dock mera inspirerad av tanken om ett anfall mot Sverige ordentligt norr om Stockholm.

- Kanske Gävle? föreslog han.

Men så kom han att minnas hur han själv för knappt två år sedan, ommaren 1719 försökt att inta staden både till sjöss och till lands söderifrån. Men staden bedömdes då ha ett välorganiserat försvar. Han hade dragit sig undan, backat med sin här. Det var faktiskt hans enda reträtt som krigsledare, och han visste att tsar Peter hade ogillat budet om hans återtåg vid Gävle.

Kanske ännu ett stycke norr därom? tillade de Lacy efter sina tankar och sköljde av med en klunk vodka. 

Han andades belåtet ut, tog ett steg närmare kartbilden på bordsskivan, böjde sig över den, satte sedan pekfingret mot Gävle, lät fingret glida norrut mot nästa namn på kartan. Han stannade där, läste ordet tyst för sig själv, innan han högt utbrast:

- Hameranger!

Han skrattade bullrande. Precis som han tyckte att namnet lät lustigt.  

Tsar Peter satt tyst och funderade. Han gillade de Lacy, en pålitlig och grundlig människa, ingen virrpanna. En duktig krigskarl hade han visat sig vara också, inte minst i Poltava. Kanske skulle man börja härjningarna norrut i Sverige, kanske i detta förbannade Hameranger. 

Men Aprakasin kom med nya förslag, han ivrade for att den ryska flottan skulle inleda sitt härjningståg högt uppe i Sverige och sedan gå söderut ner mot Gävle.  

Man skildes i aprilkvällen utan att komma till riktigt beslut. Några dagar senare skrev Aprakasin ett brev till tsar Peter i vilket han ytterligare argumenterade för sin ide att inleda ryssflottans anfall högt upp på Sveriges Norrlandskust och sedan gå söderut. 

Tsar Peter funderade vidare framför sin karta. Han kände sig alltmer benägen att biträda de Lacys ide om anfallsordningen mot Sverige. Att börja norr om Gävle. Kanske vid...

Han lutade sig över det flerkantiga bordet, synade den holländska Östersjökartan noga med ett förstoringsglas, såg en liten landtunga peka ut

norr om staden Gävle och strax bakom den uppkäftigt utstickande tungan kunde han läsa ortsnamnet Hameranger. 

Tsar Pjotr Alexejevitj grymtade belåtet, strök sakta över sina svarta mustascher. Han hade bestämt sig. Det fick bli som Peter de Lacy ville. Han tog fram en kniv och drog en rispa under Hameranger på kartan. 

Peter den store sjönk tillbaka i sin högryggade stol. Han var vid det här laget 49 år gammal, hans kraftiga hårsvall hade glesnat och fått allt mer av grått inslag i det annars korpsvarta, pannan hade skjutits högre upp. Hans stora kropp hade heller inte längre samma raka resning. 

Lätt framåtlutande var ännu en man med kraft och idéer, tidvis en grym härskarnatur som inte skydde medel och metoder för sina mål. Hamrånge var ett sådant, ett litet delmål, i hans stora målsättning att snart vara herre över Östersjön.  

 

I mitten av april 1721 erhöll generallöjtnant Peter de Lacy i uppgift av tsar Peter att leda det ryska härjningståget över Sveriges Norrlandskust. Peter de Lacy fick oinskränkt fullmakt att börja anfallet på den plats han fann lämpligast. Dock skulle man undvika staden Gävle såvida den inte lätt kunde intas och nedgöras utan ryska förluster.  

Tsar Peter gav order om förstörelse och ödeläggelse, men mänskligt liv och kyrkor skulle sparas.  

Peter de Lacy tackade för förtroendet att krigsledes beveka det usla Sverige till fred på Rysslands villkor. Det fanns dock ett förhållande han inte riktigt gillade, han skulle vilja skjuta på avresan till Sverige till i mitten av juni. Men han vågade inte invända mot tsarens order om omedelbar rustning och iordningsställning av mannar och skepp, att avsegla i början av maj 1721. 

Tsaren var en mäktig man visste de Lacy, att invända och opponera mot hans åsikt kunde straffa sig dyrt. Tsar Peter skydde inga medel eller metoder att undanröja det som stod i vägen för hans vilja. Till och med sin egen son, den upproriske Alexej, hade han piskat ihjäl för tre år sedan. 

Tsar Peter och general Peter de Lacy vandrade fram tjll det åttkantiga kartbordet. Man skålade. Tsar Peter drack ur sin bagare i ett svep, de Lacy lät vodkan sakta sippra nedför, medan han också kastade ett öga på östersjökartan. 

Han såg att det nu fanns en rispa under ortsnamnet Hameranger.  

 

 

FÄRDEN TILL, HAMRÅNGE  

Under den första veckan i maj 1721 blåste det ihärdigt från väster över Finska viken. Längst inne i viken, på norra standkanten vid floden Nevas utlopp i den nyanlagda staden SanktPetersburg, låg nu den ryska flotteskadem färdig att anträda resan mot Sverige. 

Armadans ledare, Peter de Lacy, var otålig och retlig. Han gick rastlöst av och an mellan de förtöjda båtarna vid utrustningskajen, då och då befallde han att bli fraktad ut på öppet vatten i en slup för att kontrollera vädret. Vinden envisades med att hela tiden pressa sig in över den väldiga östersjöviken, in över det ryska fastlandet.  

Allteftersom dagarna gick och vinden bestod, växte inte bara de Lacys irritation utan också ledan bland manskapet. Man hade nu legat overksamma i över en veckas tid och bara väntat att den förbannade västkulingen skulle kantra eller mojna. Men blåsten var sig lik dag efter dag.  

Peter de Lacy kände hur en slags oro började tassa omkring inne i honom. Dryckenskap hade börjat florera bland besättningen, somliga hade redan druckit ur hela sin färdranson och krävde nu hätskt mera. Det gällde att komma iväg, tänkte de Lacy, väntan på bättre vindar, kunde orsaka andra stormar.  

Tidigt på morgonen den 10 maj 1721 gav Peter de Lacy order om att flottan skulle avgå. Det blåste nu ännu friskare från väster än tidigare under veckan, men de Lacy vågade inte längre hålla manskapet sysslolöst. Upprorsungar hade skymtat här och var i leden. Det som pyrde kunde snabbt blossa till eld, visste de Lacy som erfaren härförare.  

Han hade övergett sin plan att kryssa i motvinden över Finska viken med hela sin flottdivision, han fann det för äventyrligt, segel och utrustning kunde gå till spillo, i stället gav han order om rodd upp mot fastlandet i Finland, för att där hitta lugnare vindar. 

Nu väntade hårda tag vid årorna. Nu skulle uppstudsiga båtsmän snart tröttas till lugn. Nu väntade allra först Finska viken med sina 230 sjömil. 

Sakta rörde sig galärerna ut mot öppet vatten, silhuetterna från Sankt Petersburg försvann en efter en i fjärran, tornet i Peter-Paulusfästningen envisades längst i blickfånget.  

De många årparen rörde sig rytmiskt med långa, kraftiga tag i det gropiga vattnet. Trumslagare angav takten. Rorgängare höll kursen. Muskler spändes, ryggar kröktes, årorna kved i sina fästen, svetten blänkte och droppade i roddarnas ansikten. Man passerade Kronstadt, några kände redan av mödan fast man bara rott i futtiga fyra timmar. Mer skulle det bli. Mycket mer. 

Man fick slita ont i nästan fyra dygn, avbrutna av någon kort nattvila i land, innan Hangö torn kunde siktas och en ordentligt återhämtning av krafterna kunde ske vid lägret på Hangö udde i det ryssockuperade Finland. 

På morgonen den 15 maj konstaterade Peter de Lacy att den envisa västvinden hade kantrat över på syd, vinden var på väg att bli förlig mot Sverige. Han gav order om uppbrott, galärerna hissade segel och gick vidare västerut. 

På eftermiddagen den 15 ma.j 1721 nådde ryssflottan fram till Lemlands sydspets på Åland. Peter de Lacy gav nu order att samtliga båtar skulle förtöjas vid strand, ostyriga hästar fördes iland, rastades och reds lugna. Manskapet tilldelades dubbel matranson, en efter en somnade man tidigt på kvällen i ljudligt snarkande, föga bekymrade att man redan sov i fiendeland. Men Åland var en utrymd ö, i dessa orostider hade de flesta öborna flytt över till det lugnare svenska fastlandet.  

Peter de Lacy var en av de sista som somnade på Åland den här natten.

Länge satt han ensam och lyssnade till havets dyningstunga vågor som sköljde mot stränderna. En viss osäkerhet kom över honom. Hur mycket av kraft fanns kvar i den svenska flottan efter 21 års krigande? Han hade fått rapporter att linjeskepp fanns i farvattnen i norra Stockholms skärgård och kanske också mellan Åland och finska fastlandet. Hur många skepp visste inte riktigt hans kunskapare, ej heller i vilka tillstånd skepp, besättning och utrustning befann sig i. De Lacy svor en ramsa över sina opålitliga spejare och dessa förbannat envisa svenskar, som vägrade att ge upp. Han förbannade den svenska chefsförhandlaren Gyllenborg, som återigen nu denna vår 1721 sagt nej till fred på de ryska villkoren. 

Generallöjtnant Peter de Lacy eller greve de Lacy som han högtidligen kallade sig fortsatte att sitta försjunken i tankar ännu en stund denna vårkväll på Åland. Han intalade sig ett lugn: svenskarna hade inget att sätta emot längre, dom var tröttkörda och uppgivna. helt förbi efter år av krig, pest och missväxt. Han skulle obehindrat kunna fullfölja sitt krigståg, inget skulle hindra hans strategiska planer och mål. 

Peter de Lacy planerade att nästa dag gå upp över havet med heja flotteskadern, fram till Gävle. Han ville nå Gävle i kvällsmörker, gå staden förbi och ankra upp vid kusten norr om Gävle. Efter en natt av vila skulle det ryska härjningståget i Sverige inledas. I Hameranger! 

Peter de Lacy prövade ordet, först viskande, sedan halvhögt. På hans brittiska dialekt lät ordet smekande mjukt. Hämmö..räng..öö..! 

Peter de Lacy var inte ryss, inte heller av ryskt påbrå. Han var militär i rysk sold, ansedd som en av Europas skickligaste, lejd att fördärva fiende och i fiendeland, ett välbetalt yrkesproffs kort och gott. 

Hämmö..räng...öö..! sa han ytterligare en gång, innan ögonlocken föll tunga över hans grönblå blick. Han sov några timmar, vaknade oroligt efter en dröm, sömndrucken släpade han sig ut i den sena natten. Det blåste friskt över havet, vinden kom från sydost berättade en flöjel. En perfekt vind, bedömde de Lacy. 

Varför dröja? 

Han gav genast order om uppbrott. Ett ihärdigt trumpetsmatter satte fart på mannarna i eskadern. 

 

I gryningen till den 17 maj 1721 avgick den ryska armadan från Åland. Vinden blåste fortfarande styvt från sydost. Om den förliga vinden bestod, beräknade de Lacy att vara framme vid Gävle om drygt 14 timmar. En efter en roddes galärerna ut, en efter en satte de segel och kurs mot nordväst.

Man gick for fulla segel, det fräste om bogarna. Kosackerna ombord underhöll med sång. Stämningen var god. Roslagens landkonturer skymtade då och då i fjärran. Högt över dem skränade några trutar ilsket. Större motstånd bjöd inte Sverige den ryska invasionsflottan. 

Peter de Lacy stod i fören på befälsgalären och samtalade högröstad med kapten Smajevitj. De Lacy stod med en karta i handen, högra tumnageln pressade mot Gefle. Skulle man våga ett anfall? 

 

SKENMANÖVER 

Trefaldighetskyrkans klockor hade ringt in till helgmål i sjö- och stapelstaden Gävle den 17 maj 1721. Vårkvällen var ljummen och en känsla av frid kom över stadsborna sedan kyrkklockornas klanger tunnats ut till tystnad.  

Stillsamt sänkte sig skymningen över torn och tak i Gävle. Ett rofyllt dunkel tog över mer och mer. Människorna förberedde sig för helg och vila.

Men ute vid Limön skar plötsligt ett gällt skri genom majkvällen. En av väktarna vid vårdkasen hade upptäckt den fara som hotade. Ute till havs gungade i den mojnade vinden ett stort antal galejor. Sakta rörde sig hopar av båtar mot Gävle. 

Panik utbröt bland de tre väktarna. Man irrade av och an, sprang planlöst omkring, skrek av rädsla, stirrade mot havet, pekade mot de hemska silhuetterna till havs. Men man tände inte kasen. Ångestfyllda kröp man istället ihop tillsammans på marken och bara lyssnade. 

Man hörde segel som slog, årblad som höjdes och sänktes i vatten. Man lyssnade till rop och röster på främmande språk. Man väntade sin död. Men de hotfulla ljuden kom plötsligt inte närmare. Ljuden vek av och var snart bortom hörhåll, återigen fanns bara havet att lyssna till i mörkret på Limön. 

Väktarna andades ut, kände hur den värsta skräcken runnit av. Man log mot varandra och tackade Gud att man hade sina liv i behåll, tände sedan vårdkasen. Det sprakande bålet bröt friden i Gävle.  

 

Medan den ryska flotteskadem stävade mot Gävle dröjde operationschefen Peter de Lacy med vidare order. Han stod tyst och orörlig längst framme i fören på en av de större ryssgalärema och såg in mot stadens inlopp.  

Skymningen hindrade honom från att se annat än konturer. Men vad han inte kunde se, kunde han minnas. För knappa två år sedan, några sommardagar 1719, hade han lett ryssförband i invasionsförsök mot Gävle. Både till lands och sjöss hade man försökt. Men staden hade lämnats i fred, bedömd som alltför befäst och militärt bemannad för ett ryskt anfall den gången. 

Peter de Lacy kunde minnas kanonaden från fästingen Hugoskans på den lilla ön Blockhusharen i inloppet till Gävlefjärden. Han hade respekt för dessa kanoner. Han bedömde dem som ganska grovt styckade och ville nu i halvskummet inte komma dem för nära så att de lockades till lika dånade salvor som förra gången han var här, den sista dagen i juli 1719. 

Men de Lacy ville ändå med sin flotta stryka Gävle tätt förbi. Han ville bli sedd med sin stora armada av båtar, han ville väcka larm och bestörtning i staden, så att trupper drogs dit för försvar. Gävle skulle framstå som ett ryskt anfallsmål. 

Han lyssnade i mörkret. Minsann hörde han inte på avstånd en klocka

klämta. Minsann gick inte varningen ut över staden. Minsann hade inte hans skenmanöver gått hem. 

Strax utanför Edskön i Hille socken lät ryssarna avsluta sin dagsresa och ankarna gick till botten. Det var sent på kvällen den 17 maj 1721 och de Lacy påminde innan nattvilan att påföljande dag skulle de krigiska eskapaderna mot Sverige vidtas. Samtliga kosacker i armadan skulle sättas in i en häftig raid mot kustbygderna. 

Kosackhären skränade i jubel, äntligen skulle man få spränga fram i yster galopp, skrikande med svängande brandbloss. I tre veckor hade man väntat att få leva ut det instängda inom sig. Att slippa det förhatliga havet och känna marken bulta som en trumma under sig i rittens hetsiga framfart.                                                                        

 

Solen bara glödde över havets horisont i öster, ännu bara antydande att en ny dag var på väg. Det var mycket tidigt på morgonen, när den ryska härjningsflottan söndag den 18 maj 1721 lämnade Edskön och gick norrut. 

I Hamrånge socken randades samtidigt helgdagen, Kristihimmelsfärdsdagen. Sockenborna förberedde sig för gudstjänstbesök alldeles ovetande om den fara som längs gästrikekustens karga bård av stenig strand närmade sig socknen från söder.  

 

KYRKVANDRINGEN  

Vid Stickasjön tog byborna från Axmar rast. Här intill sjön fanns en liten grässlänt där man alltid brukade stanna och vila en stund, innan vidare vandring mot kyrkan i Hamrånge. Vid Stickasjön var man också ungefär halvvägs, man hade gått dryga två fjärdingsvägar och hade lika långt kvar till kyrkan. 

Det var längesedan man gick så många tillsammans till kyrkan som i dag. Nästan hela byn var på fötter, det fattades bara några gamlingar och småbarn och så Jon Jönssons dåraktiga dräng Didrik förstås. Annars var visst alla på väg, konstaterade Nils Engelbrektsson, där han ensam stod och såg ut över alla de sittande i gräset.  

Nils var som en hövding i gruppen. Han var född 1673, egentligen på väg att vara utlevad, men ännu rask i benen och stark i armarna trots sina snart femtio år .Inte var han väl markstörst i byn, men två skogskiften om vardera bra nog över hundra tunnland ägde han. Men till huvudet var han nog den som var störst. Nils kunde tyda siffror och till och med enstaka ord i skrift.  

Och han kunde tala väl och föra sig bland alla sorters människor. Och inte kom han i bråk och osämja med någon heller trots att han ofta fick sin vilja igenom. Till och med inspektorerna på bruken i Axmar och Vifors kunde han prata med.  

Men Nils Engelbrektsson var egentligen ingen riktig arbetskarl, gick pratet bykarlarna emellan, mera då var han lagd for att tänka ut och vara förslagen. Men man hade stor nytta av Nils i byn, det kunde ingen förneka. Utan honom hade man kanske varit utan kvarnrätten i Axmar vid det här laget. Till och med den ville den snikna patronskan Brita Behm komma åt. 

Men Nils ackorderade med det mäktiga fruntimret, visade papper och betedde sig väl, fick henne att mjukna och aldrig mer bråka om byns kvarnrätt i Axmars strömmar. Men det sas att Nils hade förhandlat ovanligt länge med Behmskan. Märkligt länge! Kväll efter kväll.  

Nils och hans drängfolk brukade komma efter med kolningen till bruket i

Axmar. Men det påstods att Nils till och med kunde prata bort sin skuld hos självaste Järn-Brita. Det skvallrades att han betalde henne på sitt sätt. Om det var sanning, var det honom ändå förlåtet, tyckte kvinnorna i byn. Nils var ju änkeman och gav sig inte på någon oskyldig med sin brånad om nu patronskan ville med en simpel bonde. 

Byborna tydde sig till Nils. Man tog råd och hörde med honom innan man bestämde sig i kniviga frågor. Alla utom Jöran. Han hade ett huvud helt för sig själv. Stor och kraftig var han, stark och rådig i arbete. Han fick mycket gjort i skog och i jord, på jakt och på fiske. Men en riktig tvärskalle hade han. 

Jöran var äldstson till Pär Erichsson, han var två år över tjugo och flera gånger jagad av tvångsvärvare att inlemmas i den svensk karolinerhären. Men Jöran Pärsson i Axmar slank alltid undan. Han kunde försvinna mitt framför nosen på soldatvärvarna och sedan hålla sig borta på skogen i veckor. 

Det sas att han kunde varenda stig och stubbe mellan Axmars by och Tönnebroheden. Nu låg Jöran i gröngräset och underhöll några pigor med berättelser. Säkert lögnaktiga, tänkte Nils, som fortsatte att ensam stå i gruppen. Kanske mest för att markera sina tuppfasoner, tänkte Jöran och log ett illmarigt leende mot Nils. 

Nils tålde inte Jöran. 

Han hade pratat med fadern, Pär Erichsson, om den bångstyrige. Men Pär, som annars var en resonabel karl, hade inget att invända mot sonen och hans sätt att bete sig. Betänk att han närapå blev sönderslagen av inspektorn i Axmar en gång, när han som halvstor karl kom med en icke bräddfylld kolfora! Betänk att han sen dess inte aktar överheten! Betänk det du Nils Engelbrektsson! hade Pär hävdat. 

Nils suckade, han lät ögonen göra ett nytt svep över de samlade vid Stickasjön. 

Gårdsfolket i Sundsmar fanns också med i kyrkvandringen, konstaterade Nils. Alla utom gamla Pål. Han var för orkeslös för ännu en kyrkvandring, bedömde Nils. Dessutom var han just nu vaktare vid vårdkasen vid Skämningsberget. Han hade goda ögon att se med på håll annars var det inte mycket bevänt med gamla slitvargen Pål i Sundsmar! 

Nils satte sig därefter med en ny suck ner i gräset. 

Luften var ljummen, solen var på väg med sina strålar, en och annan letade sig redan mellan de grova tallstammarna. Det var alldeles vindstilla. Det var verkligen en skön majmorgon. 

Våren hade varit ovanligt tidig och vann detta år. Kornet hade redan såtts i slutet av april. Byborna satt och småpratade i den svaga sluttningen ner mot sjön. De tre medföljande hästarna betade lite förstrött bland lingonris och fjolårsgammalt starrgräs, medan barnen stojade omkring dem i ystra barfotalekar. 

Kvinnorna tjattrade om sitt, om lintäkter och storbyk, om kor i sin och rännande pigor. Ibland sänkte man röstema och skvallret gick. Karlarna var heller inte utan samtalsämnen, mest gick pratet kring vårsådd, tjäderjakt och fiske. Brädsågningen kom på tal, och nu dämpades tonen i röstlägena, ty visst hade man sågat var och en mer än det till husbehovs tillåtna. Försäljning av brädor var ju det enda som kunde ge några daler i kontanter. Det enda som skilde från ren nöd och fattigdom. 

Bykarlarna i Axmar visste att deras övermått i brädsågning måste ske i största smyg och som ett skickligt lönndomsverk. Man visste att ledningen vid bruket i Axmar höll ett öga på dem, och strängt beivrade den som sågade mer än till det egna behovet. 

All skog, även den grövsta, skulle göras till kol! hävdade ihärdigt patronskan Brita Behm vid Axmar. All skog i Axmar var rekognitionsskog, avsedd att i första hand bli kol för masugnen vid bruket! predikade hon. Järn-Brita stödde sig på lag och bergskollegiets stadga. Bybönderna i Axmar fick bara ta ut ved och virke till eget byggnadsverk i sina egna skogar enligt hennes tolkning av lag och stadga. 

Men bönderna i Axmar hade sitt sätt att krypa förbi. 

Man kom också att tala om det senaste tiondelämnadet i prästgården, och hur Jöran skämt ut sig igen. En hel säck med mört från ryssjan i Björviken hade han kommit släpande med till prästgårdsbostället. Mört och löga, passar bäst åt präster höga! hade han sagt till självaste kyrkoherde Norelius, när denne invänt mot tiondet. 

Några av männen skrattade belåtet åt historien. Nils skakade bekymrat på huvudet. Han satt en stund och grunnande. Jöran kunde dra olycka över byn med sitt uppstudsiga och våghalsiga sätt, tänkte han. Inte bara det att karIn var rättfram i käften, han for omkring hur som helst också. I fjol somras hade han följt med en malmpråm från Axmars bruk ända bort till Hargshamn i Uppland och till Utö ännu längre bort. Han hade sett ryssar påstod han, sett hur dom stack byar och bruk i brand söderut. 

Det var inte bra att Jöran Pärsson i Axmar for omkring utanför socknens gränser, han kunde dra ett olyckssaligt följe med sig. Man visste aldrig, tänkte Nils. Han reste sig upp. Tvärt. För att liksom snabbt komma bort från sina tankar. 

Den uppresta Nils Engelbrektsson blev en signal för fortsatt vandring. Sakta gick byborna från Axmar vidare på Kyrkstigen, följde den i några bukter längs Stickabäcken innan den vek av mot storskogen och fram till de öppna hedarna innan Häckelsängs by i Hamrånge. Pär Erichssons Karolina undrade vad prästen skulle ha att säga i dag utöver predikan. Kanske något om kriget eller kanske om freden? 

Den efterlängtade freden! 

 

UPPVÄCKT HERDE 

Kyrkoherde Lars Norelius i Hamrånge vaknade med ett kraftigt ryck, han flög upp i sängen, hans grå hårtestar stod på ända och skyIde dåligt den begynnande flinten, han kastade ett öga ut genom fönstergluggen. Solen stod redan högt i öster. Han hade försovit sig. 

Kyrkoherden lyssnade. Hade det inte bultat kraftigt på dörren? Jo, minsann visst hade det väsnats utifrån, det var därför som han hade vaknat. Tursamt förresten, tänkte han från sängkanten, om bara en dryg timme skulle han hålla gudstjänst, det skulle nog bli mycket folk idag också, det var ju fint vårväder och helgdag. Kristihimmelsfärdsdagen. 

Lars Norelius var på väg att sträcka händerna mot taket för att dra ut kroppen efter nattvilan, halvvägs upp med händerna, kom en ny serie bultningar mot ytterdörren. Det var någon som slog vilt därute. Norelius sänkte händerna och kände hur ilskan kröp fram i honom. Komma och väcka, bulta och bråka så här dags, muttrade han, drog på sig ett par byxor under nattskjortan och hasade iväg mot dörren. 

Prästgårdspigan Lovisa var redan där. Hon gläntade försiktigt och en grov karl trängde sig in.

- Jag vill ha några ord med kyrkoherden! sa han högt. Det bråskar!

Norelius gick fram, sträckte ut handen:

- Minsann är det inte Samuel från Sjökalla! Han brukar inte synas var söndag i kyrkan, sa Norelius med ett anklagande tonfall.

- Nä, nä, må så vara kyrkoherden. Man har fullt upp hela tiden. Men nu behöver jag hanses hjälp. Jag är utblottad. Ställd i plötslig nöd.

- Brand? Har hans hemman brunnit?

- Nej, nej kyrkoherden, nästan värre än så. Bittida denna morgon har två kavalleriavdelningar svept förbi och plundrat hemmavid. Dom gick lös på allt vi hade av mat och foder. Min bästa häst tog dom dessutom med sig, ett kraftigt sto, som skulle föla till hösten. I gengäld lämnade dom kvar fyra halta och söndergångna hästar. Slaktfärdiga ök.

Samuel tog ett steg närmare Norelius. Han blev pockande:

- Kyrkoherden måste skriva för mig, att jag får lättnader och hjälp. Han måste säga några ord efter predikan idag, säga att jag och de mina är utblottade och måste få del i andras rester av mat och foder.

- Jag kan be till Gud att han ger beskydd och hjälper med sin nåd!

Samuel såg tveksam ut. Han rynkande näsan, och utbredde sig mera:

- Inte ett strå, kyrkoherden, finns kvar på höskullen! Inte ett korn i någon binge! Inte ett bröd i något skåp! Inte en minsta rest till mat att äta! Betänk att vi är elva människor på gården.

Kyrkoherden såg mot sin ömkansvärde församlingsbonde.

- Jag ska skriva åt honom samt påpeka vid gudstjänsten i dag att han rövats av förbidragande rytterier och behöver hjälp. .

- Tack! sa Samuel, han drog sig sakta bakåt. Men kyrkoherden blev plötsligt nyfiken:

- Säg mig Samuel, vad var det för ryttare som drog Hamrånge förbi och vart var dom på väg?

- Till Gävle sa dom! Dom skulle vara där vid middagstid trodde dom. Dom var ur Åbo läns kavalleriregemente och hade gått ända uppifrån Västerbotten påstod dom. Dom var slitna och medfarna, ska kyrkoherden tro!

Lars Norelius stod kvar i tankar tills ännu en fråga rann ur honom:

- Säg mig Samuel varfor vänder han sig inte först till länsman Kallman med sin klagan, ni är ju nästan grannar. Petter Kallman är ju också bonde i Sjökalla.

- Länsman blev kallad till gästgiveriet i Berg i natt. Han är inte hemkommen än. Han blir ofta budad till Berg. Det dricks ankarsvis med brännvin i Berg,

ska kyrkoherden veta, och utsocknes fruntimmer finns där, såna som en karl inte behöver fjäska ett uns for att komma emellan bena på.

- Vet hut människa! gormade kyrkoherde Norelius och körde Samuel på

dörren. 

Det var en knapp timme kvar till gudstjänsten, sedan Samuel lämnat prästbostället i Hamrånge. Norelius tog fram en bok, bläddrade fram till sidan med överskriften Drabbade, där antecknade han med några ord Sjökallabondens uppgivna förluster. 

Norelius var känd som duglig skrivkarl, han skrev böneskrifter och rapporter till domkapitlet, bergskollegiet, och till landshövdingens kansli. Han hade skrivit och bett om skattelättnader och minskade pålagor for plågade sockenbönder i Hamrånge efter missväxter och andra olyckor. Ibland hade det hjälpt, oftast inte. 

Lars Norelius grep efter några pappersark på bordet, han läste och gjorde några ändringar i den predikan han skulle hålla idag. Han skulle tala om uppståndelsen, om Kristi närvaro och att döden inte är annat än slutet på en jordisk tid och början till något annat. Allt dött ska stå upp till nytt liv! så skulle han säga. 

Ibland undrade han hur många som egentligen lyssnade till vad han sa, och hur många som begrep. Några i alla fall, men många var det kanske inte. Hade inte också kunskaperna i katekesen, bibeln och budorden gått tillbaka i Hamrånge? fortsatte Norelius att fundera. Hur som helst gick det i alla fall trögt och satt långt inne med svaren vid vissa husförhör. 

I tjugo av de största bondgårdarna, i överstebostället, på fattigstugan och på bruken i Axmar, Vifors och Viksjö hade han varit och lett husförhör under det senaste året. Han hade träffat mer än fem hundra människor, gårdsfolk, tjänstefolk, inhyses och bruksarbetare, nästan allt vuxet folk som fanns i denna socken, bedömde han. 

Hade inte också synden ökat i Hamrånge? Dryckenskap, hor och lönskalägen? fortsatte Norelius att spekulera, i vart fall föddes det fler oäkta barn nu än för tio år sedan. Det fanns för många pigor och bondjäntor tänkte han, och alldeles för få karlar mellan tjugo och fyrtio år. Det långa kriget hade plockat bort en hel del av socknens bästa manfolk, tänkte han med en suck.  

Han reste sig. Skulle han säga något om kriget också, efter sin predikan?

Att Sverige förhandlade om fred. Men att Ryssland ville ha oförskämt mycket. Skulle han säga något om krigsfångarna? att de återkommit några från Ryssland, en del friköpta, en del utväxlade med ryssfångar i Sverige.

Jo, det skulle han! Det brukade dom lyssna till, tänkte han. Det brukade församlingsborna ta till sig mer än gudsorden. Dom var alltid intresserade av rapporter från världen omkring. Det visste han.  

Och Norelius var en duktig rapportör, därför var kyrkan i Hamrånge oftast välbesökt.  

Kyrkoherde Lars Norelius tog på sig prästkappan, den kändes vidare än tidigare, tyckte han. År av misströstan och missväxt i Hamrånge socken hade väl även tärt på en privilegierad människas kropp och sinne, tänkte han, innan han tryckte den svarta hatten på skallen.  

Han gick med långa steg mot gråstenskyrkan intill Hamrångeån. Solen värmde skönt. 

Han skulle tala uppbyggligt till de sina i dag, bestämde han. Han skulle också tala om det nya liv som väntade. Att allt det gamla var förgånget och att något nytt skulle komma. 

Denna dag skulle bli början till något nytt i Hamrånge. Något nytt skulle uppstå i Hamrånge socken i och med denna Kristihimmelfärdsdag. 

Det var en känsla han hade inom sig. 

En märkvärdigt stark känsla.

 

STÖRD MEDITATION 

Han hade redan suttit i över två timmar vid vårdkasen på Skämningsberget intill Gåsholma. Han hade sett solen sakta höja sig över havets horisont, sett hur dimman lättat i värmen, sett hur vattnet fått lyster av solljuset. Det var ett skådespel. Men också ett skådespel kunde trötta, särskilt som det inte längre bjöd några variationer. 

Han gäspade, huttrade till av däven kyla, och kände hur enformigheten gjorde sig gällande. Han kastade ännu en förströdd blick ut mot havets vidder, suckade framför Bottenhavets vattenöken. Han fick fram en kniv och började kreta på några syrenkvistar som skulle bli räfspinnar. 

Han hette Pål Persson och var äldste man vid Sundsmarhemmanet en fjärdingsväg härifrån. Han var en åldrad karl, född 1674 och nu vid 57 års ålder och hårt arbete så gott som helt utlevad, det var bara småsysslor han numera klarade av, som det här att kreta till räfspinnar och sitta vakt vid vårdkasen. Det kallades bötesvakt och var bland det mest enahanda man kunde råka ut för. 

Pål Persson höjde sin vattniga blick ut mot havet, lika ensligt som alltid.

Ändå var det varnat för att ofärd kunde komma. Från militären i Gävle hade kommit påbud om extra noga vakthållning vid kustens vårdkasar. Ryssen kunde dyka upp igen! var det sagt. Dom hade varit framme och nosat på Gävle i förrfjol somras, men inte gjort något riktigt anfall. Ända till Hille socken hade visst ryssarna varit i början av augusti för två år sedan, men bara bränt ner några lador. 

Pål fortsatte att fundera, han kände en viss skräck för ryssar. Dom var riktiga våldsverkare, tänkte han. Han hade hört om deras härjningar söderöver i Sverige, hur dom hade bränt och förstört från trakterna söder om Gävle ända ner till Bråviken i östra Götaland. 

Men till Hamrånge hittar dom aldrig, tänkte Pål Persson lugnande. Socknen ligger helt undanskymd, inte ett hus kan ses från havet, bedömde han. Nej, hit hittar dom aldrig, mumlade han halvhögt. Han höjde blicken och såg upp mot toppen av den konformade vårdkasen. 

Egentligen skulle han sitta i toppen på vårdkasen och hålla utkik, men en sån klättring närapå 40 fot upp i luften var han inte längre karl att klara av. Gamla Pål Persson var stel och värkbruten efter år av hårt arbete, vänster ben värkte hela tiden. Han klarade inte längre av att gå mer än mellan sin undantagsstuga och flihuset hemma vid Sundsmar. Fram till Skämningsberget hade han ridit. Hästen gick nu och betade intill berget. 

Pål Persson såg för dåligt för att kreta räfspinnar. Irriterad la han ifrån sig kniven och föll i tankar, men inte heller det klarade han riktigt av denna dag. Gettemas ljud vid Gåsholma störde hans tankar. 

Gåsholma hade fått liv igen! 

 

Förra veckan hade fiskarborgaren från Gävle återkommit till sin Gävlebohamn i Gåsholma. Fiskarborgaren hade kommit seglande i sin båt.
Ja, båt kallade han den inte, rättade Pål i tankarna. Hax kallade han den. En mycket större båt än vad kustbönderna häromkring använde. 

Fiskarborgaren hade ett helt följe av folk med sig, det var familj med hustru och sju barn, fyra drängar och två pigor, husdjur och småboskap. Så länge Pål kunde minnas hade fiskarborgare från Gävle varje vår kommit till Gåsholma, man hade börjat sitt fiske i majs första dagar och fortsatt till långt in i september. 

Nu skulle man åter i Sundsmargården kunna få byta sitt skinn från utter, hjort och älg mot socker, salt och gryner. Och i sommar skulle man hugga ved och försälja vid fiskarborgarens hemresa. Men man fick naturligtvis vara försiktig med vedhandlandet, så att det inte nådde Behmskans öron i Axmar, tänkte Pål. 

Han småskrattade för sig själv, när han tänkte på alla hundratals famnar ved han försålt. Han hade lurat fruntimret många gånger. Men grym och girig var hon. Pål Persson kunde minnas hur hon slugt roffat till sig gruvhålet vid Sundsmarheden en gång. Patron Warg vid bruket i Vifors hade varit ute efter samma malmåder, men fått vika sig för Järn-Brita. Hon kunde sina konster, hade sina klor och handgångna karlar. 

Sundsmarbonden föll i funderande. Hur kunde en enda människa äga det järn som fanns och funnits långt och länge under jordens yta och som man själv vare sig spårat upp, sett eller lyft fram? Hur kunde med ens Brita Behm i Axmar äga detta och så mycket annat därtill av skogar, byggnader, folk och järn? 

Gamle Pål Persson reste sig upp, det knakade i lederna, när han rättade ut kroppen for att ännu en gång fullgöra sin plikt. Att avspana havet! 

När han nu stod här i sin hukade gammelmansgestalt och lät blicken vandra över havets linjer, över skär och stränder, himmel och vatten, kände han en slags befrielse. Havets väldiga vidder stängde inte in någon. Nej, havet var öppet och tillåtet för alla, för allas vägar och for alla ändamål. Hela sitt liv hade han levt nära havet, nära friheten, trots att han egentligen bara varit en förtryckt kustbonde. 

Åter lät han blicken svepa över vattnet. Huvudet gjorde en yvig rörelse, men blev plötsligt som fastfruset. I sydväst fastnade hans syn. Han tittade så att ögonen trängde i sin hålor. Han såg en bild som kom kroppen att stelna och blodet att isa i hans ådror. En väldig härskara kom i stävad kurs mot Gåsholma. 

Han sträckte ut ett finger för att räkna, men det gick bara inte. Det var alldeles för många båtar. Han vände sig om, liksom i ett försök att få kontakt med en högre makt, han ropade bedjande: Store Gud, skydda oss för denna onåd! Pål vred om huvudet och tittade åter ut mot vattnet. 

Det var en oräknelig hop med båtar som kom gungande ute på havet. I den stilla morgonen bar inga fartyg segel, men årpar efter årpar drev de många båtarna i god fart framåt. 

Sundsmarbonden hade aldrig sett något liknande. Det var en lika ståtlig som fruktansvärd syn. Mast efter mast blev synlig, båt efter båt, gröna, vita och blå band skruvade sig i varje masttopp och i akterna hade varje större båt en stor vit flagga med två blå ränder i ett liggande kryss. Ett andreaskors. 

I ett ögonblick fann gamla Pål tröst i tanken, att den stora hopen av båtar bara skulle segla förbi. I detsamma hörde han hur en hund började skälla vid Gåsholma. Hundskallen ekade ut över havet. Pål knep ihop ögonen och grimaserade. 

Hunden tystnade, försiktigt öppnade Pål sina ögon. Han såg hur en slup hade lösgjort sig ur armadan och nu rodde in mot Gåsholma. En större galär var också på väg att ändra kurs mot Gåsholma. 

Pål Persson grep efter tänddonet, slog an en gnista. Strax sköt en grov rökpelare upp från vårdkasen, högt upp i skyn skruvade sig röken. Elden tog fart, lågorna växte, hettan tilltog. 

Pål haltade iväg några meter ifrån kasens värme, tankarna rände i hans skalle som eldslågorna i den dundrande branden. Skulle vårdkasens budskap i rök och eld, synas i Hamrånges byar? funderade han uppjagad. Nej! Nej ! protesterade hans tankar. 

Förresten satt de allra flesta i kyrkan, inomhus och upptagna av gudstjänst. Hur skulle dom då kunna upptäcka en brinnande vårdkase miltals därifrån? fortsatta han att skräckslagen resonera med sig själv. Han måste helt enkelt ta sig fram till kyrkan i Hamrånge och varna sockenborna. 

Besatt av skräck hasade han sig nedför Skämningsberget, snubblade och for fram innan han nådde fram till den betande hästen. Pål lösgjorde hästen, krånglade sig upp på hästryggen och drev på i galopp. Han red stigen söder om Axmar, bort över svämängarna väster om byn, fortsatte längs Kyrkstigen. Efter nära två mil av skumpande, nådde han fram till kyrkan. 

Helt utmattad efter den ansträngande ritten föll han av hästen utanför kyrkporten. Höger ben vek sig under honom, det smärtade kraftigt. Men han lyckades ändå ta sig upp och stappla in i kyrkan. Massor av skallar vred sig om i kyrkbänkarna när han bullrande och väsnande kom instörtande. 

Kyrkan var pinfull av folk, bara längst fram gapade några platser tomma, det var platserna för länsman Petter Kallman, överste Lorenz von Nummers och fru patron Brita Behm. Alla i kyrkan stirrade mot Sundsmar-Pål, där han stod några steg in i på kyrkogången, svettblank och vit i ansiktet. Han höjde armarna upp i luften. Händerna darrade. Han sög i sig luft i en snabb inandning och skrek sedan allt vad han förmådde: Fienden är över oss! Ryssen står vid Gåsholma! Rädda er arma människor! Rädda er! 

Pål Persson var känd som en tyst och fåordig människa, en lugn och sansad karl som inte jagade upp sig i onödan, och inte heller var lagd för överdrifter och tomt prat. Ett ord av honom var ett ord att lita på.

Han dråsade ihop i kyrkgången, vred sig om och snörvlade.

 

RYSSEN GÅR I LAND 

I skogama runt Gåsholma hade ett tiotal ilandsatta ryska soldater snart lyckats jaga ikapp och infånga två fiskardrängar. Nu fördes de ut till befälsfartyget för att förhöras av Peter de Lacy själv. 

Sedan de Lacy med hjälp av tolkar sammanställt fiskardrängarnas uppgifter om bygdens storlek, byar och bruk, vägar och vattenleder, fientliga trupper och befästningar, beslöt han att göra landgång med sitt manskap. 

Fiskardrängarna befalldes nu att anvisa en plats skyddad för vindar och fientliga fartygs observationer och med ett tillräckligt djup för att man skulle kunna gå ända in till strandlinjen for landsättning av hästar, ryttare och fotfolk. 

Efter förslag och lotsning av vettskrämda fiskardrängar gled snart den ryska mordbrännarflottan in vid Sundsmars gårdsby strax väster om Gåsholma på den udde som kallas Sundsmarnäset och pekar ut i Bottenhavet. 

 

Den flotteskader som nu låg förtöjd vid Sundsmar bestod sammanlagt av omkring ett hundra större eller mindre båtar, vars kärna utgjordes av ett trettiotal specialbyggda galärer. I övrigt bestod armadan av skärbåtar och slupar. 

En dåtida ryssgalär var ett rätt så ansenligt fartyg, den hade en längd av mellan 30 och 40 meter, bredden uppgick till sju meter, men djupgåendet var bara som högst en och en halv meter. Ryssgalärerna var byggda för att kunna manövrera i trånga och grunda farvatten, för att lätt kunna ta sig in till land och där landsätta trupper och hästar. 

Galären var ett kombinerat rodd- och segelfartyg. Oftast roddes galären av 20 -25 roddpar, en åra på en ryssgalär var 12 meter lång och sköttes av två till fem båtsmän. När galären roddes med full fart kom den upp i en hastighet av fem knop. Var vinden förlig hissade man segel och då kunde farten på galären bli den dubbla i jämförelse med roddhastigheten. 

En galär brukade vara utrustad med två kanoner, som dock bara kunde skjuta i stävriktningen. På vardera sida om galären fanns fem mindre kanoner (nickhakar) fastsatta i gafflar. 

Ombord på en ryssgalär fanns mellan 150 och 200 soldater, på en skärbåt 30 man och på en slup omkring 10 man. Det fanns inga liggplatser ombord, tiden till sjöss bestod oftast av hårt arbete vid årorna, växlande med korta viIopauser i sittställning. Ryssarna medförde också kavalleri, i eskadern ingick kosackgalärer med plats för upp till trettio hästar under roddardäcket. 

Enligt den ryska soldaten Jechim Kullikoffs, som berusad togs till fånga i närheten av Sundsvall i juni 1721, så bestod den ryska flottan av 5 000 soldater och mellan 370- 450 kosacker. Kanske var det väl tilltagna mått, senare historiska forskningar har hyfsat siffrorna till bedömning att ryssflottan som härjade på Sveriges Norrlandskust 1721 bestod i totalt 5 000 man varav 300 var beridna kosacker. 

I vart fall kryllade det av folk och hästar vid Sundsmar i nordligaste gästrike- skärgården denna olycksaliga majmorgon 1721. Det var skrik och skrän, skriande hästar, båtar och master i en mängd som aldrig förr eller senare. 

Långt ute till havs fick solens varma strålar det kalla majvattnet att ryka i en lätt slingrande dimrök. Snart rykte det också vid stranden i Sundsmar, eldar brann, hungriga munnar väntade på mat. En ugn började muras upp för ännu mer matlagning. 

Utan mat och brännvin kan inga krig föras, tänkte de Lacy erfaren, medan han såg den lätta dimröken dansa omkring ute till havs. Sedan gav han order att varje kosack skulle ha en varsin klunk brännvin och en handstor brödbit. 

 

Peter de Lacy avdelade 300 kosacker och 1 000 man ur fotfolket att svara för förstörelseverket i Hamrånge socken. Kosackerna skulle svara för de största härjningarna, vilka främst skulle inriktas på gårdar och hus, byar och bruk, sågkvarnar, brunnar och andra viktiga anordningar för folkets försörjningar. Allt i syfte att bringa folk i vanställd nöd och få dem att kräva sina styrande om fred. Fred med Ryssland till varje pris! Men människoliv och kyrkor skall sparas! uppmande de Lacy högröstad, innan truppstyrkan satte av. 

Peter de Lacy såg den avdelade kolonnen av hästar och soldater ringla iväg västerut mot Axmar och Hamrånges andra byar. 

Han log. 

 

Vem var han egentligen denne Peter de Lacy som nu log skadegIatt i Sundsmar? 

Peter de Lacy var en man av irländskt blod, som tidigt och under hela sitt liv kom att ägna sig åt krig och krigföring. Han var en skicklig strateg och vågad fältherre. Han hade tjänat många arméer och brydde sig inte särskilt mycket om vilka syften han företrädde, bara belöningen var bra. Krig och krigföring var hans jobb. Han hade lett franska, österrikiska och polska arméer, innan Peter den store i Ryssland kallat honom till sin tjänst. Peter de Lacy hade stått i spetsen för ryska förband sedan 1708. Han hade varit med i det stora slaget vid Poltava på sommaren 1709, då den svenska kungen Karl XII och hans karolinska härar slogs tillbaka och aldrig mer riktigt kunde resa sig. 

Peter de Lacy hade ett ärr i ena överarmen efter Poltava. Han hade svårt att riktigt röra vänster arm efter ett hugg från en svensk infanterivärja den gången, måndagen den 28 juni för snart tolv år sedan. Det gjorde ont varje gång han kraftigt rörde armen. Påminnade ont. Han hade länge levt med smärtan av svenskhugget. Därför hade han inga som helst betänkligheter när det gällde att straffa de förbannade svenskarna. Först skulle Hamrånge och dess inbyggare näpsas i eld och aska. 

Hämmöö.. rängg.. öö..! sa de Lacy och sköljde av ortsnamnet med en klunk vodka. 

Han höjde blicken och såg ut över havet, där det sträckte sig mäktigt ända till horisonten mellan Kusön och fastlandet i Gästrikland och Hälsingland. Den tunna dimröken hade upplösts. 

Snart skulle en annan rök överta.

  

SKRÄCK I HAMRÅNGE 

Kristihimmelsfärdsdagens gudstjänst i Hamrånge kyrka år 1721 hade knappt hunnit börja då den fick ett abrupt slut. Sundsmarbonden Pål Perssons hemska bud att ryssen var inom socknens gränser orsakade skräck och förvirring bland de församlade sockenborna. 

Man stod först uppresta i kyrkbänkarna, tysta och oroliga och såg in i varandra. Man var chockade och handlingsförlamade. Det var som om ingen riktigt kunde tro eller ville tro att det hemska budskapet var sant. 

Sundsmarsbonden Pål Persson hjälptes upp i kyrkgången, stödd på kyrkvärden Lars Persson i Åby och bonden Jan Achisson utfrågades han vidare om sina observationer vid vårdkasen. Han berättade högljutt och ångestfyllt, tills ett skrik avbröt honom. 

Någon gastade högljutt i panik: snart kan ryssen vara här!! 

Ropet kastades mellan kyrkväggarna, ekade hotfullt och orsakade tumult, folk började att tränga sig ut ur kyrkan, människorna stockade sig i kyrkporten. Man skrek och knuffades. Alla ville ut. Alla på en gång, så fort som möjligt. Snart kunde ryssen vara här! Nu gällde det att komma undan, att fly dit där den lede ryssen inte kunde nå.  

Ute på kyrkplanen uppkom frågan: vart ska vi ta vägen? Frågan föreföll plågsamt olöslig. Då kom en man från bruket i Vifors med förslag: till Viksjö!  

Ett invändande sorl hördes.

-Ett gott förslag! instämde bonden Achisson i Åbyn. Så får det bli!

Achisson var en av socknens största bönder, han var van att bli åtlydd inte bara av hus- och tjänstefolk. Men folkhopen utanför kyrkan i Hamrånge var inte med på noterna denna dag. Man glodde förvirrade och passivt på varandra, visste liksom varken ut eller in vart man skulle ta vägen eller hur man skulle göra: Skulle man verkligen lämna sina hus och hem att skattas av ryssen? Vore det inte bättre att dö i kamp för sitt än att ynkligt fly undan? Men att dö? Nej!

-Till Viksjö! röt Jan Achisson i en kraftfull befallning, och nu blev det fart på sockenborna. 

Viksjö bruk låg ensligt på storskogen mellan Hamrånge och Ockelbo, okänt och svårfunnet till och med för sockenbor i Hamrånge. Hur skulle då främmande ryssar kunna hitta dit? Nej, i Viksjö var man nog säker. 

Kyrkoherde Lars Norelius anbefallde till klockringning i kyrkstapelns klockor, så att de sockenbor som ej fanns i kyrkan skulle varnas och hinna sätta sig i säkerhet for den fara som hotade. 

Två ynglingar satte klockorna i rörelse. Folk skingrades. Kyrkoherde

Norelius gick tillbaka in i kyrkan, tillsammans med komminister Axmark började han att samla ihop kyrkans silver och andra värdesaker. Man lade alltsammans i en kista, sjönk sedan ned på knä på varsin sida om kistan och bad. 

Man bad att den högste skulle beskydda dem och församlingsborna. Man bad att det världsliga i kistan också skulle besparas från röveri. 

Därefter gick kyrkoherden in i sakristian, grep en penna och skrev. Han skrev med ivriga handrörelser och spretig stil. Han skrev i oro, det fortaste han någonsin skrivit. 

Medan kyrkklockoroas klang gick ut över Hamrångebygden skrev kyrkoherde Lars Norelius ett meddelande tilllandshövding Hugo Hamilton i Gävle. Hamilton hade på vintern 1721 fått regeringens uppdrag att leda försvaret av Norrland. 

Hamrångeherden skrev: 

"Högst är det beklagandes, at enär iag Gudstiensten klockan 9
begynt, nödgas iag som aldra kortast den af gjöra, emedan
wachtaren på vårdkasen kom med den berättelsen at en
oräknelig hop med Gallejor hafwe till Gåsholmarna anlänt, samt
Sluparna lagdt i land, hwilket här med notificieras.

Hammerånge den 18 Maij 1721. " 

Kyrkoherde Norelius kallade på en rapportkarl. En dräng hos Per Larsson i Häckelsängs by utsågs att med hjälp av en de bästa hästarna i Hamrånge rida i sprängritt till Gävle, för att larma om ofärd och påkalla hjälp. 

Ryttaren stoppade på sig meddelandet och störtade söderut mot Gävle.

Kyrkoherden och komministern skyndade in i kyrkan, kastade ett linnetyg över kistan med kyrksilvret, bar den tillsammans ut och ner till den närbelägna Hamrångeån. 

Försiktigt lät man kistan gå till botten. Några virvlar steg upp i det mörka vattnet där kistan blev sänkt, sedan strömmade vattnet som vanligt igen, som om ingenting hänt. 

Kyrkoherden bedömde att strömmarna inte skulle kunna rubba den tunga kistan på åbotten. Nu är församlingens världsliga skatter säkrade för ryssen! sa kyrkoherde Norelius belåtet.  

Komminister Johan Axmark svarade inte. Han var en man som prövats av livets alla skiften, som bonde, hantverkare och hjälppräst. Han tog inget längre för givet. En and kom simmade emot honom vid åkanten, den kvackade olycksbådande. 

Norelius röck tag i komministern. Mina skriverier! skrek han. De två karlarna började springa mot prästgården, för att rädda Norelius livsverk, hans skriverier om förhållanden nu och sedan lång tid tillbaka i Hamrånge socken, ända sedan början av 1690-talet hade Lars Norelius hållit på med sitt skrivande. 

Vid kyrkplanen stoppades man. 

Folk var på väg till Viksjö för att rädda sina liv. Hästar och folk skyndade vidare. Det var larm och rörelse, oro och uppbrott. Kyrkoherden anslöt sig till hustru och dotter, uppjagade började man förbereda sin undsättning. 

Tillsammans sprang man med komminster Axmark hem till prästgården för att försöka rädda med sig det värdefullaste och sedan fly till Viksjö.  

 

KOSACKERNA KOMMER 

Drängen Didrik låg och sov i solskenet bakom Jonsgårdens fåhus i Axmar by. Det var tidigt om morgonen, Kristihimmelsfärdsdagen 1721, solen stod ännu lågt, men värmde redan skönt. En fluga spatserade lugnt över Didriks smutsiga ansikte. 

Didrik var känd för sin tröga skalle och fumliga händer. Stor och grovvuxen var han. Händerna såg ut som klubbor när han knöt dem. Som femåring hade Didrik kommit till Axmar , egentligen var han en oäkting från Hagsta by, som sockenstämman först tagit ansvar för, men sedan sålt bort honom för en daler kopparmynt till en bonde i Axmar. 

Ännu en fluga tog sig friheten att promenera upp över Didriks ansikte, den stannade vid näsan och gick runt bland de långa hårstråna där. Det blev för mycket för Didrik. Han flög upp och rev sig i ansiktet. Yrvaken såg han sig halvrest omkring. Några kor råmade på avstånd. Hade dom månne kommit utanför stängslet? 

Didrik åbäkade sig upp. Upprest fick han se en syn han knappt trodde var sann. En massa hästar och ryttare var på väg. En förskräcklig mängd kom emot. Didrik gapade. Vilka hästar sen, mycket smäckrare än dem han sett tidigare, och vigare. Lätt hoppade de över gärdsgårdarna, lätt slog de hovarna mot marken och tog sats för nya steg. 

Ju närmare flocken kom, ju mer grep skräcken tag i Didrik. Han sträckte sig efter en snesstör med spjutvassa ändar. En ryttare kom i full karriär ridande fram emot honom, ryttaren svängde en värja i luften och skrek en massa obegripligheter. Utom sig av skräck hötte Didrik med snesstören mot häst och ryttare. Ryttaren kastade hästen åt sidan, Didrik kastade snesstören och sprang iväg. Han sprang det värsta han förmådde, ylade och skrek längs stigen ner mot byfjärden och upp i backen på andra sidan fjärden. 

Där slängde han sig ned bland ris och bråte. Han kikade försiktigt ut över byn, såg att den väldiga hopen av hästar och ryttare red omkring och letade bland husen i den nästan folktomma byn. En grupp var på väg till skomakare Samuels backstuga. 

Samuel Lyck och barnbamet Sven satt och halvsov i ett hörn i den skumma backstugan, när dörren bryskt slogs upp och en rysk kosack tittade in.

Kosacken skrek och hade sig. 

Samuel kände hur det vred sig i magen av skräck, lilla Sven klamrade sig hårt intill honom.

- Vad vill han? undrade Samuel med tillgjort lugn. Han hade varit båtsman i yngre dagar och var inte ovan med krigets våld och list. 

Kosacken fortsatt att skrika en massa konstigheter. Ännu en kosack visade sig i dörrgluggen, resolut gick han fram och satte en vassa värjspets mot Samuels nakna hals, skrek och hade sig. Sedan röck han tag i den åldriga Samuel och slet ut honom på gårdsplanen. En hel hop med hästar och kosacker fanns där utanför, hästarna frustade och stampade. Kosackerna dividerade sinsemellan. Namnet Fedor nämndes. Man red iväg och hämtade ännu en kosack.

- Visa väg! skrek den hämtade kosacken på bruten svenska.

- Väärnösscht.. ? undrade Samuel sävligt på gammalt bymål.

Kosacken såg helt villrådig ut. Han spände ögonen i svenskgubben med den konstiga frågan, jagade upp sig till nervöst ursinne inför anblicken av de plirande gubbögonen och skrek sedan gällt tre ord:

- Visa väg! Kyrka! 

Samuel Lyck ryckte till av plötslig rädsla, pupillerna darrade oroliga i hans ögon. Han harklade sig och sa samlat:

- Dä finns tvenne vägar. En ridväg och en nybruten vagnväg. Han pekade ut vägarna. 

Kosackerna lämnade Samuel och pojken Sven. Man satte av i yster galopp mot Hamrånges centralbyar, man valde först rid- och gångstigen, Kyrkstigen. Men efter ha stormat fram på det smala och slingrande stråket blev man tveksamma om vägvalet varit det rätta. Stigen gick fram genom tät granskog, i utkanten av blöta madängar, förbi myrar och moras. Det gick för sakta tyckte dessa stäppens söner. Man ville ha bättre väg för sin framfart. 

Man red av stigen och sökte sig mot vagnvägen, den av Axmars bruk nybrutna Axmars stig. Man stormade fram genom skogen, nådde en ny myr, sprängde på bred front över blötan, missbedömde här och var bärigheten bland tuvoma, och red fast. Hästar repslogs och drogs loss en efter en, dyiga reds de vidare. Kvar blev en stor krevad i myren efter kosackernas vedermödor. 

I flera år efteråt berättade gropen på myren för Hamrångeborna om ryssarnas strapatser på den blöta myren. Än i dag bär myrområdet namnet Ryssan.

 

HETS OCH HEMSÖKELSE

Driven av driften att rädda sig själv och de sina hade Hamrångeborna hastat iväg från sockenkyrkan hem till sina gårdar. Nu gällde bara att rädda vad som kunde räddas av värdefullaste lösöre och att sätta sig i säkerhet innan ryssen var över dem. 

Det var kaos och skräckslagen iver över allt. Kyrkklockorna fortsatta att ringa, folk skrek och varnade. Stämningen piskades upp. Kvinnor och barn sattes upp på hästar spända framför vagnar eller bårsläpor. Hästarna hetsades på. Männen sprang bredvid. 

Flykten gick västerut. Till Viksjö! Skulle man hinna att undkomma den ryska hökens vassa klor och hans smittsamma fackla? 

Ja och nej! 

En kosackhop hade som en förtrupp ridit före huvudstyrkan från Axmar längs Axmars stig och fram till Hamrånges centralbygd. Axmars stig var 1721 en nybruten vagnväg, fem fjärdingsvägar lång (omkring 13 km) mellan Nordstigen och bruket i Axmar. Det var patronskan Brita Behm som hade ordnat med vägbygget för att på den vintertid, när inte sjövägen gick att använda, kunna dra malmforor från gruvbrott i Skog, Torsåker, Bergslagen och Norduppland till masugnen i Axmar. 

Via Axmars stig och Nordstigen kom nu kosackernas avantgarde stormande mot Hamrånges sockencentrum. Skränande drog man fram i röda rockar med svängande flaggpikar, värjor och brandfacklor. Här och var stannade man till vid något hus, satte facklan mot takets torra spån och lät branden övertända byggnaden i ett sprakande bål. Man skrattade liksom eggade av elden. Man stormade vidare med svartkrutsladdade musköter dinglade på ryggen. 

Flera Hamrångebor hejdades av denna första kosacksvärm i sin flykt till Viksjö, istället fick man ta sin tillflykt till skogen och gömma sig undan våldsverkarna så gott man kunde. 

Kosackerna kom snart stormande i hop efter hop till Hamrånges centrala byar, snart svärmade man överallt med sina fasansfulla brandbloss, sina skrik och våldsamma utlevelser. 

Kyrkoherde Lars Norelius och komminister Johan Axmark överrumplades av en kosackhop just som de var i full färd med att bära ut tillhörigheter från prästgården. De båda männen togs till fånga. Prästgården genomsöktes noga. Kosackerna släpade ut Norelius vettskrämda hustru och dotter innan huset antändes liksom vagnen med de pålastade värdesakerna. Allt blev ett rov för lågorna. 

Ganska snart släpptes komminister Axmark fri, men kyrkoherde Norelius och hans familj fick genomgå en raffinerad grym behandling. I ett brev till Uppsala domkapitel den 5 juli 1721 beskriver kyrkoherde Lars Norelius den behandling han utsatts för av ryska kosacker Kristihimmelsfärdsdagen 1721. Kyrkoherden skrev: 

"...Mig röfwade de äfwen kläderna af, sättiandes mig sedan på en häst, och bundo fast fötterna under buken på hästen, på hwilken iag I 3/4 mijhl måste rida til des jag kom tjI Gallejoma, hwarest jag fängsljgt sat i 4 dygn, dock fick der på av Hr Generalen lof at gå hehm igen, men när iag 1/4 mjjhl kom från Gallejoma träffads mig åter igen Cossacerna williandes slepa mjg åter tjIIbaka til Gallejoma, men Gud var mjg nådig at iag slap dem, dock röfwade de af mig alla kläderna at iag barfota skogsledes i moras och berg 3 mihjl måste gå, så at eij annat än blemmor, sår och blod wore på mina fötter och behn..." 

Kyrkoherdens hustru och dotter blev också utsatta för kosackernas våldslusta. I samma brev beskriver Lars Norelius hur illa de båda kvinnorna hade blivit behandlade av kosackerna: 

"...fingo eij mer qvar på sina kroppar, än hwar sin sönderrivna kiortel, emedan de som ulfwar dem refwo och röfwade, hwarmed de sedan i skogen 1 1/2 dygn, utan någon eld, kläder och math ligga måste, ochtadt dä rägnade och sniögade..." 

Tre hundra kosacker i blodsröda uniformer red nu i spridda grupperingar runt i Hamrånge och grasserade i våld och förstörelse. Hus efter hus stacks i brand, människor jagades spefullt, djur och boskap som inte han undan höggs till döds. 

Kosackerna var som besatta i sin iver att förgöra och förstöra allt som kom i deras väg. Man brände och plundrade skoningslöst. Man drack sig berusade av funnet brännvin och blev allt mer bestialiska i sin förstörelsekonst. Man drev på hästarna, sprängde vilt vidare, skränade och förgjorde allt i sin väg. 

Förödelsen gick från gård till gård: man brände, raserade brunnar och broar, slog sönder vagnar och verktyg, drev boskap till skogs, förstörde utsäde, trampade ner i sådda åkrar, plundrade och stal. Brandfacklorna besmittade allt, eldens epidemi spreds ut i skogarna. 

Allt brann.

 

Hela Hamrånge var nu ett rykande inferno, grovsvarta rökpelare bolmade upprätta överallt i den vindstilla majdagen. Eldslågorna slickade begärligt i sig det mesta av byggnadsverk: gårdsbyggnader, fähus, backstugor, torp, lador, lider, stall, bodar och smedskjul. Generationers träget arbete under århundranden blev under några korta timmar helt spolierat. 

En kosackhop drog sig till Vifors bruk, man brände alla byggnader och totalförstörde masugnen sten för sten, sänkte sedan allt utsmitt järn och krossad malm i Hamrångeån. En av få byggnader i Hamrånge som kosackerna inte satte i brand var kyrkan. Den lämnades orörd efter att den noga genomsökts på värdesaker och sedan ett anslag spikats upp på kyrkporten.  

Att bränna kyrkor ingick inte i kosackernas uppdrag, ett sådant tilltag skulle straffa sig med döden som följd, det visste man. Det hade självaste tsar Peter förordnat och Peter de Lacy bestämt framhållit. Att röva kyrkor på värdesaker gick dock an, men i Hamrånge blev dock kosackernas kyrkorov inte stort bara mässkruden och ett skrin fyllt med daler i kopparmynt. 

 

I mellan fem och sex timmar härjade kosackerna i Hamrånges byar runt kyrkan. Något större motstånd mötte man inte, en och annan inbyggare kunde i skräck och självbevarelsedrift göra ett utfall med ett tillhygge mot en anstormade kosack. Men annars fick de ovälkomna härja fritt. 

Några människoliv gick heller inte till spillo. Men däremot roade sig kosackerna med att nesligt behandla vissa Hamrångebor. Man jagade ifatt de flyende, fångade in dem, slet av dem kläderna och lät dem nakna fly vidare undan ryska spjut och värjspetsar till stor muntration för de skrattande och bullrande, skäggiga och druckna kosackerna. 

Lars Norelius skrev i sitt tidigare nämnda brev till Uppsala domkapitel att Hamrångebornas samlade erfarenhet av kosackernas människobehandling var:

" ...at de in på bara kroppen afklädde och spolierade dem de fick tag i". 

En av de avklädde i Hamrånge blev överste Lorentz von Nummers. Han bodde på överstebostället Åbyn 16 som tillförordnad ersättare för överste Julius Starenflycht som var den egentliga innehavaren av översteboställe i Hamrånge. 

Kristihimmelsfärdsdagen 1721 struntade von Nummers i kyrkobesök, istället gav han sig iväg ut på en ridtur längs stränderna av Hamrångefjärden. Han var inte mycket för det religiösa livet, men han tyckte om att få syndemas förlåtelse i kyrkan, även om det inte hjälpte mer än for stunden att lindra hans inre kval. 

Lorentz von Nummers hade förändrats under de sista åren i Hamrånge. Han ordnade inte längre några storslagna fester, slöt sig mera till familjen och sig själv. Han grubblade och kände skuld. Det var händelserna under Armfeldtska fälttåget mot Norge för dryga två år sedan som plågade honom.  

Han hade under fälttåget varit chef för Hälsinge regemente, haft att göra med, i hans tycke, 1600 sluskar grupperade i Delsbo, Arbrå och Färnebo compagnier. Ett bottenskrap av dåligt manfolk, flera kända som arbetsobenägna med rykte om lösdriveri, tjyvnad och dryckenskap. En och annan bra karl fanns naturligtvis i regementet, tänkte von Nummers där han red fram i den härliga majmorgonen. Annars var det ingen större förlust att hans soldathopar frös ihjäl, fortsatte han att cyniskt tänka. 

Det var syndigt att tänka så, visste han. Och han tyckte om att högt läsa orden i syndabekännelsen, att jag har med tankar, ord och gärningar syndat. Han brukade särskilt betona ordet tankar , när han läste syndabekännelsen. 

Han tyckte om att höra kyrkoherde Norelius förklara att Gud förlåtit honom hans synder. Också tankens synder blev han förlåten. Men Gud rådde inte riktigt på hans inre i alla fall. Frid hade Lorentz von Nummers inte. 

David var en fin pojke, plågade det honom att tänka. 

Den sjuttonårige pojken dog helt onödigt bland de andra, frös ihjäl på fjället i snöstorm de första januaridagarna för drygt två år sedan. Lorentz von Nummers kunde ha förhindrat det, han kunde ha låtit den utmärglade drängen från Axmar ha fått dela plats med honom i släden den där hemska natten vid Essandsjön. 

Han visste det. Och han tänkte det om och om igen: visst kunde den trasklädda soldatpojken fått plats under fällen i von Nummers släde. 

Nu blev han istället den ende som återkom till Hamrånge socken, överste Lorentz von Nummers, aktad som en hjälte dessutom. Folk skulle bara veta på vad sätt deras hjälte överlevt. 

Lorentz von Nummers manade på hästen, satte av i skritt hemåt mot Åbyn, en kvinna kom springande emot.

- Översten! gastade hon på långt håll.

Han drev på hästen, och höll in den tätt intill den vettskrämda kvinnan.

- Översten! upprepade hon. Ryssen är här! Ryttare har ridit till Gävle med bud om hjälp. Folk flyr till Viksjö för sin undsättning. 

Översten kastade snabbt om hästen, red i sporrsträck hem till bostället, klädde om, beväpnade sig och red mot Gävle. Hans tanke var att rida emot de undsättande trupperna från Gävle, organisera dem i en motattack mot de ryska anstormarna. Nu skulle han äntligen få visa Hamrångeboma vilken krigsledare man hade inom socknens gränser. Vad gjorde det förresten om han dog? tänkte han plötsligt karskt.  

Han vek av in på Kristinastigen mot Trödjeskogarna, men mötte snart en svärm skrikande kosacker. Man tvingade honom till halt. Överste von Nummers stod plötsligt öga mot öga med tio illmarigt leende kosacker.

- Ur vägen era satans inkräktare! skrek von Nummers, ryckte fram sin långpipiga ryttarpistol och siktade hotfullt. 

I detsamma attackerades han bakifrån, rycktes av hästen, övermannades, avkläddes och avväpnades. Lorentz von Nummers skrek och gjorde motstånd tills en grov läderrem piskade honom med kraft rakt över ansiktet. Spak föll han till marken, det smakade blod i munnen och han spottade ut en tand. 

Så gott som naken låg han där och såg kosackerna försvinna med hans häst och tillhörigheter. Han vred sig om och kom på rygg, ovan honom cirklade små lätta moln, han tänkte på alla gånger han själv hade straffat soldater. Han tänkte på soldaten från Bjuråker som han hårt pryglat vid Skanes skans i Norge, hur hälsingesoldaten blodig hade hotat och sagt, att översten kommer att få sitt straff med samma hårda slag han slår. 

Han fick rätt, tänkte von Nummers och kravlade sig upp. Han fortsatte långsamt mot Gävlehållet i hopp att snart möta undsättande svensk militär trupp. Han brann av revanschlusta, brann av iver att få slå tillbaka, medan Hamrånge socken brann i eldslågor. 

 

Efter några timmar av ihärdigt härjande hade de tre hundra kosackerna totalramponerat Hamrångebygden i en omkrets av minst en mil runt kyrkan.  

Förstörelsen var nu så gott som fulländad, bedömde man. Man kunde inte hitta mer att antända. Men man började istället att fundera. Var fanns alla människor? Mängden påträffade människor stod inte alls i proportion till antalet hus i bygden.  

Kosackerna drog slutsatsen att sockenborna måste finnas gömda någonstans på en plats man inte funnit vid sina tidigare härjningar under dagen. Nu ville man fullända sitt grymma dagsverke med att vildsint gastkrama hela befolkningen. Hitta publiken och spela sitt drama. Kanske också hitta nya gårdar, hus och bruk att ödelägga i aska.  

Kosackerna började leta efter någon som kunde säga vart och visa väg dit sockenborna tagit sin tillflykt. En halvmil från Åby påträffades en äldre man gömd bakom en sten. Gubben var först ovetande. Han bara teg och snörpte ihop munnen inför alla frågor.  

Då blossade vreden upp hos den knaggligt svensktalande kosacken, som inte fick några svar, han snärtade till med en flaggpik mot åldringens bröst. Efter två hack blev mannen talför, han släpades iväg och fick visa stigen från Fors by upp till bruket vid Vifors, sedan släpptes han och den långa karavanen av kosacker satte av i full fart in i storskogen mot Vifors.

 

HÄNDELSERNA VID VIKSJÖ 

På löddriga hästar och med ångestsvetten pärlande i ansiktena nådde de första Hamrångeborna fram till Viksjö bruk. Förvaltare Karl Edström som stod i spetsen för det lilla bruket fick information om katastrofläget i socknen. 

Ridande och springande, en efter en, i grupper och i större samlingar anlände fler och fler Hamrångebor till Viksjö. Man skyndade för sina liv. Man skyndade undan en trolig död hemma i Hamrånge. Oroliga hoppades man att Viksjö skulle bli en räddningsplanka.

Förvaltare Edström greps också av oro och en viss vanmakt. Han var inte van att handla med självständighet och kurage, han stod i mycket under patron Katarina Bröms ledstjärna. Och detta mäktiga fruntimmer fanns nu ända borta i Ockelbo, en dryg mil rakt över skogarna från Viksjö. 

Den mäktiga Katarina måste tillkallas, tänkte förvaltare Edström. Han skrev ner ett meddelade att Vifors bruk var hotat av ryska anstormare, och att hopar av Hamrångebor kommit till bruket i hopp att här undkomma ryssarna. En kurir sändes till Katarina Bröms i Ockelbo. 

 

Katarina Bröms var vid tiden för rysshärjningarna i Hamrånge en av Gästriklands mäktigaste kvinnor. Hon kallades i folkmun för Nådiga Frun på Wij. Hon var ägare till flera bruk i landskapet och ägde dessutom Kilafors bruk i Hälsingland och Vintjärns gruva i Dalarna. Viksjö bruk var hennes lilleputtegendom, en ganska oansenlig rörelse på storskogen mellan Hamrånge och Ockelbo. Katarina ägnade bruket inte mycket tid och intresse, hon såg mest till att bokhållningen blev ordentligt skött och att brukets avkastning rann till hennes ficka. 

Katarina hade sina gunstlingar, en av dem var Karl Edström i Viksjö. Han hade hennes fulla förtroende och fick med hennes goda minne leda driften vid bruket, dock hade Edström fått noga order av Katarina att inte handla självsvåldigt utan i allt av betydelse vid bruket inhämta hennes åsikt innan beslut. Och Katarina krävde återkommande rapporter från Edström hur det förhöll sig med drift och avkastning, tukt och skötsel vid Viksjö. Den försiktige Edström sände ofta rapportkarlar till Ockelbo. Onödigtvis ofta tyckte en del, men Edström visste också sin psykologi. Han visste att Katarina Bröms älskade att bli tillfrågad, älskade att vara rådig. 

Kristihimmelsfärdsdagen 1721 fick Katarina Bröms i Ockelbo en rapport från Viksjö av det annorlunda slaget. Hon hade just ätit en stadig lunch och var ute på en parkrunda vid sin säterigård Wij i Ockelbo. Däst satte hon sig ned på en stol, lutade sig bakåt och lät majsolen värma sitt ansikte. Det var alldeles tyst omkring henne, men hon uppfattade så småningom ljud av hetsiga hovar på avstånd. Snart sprängde en ryttare in i parken och fram till huvudbyggnaden. 

Katarina skyndade emot.

- Bud från förvaltare Edström i Viksjö! Fara å färde! anmälde kuriren. Katarina Bröms slet till sig brevet, läste innehållet. Suckade, och sprang sedan in i huset. Hon beordrade fram en häst, klädde om och var snart på väg i flygande fart på hästryggen. 

Katarina Bröms kände stigarna till Viksjö. Hon red snabbt och beslutsamt. Viksjö skulle räddas, ryssen drivas på flykt, tänkte hon. Ännu hade aldrig någon vare sig man eller kvinna kunnat stoppa Katarina Bröms. Hon var inte den som vek undan. Hade hon en gång bestämt sig, så gick hon rakt mot sitt mål. Viksjö skulle räddas! tänkte hon igen och gav hästen ett hårt piskrapp över länden. 

Men ju närmare Katarina Bröms kom Viksjö, ju mer började hennes sturska sinne att mjukna. Hon hade hört att ryssarna och deras kosacker var ett grymt och illasinnat folk. Hon hade hört på kalasen med andra brukspatroner, hur ryssarna farit fram på bruken i Uppland för två somrar sedan. Vad skulle hon ändå ha att sätta emot? Hon red vidare anfäktad av en viss rädsla och tvivel.
 

Under tiden som Katarina Bröms red mot Viksjö hade förvaltare Edström tillsammans med bruksarbetare vid Viksjö och män från Hamrånges byar organiserat sig i en försvarsstyrka. Männen tilldelades liar, störar, järnkedjor och andra tillhyggen att användas i den väntade bataljen med ryssarna. 

De försvarsutrustade männen placerades ut i olika positioner i Viksjö, medan kvinnor och barn fick dra sig undan för skydd i skogen. Alla väntade. 

Men inga ryssar kom. Inga hovar slog mot marken. Jo! Nu! 

Katarin Bröms kom vildsint ridande till Viksjö.

- Gud, så mycket manfolk! stönade Katarina och såg sig omkring.

- Vi är bortåt ett hundra! svarade Edström. Alla har sitt vapen och sitt ställe att slåss på. Vi är beredda frun! 

Katarina log och gled av hästen. Med så mycket karlar omkring sig blev hon fylld av kavata känslor igen. Viksjö skall räddas! tänkte hon igen. Hon kände sig nästan upplivad av det väntade mötet med ryssen. 

Nu tog också Katarina Bröms helt över regin i Viksjö, nu kom hennes driftighet och organisatoriska talang till fullt uttryck. Hon gav order:

- Riv Storverksbron!  

Det blev ett drygt arbete med yxor och sågar, spett och brytjärn, innan den mäktiga träbron över sundet sydost om Viksjö gav vika och blev till flytande spillror i vattnet. 

Jöran från Axmar och finnen Pesonen vid Viksjö gjorde grovjobbet vid brorivningen. Dom kröp under bron vid stenkistorna och slog med hårda släggslag sönder bultarna som naglade fast bron mitt i sundet. 

Juhani Pesonen och Jöran Pärsson fann varandra. Dom var samma andas barn. Man fick en varsin sup för sitt grovjobb, satt sedan skrattande och synade varandras ansikten. Pesonen hade ett grovt ärr i pannan.

- Från kriget! Från Pälkäne! En satans rysskosack! sa han kort och skrattade med sin tandlösa mun. 

Han förde ett pekfinger mot Jörans taggiga vänsteröra. Han fick ett undrande ansiktsuttryck.

- Efter slag från en inspektor! Vid Axmars bruk! En satans patronlakej! sa Jöran utan att skratta. 

Katarina Bröms kände sig upprymd efter brorivningen. Visserligen hade brobygget kostat henne åtskilliga daler att bygga en gång. Men nu såg hon det plötsligt som en ännu bättre investering att riva det hon en gång dyrt byggt. 

Nu skulle det minsann jnte bli lätt för ryska kosacker att storma Viksjö, tänkte Katarina. Ett brett och ganska djupt sund måste först forceras innan attack, och på andra sidan grupperade hon nu massor av karlar med liar och andra hemska tillhyggen. 

Själv gick Nådiga Frun runt med en laddad och långpipig musköt i ena handen. Hon talade högt och självsäkert, hon gormade och gick an. Svor och hade sig.

- Man kan svårligen tro att hon är änka efter en biskop, viskade bonden Jan Achisson till förvaltare Edström. Han svarade inte. 

Katarina Bröms med sin självsäkra utstrålning ingjöt mod bland försvarsgrupperade karlar .Nu skulle ryssen få sig en omgång. Hamrånges män, vana vid jakt och blod därtill förstärkta med en och annan krigsvan finne vid Viksjö, skulle slå tillbaka. 

Hårt och resolut! 

Man väntade. En timme, nästan två. Allt var stilla och lugnt. En svag bris kammade varligt skogen. Vårfåglarna hade upphört att förvånas över uppståndelsen vid bruket och sjöng nu åter sina hymner i björkarna. 

Men plötsligt föll ett tungt mollackord. Det mullrade i skogen. Det dånade. Hundratals hästar stormade fram. 

I väldiga hopar, skrikande och tjutande, svängande värjor, flaggpikor och brandfacklor stod nu de ryska marodörerna i sin röda munderingar på östra sidan av sundet vid Dammsjön i Viksjön. 

Katarina Bröms såg den hemska hopen av hundratals kosacker. Hon hoppades i det längsta att rännan av djupt vatten mellan dem och Hamrånges karlar skulle hindra från konfrontation. 

Men en kosackavdelning började backa in i skogen, man tog sats till språng ut i sundet med sina hästar. 

I full karriär rusade hästar och ryttare ut i vattnet.

- Skjut! skrek någon med underförstådd uppmaning till Katarina Bröms och hennes bössa. Men inget skott hördes och ingen Katarina syntes till.

- Frun har dragit sig till skogs för att skydda kvinnor där, ursäktade förvaltare Edström Katarina Bröms plötsliga försvinnande. 

Kosackhästarna simmade och försökte med ryttare ta sig i land, men nu mötte frejdigt kämpande Hamrångebor med störar och järnstänger, huggande och svängande liar. Kosackerna tvingades till reträtt. 

Man drog sig inåt skogarna. En ny attack väntades, men den kom aldrig. Ett svagt dånande ljud hördes bortom skogarna. Det lät som ljud från kanoner som sköt tunga salvor. 

Kanske hade undsättning från Gävle nått Hamrånge? Kanske var Hamrånge nu försvarat av karolinskt artilleri? Hamrångeborna hoppades och förvånades inför vad man såg. 

Kosackerna drog sig plötsligt undan. Man gav lättvindigt upp och försvann i hastig ritt från Viksjö. Man hade hört signalskotten från galärerna i Sundsmar. Tiden var mogen för dem att återgå till sin utgångspunkt. Slaget om Viksjö blev på så vis aldrig utkämpat. Ödet hade för en gång gynnat Hamrånge och Hamrångeborna denna olycksdigra dag. 

Så hade också Hamrånges karlar kommit till heder och ära denna nesliga dag. Man hade avvisat kosackernas sista anfall mot bygden och fått dem att fly fältet. 

Åter sjöng fåglarna sina hymner i Viksjö.

 

VÅLDGÄSTER I TÖNNEBRO 

Åter bultade i galopp de ryska kosackhästarna Hamrånges jord. Det var fart och flykt över ritten. Det var yra och glädje i framfarten. Ystra och uppsluppna sprängde kosackerna fram genom täta, mörka skogar kring Viksjö, fram mot det öppna jordbrukslandskapet i Hamrånge. 

Man var på väg tillbaka till väntande galärer i Sundsmar. Nu väntade mat och belönande dryck för gott dagsverke. Hundratals hus brann eller låg i aska i Hamrånge, hundratals människor var i nöd. Vad brydde sig en kosack om detta? 

Inte ett dyft. 

Det var sent på eftermiddagen och den soliga majdagen hade förbytts i gråväder. Tunga moln hängde över Hamrångebygden, luften kändes sval, ett och annat regnstänk föll. Det skulle bli en vidrig natt för de hemlösa i Hamrånge. Vad brydde sig en ridande kosack om detta just nu? 

Inte ett dyft. 

Jordkokorna sprutade om hästhovarna. Rytmiskt högg de vildsinta hästarna i marken efter frånskjut för nästa steg. Våldsamt gick ritten genom Hamrånge. Frenetiskt arbetade hästarna. De unga kosackerna kände sig lekfulla på hästryggarna här och var skymtade övermodet fram. Man kände sig mäktiga och storslagna. Det kändes som om hela världen låg på knä för dem och bad om nåd för deras onåd. 

Man drev på hästarna ytterligare. Snart började man att pröva vem av dem som satt på den allra snabbaste av hästarna. Jakten gick längs Norrstigen. 

Där Axmars stig tvärt vek av mot öster och där Norrstigen fortsatte rakt fram, red en del av de ivrigaste kosackerna fel. I full galopp störtade man förbi den knaggliga vagnvägen mot Axmar och red rakt fram i vägskälet. 

Jakten gick norrut förbi sjödrag och myrar ut över Hamrångehedens karga moar , in i Hälsinglands storskogar . 

Efter ha ridit Norrstigen i nära en mil kom så kosacksvärmen fram till krögare- och poststället i Tönnebro by i Skogs socken i södra Hälsingland. 

I Tönnebro rådde lugn och ro. Några vägfarare hade nyss ätit sig mätta, bytt hästar och dragit vidare. Bonden och krögaren på Tönnebro hade gått med de tröttkörda och utbytta hästarna till en utäga för bete och vila. 

Kvar på Tönnebro fanns endast bondhustrun. Men hon lät inte synbart hetsa upp sig för de skränande kosackerna som nu stormade in på krögarstället. Hon var van vid förbipasserande av alla sorter: stigmän, soldater och respektabelt folk. Hon visste att ta det lugnt och hålla sig väl med de anlända till Tönnebro. Hon visste vad som gällde vid varje gästning: att antingen göra den till en så god affär som möjligt eller se till att hålla förlusten så liten som möjligt.

 Oavsett gäster eller våldgäster. 

Nu handlade det om våldgäster. Skäggiga, smutsiga, stirrögda, hungriga och högröstigt bullrande på ett språk hon bara kunde ana som ryska. 

Krögerskan vid Tönnebro var en kvinna med frodig figur och slugt sinne. Hon hämtade fram en stor brödlev och en kanna öl, ställde fram det på matsalsbordet och bjöd med en vänlig gest kosackerna att äta. Den längsta av dem gick fram, synade anrättningen, drog sedan snabbt fram vårjan och högg sex hårda slag mot bordet. Brödleven splittrades i lika många stycken. 

Kosacken vände sig mot krögerskan och skrek: Bolshe!!! 

Nu hade hon svårt att hålla skräcken borta från ansiktet, och inte fattade hon heller ett dyft av vad han menade med att skrika bolshe. Hon slog ut med händerna i en frågande rörelse. 

Kosacken pekade mot brödstyckena på bordet och kosackerna i rummet. Moran räknade hastigt ihop dem till tolv. Hon skyndande ut till visthusboden för att hämta mera, där inne i mörkret kände hon plötsligt rörelser bakom sig, grova händer kom över hennes bröst. Hon var ensam med den långa kosacken i mörkret. 

Bolshe! skrek hon. Det enda ryska ord hon kunde. Men det skrämde inte kosacken det minsta. Tvärtom blev han upplivad, skrattade och tryckte sig flämtande intill henne, ett stycke rökt fläsk som hängde i taket slog emot i hans ansikte. En annan hunger kom emellan. Han ryckte till sig fläskbiten och satte glupskt tänderna i den. 

Krögerskan passade nu på att snabbt försvinna med en bröd lev och en kanna öl till de andra kosackerna. Dom åt och drack, glupskt och barbariskt, rapade och stojade. 

Bland kosackerna fanns en som hjälpligt kunde prata svenska efter att ha varit i svensk krigsfångenskap. Han kallades Fedor, hade nötbruna ögon och korpsvart lugg, log med vita tänder i jämna rader. En stilig kosack. Tönnebrokrögerskan började slugt informera honom:

- Det blir snart mörkt. Mörkret kommer fort här! sa hon i hopp att kosackerna skulle inse att det var tid att skynda vidare.

- Det blir snart ljust! svarade kosacken, han skrattade rått och höll upp ett elddon. Snart eld, snart brinna! sa han. 

Fedor rapade och log. 

Djävla odjur, tänkte krögerskan och kände hur hjärtat arbetade hårt innanför det grova klänningstyget. Hon anade det värsta, att kosackerna tänkte sätta eld på stället. Men hon fortsatte att hålla sig lugn och att listigt fundera, hon såg att en gryta med diskvatten kokade på elden. 

Hon reste sig upp, grep grytan, smög ut med den bakom skjutshållet och slog det heta vattnet över hästspillning. Hon skyndade sig kvickt tillbaka till sin plats intill kosacken Fedor. Han var verkligen vacker. Men också ett odjur tänkte hon. Han och hans mordbrännare måste härifrån fortast möjligt!

- Rytterier dyker upp här allt som oftast, suckade hon missmodig. Dom äter och drar vidare, betalar inget eller bara uselt. För en timme sedan var här ett helt regemente kavallerister, och flera väntas när som he]st. 

Fedor såg mot henne, hans blick var nu inte bara brun utan också fylld med frågor.

- Följ med! sa krögerskan och drog iväg med kosacken, framme vid högen av hästspillning från gårdagens förbidragande dragoner mot Gävle, stannade man. 

Fedor såg i det svaga mörkret hur det glimmade våtblankt som nyskitet i hästspillningen, han gick ned på huk och kände efter med fingertopparna i den vattenuppvärmda dyngan. 

Han vände och gick med raska steg in till de skränande kosackerna, han började allvarligt överlägga med frossarna i rummet. Strax bröt man upp. Man skövlade gården på en del värdefullt lösöre, men antände inget. 

Ett stycke rökt fläsk låg kvar på golvet efter kosackerna. Moran tog upp den, såg hur den ansatts av kraftiga tänder. I ett ögonblick förbannade hon sig själv, att hon inte frågat vad ordet bolshe betydde, eftersom det gjort kosacken så uppspelt. Sedan tuggade hon i sig fläsket och sköljde av med en skvatt öl. 

Hon rättade till bysten efter kosackens attack, tänkte en stund, att hon borde ha gjort honom till viljes för sin egen skull. Hon var femtiotre år fyllda och blev inte ofta åtrådd numera. 

Hon suckade tungt, slog bort tanken och drog en ny gryta med diskvatten över elden.

 

AXMARBY I ASKA 

Sedan kosackerna på morgonen den 18 maj 1721 lämnat Sundsmar och ridit mot Hamrånges centralbyar , började generallöjtnant Peter de Lacy att utdela order till kvarvarande soldater och båtsmän. En del placerades i spanings- och försvarspositioner, medan andra fick i uppgift att svara för matlagning och utspisning. En stor ugn av gråsten började att byggas upp. Bröd och mat skulle ordnas för tusende.

Peter de Lacy gav också order att skärbåtar skulle rekognocera dels i viken (Axmarfjärden) innanför Sundsmar, dels i skärgården norr därom. 

Ganska snart återkom skärbåtarna som gått in i Axmarfjärden. Besättningarna rapporterade om att det fanns en bastant timmerbyggnad på en udde (Maggarsudden egentligen Magasinsudden) inne i fjärden, innan sjöbodar och bebyggelsen började. Kanske var det en befästning bestyckad med kanoner? 

Två galärer sändes nu in i Axmarfjärden. Strax efter det att galärerna hade passerat de små holmar (Fågelhararna) som tränger i fjärdens inlopp, kunde soldatema ombord se den rapporterade udden och timmerbyggnaden. 

Man gick försiktigt närmare, vände upp med galärerna mot timmerhuset och lät skeppskanonerna tala. Då salvorna blev obesvarade, ilandsattes soldater vid udden och man kunde snart konstatera att byggnaden var ett magasin för utskeppningsgods. Snart brann det friskt i det grova timret. 

Sakta gled galärerna in mot spetsen av Axmarsfjärden. Ryssarna prövade djupet här och var och fann att det var störst på den södra fjärdssidan. Man gick in till stranden där, ilandsatte tre hundra soldater, som skränande började vandra i en slingrande karavan mot byn. 

Axmars by var så gott som öde. Drängen Didrik hade kosackerna skrämt iväg, han låg ännu i skogen bortom Pusle backe och skälvde. Skomakare Samuel och lille Sven hade budat andra hemmavarande åldringar i byn om den fara som var i görningen. Klokt nog hade man drivit iväg flera av byns kor och hästar på skogen.  

Som värnlösa villebråd stod gårdar och hus i Axmar. Ryssarna gick ut och in i dem, bröt och bände, letade och snokade. Man sökte pengar, mat och framför allt rusets drycker. Här och var gjorde man goda fynd av den hembrända varan, innan man sänkte brandfacklan och lät eldens glupska lågor få fritt fram. 

Snart var generationers strävan ett rov för lågorna. 

ÖdeläggeIsen av Axmars by var en snabb affär för tre hundra ryska soldater . Solen stod mitt på himlen, när totalramponeringen av byn var fulländad efter ett par timmars maroderande. 

Sakta började ryssoldaterna gå tillbaka till galärerna nere vid fjärden. Solen gassade och man hade gott om brännvin. Varför skulle man nu genast dra sig tillbaka till Sundsmar, till befäl och befallningar och dela rövarbytet med tusentals därute? 

Nej! nu såg ryssoldaterna ett gyllene tillfälle till avkoppling och galej. Nu blev det fest av sällan skådat slag i Axmar. På strandsluttningen intill där galärerna förtöjts samlades man i skrålande hopar, drack varandra till, dansade och sjöng, skrattade och skrek, medan brandröken låg som ett sorgflor över byn.  

Men efter några timmar av rumIande satte man sig vid årorna och rodde galärerna ut mot havet och lämnade obekymrade Axmars by till sitt eget öde.  

Förtörnade bybor i Axmar lär sedan ha funnit sina urdruckna brännvinskärl och fyndplatsen fick i folkmun namnet Rysskrogen.

 

AXMARS BRUK SKÖVLAS 

Skärbåtarna som spanade i gästrikeskärgården norr om Sundsmar hade som uppgifter, dels att finna en lämplig plats för ryssarmadans nattläger, dels att upptäcka boplatser, byar och bruk. 

Skärbåtarna gick runt Kusön, gick i land vid ön Kusö kalv och tog sedan kurs mot ett hustak man siktat i väster. Snart hade man Axmars bruk inom synhåll. Man återvände och lämnade rapport till de Lacy. Han lyssnade eftertänksamt, men bedömde att bruket inte kunde var så stort som hans rapportkarlar berättade. 

Men eftersom det var trångt och stökigt, fullt av båtar i de trånga vikarna och vattnen vid Sundsmar dessutom fullt av sysslolösa karlar i land, lät han fem galärer med ett tusen soldater sätta kurs mot bruket i Axmar. Nu blev det bättre svängrum i Sundsmar samtidigt som Axmars bruk skulle få sig en rejäl omgång av tusen uppladdade ryska soldater. 

Axmars bruk hade 1721 nyss firat sitt femtioårsjubileum. Patronskan Brita Behm hade helgen innan haft bergsmän och släkt på en större bjudning. Men bruksarbetarna fick ingen släng av sIeven. Trots att bruket gick med god vinst. 

Det var hårt arbete dag ut och dag in, också på helgdagama. Brita Behm unnade ingen sig underställd någon längre rast och vila. Hon drev ett hårt regemente vid Axmar, höll alltid ett vakande öga att ingen slog av på takten, var alltid upptagen med iaktta och tillrättavisa. 

Sällan såg man henne i sockenkyrkan fast hon hade sin särskilda plats där . Det skvallrades att kyrkoherden fick åka med häst och vagn till bruket i Axmar med sockenbudstyget och i herrgården ge Brita nattvarden. Hon bekvämade sig inte att själv komma till helgedomen i Hamrånge. 

Också denna olycksdag höll Brita Behm driften igång vid Axmars bruk.

I hyttan rann järnet rött och hett som på vilken vardag som helst fast det var en helig dag, Kristihimmelsfärdsdagen. Men det skulle straffa sig att syndasmälta järn på sabbatsdagar, hade Järn-Brita fått höra. Det skulle straffa sig att gå emot heliga bud, hade präster och prostar sagt henne. Också hennes svåger biskop Jesper Svedberg hade förmanat henne att helga sabbaten. 

Brita Behm förnekade inte Gud. Men hon lockades mer av Mammons möjligheter än av religiösa plikter. Hon var lika girig som förmögen. Det var bara därför som järnet rann rött och hett alla dagar i Axmar. 

Också vid lastkajen i Axmars bruk pågick arbetet för fullt Krisitihimmelsfärdsdagen till trots. Här höll ett tiotal bruksarbetare på att med hjälp av hästar och hävstänger iordningställa utsmitt järn för utskeppning. Arbetet var i full gång och man upptäckte inte de ryska galärerna förrän de var helt nära. 

Ett kanonskott dånade och slog in i en slaggsten vid kajen. Bruksarbetarna vräkte en del av det färdigsmidda järnet över kajkanten, kastade sig sedan upp på hästryggarna och drog iväg vad hästarna förmådde. 

Man red fram till herrgården, bultade på först hos inspektorn och sedan hos Järn-Brita. Båda kom utstörtande.

- Fienden är kommen! vrålade en bruksarbetare.

- Vilken fiende? undrade inspektor Berglind.

- Ryssen så klart! fräste Brita och kastade en ilsken blick mot sin inspektor. 

Brita Behm bodde vintertid vid Mynttorget i Stockholm och hon hade hört om ryssarnas framfart runt Stockholm för två somrar sen. Hon hade också hört hur ryssdjävlarna plundrat och förstört bruk längs kusterna från Norrköping ända upp till Gävle. 

Hon hade länge fruktat och haft på känn att de ryska skövlarna förr eller senare skulle slå till mot hennes eget bruk. Förutseende och gnidig som hon var, hade hon till och med tänkt ut en liten strategi hur hon skulle kunna hindra dem från att totalförstöra hennes penningkvarn. Masugnen i Axmar. 

Två kanonskott dånade nere vid hamnen, ljuden rullade tungt över bruket. Folk kom i rörelse, vettskrämda började man springa frågande av och an i bruksgatan. 

Brita Behm kände hur det drog ihop sig av skräck i magtrakten.

Axmars bruk, hennes mjölkko var hotat. Slaktarna var på väg.

- Blås upp hyttan i fullaste fyr! skrek Brita Behm till inspektor Berglind. 

Han tittade frågande på henne.

- Människa vad menar ni? halvskrek han.

- Gör som jag säger! vrålade hon. 

Olof Berglind lufsade tungt iväg. Smorläderskängorna kippade, flämtande nådde han hyttan. Kol vräktes på. Hettan steg i masugnens murverk. 

Brita Behm och bruksbefolkningen tog sin tillflykt till skogarna. Snart jagade också bruksarbetarna bort från hyttan som nu skenade i hetta. Gnistor slog upp från pipan. Kanske skulle inte de ryska brandfacklorna bli först att antända vid Axmars bruk? 

 

De tusen ryska soldaterna gjorde processen kort i Axmars bruk. Man tände på och rev. Kolhuset brann snart dånande med skruvade flammor högt uppe i skyn. Hundratals kolforor, hundratals timmars arbete, slit och släp i skogar och längs vägar brann i ett gigantiskt bloss. Herrgården plundrades, mat och dryck fördelades ryska soldater emellan, innan elden släpptes loss. Arbetarbostäderna brändes. Stångjämshamrarna förstördes. Järn fördes ombord på galärerna. 

Ryssarna gick loss på masugnen, men murväggarna var heta och ivern kom snabbt av sig. Efter några kraftfulla attacker med släggor och spett gav man upp. Hettan hämmade. Händerna brändes också i kontakt med sten och tegel. Ryssarnas förstörelselust dämpades, man drog sig bort från den heta härden. 

Brita Behms penningkvarn lämnades inte särskilt hårt åtgången av de ryska våldsverkarna. Hennes syndfulla jämsmältning hade inte straffat sig. 

Åtminstone inte denna dag. 

Hennes snikna list hade givit utdelning. Också denna dag.

Ödet skulle fortsätta att gynna Brita Behm och bruksborna i Axmar, onådsdagen till trots. De ryska soldaterna upptäckte aldrig vägen som ledde upp till brukets övre hammare. Den lilla gårdsbyn Överhammaren med sågverk, stångjärnshammare, byggmästarverkstad och del arbetarbostäder blev helt skonade. Tack vare den intakta byn Överhammaren kunde bruket i Axmar snabbt återställas.

 

RYSSEN VID KUSÖ KALV 

Efter välförrättat destruktivt verk i Hamrånges byar och bruk, återsamlades sent på eftermiddagen den 18 maj 1721 de ryska soldaterna och kosackerna vid Sundsmar.

Peter de Lacy tog nöjd emot rapporterna om brända hus och gårdar, bruk och byggnader, han visste att rapporterna oftast var väl tilltagna, men han lät i sin tur spä på i rapporteringen hem till tsar Peter. Han visste hur Rysslands store härskare njöt av budet om ryska härjningsresultat i Sverige. Sverige skulle kuvas och kväsas med eld till aska. Från sturskhet till medgörlighet. 

Den första ryska härjningsdagen i Sverige 1721 hade utfallit väl: Peter den stores intentioner var väl uppfyllda i denna nordliga flik av Gästrikland som kallades Hameranger enligt ryska kartor. 

Överallt rykte det nu i falnade bränder runt om i Hamrånge, vinden virvlade sökande omkring i askhögarna. Kor råmade på skogarna, några låg slagna till döds, här och var syntes slaktrester. Några Hamrångebor famlade halvnakna efter skydd for natten, i Vifors fanns hundrals ihopträngda, tysta och allvarsamma, några grät öppet och högt. Några bad till Gud, några sjöng stillsamma psalmer i ett försök att få ro. De flesta satt tysta med tomt stirrande ögon av vemod och vanmakt. 

Ett kallt regn sköljde plötsligt bygden, regnet hårdnade och övergick i skurar av piskande hagel. Mörkret tilltog. Det skulle bli en mycket svår natt för Hamrångeborna. 

 

I Sundsmar började utspisningen av tusentals ryssoldater. Nybakat bröd utdelades, skopor med vatten och stekta köttstycken gick runt bland mannarna. Man åt med god aptit, direkt från hand i mun. 

Mer gräddat bröd drogs fram ur de uppmurade gråstensugnarna. Mera kött från våldslaktade djur fördelades från stekeldarna till hungrigt utsträckta händer.

Peter de Lacy hade nyligen haft ett timslångt förhör med den tillfångatagne och till Sundsmar förda kyrkoherden Lars Norelius. 

Norelius hade först trilskats, klagat och ondgjort sig över kosackernas strövtåg i socknen. Halvnaken, frusen, riven och blåslagen hade han släpats in till förhör med de Lacy, suttit och blängt mot den ryske generalen, omedgörlig för information.

- Ge klerken kläder, bröd och en skvätt brännvin! befallde de Lacy sin tolk för att bättra på humör och ordflöde hos Norelius. 

Utstyrd i rysk vadmal med syrligt kornbröd och vodka i magen, gick det lättare att komma till tals med kyrkoherden. de Lacy fick nu godvilligt sin begärda redogörelse för Hamrångeskärgården. Norelius gav också en livfull berättelse om ett förbidragande kavalleriregemente i Hamrånge, dagen innan ryssarnas hemsökelse av bygden.

Peter de Lacy satt allvarlig med ett mimikfattigt ansikte och lyssnade till Norelius berättelser, det gladde honom att höra att ett kavalleriregemente nyligen passerat Hamrånge på väg söderut. Det gladde honom också att

Norelius föreföll välorienterad om Hamrånges havsskärgård. Kusö kalv kunde vara en lämplig plats för nattläger, tänkte de Lacy. 

Han satt tyst en stund och såg in i Hamrångeherdens ansikte. Norelius stirrade envist och anklagande, han vägrade att slå undan blicken tills de Lacy irriterad och med en överlägsen gest manade några soldater att Lars Norelius skulle föras ut från befälskajutan. 

Två infanterisoldater i gröna uniformer högg tag i kyrkoherde Norelius, man föste honom framför sig ut ur kajutan, ut över båtdäcken. Galärerna låg förtöjda reling vid reling med de Lacys befälsgalär längst ut. Stanken vid vissa galärer var ohygglig, Norelius fick kväljningar, i ett ögonblick skymtade han i en däcksglugg hur slagvatten blänkte på durken där nere i båtens botten, en genomträngande odör slog emot. Kyrkoherden anade att vattnet var blandat med urin och spyor och också spillningar från hästar. Det var den vedervärdigaste lukt han någonsin känt. 

Ovarsamt släpades han av båtarna, ett rep slogs runt hans fotleder, sedan knuffades han bryskt omkull på den steniga marken i Sundsmar , medan ryssarnas frosserier pågick omkring honom. 

Peter de Lacy satt tillsammans med sina närmaste män i befälgalejans akterkajuta och njöt tuggorna från mört kalvkött. Man åt på trätallrikar med kniv och händer, sköljde struparna med vodka, man skrattade och var allmänt förnöjda med dagens härjningsresultat.

- Trupper har dragits till Gävle! sa de Lacy med ett brett leende. Dom ligger där i väntan på ett ryskt anfall! Han föll ut i ett gapskratt under rovoljelampans matta sken. 

Därefter sträckte han sig efter karaffen med vodka, föreslog en skål för det förlorade Hamrånge och de förgäves väntande trupperna i Gävle. 

Han drack ur glaset i fem små klunkar, avslöjande sin karaktär att inte burdust storma fram, utan att etappvis och steg för steg nå ett utstakat mål. 

Han hällde upp ytterligare vodka. De Lacy föreslog en skål för tsar Peter, Ryssland store kejsare. Det klingade sprött i glasen, huvuden kastades bakåt, drycken sipprade genom struparna följd av belåtna utandningar och triumfartade leenden. 

Sakta reste sig Peter de Lacy upp vid bordet, han skruvade ner eldskenet i den osande kajutalampan och gav sedan order om uppbrott. 

 

Bottenhavet låg nytuktat lugnt. En hagelskur hade nyss piskat vattnet, som nu endast krusades av små lekfulla kårar. Det var för dålig vind för att sätta segel. 

Årpar efter årpar rörde sig, höjde sig, sänkte sig. Sakta och rytmiskt. En efter en gled galärerna ut från Sundsmar. På håll och i den svaga skymning som nu rådde kunde man nästan tolka galärerna som storslagna fåglar på väg att med tunga vingar lyfta. 

Man rodde i lä och i skydd av Kusön, kom en kort stund ut på öppet vatten, men man behövde inte arbeta länge på roddbänkarna, efter en dryg timme var man framme vid Kusö kalv. Ryssarna förtöjde och gick i land, skymningen hade nu vävt sitt flor tätare och det var dags för vila innan nya röverier. 

Himlen splittrades, moln skingrades, det blev en klar natt över Bottenhavets vidder. Sida vid sida låg de ryska soldaterna under bar himmel och såg upp i en lågande stjärnhimmel, tjudrade hästar rörde sig otåligt, sträckte sig efter löv och gräs. Det rasslade i kättingar och kved i läderremmar. 

Långt ute till havs klagade en fiskmås övergivet. Polstjärnan hade ett annat läge på himlen här än hemma vid byn intill Volga, påpekade en av ryssarna för kamraten intill. Han pekade mot den lysande punkten med ett pekfinger som spretig silhuett i dunklet. Vi är närmare norrut, tänkte han med sitt astronomiska intresse och letade sedan upp Karlavagnen också på en annan plats än där hemma i öster. Sömnen smög sig försiktigt på, tunga kroppar kom i ro, huvuden föll bakåt, munnar öppnades. Tunga andningar och snarkande ljud. 

Dyningstunga som havet. 

Det var natt vid den ensliga och annars alltid obebodda Kusö kalv. 

Under fullmånen satt vakten och vittrade i brisen från väster en svag doft av brandrök. I ett ögonblick ansatte doften hans samvete. En snabb tanke om hemlösa och blottställda människor genomfor honom. 

Han reste sig upp, spottade en grov loska ut i havets månglänsande vatten, borstade bort några brödsmulor från uniformsrocken, huttrade till. Han kastade en likgiltig blick ut över det öde havet, sedan mot fången, Lars Norelius, Guds ställföreträdare i det nu till grunden skövlade Hamrånge. 

Norelius satt tyst i tankar, lutad mot ett träd med ihopbundna händer bakom en knotig tallstam, ögonen blänkte. Han fick ingen ro, frågorna avlöste varandra.

- Har ni dödat många? undrade han försiktigt till vakten. 

Den ryska vaktposten såg mot Norelius, som upprepade sin fråga. Vakten gick fram, fattade ett tag kring Norelius läppar och nöp till i ett tecken att han skulle vara tyst. 

 

I gryningen till den 19 maj 1721 siktades av den ryska vaktposten vid Kusö kalven segelskuta till havs, båten kom sakta vaggande med slaka segel i sydlig kurs. Bud gick till de Lacy, tre ryska skärbåtar sköts ut i vattnet, snabba åror drev snabbt iväg skärbåtarna mot segelskutan. 

Tre vettskrämda vapensmeder från Söderhamn på seglats till Gävle fick snart möta synen av fyrtio skränande ryska båtsmän. Att försvara sig bedömdes meningslöst, att fly likaså. Man gav upp och lät sig godvilligt dras över i de ryska skärbåtarna. Ryssarna äntrade segelskutan, genomsökte den, plundrade och lät sedan farkosten driva vind för våg ett stycke, innan man sänkte båten med ett skott i skrovet från en nickhake. 

Vid Kusö kalv hade nu Peter de Lacy fyra fångar att förhöra. En efter en togs de i förhör. Först en ny utfrågningsrunda med kyrkoherde Norelius, sedan med vapensmederna. Norelius detaljkunskaper i geografi sträckte sig inte längre än till Hamrånge, kunde de Lacy konstatera. Vapensmederna däremot hade mycket att berätta om skärgårdsförhållanden och bebyggelser i södra Hälsingland. Men först efter några pryglande rapp. 

Peter de Lacy var nöjd. Söderhamnssmederna fick ett varsitt brödstycke, Norelius fick hungrig titta på i utspisningen. Snart avgick skärbåtar för att sondera kusterna i södra Hälsingland. Nya raider förbereddes, galärer med kosacker och fotfolk roddes i kurs mot nya mål för destruktion, snart brann det friskt i Sunnäs bruk och bland spridda gårdar i byarna omkring. 

Kyrkoherde Norelius föstes land. Han stapplade iväg mot Hamrånge, men hann inte långt förrän en kosacksvärm från en annan galär infångade honom. Efter en palaver igenkändes Hamrångeherden och han fick med sönderrivna kläder fortsätta sin ömkliga vandring hem till Hamrånge (jfr N:s brev ovan!). 

En vårdkase började brinna som ett bloss på ett berg vid Vallvik. Skenet larmade i Ljusne bruk. 

Peter de Lacy förberedde redan anstormningen av bruksbygden i Ljusne och den nära staden Söderhamn. Galär efter galär lastade med våldsglada ryssar lämnade Kusö kalv för att aldrig mer återkomma. 

Hamrånge socken var kvitt sitt gissel.

 

SENKOMMEN UNDSÄTTNING 

På kvällen den 17 maj 1721 fick generalfälttygmästaren och förre landshövdingen Hugo Hamilton i Gävle bud att fientliga farkoster, sannolikt en ryssflotta, varit synliga i farvattnen utanför staden. 

Hamilton kände hur oron kom över honom, han svalde behärskat och gav order om att staden och stadsborna skulle förberedas på en invasion. 

Kyrkklockorna ljöd och från mun till mun gick beskedet: Ryssen kan komma! Stämningen blev alltmer uppiskad. Det blev en natt i ångest och vaka i Gävle, inte minst för Hugo Hamilton själv. Han suckade och tänkte på den bedrövliga uppgift han nyligen utsetts till av regeringen i Stockholm: att sköta försvaret av hela Norrland, från staden Gävle i söder upp till Sveriges gränser i norr. 

Hugo Hamilton i Gävle visste denna majkväll 1721 mer än någon annan hur bristfälligt försvaret av Norrland var. Vad hade han att sätta emot i ett ryskt anfall? Inte mycket. Han tänkte: knappt fem tusen soldater, men vilka soldater sen. Mestadels krigströtta infanterister, medfarna och slitna, dåligt utrustade i klädväg och alla inte längre vapenförsedda. Något egentligt kavalleri fanns heller inte att tala om bara enstaka tröttkörda ryttaravdelningar. 

Hamilton hade, sedan fredsförhandlingarna med Ryssland på nytt kört fast i början av april 1721, anat att en ny rysk rövarraid skulle komma över de svenska kusterna. Han visste att linjeskepp, mest engelska, fanns utanför Stockholm, men enbart i syfte att skydda huvudstaden. Sveriges norrlandskust var i praktiken helt utan försvar. 

Sent på kvällen den 17 maj 1721 gav Hamilton order att ryttare skulle rida mot Älvkarleby, där delar av Dalregementet fanns förlagda, och försöka få några kompanier att dra norrut till Gävles försvar. Hamilton gav också bud till Gävles borgararmé att ställa in sig på försvar av staden. 

Timmarna gick. Vårkvällen övergick i natt. Det ryska anfallet mot Gävle dröjde, kom inte med gryningen heller. Föreföll utebli. Men staden fortsatte att hålla andan i spänd förväntan. Trupper fortsatte att posteras ut. Nya spaningspatruller fortsatte att avgå fast andra inkom med besked att inga fientliga observationer gjorts. 

Hugo Hamilton återvände till sitt residens, det femtorniga slottet Gävleborg, hällde upp ett glas cognac, gick en runda över de grova golvtiljoma med kupan i handen. Han skulle just till att höja armen och kasta drycken i strupen, när det väsnades på dörren.

- Budkarl är här från Hamrånge socken! Ryssen är kommen dit! skrek en karl i dörröppningen. Han lämnade över kyrkoherde Norelius brev och försvann. 

Hamilton satte sig ned, slet upp konvolutet och läste. Tre gånger läste han igenom den spretiga texten, log och rättade till den kruslockiga allongeperuken. Tack gode Gud! utbrast han, lutade sig sedan tillbaka i stolen och tömde cognacskupan. Han kände sig lugnare nu. Ingen idé att brådska tänkte han. Hamrånge kan ändå inte räddas. Men Gävle är kanske räddat! 

Lättad hällde han upp ytterligare en skvätt cognac, han smuttade och log, tillkallade sedan sina närmaste för ett möte på slottet. 

Man höll ett kort rådslag. Åt Hamrånge finns inget att göra, bedömde man. Det gällde närmast att försvara Gävle. Man beslöt att sända ut ryttarpatruller för att avspana kuststräckan norr om Gävle upp till Hamrånge. Ryttmästare Stigson inkallades. Han fick order att ur de kavalleriavdelningar som fanns i Gävle sätta samman en så rörlig trupp som möjligt och rida norrut.

- Bara spaning, bara kunskapning, ingen fiendekontakt! befallde Hamilton. Stigsson nickade. 

 

Till Gävle hade den 17 och 18 maj 1721 anlänt kavalleriavdelningar ur Åbo läns kavalleriregemente, det rörde sig om tre hundra beridna soldater. Stigson hade mönstrat trupperna. Mest äldre dragoner på dåliga hästar , hade han konstaterat, knappt förtjänt att kallas beriden trupp. Ända från Västerbotten till Gävle hade dessa stackare fått förflytta sig under två majveckor, dåligt utprovianterade, dåligt skyddade mot väder och vind. 

Ryttmästare Stigson suckade. Måtte detta helvete snart ta sin ände! fortsatte han att tänka, medan han gick runt och pekade ut mannar för uppdrag. 

Likgiltiga ställde de sig till tjänst. Protestlösa äntrade de hästryggarna. I en lång karavan gick kolonnen med hovarna först smattrande mot kulIersten sedan dovt tysta mot grus och jord. 

Ryttmästare Stigsson fick en sista order av Hamilton i Gävle: spana längs kusterna, iaktta om ryssarna har ilandsatt trupper som i en kringgående rörelse kan hota staden! 

 

På förmiddagen den 20 maj 1721 nådde ryttmästare Stigson med sina ryttare fram till Hamrånge socken. Här möttes han av förödelse och förbittring. Utblottade Hamrångebor skrek ilskna ut sina åsikter, man kände sig svikna, ingen hade kommit till deras undsättning fast man i Gävle känt till vilken fara som hotade. Stämningen blev hotfull och förtvivlade sockenbor blev allt mer anklagande:

- Fegt kommer ni smygande, dygnsvis efter katastrofen. Hade ni inte kunnat sätta av från Gävle med en gång och kommit till vår hjälp och vårt motvärn?

Nu är allt spolierat! Allt lagt i aska! Ni lät dom ryska djävlarna härja fritt, ni vågade inte komma, vågade inte möta dem i öppen strid. ..! 

En spottloska flög genom luften och slog mot Stigsons häst. Nu rann vreden i ryttmästaren, han drog fram en blank dragonvärja ur läderbaljan, svingade den några blixtrande varv i luften och skrek sedan ursinnigt:

- Besinna er!! 

Det blev tyst bland Hamrångeborna, man sänkte huvuden och lyssnade halvt skrämda efter ryttmästarens vrålande utlevelse. Han var ändå en mäktig karl, kommen från stan i blå uniform i spetsen för en hel hop andra ryttare. 

Stigson förklarade att hans sena ankomst till Hamrånge socken visst inte berodde på någon feghet, han var beredd att slåss med sitt blod om det så gällde. Men, förklarade han, han hade förhindrats att möta de ryska kosackerna i strid, då han med sin trupp hade order att hela tiden göra avstickare ned till kusterna för att spana in ryska strandhugg. Dessutom klagade Stigson på de dåliga vägarna till Hamrånge. 

Hamrångeborna lyssnade med sänkta huvuden. Man var förlorarna, vad hjälpte ryttmästarens förklaringar, nu när allt var uppeldat. Några kvinnor grät tysta. Olof Ersson bonde och gästgivare i Berg by tog till orda och föreslog smått ironiskt:

- Kan inte ryttmästarn bli kvar här med sin trupp i Hamrånge. Vi kan behöva skydd av hans duktiga folk ifall ryssen är här igen. Tänk om han kommer tillbaka! 

Förslaget fick instämmande rop. 

Stigson såg besvärad ut, men förklarade sedan högröstat, att ryssarna sannolikt inte skulle återkomma för nya härjningar i Hamrånge.

- Dom dra säkert norrut, för att härja längs kusterna! sa han i ett försök att lugna. Kanske försvinner dom helt från Sverige, kanske gör man bara detta anfall mot Hamrånge! 

Det blev en lång stund av tystnad. Stigson höjde blicken. Kyrkan i Hamrånge stod naken kvar i en annars ödelagd bygd, han anade i sockenbornas blickar, vilken oerhörd katastrof man drabbats av. Hur hjälplösa och blottställda man kände sig. 

Plötsligt hördes en röst i folkhopen, en karl som talade på sjungande bergslagsdialekt. Det var masmästaren vid Vifors bruk Måns Träff som undrade högljutt:

- Ryttmästam! hojtade han först.

Stigson kastade om blicken och fångade upp Måns Träff, en kraftfull karl med stor kropp, blekt ansikte och tofsiga ögonbryn i svart.

- Jo, se ryttmästarn, ryssdjävlarna har satt upp ett papper på kyrkporten och ingen här begriper att tyda vad det står på pappret. Han kanske kan läsa och förklara det skriva för oss. 

Stigson red fram till kyrkporten följd av en svans nyfikna människor. Det var rätt som Måns Träff påstod, det fanns ett papper fastsatt på kyrkans träport, det var ett vitt pappersark, ganska styvt med en inledande stor röd bokstav. Stigson läste tyst för sig själv, det var först en text skriven på bedrövligt dålig svenska, sedan en text på.., han tydde det som tyska, men han var inte säker.

- Läs högt! skrek en otålig Hamrångebo.

Ryttmästare Stigson harklade sig och började:

- Till allom Sveriges inbygarom av världslige eller andlige, höga och låga ståndet veterligt:

Eftersom hela världen besett har, huru länge denne blodige krigen emellan Vår och Sveriges Krona pågått haver och Vi har erfarit, att icke allenast uti hastmod Hans Konglig Majestät Carl des XII, salig i åminnelse, utan ock med regeringen, nuvarande Konungl. Drottn. Majestät, Sveriges inbyggare och undersåtar (och särdeles dem) beviste å sakens omständigheter, inte informerade är, den faste consepten imprimerat är , som våre för vår oförsonlighet skuld den endeste orsaken till progolongation av detta långvariga krig, helst emedan Vi icke den ringaste inclination till fred fått erfara...

- Vad är det för helvetes smörja han läser? Det är ju obegripligt mer än till enstaka ord för en vanliga människa! avbröt Måns Träff. Kan inte han ryttmästarn tala om vad som menats med det upplästa och övrig gallimatias präntat på pappret? 

Stigson ögnade över texten ytterligare en gång, innan han i predikoton deklarerade:

- Det står skrivet ungefär så här, att ryssarn är tvingade att göra dessa våldshandlingar mot Sverige därför att de styrande i Sverige inte vill gå med på fred. Den ryske kejsaren, tsar Peter, vill att svenska folket ska säga till sina styrande, att nu får det vara nog. Nu får ni sluta fred med Ryssland!

- Inget mera ryttmästaren, inget att dom ämnar sig tillbaka hit till detta utmattade Hamrånge och ta våra liv också! undrade en liten böjd gumma från Totra by.

 Stigson såg mot den åldrade kvinnan, han kände sig med ens en smula rörd. Han sträckte på sig i sin grådammiga karolineruniform.

- Nej mor! Det skriver ryssarna inget om. Hon kan vara lugn. Hennes liv kommer ingen fiende att beröva henne. 

Han orkade inte med hennes blick. Han ville snabbt komma bort från gummans uttrycksfulla ögon av djup förtvivlan, han ville komma bort från detta plågade Hamrånge. Han kunde i alla fall inget göra åt Hamrångebornas ömkansvärda situation. Ingen mer än dom själva kunde göra något åt sitt Hamrånge och sina fortsatta liv här, tänkte han. 

Stigson drog till i tyglarna på sin häst, han kastade om och började rida mot Gävle med sina mannar. Han ville komma bort från Hamrånges ruiner och rykande aska, bort från blickar och tröstlösa människor. 

Det var med föga heroisk glans som ryttmästare Stigson och hans kavalleri återvände till Gävle. Men man kände sig lättade. I denna tid fick en svensk soldat inte förhäva sig utan vara nöjd att ha sluppit mött sin fiende. 

Livet fanns ju kvar även om det kändes uselt.

 

DEN TUNGA VANDRINGEN HEM 

Efter att ryttmästare Stigson hade lämnat Hamrånge socken med sin kavalleriavdelning på förmiddagen den 20 maj 1721, skingrades människorna. 

Var och en sökte sig till sitt, suckade tungt framför nedbrunna hus och kvarstående husgrunder, letade fåfängt i askan efter något som undgått elden, sökte i skogen efter bortsprungen boskap. Man samlade ihop sig själv och de sina. Ännu svårt chockade och bedrövade efter rysshärjningens förödelse, var det svårt att komma igång. Allt kändes med ens meningslöst och vägen tillbaka till bebyggda byar och ordnat liv kändes oändligt lång. 

Byborna från Axmar började sin tunga vandring hem. Man gick sakta och tysta i ett slingrande tåg upp över heden i Häckelsäng och in i skogen. I vanliga fall brukade det pratas och småskvalIras i ledet efter kyrkbesök i Hamrånge. 

Men denna dag fanns inget att säga varandra. 

Alla var fångna i sina tankar och föreställningar. Man funderade och fruktade: hur ser det ut där hemma i byn, hur mycket är bränt och skövlat? Kanske allt? I sitt inre målade man upp bilder av förödelsen. 

Ansiktena var spända och fyllda av bekymmer. Kroppsrörelserna blev tunga, det syntes hur modfälldheten spred sig från sinnen ut i kropparnas hållningar bland de hemvändande mot Axmar. Det gick tungt att gå, men takten i stegen ökades. Man ville inte dröja. Hoppet att se sin by någorlunda förskonad blänkte som ett lockande skimmer bland mörka tankar och drev på i stegen hemöver. 

Gamla moran Karin fick snart nog av den ökade takten. Trött och andfådd sjönk hon ned på en stubbe, satte händerna framför ansiktet, flämtade och grät.

- Hur är det? undrade Joel.

Han sjönk ned på knä bredvid, gjorde ett försök att bända upp Karins händer och se in i hennes ansikte, men det behövdes inte. Hon slog undan händerna och föreslog frankt:

- Lämna mig för att dö! Jag är för gammal för att återkomma till det förstörda! En gammal och orkeslös gumma i en spolierad by, vad är det för mening? 

Hela sällskapet stannade. Bleka och svettiga samlades man runt gamla Karin och lyssnade till hennes fortsatta klagande om sin kropps skröpliga och orkeslösa tillstånd.

- Jag tror jag tog ut de sista av krafter i mina arma gammelkropp, när jag försökte följa med till Viksjö. Och inte orkade jag heller. Jag blev kvar i skogarna bortom Fors by på väg till Viksjö! 

Karin suckade och snörvlade, hon grät nästan ljudlöst. Tårar rullade i etapper utför hennes rynkiga kinder. Hon strök undan dem med ena handens yttersida, snöt sig med fingrarna, harklade och fortsatte sitt berättande:

- När jag satt där i skogarna på väg till Viksjö, fickjag höra ett hemskt oväsen, det dånade av ljud omkring mig. Det lät som när vinden mejar träd.

Det dundrade och stampade omkring mig. Jag kastade mig platt till marken och kände hur den ansattes som ett trumskinn. Försiktigt tittade jag upp och såg hopar av hästar springa förbi. Jag förstod. Det var ryssarna, på väg till Viksjö, på väg att ta livet av varenda levande Hamrångebo, trodde jag. 

Hon såg upp och lät blicken vandra runt bland byborna omkring.

- Jag bad till Gud att han skulle rädda människorna i Hamrånge, fortsatte hon med antydan till ett leende.

- Det hjälpte visst! påstod Jöran med viss ironi och sparkade till en torr kvist så att den med ett vinande läte försvann in i skogen. Karin fortsatte:

- När hästarna störtat förbi, blev det först tyst omkring mig, sen hördes en människas jämmer. Jag gick för att se vem som klagade och gnydde. Vem fick jag se? Jo, självaste länsman Petter Kallman i Hamrånge. Karln var nästan naken med blod på kroppen. Ryssarna hade drivit honom springande framför sig, då och då hade man stuckit med spjut mot hans kropp och skrattat högt. 

När jag fann honom i skogen var han så förstörd om fötterna att han inte förmådde sig att stå upp och gå annat än på den mjukaste mossmark.

- Sa hon länsman Kallman, naken och kravlade omkring i storskogen? undrade Jöran. 

Karin nickade. 

Jöran Pärsson föll ut i ett bullrande gapskratt. Hans stora kropp skakade, han slog förtjust ihop händerna och påstod med ett leende:

- Det var just vad han behövde storbuken Kallman, han som kallar sig länsman i Hamrånge och är lismande mot en del, oförsonlig mot andra. 

Han skrattade igen. Men kom snart av sig. Han möttes av faderns hårda blick. Pär Erichsson gav sin son förebrående ögon, manade sedan sällskapet att gå vidare mot Axmar.  

Nils Engelbrektsson gick först i ledet. Moran Karin vaggade tungt vidare bland de sista. Allra sist gick Jöran, fritt spankulerande, som i trots. 

Jöran Pärsson hade alltid stått i bykollektivets utkant. Han var den som ingen riktigt begrep sig på. Han levde mest för jakten, försvann ofta till sin jaktkoja på skogen. Jöran ville vara fri och obunden, han sökte ofta ensamheten på storskogen. Bondens arbete var han inte särskilt förtjust att utföra, men han drog sig dock inte undan plikterna som äldstson hos far Pär. 

Männen i Axmars by visste att man alla vara underlägsen Jöran i kroppskrafter, kanske också i slughet och tanke. Men han ville sällan använda någotdera. När han så gjorde var han helt omöjlig att hejda. Därför var Jöran fruktad för sin envisa vilja. Därför fick han oftast hållas med sina egenheter.  

Ju närmare byn man kom, ju mer kändes den stickande lukten av brandrök. Men det var som om brandröken eggade snarare än förlamade. Stegen blev snabbare och snabbare ju närmare man kom byn. 

När man kom fram till höjden, där Kyrkstigen övergick i hagmark och kunde se ut över dalgången i vars mitt havsfjärden glittrade, stannade man först upp. Tvekade. Skulle man orka se? Dröjande fortsatte man framåt, men blev plötsligt som manade av ett inre behov. Man ville se förstörelsen! Man ville inte längre dröja med att få svar på sina alla sina frågor: hur pass nedbrunnen är min gård? finns boskapen kvar? brunnen? sjöboden? verktygen? fiskenäten, skogen... ? 

Man skyndade vidare, man halvsprang. Man var allesammans förlorare i ett grymt och orättvist drama, ynkliga brickor offrade i ett storpolitiskt läggspel. Nu såg i alla fall byborna i Axmar en möjlighet till vinning genom att kanske upptäcka något som man inte förlorat. 

Något som förskonats i förödelsen.

 

AXBRODD 

Slutligen stod man inför hela förödelsen. Synen gjorde mer ont än någon kunde föreställa sig. Allt var bränt, sönderslaget och skövlat. Här och var stack en stenfot upp ur asklandskapet och vittnade om att hus funnits där tidigare, några inälvor från slaktade djur stank. Det rykte ännu med stickande lukt av ene från förkolnade gärdsgårdar. 

Allt var förlorat. Allting lagt i aska: gårdar, torp, sjöbodar, gistvall, smedskjul, bagarbod, trösklador, fähus, staIlar, lider, gärdsgårdar och backstugor. 

Allt var förlorat. 

Känslorna och smärtan kunde inte längre hållas tillbaka. Chockade och förkrossade skrek byborna ut sin förtvivlan, grät och klagade, svor och förbannade. 

Nils Engelbrektsson höjde sin knutna näve ut mot havet. Han var mycket tagen av sina känslor och handen darrade. Han andades högt med korta andetag, gjorde försök att säga något, men fick inte fram några ord bara ett otydbart mummel. 

Han sjönk gråtande ihop mot marken. Sakta reste han sig upp, blev stående på händer och knän som en stor hund. Hans huvud hängde mot marken. Han var sig helt olika. 

Nils var helt frånvarande, han märkte inte att människorna omkring iakttog honom med stegrade förvåning. Man såg hans stela blick mot marken och hur hans händer höll kring askan av det som en gång varit hans hem och gård i Axmar. 

Nils reste sig inte upp, han kröp långsamt vidare i de brända resterna av sin gård, sakta kravlade han iväg ut mot sin åker, stod där stilla och glodde mot jorden. 

Byborna såg mot varandra och undrade: är Nils förryckt av sorg? Har han kommit utanför vettets gränser? 

Plötsligt reste sig Nils upp, borstade av kläderna, strök av ansiktet med handflatorna, harklade sig och sa med lugn och stadig röst:

- När jag stod här och såg ner i aska och jord, då föreföll mig först allt så meningslöst och tomt. Det kom över mig en plötslig lust att dö, att föröva mig själv livet. Då fick jag se ett axbrodd. Se här!

Han pekade mot marken och log. Nils förde sitt pekfinger till marken, ända fram till den ynkligt uppkomna knopp av korn han kallade axbrodd. Nils log och fortsatt med övertygande röst:

- Här växer början till den nya byn i Axmar! Vår sådd spirar, den har redan trängt sig igenom jordens yta och fram i ljuset. Vi måste göra detsamma, lämna mörkret och börja rusta för vår fortsatta överlevnad. Vi.. 

Då trängde sig Jöran fram och avbröt Nils med att högljutt skrika:

- Dom kommer tillbaka och tar även grödan! Tror du att de ryska djävlarna är så fulla av nåd att de låter oss ha grödan i fred och ha mat till vintern. Nej! dom kommer tillbaka! 

Nils blev rasande, fördämningarna föll inom honom, vreden rusade rakt igenom. Han hade länge haft tålamod med Jöran, men nu brast allt. Han skrek vildsint:

- Hur kan du vara så säker på att ryssarna kommer tillbaka? Står du kanske i förbund med dem? Är det kanske du som lett dem hit? Du din förbannade överlöpare som ränner skog och seglar hav omkring. Du som driver oss i fördärvet med ditt prat och allsköns oskick! 

Nils och Jöran glodde mot varandra. Nils var röd i ansiktet av ilska. Han tog sats för ytterligare en mening, ett slutomdöme som han bryskt slängde mot Jöran Pärsson:

- Du är djävulens avskum och inget annat! 

Plötsligt rusade Jöran emot Nils, han ryckte fram en kniv och höll den darrande framfor hans ansikte. Jörans blick var lugn och behärskad. Han såg helt tveklös ut. Nils blundade. Människorna skrek, karlar rusade fram.

Men ingen behövde ingripa. Jöran stoppade lugnt på sig kniven, gick sedan sakta bort från byn. Han fortsatte mot myrlandet intill Asasjön, där hade han sin jaktkoja, där drog han sig undan i försök till egen överlevnad. Han bröt upp mark, odlade, fiskade och jagade. 

Jöran blev till en myt och han kom länge att leva i sinnena hos folk i Axmars by. Nils fruktade hans hämnd. Han fick ingen ro och såg ingen annan möjlighet att få frid än Jörans förlåtelse. Han sökte honom länge och en dag fann han honom i kojan intill Asasjön. 

Jöran Pärsson satt tyst och lyssnade när Nils Engelbrektsson berättade om sina tyngande tankar. Han bad om förlåtelse för sina förflugna ord, för sin förlöpning. Att han orättvist hade beskylIt Jöran att ha lett ryssarna till Hamrånge. 

Nils Engelbrektsson fick aldrig Jörans förlåtelse. Jöran Pärsson var för sturig och för stolt för att förlåta, för stolt att inte mera förena sig med byns gemenskap. Hans namn kom dock att leva vidare och blev orsak till benämningen Göransmuren. Där intill den lilla myren vid Asasjön levde Jöran Pärsson från Axmars by så länge han förmådde tills han vilseleddes bort från livet.

 

FREDEN 

Det var nu i de allra första dagarna av september månad 1721. Sommaren var på väg att tona ut, himlen var hög och klar. Vädret var som gjort for hårt kroppsarbete och männen i Axmars by försatte inte tillfället.

De tunga bilorna dunkade rytmiskt i skogen. Stock efter stock släpades fram av hästarna till måttbänken, mättes upp i givna längder, kapades, barkades och skräddes fyrkantiga. Nya boningshus, nya fähus var i görningen. 

Man slet ont. Ung som gammal. Pär och Nils var äldst i arbetslaget, Gustav och Isak yngst, dom var halvkarlar, båda födda 1706, båda hade fyllt femton år denna sommar. 

Arbetet frestade hårt på kropparna. Ryggarna värkte efter timslånga arbetspass med bilorna, men man var ändå knussliga med raster. Det var nästan hets över arbetet, det gällde att hinna så långt som möjligt i byggandet av fähus och människoboningar innan vintern kom med snö och kyla. 

Det skulle bli en hård första vinter, visste man. En första vinter enbart med överlevnad som mål. Kanske kunde man leva ihopträngda i ett eller möjligen två hus under den allra värsta kallvintern. Kanske kunde man hinna få byns boskap under tak också. 

Två lador hade man redan fått upptimrade och klara, spannmål och hö fanns i någorlunda förvar till vintern. En gemensam båt för fiske hade man också fått klar. 

Kanske skulle man med stram hushållning klara att slippa den värsta hungern under den vinter som väntade. Men man visste inte. Byborna i Axmar visste bara att den vinter som väntade skulle som aldrig förr prova deras förmåga till överlevnad. 

Männen låg alltid på rygg under de korta rastema man unnande sig, det var som om kroppen bäst tog åt sig av vilan då. När bilorna hade tystnat, blev det så tyst i skogen som om tystnaden själv strävade efter något tystare. Några talltitor hördes pipa det var nästan allt av ljud. 

Jon Jönsson låg med ögonen mot en klarblå himmel. Han tänkte på tranorna som förra veckan plogade över byn på väg söderut.

- Om man åtminstone vore en trana, sa han oväntat.

- Trana? undrade Pär Erichsson och Joel Olofsson nästan i korus.

- Tänk! att bara flyga härifrån, slippa detta förbannade slit med stockar och timring. Slippa denna förbannade vinter som väntar med trängsel och matknapphet. Snart kommer det väl också påbud om kol och kolning för bruket i Axmar. Om man bara vore en trana ändå, suckade Jon. Om man bara fick flyga härifrån! 

Pär Erichsson kravlade sig upp från blåbärsriset, han försökte undvika att visa hur stel och ledbruten han var efter allt arbete. Men han lyckades inte helt. Smärtan ryckte i hans ansikte, innan han förmanade den yngre Jon.

- Det är synd att tala så Jon! påpekade han. Människan ska inte förakta och förbanna sin lott och sin del i detta jordiska liv. En människa ska inte önska sig till djur! Människan är av Gud. Guds avbild! Önska sig till trana! Hm! stönade Pär Erichsson. Ett sånt dumt prat. Närapå hedniskt! 

Jon var inte särskilt religiös, men Pär var det. Pär trodde att allt berodde på Gud och hans vilja. Också rysshärjningarna! Gud hade sänt ryssarna för att Hamrångeboma levat länge i synd. Det var ett Guds straff, men också en möjlighet, hade Pär påstått. Gud gav nu Hamrångeborna en möjlighet att timra nya hus, rena och oförfalskade från det gamla med kraft att möta det nya. Så skulle också de drabbade människorna se det. Som en möjlighet att bygga ett nytt liv på den gamla grunden. Ett rent liv fritt från den gamla synden. 

Pär var en tänkare, en religiös stolle, som förlikade sig med allt jordiskt och påstod att livet började först med döden, tänkte Jon. 

Han suckade tungt efter sina tankar, steg upp rak och kavat utan synbar påverkan av det hårda arbetet, såg mot Pär Erichsson fick lust att fnysa föraktfullt mot honom och hans griller, men han ville inte såra honom. Ej heller ville han fråga om sonen Jöran som drev omkring på skogen. Fri som en trana i det blå. Ej heller ville han fråga om hans andra son Olof. 

Ryktet gick att Pärs älskade son Olof var krigsfånge i Ryssland, att han var slavarbetare i Sankt Petersburg. Han var visst inte ensam heller, det påstods att det fanns nästan tjugo tusen svenskar i krigsfångenskap i Ryssland. Men det pratas så mycket, tänkte Jon. 

Han spottade i händer och småsvor för sig själv. 

Jon Jönsson hade sin dåliga dag denna dag, han kände sig sur och tvär. Han fattade tag i bilans skaft och högg till, en lång flisa ved slogs bort från stocken, det blänkte av sav i virket. Han höll upp, skrek mot Nils som ännu låg kvar i blåbärsriset och vilade.

- Det blir bara skräp till hus vi bygger i det nya Axmars by, skrek han ilsket. 

Nils vred sig mot honom med frågande ögon som ville han ha en förklaring

till Jons klagan. Jon var inte sen till en utläggning.

- Min farfar Jöns Zackrisson som var en byggkunnig karl, han hävdade alltid att man inte ska bygga med blötvirke. Man ska bygga av torkade stockar, sa han. Helst ska de vara upptorkade av två somrars sol, innan de timras ihop till hus. 

Nils vände sig på rygg, talade lugnt mot skyarna.

- Det gäller nu först och främst att bara komma vidare, sa han lugnt, att kommer över den första vintern. Nästa år och åren därpå får vi tänka på framtiden och dess hus. Nu gäller det bara att åtminstone hinna få upp ett hus med eldstad inuti. Under vinterns värsta köldnätterna får vi sen tränga ihop oss allesammans där inne, annars får nog vi som inte är lastgammalt manfolk ligga utomhus i gapskjul i vinter. 

Nils tog sats för att kava sig upp efter vilan, men kom halvvägs av sig. Han satt sig ned. Han lyssnade.

- Tyst! skrek han plötsligt 

Alla lyssnade. 

- Bestämt hör jag inte kyrkklockoma slå framme i Hamrånge, sa Pär saktmodigt.

- Det var som själva djävulen var dom är envisa, sa Jon. Nu är nog onåden över oss igen. Nu är nog ryssarna på väg igen!

- Prat! invände Nils. Han lyssnade länge. Klockorna slog ivrigt.

- Vad kan klockorna ha för bud? undrade han. 

Männen gick mot byn. 

Man bestämde att Nils Engelbrektsson skulle rida till kyrkan i Hamrånge för att få svar om kyrkklockornas budskap. Nils hade just grenslat hästen och skulle ge sig av, när en ryttare från bruket i Axmar kom sprängande i full galopp längs Axmars stig och in i byn. 

Det var en ung smedsson och han var full av iver när han talade. Hans ord kom som en ramsa, de lät inlärda och mycket högtidliga:

-Fru patron Behm låter meddela, att till Axmars bruk har om morgonen denna nådens dag kommit bud, att Sverige och Ryssland nu är i fred. All onåd är slut. Fru patron Behm låter också meddela, att masugnen vid Axmars bruk i det närmaste är färdigställd och att driften inom en nära tid kommer att fodra mer träkol. 

Ynglingen gav sig av från byn. Budskapet var framfört, plikten utförd. 

Åter stod Nils och Pär vid måttbänken denna dag. De var byns äldsta bönder, betraktade som snart utlevade, men ännu i kraft att orka bygga ny bygd i askan av den gamla. 

Det var som om de gamla männen i byn, Nils och Pär orkade mest. Man klagade minst, manade på och uppmuntrade hela tiden. Man gav dom yngre kraft att fortsätta när dom knotade som värst och inte trodde att framtiden fanns. 

Det var på väg att bli kväll. Högt över de två männen kretsade en fågel, vilande på utbredda vingar bland dunkla skyar .

- En hök, trodde Pär. 

Nils trodde också det var en hök. Han tänkte på Jon och hans dröm att vara en trana. Men han sa inget om sin plötsliga längtan att också få flyga iväg. Han visste att Pär hade en stark religiös tro, att han trodde att allt var bestämt av Gud, och att människan inte skulle önska sig att undkomma Guds vilja.

- All onåd är slut, men fru patron Behm behöver mer träkol till sitt bruk, sa Nils lågt.

- Jo, jag hörde det blev sagt så! svarade Pär. 

Han böjde sig ned och kikade mellan tallstammarna, i skymningen såg han pojkarna Isak och Gustav komma släntrande genom skogen för att göra ännu ett arbetspass vid måttbänken. Det kändes gott att se pojkarna komma. Gamla Pär blev nästan tårögd av glädje. Isak var dessutom hans barnbarn, son till hans förlorade Olof. En fin yngling, min Isak, tänkte Pär. Såna som Isak är mitt och det nya Hamrånges hopp. 

Pär grep bilan och svingade den mot en stock, han kände hur en hand tyngde hans axel. Han såg upp. Isak stod tätt intill honom och frågade:

- Hur lång tid tar det farfar, innan Axmars by och hela Hamrånge blir som det en gång var med hus, lador, bodar och allt.

- Det tar nog minst två mansåldrar att bygga en ny socken, sa Pär. Kanske tre om vi inte hjälps åt, fortsatte han leende och pekade på de oanvända bilorna som stod lutade mot ett träd. 

lsak och Gustav grep dem. Pojkarna skrattade högt. Vinden tog deras ljud och blandade det med granarnas sus. Man tog sats alla fyra, gammelkarlarna och halvkarlarna om varandra. Man drämde till. 

Så föll bilorna taktfasta mot stockarnas sidoved.

 

FÖRSTÖRELSENS OMFATTNING 

Hamrånge socken blev till grunden hemsökt av de ryska kosackernas och soldaternas härjningståg. I skattelättnadslängder och rannsakningsprotokoll kan katastrofen utläsas i siffror. Vidden av människornas lidande kan bara föreställas. Kanske har dock Hudiksvallsrektorn och kyrkoherden Olof Broman lyckats tolka något av tragedin i rysshärjad bygd, när han i sin berömda skildring Nifelheim å Glysisvallur (1721-1722) skriver:  

Hwad jämmer wara monde med alla flychtande i skogen och på bärgen, thet står inte at beskrifwas. Gud nåde os Syndare Arme! 

 

Följande hemman i Hamrånge socken gick förlorade i de ryssanlagda bränderna 18 maj 1721 : 

Axmar 1 - 6

Berg 1 - 7

Fors 1 - 3

Totra 1 - 2

Hagsta 2 - 6

Häckelsäng 1 - 7

Sjökalla 1 - 3

Sundsmar 1

Vi 1 - 7

Åbyn 1 - 3

Åbyn 5 -17 

 

Sammanlagt lades 57 Hamrångehemman i askan denna onådens dag, Kristihimmelsfärdsdagen 1721.

Vad som kom att återstå av bondhemmanen i Hamrånge var som delvis förstörda, delvis helt oskadda, Åbyn 4, Hagsta 1,7 och 8. 

 

Förutom bondhemman brändes i Hamrånge: 

Prästgårdsbostället,

överstebostället,

sågkvarnen och sockenstugan.

 

Ett stort antal lador nedbrändes, liksom sjöbodar, fähus, staIlar och lider. 

De allra flesta backstugor, undantagsstugor och båtsmanstorp totalförstördes av brand. 

Båtar förstördes, liksom en hel del vagnar, redskap och verktyg. 

Brunnar och broar raserades av ryssarna, spannmål och utsäde gick förlorat. 

Kyrkan i Hamrånge plundrades. Bland annat stals kyrkskruden och kyrkpengarna. 

Kistan med kyrksilvret återfanns aldrig trots flera draggningar i Hamrångeån. 

Vifors bruk ramponerades grundligt av ryska kosacker. 

Bruket i Axmar fick en mildare behandling, här gick den ena stångjärnshammaren helt förlorad, medan däremot masugnen klarade sig ganska lindrigt undan våldsverkarna. 

I Axmars bruk eldade ryssarna även upp samtliga arbetarbostäder och stack herrgården i brand. 

Stångjärn och tackjärn samt stora mängde träkol förlorades också vid ryssbesöket i Axmar.

 

RYSSARNAS FORTSATTA OFÄRDER - FREDEN I NYSTAD 

Den ryska härjningsvågen på Sveriges Norrlandskust 1721 började i Hamrånge socken den 18 maj och pågick i tjugoåtta dagar. Socken efter socken, stad efter stad, byar, bruk och fartyg härjades av eld och annan rysk ödeläggelse. Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och andra Norrlandsstäder spolierades till aska av de ryska marodörerna. 

Efter att ha bränt och plundrat i Piteå med omkringliggande landsbygd den 14 juni 1721, satte ryssflottan kurs mot Luleå. Peter de Lacy var i full färd med de taktiska förberedelserna hur Luleå skulle förgöras, då ett ordonnansskepp kom stävande med bud från tsar Peter att eskadern skulle återgå till Åland. 

Sverige hade i juni 1721 på nytt inlett fredsförhandlingar med Ryssland, och tsar Peter höll nu sitt löfte, att snarast möjligt avbryta härjningarna på Sveriges Norrlandskust. 

Fredsunderhandlingarna mellan Sverige och Ryssland hade pågått i omgångar sedan sommaren 1718. Först på Vårdö på Åland senare i Nystad i Finland. Freden syntes nu nära. Tsar Peter väntade otåligt på de svenska namnunderskrifterna. 

Vid midsommartid 1721 anlände Peter de Lacy med sin flotta till Åland. 

Han hade fått härja fritt efter svenskkusterna, den svenska flottan bestående av 23 linjeskepp hade hela tiden legat passiv vid Söderarm i Stockholms norra skärgård i enda syfte att skydda huvudstaden från rysspåhälsningar. 

Peter de Lacy fick order att ligga kvar i beredskap med sin flotta vid Ledsund på Åland i avvaktan på eventuella ytterligare attacker mot Sverige. 

Fredsförhandlingarna började krångla igen, och i augusti 1721 körde förhandlarna så gott som fast. De svenska delegaterna trilskade inför de ryska kraven, bland annat ville man från svensk sida inte helt utan vidare släppa ifrån sig den baltiska provinsen Livland. 

Peter den store blev rasande inför beskedet att nytt grus gnisslade i förhandlingsmaskineriet. Han kallade till sig Peter de Lacy och gavorder om en ny mordbrännarraid mot Sverige. Nu skulle också Gävle jämnas med marken! 

De svenska fredsförhandlarna ställdes inför ulitmatum: fredsdokumenten undertecknade på ryska villkor senast den den 30 augusti 1721 annars skulle i första hand staden Gävle ryka i ruiner!

Bud sändes till landshövdingen, general Magnus Palmqvist i Gävle med förfrågan om staden kunde försvaras lika effektivt mot en rysk attack nu som under sommaren 1719. 

Beskedet från Gävle dröjde och när det väl anlände blev det en dyster läsning för de svenska fredsunderhandlarna. Inför utsikten att Norrlands största stad Gävle också skulle läggas i aska, gav man definitivt upp.

Den 30 augusti 1721 slöt Sverige i finska Nystad fred med Ryssland efter 21 års oavbrutet krigstillstånd. Freden i Nystad blev slutet på Sveriges stormaktstid. 

Ryssarna fick igenom de flesta av sina fredsvillkor och Sverige fick göra stora landavträdeIser bland annat förlorades de baltiska provinserna Livland, Ingermanland och Estland, öarna Ösel och Dagö samt delar av Karelen och Viborgs län. 

Kampen om herraväldet i Östersjön var därmed över.

 

 

BEGREPP OCH UTTRYCK 

Aln                                längdmått, omkring 60 cm, en trealnarskarl ansågs 1721 mycket storvuxen .

Ankare                          rymdmått, omkring 40 liter

Fot                                omkring 30 cm

Fjärdingsväg                 114 lantmil (2672 m)

Kanna                           rymdmått omkring 2,6 liter

Lantmil                          omkring 10700 meter (10.689 m)

Sjömil                           1 852 meter

Tunnland                       omkring 112 hektar (4936 kvm)

Pålsmäss                       Paulus dag, 25 januari. Som vädret var på Påls dag tyddes hur året skulle bli.
                                    Klart väder = gott år. Blåsigt = krig.

Ersmäss                        Eriks dag, 18 maj, tid för sådd

Bolshe                          (ryska) = mera!

Båtsman                       soldat till sjöss

Harar                            (t ex Fågelhararna) dialektalt för små öar, holmar

Hax                              båttyp som användes av gävlebofiskarna, segelskuta

Lönskaläge                    samlag mellan ogifta

Masmästare                  skötte masugnen vid järnframställning, fördelade träkol, kalksten och
                                    malmkross i rätta proportioner.

Mur                               (t ex Göransmuren, Gnagmur) dialektalt för myr

Ryttmästare                  kapten vid kavalleriet

Skjutshåll                      plats där man bytte hästar vid resor

Sockenbudstyg              etui där prästen förvarade nattvardskärl, vin och oblat

Väärnöscht                    dialektalt för vad ( -r) någonstans

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!