1.BY- OCH FASTIGHETSNAMN 1443 - 1931 I HAMRÅNGE FÖRSAMLING 

Sammanställning och redigering Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2003. 

 

                       Axmar bruk

                           Fäbodtorpet

                           Granön (OBS! I nuv Skogs förs!)

                           Kusön                              

                           Sillvik (OBS! i nuv Skogs förs!)

                           Änget

                           Övre hammaren, Nybruket

 

                      Axmar by

                           Gåsholma

                           Harri fäbodar

                           Ramtam

                           Rörmuren

                           Sundsmar

                           Sälgbäcken

                           Uthedes

 

Axmar. - j axmare 1499 N. Humble, Ödmorden s. 2.67 avskr., j axmar 1541 fo; 2. markl. 15 67. Gravfält o. större hög.

Byn Axmar är belägen vid Axmarfjärden, en vik av Bottenhavet. Den ligger ensam för sig ca en mil från socknens centrala bygd. Att platsen var befolkad åtminstone under vikingatiden, kanske tidigare, framgår av de i närheten av byn befintliga fornlämningarna, bl. a. den stora Axmarhögen, Gästriklands största fornlämning.Namnet Axmar är ursprungligen ett naturnamn. senare leden innehåller det i Gästriklands kustbygder välkända ordet mar, som oftast betyder 'strandsjö', vanligen en sådan som genom uppgrundning avskurits från havet. Ordet är besläktat med tyskans meer och latinets mare 'hav'. Det ingår i en rad namn såsom Sundsmar, Säljemar, Trutmar, Marsjön m. fl. Axmar såsom namn på en sådan strandsjö bör för sin tolkning sammanhållas med det i Gästrikland och annorstädes ofta förekommande sjönamnet Axsjön (Axen, Axaren, Acksjön, Acktjärn, Aggsjön), vars härledning är oviss. Man har bl. a. antagit att förleden möjligen kan innehålla växtnamnet ag.

Efter byn har det i slutet på 1600-talet vid hälsingegränsen anlagda Axmar bruk uppkallats.

 

Hari(j) ha:'ri. ett Torp benemp Harige J Hammarwnge Sockn 15 56 räk., Harigh (I åbo, skattar för nära ½ markl. ) 1558 jb, aff Harige 1559 jb, Haröö rödning 1559 tl, Strandharige 1559 tl, Härgh, Herg 1567 jb, Hargh 1571 kbr, Harij Fäbodeställe 1701, Harjfeboder, Hari feb., Haribecksrå 1702 LSA.

Lägenheten Hari har sedan gammalt räknats som kronojord och disponerats av kyrkoherden i Hamrånge, som använt den till fäbodställe. Den ligger vid en vik av Bottenhavet, Hariviken, ca en mil nordost om kyrkbygden i en så gott som obebodd skogstrakt. Närmsta by är Axmar. - Namnets ursprungliga form är oviss. Dialektuttalet, med grav accent, visar att den varit flerstavig. Troligen föreligger en sammansättning. Förleden synes innehålla det i trakten ymnigt förekommande ordet har 'grund, mindre (stenig) holme i havet'. De äldsta skrivformerna föra tanken till det med har besläktade ordet harg 'stenhop, altare, kultplats', men en härledning ur detta stöter på formella hinder.

                     

 

                      Berg

                           Augustenborg                

                           Berghäll

                           Malma

                           Uthedes

 

Berg. - j bärg 1541 fo6; 4 markl. 1567. Gravfält. - Byn som sedan 1854 är socknens kyrkby, ligger på en rätt brant höjd.

 

 

                      Fors

                           Sveden

                           Uthedes

 

Fors. - j fors 1541 fo; 14 öresl. 1567. Gravfält fr. vik.-tid. - Byn ligger vid en fors i Hamrångeån.

 

                                              

                      Hagsta

                             Båtsmansjorden

                             Gamla skolan

                             Hagalund

                             Löten

                             Skolan

                             Tomtarne

                             Töre

                             Uthedes      

 

Hagsta ha' kksta. - j hackestadhe 1499 N. Humble, Ödmorden., j hakesta 1541 fo, sak., j Hakilstad 1543-48 jsk, j hackstad 1547 sak, j hagsta 15 57 tl; 4 markl. 1567. Gravfält. - Förra leden torde utgöras av det i både svenska och norska ortnamn på -sta vanliga fornnord. mansnamnet Hake.

                      

 

                      Häckelsäng

                             Fattiggården/Kommunhemmet

                             Larslunda

                             Margretehill

                             Storsvedja                       

                             Sandbacka

                             Uthedes

 

Häckelsäng hä' kksänge(r). - j häkelsänge 1541 fo, j Häkilzänge 1542-46 jsk, Hekelzenge I546 fo, Häxänger 1696 LSA; 4 markl. I567. Gravfält.

Byn är en av socknens större, belägen i den östra av de två ådalar som rymma den gamla bebyggelsen, och är säkerligen av forntida ursprung. Senare samman-sättningsleden är väl det vanliga gästrikeordet änge 'slåtteräng'. Förra leden är sannolikt att sammanställa med naturnamn som Häckelskogen, en skogstrakt i Ockelbo, Hekkelsberget och Heklefjeldet i Norge samt Häckleviken i Bohuslän. Dessa namn antas höra samman med det norska dialektordet hekel 'spets, utkant', med häckla 'linhäckla' (låneord från tyskan) samt med orden hake och haka. Den gemensamma grundbetydelsen är väl 'spets, udd, något (i terrängen) framstickande'. Bytomten låg före laga skiftet på sluttningen av en långsträckt höjd, en fortsättning på rullstensåsen. Det är möjligen denna som hetat Häckel, Häckla eller Häckelås.

 

 

                      Katrineholm

 

                      Medskog

                               Rotfallet

 

                      Norrtjärn

                               Lundbo

                               Lundmora

                               Maskinvallen

                               Sandhed

                               Skogstorpet

                               Skolhuset

                               Stormursröjningen

 

                      Norrsundet

                               Egnahemsområdet

                               Järnvägsstationen

                               Missionshuset

                               Skolan

                               Sågverket

                               Ådala

                                  Axmar bruks kolarestuga

                                  Egnahem

                                  Kvistholmen

                                     Anneberg

                                     Bolagsgården

                                     Folkets hus

                                  Rödbodharen

                                  Saltharsfjärden

                                  Skolhuset

                                  Strömslund

                                  Totra fäbodar

                                      Salemskapellet

                                  Udden

                                      Godtemplarhuset

 

Norrsundet. På Totra bys fäbodmark, invid det nordligaste av de trånga sund som förbinda Hamrångefjärden med havet, Norrsundet, tidigare även kallat Trångsund (Trång Sund 1664, Trångsund eller Norrsunde 1702 LSA), har under det senaste århundradet det stora industrisamhället Norrsundet vuxit upp.

 

 

                       Nybo

                          Kronoskattetorpet

 

                      Råhällan, Nya. (OBS! Fr o m ca1860 i hfl betecknad endast som Råhällan!)

 

                      Sjökalla

                          Göltorp                                        

                          Nyhem

 

Sjökalla sjö' kkall. - j siökarle 1541 fo, sak., Siökalla 1542 fo, j Siökal 1543-46 jsk; 2 markl. 1567. Gravfält fr. vik.-tid.

Byn är en av de mindre och säkerligen yngre än grannbyarna Berg och Fors. Endast en bonde med 7 öresland upptages i de äldsta skattelängderna. Den nuvarande namnformen utgår från en fornsv. flertalsform *siekarla- 'sjökarlamas (by)'. Jfr bynamnet Akalla (av fornsv. a-karla- 'å-karIamas') och Sjukarby (av sio-karla-by) i Uppland. Någon sjö finns numera inte vid byn, men har tidigare funnits på den sanka lågmark som utbreder sig mellan den gamla bytomten på höjdsträckningen norr om Berg och den västligare del av Sjökalla som av gammalt kallas Sjökallsveden (sve' a). Denna numera odlade lågmark heter Flan (fla:n el. f!a:rn, FIaren 1762) och var enligt äldre hamrångebors utsago ännu under senare 1800-talet översvämmad stora delar av året. Namnet Flan, som betyder 'grund vik' o. likn. I äldre tid med högre vattenstånd var Flan säkerligen den sjö som namnet Sjökalla avser. De som bodde vid sjön kallades »sjökarlar».

 

 

                      Sundsmar

 

                      Torslunda

 

                      Totra

                         Hällskär

                         Totra fäbodar

                         Totra gård

                         Sand

                             Fjärdön

                         Uthedes

 

Totra to:'tra. - j totra 1541 fo, j Totrom 1543, j totre 1544-46 jsk; 1½ markl. 1567. Gravfält.

Totra ligger nedanför Häckelsäng, i samma dalstråk ej långt från Hamrångefjärdens strand. I en skogsbacke invid byn ligger en känd ruin, som anses representera ett försvarsverk, snarast från medeltiden. Namnet är unikt och dess betydelse dunkel.

 

 

                      Vifors

                         Aldermuren

                         Banvaktsstugan

                         Högbacken (Högbacka)

                         Kasern

                         Spångholmen               

                         Veda

                         Vifors bruk

 

Veda. Liksom de flesta industrilokalisationer har Veda Ångsåg sin förhistoria. Eftersom platsen ursprungligen kallades Nybodarne, kan man utgå ifrån att Vij by, som var ägare till marken, haft sina fäbodar på annat håll tidigare, och att denna fäbodvall då var relativt ny. Låt oss anta att den anlades i början eller mitten av 1600-talet. 

År 1836 upprättades med anledning av laga skifte en ny karta, av vilken framgår att platsen genomgått en rätt stor utveckling - ett tiotal fäbodbyggnader och ett ganska stort båthus med intilliggande brygga eller lastageplats hade nu uppförts. Dessa byggnader låg förstås på allmänningen. Dessutom fanns där enskilda slåttrar med lador. En av dessa lador finns kvar än i dag, om än i dåligt skick. Eftersom den troligen är den enda bevarade av den gamla säregna hamrångetypen, är den säkert värd en pietetsfull upprustning under sakkunnig ledning. Kartan uppvisar endast allmänningen och ägorna B, C och D, vilket tyder på att Vifors Bruk redan då hade inköpt skogsskiftena från de andra hemmanen i Vij by. 

Den i Hamrånge allbekanta Messmörsgumman lär ha bott i en liten stuga intill Vedavägens avgrening från Nordstigen (nuvarande E4). Endast ett litet stenmoras vittnar nu om var den funnits. 

På andra sidan Viksjön grundade dr Bröms Viksjö Järnbruk, ehuru han aldrig fick se det i drift, ty han dog år 1693, och först påföljande år kördes bruket igång. År 1696 erhöll dr Bröms svärson, biskop Karl Carlsson, privilegium på ytterligare en hammare, som förlades "ett bösshåll" nedanför det befintliga bruket. Detta hade alltså hädanefter två hammare och fyra härdar. Stångjärnsproduktionen höll sig ända in på 1800-talet omkring 1200 skeppund per år. På 1840-talet steg den och varierade sedan omkring 3000 skeppund per år. 

Järnet fraktades så länge sjön låg öppen med roddbåt till Veda, varifrån det med häst fraktades till Hamrångefjärden för att åter i småbåtar föras ut till Norrsundets hamn, där det omlastades på större fartyg för vidare befordran via Gävle eller Stockholm till utrikes hamnar. Det har förekommit uppgifter om att järn fraktats även till Axmar för utskeppning, men någon dokumentation därom har inte hittats. Den mesta järnrodden ombesörjdes av fast anställda järnroddare. Några av dessa var: Per Kristof- fersson, född 1705, Pär Persson, född 1713, Anders Jonsson, född 1730, och Hans Olsson, född 1778. Den senare var anställd år 1802, då han gifte sig. Kringboende backstugusittare men även drängar och bönder "extraknäckade" som järnroddare vid behov av extra arbetskraft, men bönderna lär inte tyckt om epitetet järnroddare. 

Man brukar räkna med 500 kg som ett normalt hästlass och förmodligen kan man utgå ifrån att ett båtlass var ungefär lika mycket. Detta skulle innebära att man fram till 1840-talet behövt köra tre foror om dagen och de sista årtiondena sju foror om all transport skett under den tid man haft öppet vatten. Men troligen har man fraktat järnet med häst och släde under vintern, så att sommartrafiken inte blivit fullt så stor, kanske bara två foror under den första tiden och fyra under den senare. Med tolv timmars arbetsdag bör man under mitten av 1800-talet ha haft två roddare och fyra körare i verksamhet vid Veda, tidvis fler. 

Det bör alltså ha varit ganska livligt och trångt om utrymme där, ty säkert bodde de flesta roddarna och körarna jämte någon stalldräng på fäbodarna under arbetsveckorna. Tydligen blev det alltför trångt om utrymmet, ty enligt en tidningsartikel år 1928 av "Sig Frid" lär brukspatron Schinkel ha låtit flytta fäbodarna till Högbacken. Eftersom David Schinkel köpte Viksjö Bruk år 1803 och dog 1807 lär han knappast ha utfört förflyttningen, och de närmaste årtiondena därefter hade bruket så svag ekonomi, att man säkerligen inte påtog sig några onödiga kostnader. På 1830-talet blev överste Berndt Berg-man, en kunnig och målmedveten man, brukspatron där och gifte sig 1838 med David Schinkels sondotter. År 1840 adlades han till von Schinkel. Det är tydligen denne Schinkel, som åsyftas i artikeln, ty Berndt von Schinkel arbetade upp bruket på 1840-talet till mer än dubbla kapaciteten. Vi kan alltså fastslå att fäbodarna måste ha flyttats någon gång i början av 1840-talet. 

Det sista stångsjärnssmidet i Viksjö tillverkades år 1863. Därmed är järnroddarperioden tilländalupen.

Därefter följde några år av lugn på Veda. Såvitt vi vet bodde endast kolaren Anders Viberg, född 1823, med hustru och tre söner där under de närmast följande åren. Han arbetade åt Vifors Bruk. 

Det har talats om Veda. Men när fick platsen det namnet? På kartor så sent som 1853 står det bara "fäbodar", men i en mantalslängd av år 1854 är Veda angivet som hemort för en familj. Namnet kan dock vara äldre än så, ehuru lantmätarna inte angivit det på sina kartor.  

År 1867 härjades våra trakter av en svår storm, som fällde en avsevärd mängd skog. Grosshandlaren J. A. Åsbrink i Gävle såg här en god chans till lönsamma affärer och startade 1868 först Hamrånge Ångsåg i Norrsundet och omedelbart därefter Veda Ångsåg. Det är möjligt och kanske även troligt att driften på det senare stället inte kom igång förrän påföljande år, men vi vet av mantalsskrivnings-uppgifter och husförhörslängder att åtta familjer om inalles 31 personer bodde på Veda år 1871. Detta talar för att verksamheten bör ha varit i gång minst ett par år. 

Redan påföljande år, d v s 1872, avflyttade en inspektor Christoffersson med familj till Gävle och efter-träddes av inspektor Per Oskar Appell, född 1838 i Linköping, med hustrun Ellen Maria Lovisa Nilsson, född 1827 i Lund. Men inte heller den inspektoren blev kvar så länge. År 1874 flyttade familjen till Borås, och J. Alfred Vesslen, född 1838, gör sin entré som förvaltare tillsammans med hustrun Anna Charlotta Vallman, född 1856 i Gävle, ett barn och pigan Helena Häggblom, född 1860. 

Veda Ångsåg ingick i ett äldre företag, Firman O. W. Rahm & C:o i Gävle, vilken i sin tur ägdes av av-lidne 0. W. Rahms arvingar och grosshandlare J. A. Åsbrink - den senare som firmans ledare. 

Av tekniska och ekonomiska data synes mycket litet vara bevarat till eftervärlden. Bevillningen var under denna första tid 28 000 Rd och avgiften 14 Rd. Själva sågverket bestod av en enkel ramsåg och ett kantverk drivna av en lokomobil. I en skrivelse till ett försäkringsbolag lämnas följande uppgifter om det första såghuset: Lokomobilhuset är av resvirke och tegel under plåttak. Såghuset av resvirke och bräder under tegeltak, c:a 12x25 m. Lokomobilen är försedd med gnistsläckare av Lindahl & Runers tillverkning. O.W. Rahm & C:o 

År 1875 härjades sågen av eld men blev omedelbart återuppbyggd - nu med två ramar och ett kant-verk drivna av två lokomobiler på tillsammans 25 hkr. Företaget gick nu in i sin glansperiod. Enligt Hamrångeboken gick driften i skift dag och natt. Sjön var så full av timmer att den såg ut som ett golv. På vintern framfraktades timret med hästar, huvudsakligast till sjön men också direkt till sågen. Arbetet pågick året runt och ända upp till 50 hästar - inte bara från Hamrånge utan även från Ockelbo, Skog och Hille - var engagerade för transporten av virket, mestadels rått, till företagets brädgård i Axmar by, varifrån det skeppades till främmande hamnar. Både människor och djur slet ont, särskilt på som-maren på dåtida urusla vägar. 

Av en kungörelse införd i Norrlandsposten och Söderhamns Tidning i mars och april 1881 angående auktion på en mängd sågverksinventarier framgår att grosshandlare J. L. Åsbrink ännu intill sin död 1880 haft del i Veda Ångsåg. Auktionen anordnades för att lösa ut O. W. Rahms arvingar, vilket fram-går av att 1882 års adresskalender anger Äsbrinks sterbhus F:a O. W. Rahm & C:o som ägare av Veda Ångsåg. Detta förhållande har också bekräftats vid en intervju med fru Elma Wesström, Gävle, sondotter till O. W. Rahm. Firman låg alltså nu i händerna på Åsbrinks arvingar. Även i Axmar hölls auktion, bland annat på en ny och en gammal bogserbåt, varför rörelsen måste ha varit betydande även där. 

Sågens inkomst för år 1882 uppskattades till 10 000 kronor. Wesslen, som nu tituleras föreståndare, har 2 500, inspektör A. L. Hasselgren 1 500 och maskinist A. Fogelberg 1 000 kronor om året. 

Enligt kyrkböckerna var nu Vedabefolkningen uppe i 75 personer fördelade på 15 hushåll (ungkarl räk-nas som hushåll), och efter ytterligare några år nådde den till 95 personer på 20 hushåll. Naturligtvis arbetade många fler vid sågverket, men dessa bodde där endast under veckans arbetsdagar för att tillbringa veckosluten i sina hem. Hur många dessa var vet vi inte. 

Företaget ordnade med en del bostäder. Sålunda bodde inspektören i "herrgården", som också var kontorsbyggnad, medan sågverksarbetarna fick hyra in sig i "sågarbyggningen" och kolarna i "kolar-byggningen". Många byggde dock egna hus ute i skogskanterna av "skravelbräder", d v s avfallsvirke av samma slag som användes i de 6 à 8 kolmilorna. Detta virke fick man gratis av företaget. Dessa bostäder var ursprungligen tänkta som sommarstugor eller provisoriska övernattningskvarter under arbetsveckorna för dem som for hem över veckosluten, men de bättrades på efterhand så att de fick duga som permanenta bostäder. Enligt Per Wikberg delade företaget ut matvaror till de anställda två gånger i veckan från ett lager i kontorsbyggnaden, varefter skulden drogs av på lönen. Så var det kanske till en början, men senare hade man en särskild byggnad för handelsboden. Ett badhus och en kägelbana svarade för hygien och trevnad. 

Naturligtvis var det sörjt för barnens undervisning - på dåtida sätt. Då ambulerade läraren ofta mellan två eller tre byar, så det blev inte mer än två à fyra månaders skolgång per år. Den första läraren i Veda vi känner var Christine Kjellberg bosatt i Bergby. Hon skötte år 1881 undervisningen i Sand och Veda. År 1888 hette den aktuella lärarinnan Anna Lindberg, som for mellan Romsen, Viksjö och Veda. Karl Englund, som föddes 1880 i en liten stuga på två små rum på Lusholmen i Veda, berättade en gång: "Jag minns, att då hon kom dragande med sina grejor på en kälke rakt över sjön från Viksjö, och när vi barn fick se henne, sprang vi henne till mötes och hjälpte henne med det enkla flyttlasset". Den sista läraren var förmodligen fröken Anna Borg, senare gift med folkskolläraren Lindell. Skolsalen ut-gjordes ibland av ett rum i sågarbyggningen och ibland av brygghuset (tvätt-stugan), där alla klasserna fick samsas så gott de kunde. Skolan lades ned år 1890, det år driften vid sågen upphörde. 

Karl Englund har förtäljt att baptisterna brukade hålla möten och förrätta dop på Lusholmen. Minst tre familjer på Veda lär ha varit baptister. 

Wesslen, som fått rykte om sig att supa och vara elak, sörjdes väl inte, när han flyttade till Norrsundet år 1886. Han blev nämligen överflödig vid ägarskiftet då, ty de nya ägarna Magnus Jonsson och hans son A. D. Sundberg (han skrev sig också som Magnus Sundberg) från Söderala jämte H. Danielsson tog själva över sågens ledning. Som uppsyningsman anställdes Per Winkvist, född 1843 och Ham-rångebo. Han var dessförinnan anställd som sågare. Två år senare ståtade man i telefonkatalogen med nr 41, som delades med Vifors Bruk, L. Östlin i Axmar och Axmar Bruk. 

Säkert har många spånkullor och ribbskjuterskor arbetat på Veda, men de och deras gärningar är glömda. Det förefaller som om det bästa sättet att bli ihågkommen är, att skaffa sig ett klingande smeknamn såsom t ex Nick-Maja. Övriga är en "namnlös" dotter till en blind kvinna, som förmodligen hette Sibylla men kallades Blind-Teckla, vilka bodde på Lusholmen men inte har kunnat återfinnas bland de mantalsskrivna på Veda, och Anna Kajsa Söderström kallad Isak-Anna, född 1853, ett tag kyrkobokförd på fattighuset i Sjölöt - förmodligen före spånkullatiden - senare bosatt i kommunalhusets vindsrum, som nu finns på hembygdsgården. Då städade hon i skolan och klämtade i kyrkklockorna -kl 8 på morgonen och 6 på kvällen. 

De nya ägarna fick inte njuta länge av högkonjunkturen. De långa och besvärliga frakterna av mesta-dels rått virke till Axmarby - träkolen fraktades och såldes till Axmar Bruk - hade hela tiden inneburit betungande utgifter. När nu virkespriserna började sjunka blev situationen besvärlig. Vintern 1889-90 hade man inskränkt drift - bara 150 standards producerades. Av ett brev till skattemyndigheterna fram-går att driften hölls igång över vintern uteslutande av hänsyn till arbetarna. 

Bokhållare Sandin fick uppdraget att avveckla företaget. Maskineriet såldes till ett företag i Dalarna och monterades upp i Morastrand. Eldaren A. Holmén följde med dit och satte upp det, förmodligen assisterad av sin adoptivson Johan. Inventarier och byggnader auktionerades bort. Sågarbyggningen köptes av en affärsman Sundin och flyttades till backen ovan läkarmottagningen i Bergby. Under den gångna sommaren (1980) revs den för att lämna plats för en förskola. Brygghuset, även kallat bagarstugan, och kolarbyggningen kom till Åbyn. Spånkullans stuga på Lusholmen och Brattstugan är de enda byggnader som fortfarande (1980) står kvar på sin plats. Övriga byggnader revs. Grundstenar visar ännu var kontorsbyggnaden, sågarbyggningen, sågen och kolhuset har stått.
Källa: Från Gästrikland 1980, ss73-82.

 

 

Vifors bruk. Vid en fors i Hamrångeån anlades i slutet på 1600-talet Vifors bruk. Ån bildar här gräns mellan Vi och Fors byar, och brukets namn (Wijforsbruk 1696 LSA) torde ha bildats genom sammansättning av de båda bynamnen.

 

 

                      Vij

                            Annero

                             Arellstorpet

                             Barnmorskegården

                             Bartjärn

                             Bergby jvstn

                             Eriksberg

                             Fågelsång

                             Församlingshuset

                             Granbo

                             Granliden

                             Gustafsbo

                             Hägglunda

                             Lugnet

                             Nilslund

                             Olsbacka

                             Oppäng

                             Perslunda

                             Sofiero  

                             Solberg

                                   Klockaregården  

                             Stensnäs      

                             Vallsterstorp

                             Vibyberg

                             Uthedes

 

Vi (Wij). - Wibygga bolstat 1443 EB I s. 65 avskr., j wij 1541 fo; 13 bönder och 4 markl. 15 67. Gravfält.

 

 

                      Viksjö

                             Kattmuren

                             Skolhuset

                             Sågverk

                             Viksjö bruk

 

                      Vittersjö

                             Vittertorp

 

                      Västerberg

                            Skolhuset

 

                       Åbyn

                             Allmänning

                             Böle

                             Fattigstugan

                                   Fattigstugplatsen  

                             Hamrångefjärdens jvstn

                             Herrgården

                       Högen (Höjen)

                             Haga

 

Högen. Hemmanet nr 4 i Åbyn bär namnet Högen och upptages i skatteräkenskaperna på 1540-talet under eget namn (j högen 1541 fo) men nämnes ej efter I550 utan ingår i Åbyn. Även ett Hägvik möter i I540- talets längder (j Hägwik 1542 jsk) men är sedan försvunnet.

 

                       Kastalöt

                       Klippan                        

                       Komministergården

                       Kommunalgården

                       Kyrkskolan

                       Lillrån

                       Ljungtorp

                       Lunda

                       Lönebostället

                       Lötvallen

                       Lötäng

                       Metropol hotel

                       Prästgården (Kyrkoherdebostället)

                       Rån

                          Medfjärd

                          Marielund

                          Skolan

                      Sjölöt  

                      Sjölöt fattigstuga

                      Stenbacka

                      Uthedes

                      Vattharen

                      Åbydal

                          Herrgården

                      Åbydals jvstn              

                      Åby kvarn

                      Åhyddan

 

Åbyn. - i abiggade bolstadh 1443 EB I s. 65 avskr., j ååbii 1541 fo, j åby 1542-48 jsk; 11 markl. 1567 (+ prästbordet, I markl.). Fornlämningar.

Åbyn som ligger vid Hamrångeån, är vid medeltidens slut socknens ojämförligt största by med 13 bönder och 11 markland. Härtill kom prästbordet, som tycks ha räknats för 8 öresland (= 1 markland) i Åbyn, alltså sammanlagt 12 markland. Byn hade således tre gånger så stort jordatal som någon av de näst största byarna (4 markl.).

 

 

                      Östmyra 

 

Källor: HAMFAM, Hamrånge AI:1 - AIIA:7, 1721 – 1931; Från Gästrikland 1957-58, ss142-147

 

 

2. VÅRA BYNAMN, EN LEVANDE TUSENÅRIG TRADITION 

Sammanställning och redigering Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2003. 

 

Att våra byar, särskilt de gamla centrala jordbruksbyarna, är av mycket hög ålder torde vara allmänt bekant. Imponerande vittnesbörd om den saken har vi i våra många bygravfält, som i märkvärdigt många fall ligger kvar vid sidan av bytomten ännu efter mer än 1000 år. Det är särskilt påfallande hur väl detta samband mellan byn och dess forntida begravningsplats är bevarat i våra bygder trots de på sina håll rätt radikala omgestaltningar som drabbade byarna i samband med lagaskiftet på 1800-talet. Men det är inte alltid man tänker på att byns namn är lika gammalt som byn själv. I vissa fall kan det också vara betydligt äldre än byorganisationen. Det namn, som byplatsen fick när de första bebyggarna slog sig ned där, eller när de första kringströvande jägarna, fiskarna, myrmalmsletarna eller slåtterkarlarna drog fram och tog platsen i besittning, har byn ofta kvar ännu. Ett byte av namn på byar är mycket sällsynt - det tillhör undantagen i våra ortnamns historia - och detta innebär att folket i våra byar har benämnt sin hemby och sig själva på samma sätt oavbrutet i 1000 år och i många fall inemot tvåtusen år. Om vi ser på sådana enkla, osammansatta, naturbetecknande ortnamn som Berg, Berga, Bäck, Fors, Ås, Näs o s v så kan de mycket väl vara äldre än den permanenta bosättningen på orten. De kan gå tillbaka till århundradena närmast efter Kristi födelse, och längre tillbaka räknar vi överhuvudtaget inte, när det gäller vårt svenska språk och dess ordförråd. 

Man har ibland fantiserat om ortnamn ifrån bronsåldern, men det vet vi ingenting om. Vi vet inte vilket språk som talades i det här landet före Kristi födelse. 

När det gäller att bedöma ett bynamns ålder, så har vi inte bara fornfynden, särskilt gravfälten, att gå efter. I många fall finns det ju inga gravfält utan vi får arbeta med språkliga och andra ålderskriterier. Man kan t ex undersöka om bynamnet innehåller ett personnamn, som är av senare ursprung. Om vi tar ett sådant fall som Jugansbo (någon gång skrivet »Ljugansbo» ) i Hedesunda i Gästrikland, så har det intet med ljugare att göra, utan innehåller namnet Johan. Det hette i äldre tid Johansboda; det är alltså det bibliska mansnamnet Johannes det är frågan om där. Vi kan därför säga att bynamnet inte kan vara äldre än senare tiohundratalet, alltså kristendomens ankomst till våra trakter. Men tar vi ett annat bynamn, t ex Ulv-kisbo i Österfärnebo, så vittnar både dialektformmen »Ölltjissbo» och de äldre skrivformerna om att det måste vara ett personnamn, Ulvger, som ingår där, ett namn som finns betygat på runstenarna. Där kan vi alltså säga oss att namnet kan vara mycket gammalt, gå långt tillbaka i den hedniska tiden. Ibland har vi andra språkliga kriterier, såsom när det gäller bynamnet Se. Vi har ett Se vid Storsjön i Ovansjö, numera inom Sandviken, och ett vid Fängsjön i Österfärnebo. Detta Se är en mycket gammal form av ordet sjö. Jämför tyskans See och engelskans Sea. Själva namnformen vittnar om att vi nog kommer åtminstone ner i vikingatiden, kanske ännu längre bakåt i tiden. 

Det finns också en annan metod för bedömningen av ortnamnens relativa ålder, deras ålder i förhållande till varandra, nämligen ägornas konfiguration. Ta t ex det nyssnämnda Se vid Storsjön i Gästrikland som bl a givit namn åt See fabriker i Sandviken, som ligger på östra delen av byns mark. En kartskiss visar vilken besynnerlig figur som byns ägoområde bildar. Detta omger på tre sidor den vid sjöstranden belägna byn Sätra. Ägofigurerna visar här klart att Sätras ägor så att säga blivit inskrivna i den äldre byn Se's ägofigur. Sätra måste ha uppstått som ett nybygge på den ursprungliga byn Se's mark. 

En av de viktigaste metoderna när det gäller att bedöma bynamnens ålder, deras ursprungliga innebörd och de bebyggelsehistoriska upplysningar som vi kan utvinna ur namnen, är den s k typologin (eller namngeografien), d v s studiet av de olika bynamnstyperna och deras spridning. Vi har redan nämnt en bynamnstyp, typen Berg, Berga, Näs etc. En annan typ bildar de bekanta namn som slutar på -sta: Järvsta, Kramsta, Ulvsta, Säljesta o s v. Det finns vidare namn som slutar på -by, -säter, på -arv, -tuna m fl. Går man igenom dessa namn historiskt, så att man är säker på att de är äkta representanter för sin grupp, och lägger ut dem på kartor, så finner man intressanta fakta. Man får då möjlighet att bedöma dessa sta-orters, by-orters, arv-orters etc läge i förhållande till hela bebyggelsen och till naturen, alltså i förhållande till hela den samlade landskapsbilden. Exemplen som nu följer är från Gästrikland, som var föremål för en systematisk ortnamnsundersökning under 1950-talet. I Hälsingland har ännu ingen sådan undersökning gjorts. 

Det har visat sig att namn som Berg, Berga, Bäck, Backa, Fors, Lund, Näs, Se, Vik, Ås, Ön etc, som betecknar något som är karakteristiskt i terrängen, ofta tillhör de äldsta i sina bygder. Så är det utan tvekan i gästrikesocknarna. Om vi lägger ut dessa namn på kartor, så visar det sig att de ligger i centrum av socknarna, ofta i anslutning till kyrkplatsen. Tittar man på storleken av byarna så ser vi att de tillhör de största inom socknarna, d v s dem som vid jordbeskattningen har fått de högsta värdena, räknat i markland, öresland, penningland eller andra mått. Det visar sig att namn av typen Berg, Bäck etc ligger just där vi av andra skäl vet att vi har den äldsta bygden. Tittar vi på de 22 byar i Ovansjö socken som är betygade från de tidigaste jordeböckerna på 1540-talet, så visar det sig att hälften av dessa byars namn tillhör denna enkla namntyp. Det är likadant i Årsunda. Går vi till Österfärnebo och Hedesunda har vi ungefär 30 medelstidsbyar i vardera socknen och ungefär en tredjedel hör hit. Vi kan jämföra detta med bygden i Ockelbo, där det finns ett enda sådant namn, Mo, och det ligger ganska långt ute från centralbygden. Nu vet vi av arkeologiens vittnesbörd att Ockelbo är en förhållandevis sen bebyggelse; den torde väsentligen tillhöra vikingatid. Valbo, Hille och Hamrånge socknar intar en mellanställning. Vi kan säga att kartan över bynamnstypen Berg, Bäck, Näs, Vall etc visar utbredningen av Gästriklands bebyggelse redan före vikingatiden. Vi kommer alltså minst 1500 år tillbaka i tiden där. 

Om vi går från Gävle västerut mot Valbo kyrka, så träffar vi på ett område som är välbekant för gamla hälsingebeväringar, I14:s stora övningsfält. Här, söder om nuvarande motorvägen, har vi Valls egendom, där beväringarna ålar och gör ansatser på åkrarna och där översten tills för några år sedan bodde på Valls herrgård. Herrgården är emellertid en sen bebyggelse; den kom till på 1800-talet. När jag var pojke, visste gammalt folk att berätta att det fanns ett äldre Vall som de kallade för Gamla Vall. Man talade om »Gamla Valls allén». Det var en trädrad, resterna av en allé, som gick ifrån kyrkan söderut mot Valbobäcken, eller Kungsbäcken, som rinner ut nedanför Valls herrgård. Och mycket riktigt; går man dit så ser man gamla hustomter vid stranden av bäcken. De representerar den ursprungliga bebyggelsen på egendomen Vall. Innan Vall kom att tillhöra regementet var det en s k kungsladugård, d v s helt enkelt en kronoegendom. Och ändå tidigare, från medeltiden och fram till år 1602, var hemmanet Vall »prästbord», kyrkoherdeboställe, i Valbo socken. Vi kan dock räkna med att före kristendomens tid har Vall varit en by. Tittar man på dess storlek i beskatt-ningshänseende vid mitten av 1500-talet, så visar det sig att den räknar 4 markland, det vill säga att Vall är en utav de större byarna i Valbo socken. 

Går vi över Kungsbäcken söderut, från Valls gamla bytomtning, så hittar vi en kulle som f d hälsingebeväringar känner till som »kullen norr 'o' i Valbo» och kanske har gjort anfall emot åtskilliga gånger. Där finns det en hel del högar som undersöktes omkring 1930 på Överste Stålhanes tid. Han var nog förnuftig att inse att detta var gravhögar och man fick inte gräva kulspruteställningar i dem. Det är med största sannolikhet byn Valls gamla gravbacke som vi har där. Om vi fortsätter förbi kyrkan, så ligger det nu för tiden några gårdar här borta som heter Torsvallen. De där gårdarna är unga. Tar vi fram en lantmätarkarta från 1758, så ser vi på den att Torsvallens område är obebyggt. Det finns inga gårdar där, men Torsvallen anges vara en stor ängsmark, som sträcker sig fram till Valls gräns västerut mot Åby by, och även Backa by har del i ängsmarken Torsvallen. Men det mesta av Torsvallen tillhör på kartan Valls egendom. 

Förra sammansättningsleden i namnet Torsvallen vittnar om att det har någonting med guden Tor att göra. Det kan inte råda någon tvekan om att det är gudanamnet Tor som ingår där och att vi uppenbarligen har att göra med en gammal kultplats, d v s den del av Vall där man dyrkat Tor, och som är föregångare till den kristna kyrkan i Valbo. Det var de första missionärerna som utsåg våra kyrkplatser. De lade ofta de kristna kyrkorna i omedelbar närhet av de forntida hedniska kultplatserna. Därmed visade de klart att kristendomen segrat över den hedniska kulten på den plats där man var van att samlas till sin gudsdyrkan sedan gammalt. Grundordet i ortnamnet Vall är vårt vanliga ord vall, kyrkvall, fäbodvall o s v. Alltså en plats, ofta en slätt, där man samlas för vissa syften, det må gälla gudsdyrkan, köpenskap eller något annat. Och tittar vi i de övriga gästrikesocknarna, så finner vi både i Torsåker och Årsunda en by Vall, som också ligger i omedelbar närhet av kyrkan. Även i Ovansjö och Hedesunda ligger byarna Vall i den centrala, forntida byg-den. Likadan är situationen på olika håll ute i landet i fråga om byar med namnet Vall. 

Vi har i Gästrikland ett exempel till på Torsdyrkan, nämligen Torsåker. I Torsåker finns det inte någon by med det namnet. Torsåker är bara sockennamn. Men omedelbart intill Torsåkers kyrka, strax öster om den, ligger socknens gamla komministerboställe och det heter Ovanåker. Detta boställe upptas sedan gammalt i jordeböckerna som särskild by eIler gård; det ingår inte i någon annan by. Ovanåker måste betyda »platsen, bebyggelsen ovanom åkern». Och vilken åker skulle detta vara om inte just »Torsåkern». Namnet Torsåker bör ursprungligen ha avsett en åker som var en del av den större åker som vi har ett minne av också i namnet Ovanåker. Vidare kan vi lägga märke till beträffande Torsåker att kyrkan ligger ungefär i skärningspunkten för gränserna för 5 olika byar. Det kan knappast vara en tillfällighet att kyrkan har kommit att ligga där. Det påstås ibland att namnen på -åker alltid har en religiös innebörd. Så är det inte. Ofta betyder namn som Åker, Åkra, Åkre etc helt enkelt »åkern» eller »åkrarna». Det är kanske den äldsta åkern eller de bästa åkrarna i den trakten som är bärare av namnet, ett i och för sig vördnadsvärt historiskt dokument. 

Men vi återvänder till kartbilden av Vall vid Gävle. Bäcken som rinner genom Valls ägor brukar vi kalla Valbobäcken, ibland Kungsbäcken. Varför Kungsbäcken? Några av de äldre, som exercerat på Kungsbäck, minns att det fanns en plats vid vägen västerut från kasernområdet och söder om bäcken där man förr brukade skjuta med granatkastare och som kallades Skansen. Tittar vi på äldre kartor ser vi just på denna plats på båda sidor om bäcken en äng som kallas Kungsängen. Denna stora äng omges på alla sidor av egendomen Valls ägor, men den tillhör inte Vall utan upptas i jordeböckerna som självständig enhet, som egen »by», tillhörande kronan. Går vi tillbaka i akterna, så hittar vi ett dokument, ett kungabrev från 1566, där det talas just om den här platsen som då lämnas åt en krigsman i förläning. Men där står det inte »Kungsängen» utan »ett hemman eller äng benämnd Vibro». Det namnet känner vi igen från andra socknar i Gästrikland, vi har det i Hedesunda, Ovansjö och Österfärnebo. I alla tre socknarna finns det en stor gård, som heter Kungsgården och som ligger i omedelbar närhet av kyrkan. Vid alla tre gårdarna Kungsgården finns det ett litet vattendrag - en å - och över den går det en bro som heter Vibron än i dag. 

Vibron i Hedesunda fanns kvar ända till för några år sedan. Den gamla stenbron är riven nu. Beteckningen Kungsgården måste på alla tre platserna helt enkelt betyda att de tillhör kungen, att de har blivit kronoegendom. 

Bronamnet Vibron är ett minne av de äldre namn som dessa kungsgårdar måste ha haft innan de kom i kronans ägo, och detta äldre namn var Vi. Bynamnet Vi hittar man på ytterligare några ställen i Gästrikland. Går vi till Hamrånge har vi byn Vi, vars tomt ligger vid stranden av ån nere vid gamla kyrkan, strax nedanför den nuvarande Hamrånge kyrka. I Ockelbo har vi också ett Vi, numera Wij herrgård. Den har efterträtt en by, som på 1500-talet bestod av sex hemman och vars gamla bytomt låg på udden Fornvi, som sträcker sig ut i Bysjön med ståtliga gravfält från vikingatiden. 

Vi finner alltså att vi i var och en av de sju socknar i Gästrikland, som av allt att döma är de äldsta, i själva centrum av socknen har en by som heter Vi. Detta Vi är släkt med verbet viga; det är ett gammalt ord som vi finner en motsvarighet till i den berömda Silverbibeln i Uppsala, som skrevs omkring 300 år efter Kristus på det gotiska språket som är släkt med vårt språk. Ordet betyder »helgedom». Bynamnet Vi synes alltså vittna om den hedniska kult som fanns i våra bygder omedelbart före kristendomen. I Valbo och Torsåker ligger Vi-platsen på litet längre avstånd från kyrkan. I båda dessa socknar var det Torskulten som dominerade och det var den som fick vika för de kristna missionärerna. Vilka gudar man dyrkade på de övriga Vi-platserna vet man inte. 

Det förhållandet att vi i Gästrikland har en by med namnet Vi just i centrum av socknarna, invid kyrkplatsen, tycks vittna om att man över hela landskapet, konsekvent och någorlunda samtidigt, genomfört en förändring i den förkristna, hedniska, gudsdyrkan. Det har förmodligen skett någon gång under vikingatiden, alltså ett eller annat århundrade före de kristna missionärernas ankomst till våra bygder. - Fördelningen av Vi- namnen i Gästrikland vittnar också om en annan sak, som vi känner till även på grund av andra omständigheter, nämligen att våra socknar såsom organiserade bygdeenheter är betydligt äldre än kristendomen. De måste ha rötter som går långt tillbaka i förkristen tid. Vi-namnet lär oss åtskilligt om sambandet mellan forntid och medeltid, om det tidsskede då vikingatiden upphörde och den nedärvda hedniska gudatron fick vika för den västerländska kristendomen. Men byar och bygdecentra låg kvar där de redan legat många århundraden igenom och där de oftast ligger än i dag. 

I Hälsingland finns det troligen fem byar med namnet Vi, i varje fall har vi dem på de nutida kartorna. Men bara en noggrann vetenskaplig ortnamnsundersökning kan avgöra om de är äkta Vi-namn eller inte. Man måste alltid vara försiktig. I vissa Vi-namn ingår ett helt annat ord, nämligen ved, som i äldre tid betydde »skog» och som bl a ingår i det bekanta skogsnamnet Tiveden. Det kan ibland vara besvärligt att skilja dem åt, utan att man gör en omfattande undersökning. Men all sannolikhet talar för att flertalet av de hälsingska Vi-byarna, t ex i Delsbo och Ljusdal, är av samma sort som gästrikebyarna. 

Vi har i Hälsingland andra namn som vittnar om förkristen religion. Det finns t ex två stycken Hov som måste vara gamla kultplatser. Vi har sådana namn som Frösten och Frölland som sannolikt vittnar om dyrkan av guden Frö eller gudinnan Fröja. Vidare har vi ala-namnen, socknarna Norrala och Söderala vid Söderhamn samt byn Ale. Norr om Gävle, i Hille, finns ett Oppala och fortsätter vi västerut förbi Valbo kyrka så har vi byn Alborga. Alla dessa namn innehåller sannolikt en beteckning för »helig plats, kultplats» ett ord al som finns i Silverbibeln där det har formen alhs. Det har inte med trädet al att göra; detta heter som bekant på våra mål ärdder. Samma ord ingår i Motala och Götala samt troligen i Alsike strax söder om Uppsala (som folk felaktigt uttalar »Allsike» ). 

I Hälsingland finner vi åtskilliga namntyper som vi inte alls eller bara sparsamt träffar på i Gästrikland. Vi har bl a en representant för den berömda namntypen -tuna, sockennamnet (Hälsing)tuna. Tuna-namnen tillhör annars mälarbygderna. I Uppland har Tuna satts i förbindelse med forntida försvarsorganisation, med handelsleder m m, men man vet ingenting med säkerhet om deras ursprung. Det är i alla fall intressant att finna åtminstone ett Tuna här uppe; i Gästrikland har vi inte ett spår av den namntypen. Detta måste hänga ihop med att bygden, särskilt i norra Hälsingland, är mycket gammal. Detta betygas bl a av de många fynden från bronsåldern. 

I båda landskapen finner vi vidare den bekanta namntypen -sta, alltså namn av typen Järvsta, Kramsta, Ullsta. Det finns 16 namn som slutar på -sta i Gästrikland; här i Hälsingland har vi över 80. Vi får hoppas att de blir undersökta någon gång. Dessa -sta-namn har kartlagts över hela vårt land. Den stora massan av dem har vi i mälarbygderna; de finns i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Östergötland. Där finner vi dem tvärs genom landskapet, ungefär där Göta kanal går fram på Östgötaslätten, en bygd som är mycket rik på runstenar. Dessa sta-namn är i regel belägna i utkanterna av slätten, där skogsmarkerna börjar. Denna utbredning av sta-namnen anses vittna om en kraftig utveckling av jordbruket, av nyodling i stor skala. Folkmängden har ökat och man har behövt flera jordbruk. Namnen på -sta fortsätter norrut längs kusten till Medelpad och Ångermanland samt till, bygden runt Storsjön i Jämtland. De ligger i regel i de bästa jordbruksbygderna. Här i Hälsingland har framlidne lektor Alfred Vestlund gjort en preliminär undersökning av sta-namnen. Han lade ut dem på en karta som finns publicerad i Gammal Hälsingekultur 1935. Vi ser en anhopning av dessa namn i Jättendal, Harmånger och Gnarp, och en annan klump i socknarna innanför Hudiksvall. En tredje finner vi vid Söderhamn och uppåt längs Ljusnan, alltså tre kraftigt markerade områden. Vad kan nu detta betyda? Jo, tanken går lätt tillbaka till Hälsingelagen, den medeltida landskapslagen för Hälsingland som är nedskriven omkring 1320. Där omtalas det hur konungens ombudsman, »konungsaren» som han kallas, far omkring i Hälsingland och har då först att besöka det kungliga förvaltningsområde som kallas Alir, i modern form Ala, d v s Norrala och Söderala, och där på Kungsgården i Norrala har han det sydligaste av sina högkvarter. Så fortsätter han norrut och kommer till Sunded, strax utanför Hudiksvall och där håller han till på Kungsgården i Hög. Sedan kommer han till Kungsgården i Jättendal, det nordligaste hörnet av Hälsingland, som kallas Nordstigen. 

Här har vi den medeltida indelningen av Hälsingland i Ala, Sunded och Nordstigen (eller »Nordanstig» som Nathan Söderblom kallade kontraktet), de tre gamla statliga förvaltningsområdena i landskapet. Dessa avspeglas än i dag av sta-namnen på Vestlunds karta. Där får vi en ännu i dag levande utbredningsbild av ett skede i det hälsingska jordbrukets historia som i stort sett torde ligga före vikingatiden, och av de huvudbygder i landskapet som den centrala statsförvaltningen grundades på ännu under medeltiden. Sta-namnen i våra trakter torde i stort sett ha bildats alltifrån folkvandringstid och Vendeltid, alltså ca år 500-1000 e. Kr. I sin förra sammansättningsled innehåller de ofta ett förkristet personnamn, t ex Hagsta och Ulfsta i Gästrikland av fornsvenska personnamnen Hake och Ulfver. I ett stort antal fall har vi emellertid andra ord än personnamn som bildar förled i sta-namnen. 

En liknande typ utgör de bynamn som slutar på -säter. Vi har i Järvsö Älvsätra, vi har Skästra, som på 1500-talet heter »i Skärsätrum», och en hel rad andra namn på säter. Det finns ungefär 30 st i Hälsingland, men i Gästrikland finns det bara två byar som har namn som innehåller säter, Sätra i Gävle och Sätra i Ovansjö. Lägger man ut de svenska säter-namnen på en karta, ser man att de mycket nära ansluter sig till namnen på -sta. Man har tidigare velat förbinda säter-namnen med äldre fäbodväsen - fäbodarna kallas som bekant »sätrar» i Norge och i västsvenska gränsbygder. Undersökningar har emellertid visat att så inte är fallet. Det finns två fornnordiska ord säter. De har samma form men olika ursprung och betydelse. Det ord som bildar grundord i våra säter-byars namn betyder »äng, utmarksäng, skogsäga". Ett besläktat ord av betydelse i sammanhanget är såte, hösåte. Även säter-namnen tillhör i stort sett den förkristna tiden; en del av dem kom till under medeltiden och alla återspeglar de ett skede av stark expansion för våra jordbruksbygder. 

Vi har också en rad andra bynamnstyper, t .ex de namn som slutar på -by. De har i Sverige en spridning som är rätt olika sta-namnens. De nordligaste namnen på -by har vi i Hälsingland, men de är ännu ej kartlagda. Vi har vidare namnen på -arv, t ex Bondarv i Järvsö. De innehåller det vanliga ordet arv och avser ursprungligen "något som man lämnat i arv". Arv-namnen är särskilt talrika i Bergslagen; de har väl närmast kommit till vid arvsskiften som benämning på delar av hemman och byar som man fått i arv. Vi har namnen på -tomt och -tomta; de är spridda framförallt i Sydsverige. I Skåne får de ofta formen -toft. De finns även i de övriga nordiska länderna och, egendomligt nog, ända nere i Frankrike, i Normandie, där vikingarna genomförde en stor kolonisation. Andra karakteristiska bynamn i Hälsingland är de många kustnamnen på -ånger, Enånger, Njutånger, Harmånger etc. De börjar i trakten av Älvkarleby och fortsätter norrut mot Ångermanland och vidare in till Norge. De betyder helt enkelt "djupt inskjutande, smal vik", ofta havsvik. Ordet ånger hänger ihop med verbet ångra, "känna ånger". "Ånger" betyder egentligen "ängslan". När jag var liten pojke där hemma i Valbo och en dag sprang bort från min mormor sa hon, när hon äntligen fick tag i mej: "Oj gosse, jag vart så ånger i dej." Hon menade att hon blev ängslig, strupen trängdes ihop, det blev trångt i bröstet. 

Vi skulle kunna fortsätta länge med att gå igenom ortnamn och ortnamnstyper i Sverige och särskilt i vårt län. Men det skulle föra för långt. Här har jag bara med några exempel velat visa vad ett närmare studium av våra bynamn kan ge. De ger oss en åskådlig bild av våra bygders och byars öden under ett par årtusenden. Den svenska byn har med sin fasta sociala organisation, sin gemenskap i arbete och fest varit det centrala i människornas liv, trots alla jordskiften och alla samhällslivets skiftningar. Våra byars namn är sannerligen inte bara vördnadsvärda fornminnen i samma mening som gravfälten är det. De är än i denna dag en levande tradition som vi bör få föra vidare till kommande släktled av gästrikar och hälsingar .
Källa: Från Gästrikland 1971, ss 75-85.

 

 

3. OM LANDSKAPSNAMNENS TYDNING 

Sammanställning och redigering Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2003. 

 

Om landskapsnamnet Gästrikland skriver gästrikesonen Erik Alrot i sin akademiska avhandling De Gestricia 1720 bl. a.; »Ty varifrån vårt Gästrikland härleder sitt namn är så insvept i forntidens slöjor, att det synes förgäves att vidare få fram, vad som är säkert ur dess hölje». Ännu efter mer än 200 år ser det tyvärr ut som om Alrots farhågor skulle besannas. Gästrikland är utan tvivel ett av de svenska landskapsnamn som bjudit det hårdaste motståndet mot uttolkarnas alla angrepp. Och dock ha några av våra mest frejdade språkforskare givit sig i kast med problemet. Ingen av dem har hittills förmått lägga fram en förklaring, som i någon högre grad bär sannolikhetens prägel. 

Fantasi och patriotism vägledde 1600- och 1700-talens lärde i deras funderingar över vårt landskapsnamn. Välbekant är Johannes Messenius' förklaring till namnet i hans skådespel Disa (1611), där han låter drottning Disa namnge de olika norrländska landskapen, varvid Gästrikland ställes samman med ordet get. Med ett visst gillande citerar Alrot en gissning att landskapets namn skulle innehålla orden jätte och »strikar» (norrl. dialektordet strek 'pojke'); Gästrikland vore yttersta delen av det från den isländska mytologien kända Jotunheim, jättarnas hemvist längst i norr. Sannolikare, menar Alrot, är att någon hövding med namnet Gestr härskat i vårt landskap och att det uppkallats efter honom. Storslagnast är den store Olof Rudbeck, som i sitt ryktbara verk Atlantica sökte bevisa, att Sverige var den västerländska odlingens urhem. Han stödde sig därvid inte minst på fantasirika ortnamnstydningar. Giästrik betyder enligt Rudbeck 'Odens rike', en del av de elyseiska fälten, de saligas boningar. »Giästur» var ett av Odens många namn och Oden är identisk med den romerske guden Pluto! 

Men vi lämna lärdomshistoriens fält och beträda i stället den moderna forskningens. Den förste språkforskare i nutida mening som sökt tolka vårt landskaps namn, är den berömde Adolf Noreen. Han menade, att den äldsta kända skriftformen av namnet, Gestrikalandia, som påträffas i ett på latin skrivet originaldiplom 1253, innehöll ett folknamn gästrikar. Detta härledde han av en äldre adjektivstam gest(a)ra-, som torde föreligga i forntyskans gestaron 'i går' (jfr tyska gestern), vartill lagts en avledningsändelse -ik. Namnet kommer då att betyda 'de från den närmaste tiden, nykomlingar', och det skulle syfta på att landets inbyggare ursprungligen utgjorts av kolonister från Uppland. 

Denna förklaring fick gälla ända till år 1913, då två mycket viktiga undersökningar rörande namnet Gästrikland publicerades. Den första var en uppsats i Historisk Tidskrift av den kände norrlandsforskaren Johan Nordlander. Han sammanställde landskapsnamnet med bynamnet Gästre i Frösthults sn, Simtuna härad, i Uppland, strax nordväst om Enköping. Denna by, framhåller han, har i äldre tid haft en särdeles betydelsefull ställning som handels- och förvaltningscentrum i västra delen av Uppland. Byn som var rätt stor, kallas i en handling från senare 1400-talet »Gästereke kungsby» och har troligen en tid varit säte för kungens fogde. Nordlander håller före, att den tillhört de s. k. Uppsala öds-godsen, de gårdar och byar som varit anslagna till sveakungens underhåll. Bynamnet Gästre, ur äldre Gestereke, är enligt Nordlander ett sammansatt ortnamn. Senare leden består av ordet eke 'ekskog', som ingår i en rad uppländska ortnamn, t. ex. Alsike, av Als- eke. Förra leden anser han vara genitivform av ett ånamn, fornsv. Gest-a, alltså Gest-ar-eke. Ån ifråga vore Örsundaån med en tvärå till denna, som sammanflyta vid Gästre. Ett äldre ånamn Gest funnes i Norge och inginge även i det i Finland flerstädes förekommande namnet Gesterby. Han uppställer så den djärva hypotesen, att det är utflyttare från byn Gestereke (>Gästre) som ursprungligen koloniserat de uppländska utmarkerna norr om Dalälven. De ha kallats gesterekingar eller gestringar, och efter dem och deras by har landskapet kommit att kallas Gestringaland, Gestrikaland. Detta sitt antagande stöder han bl. a. därpå, att byn Gästre ligger invid den s. k. Enköpingsåsen (äv. Dalkarlsåsen), samma ås som i tvenne armar övertvärar Dalälven vid Österfärnebo och Hedesunda och sträcker sig norrut genom hela Gästrikland. Den skapar bekväma förbindelser till de södra delarna av landskapet. Sambandet mellan Gästrikland och västra delen av Uppland, som har de talrikaste fynden från stenåldern, betygas också, menar Nordlander, av gästrikedialekterna, vilka mera sluta sig till målen i västra Uppland än till de uppländska kustmålen. Härtill kommer de kamerala källornas vittnesbörd om att Gästres efterföljare som fogdesäte, Väsby gård vid Sala, haft rätt livliga förbindelser med Gästrikland och förvaltat både slåtterängar och fiskevatten i södra delen av landskapet och angränsande trakter av norra Uppland.

 Samma år, 1913, ehuru något senare, publicerade professor Hj. Lindroth en uppsats om namnet Gästrikland. I huvudsak är han ense med Nordlander. Också för honom står det klart, att byn Gästre »är moderbygden för Gästrikland», som fått sitt namn av bynamnet i dess äldre form, Gestreke. I detaljerna framställer Lindroth både de sakliga och - framför allt - de språkliga sammanhangen något annorlunda än Gästre-hypotesens upphovsman. Han påpekar med rätta, att det inte finnes skäl att såsom Nordlander operera med stenåldersbebyggelsens förekomst, eftersom varken byns eller landskapets namn kunna föras så långt tillbaka i tiden. Sambandet får dateras till den järnåldersbebyggelse som konstaterats i södra Gästrikland från 600-talet e. Kr., och som bl. a. representeras av sta-namnen. Mot Nordlander, som menat att de utflyttade Gästre-kolonisterna äldst kallats gästringar, senare gästrikar, framhåller han vidare att det är den senare formen som är den äldsta, direkt bildad på bynamnet Gestreke. Förra namnleden Gestr- är inget ånamn utan bör sammanställas med på holländskt och tyskt språkområde uppträdande ortnamn, Geesteren, Gaasterland, Geesterbleek. I dessa föreligger en äldre germansk ordstam geistr, nära släkt med lågtyska ordet geest 'hög och torr terräng över sankare mark'. Detta stämmer bra med Gästre bys läge på en högplatå vid Örsundaån, menar Lindroth. Namnet Gestereke är inte unikt i Sverige, framhåller han, utan bör sammanhållas med bl. a. bynamnet Gestra i Skärstads sn i Vista härad i norra Småland invid Vättern. Byn åsyftas troligen med in gestrom i ett medeltidsdokument 1334. De finländska Gesterby däremot torde enligt Lindroth ha fått namn av invandrare från Gästrikland. Häri har han tvivelsutan rätt. Lindroth avvisar till slut Noreens antagande att Gästrikland skulle innehålla ett folknamn bildat med suffixet -ik. 

Två år senare framlades ännu ett förslag till tolkning av vårt besvärliga landskapsnamn. I en uppsats om det forntida Uppland i Svenska Turistföreningens årsskrift 1912 (s. 90) uttalade fil. dr Oskar Lundberg den meningen, att det i de båda namnen Gästre och Gästrikland inginge ett ord rek, som kvarlever i folkmålen i betydelsen 'bena i håret' men som fordom betecknat »en ås, vilken som en rak strimma gick genom terrängen. Detta ord ingår i landsdelsnamnet Rekarna i nordvästra Södermanland. Gestrekar vore ett gammalt namn (i flertalsform) på Dalkarlsåsen (Enköpingsåsen), ett namn som nu kvarlever i namnen Gästre och Gästrikland, »vilka bägge leda sitt upphov av belägenhet invid denna ås». - Lundbergs mening om betydelsen av ordet rek och namnet Rekarne har bestritts av prof. Jöran Sahlgren i en undersökning av landskapsnamnet Närke (av sjönamnet När + rek) 1925. Sahlgren menar, att rek betyder 'linje, skiljelinje, gräns', och Rekarna kan översättas med 'gränslandet, gränsskogen'. Beträffande Gästrikland ansluter sig Sahlgren till dem som anse, att detta namn på ett eller annat sätt bör sammanställas med bynamnet Gästre. Även han tillbakavisar Noreens förslag beträffande förekomsten av ett folknamnssuffix -ik. 

Det senaste bidraget till diskussionen av vårt landskapsnamn kom 1934. Lektor August Schagerström, framstående kännare av uppländska ortnamn och folkmål, framförde i uppsatsen »Gästre och Gästrikland» i tidskriften Namn och Bygd, en kraftig kritik av Nordlanders teori om utvandringen från Gästre, som han finner vara alltigenom osannolik. Den märkliga likheten de båda namnen emellan kan förklaras på annat sätt. Efter en ingående språkvetenskaplig granskning av de äldsta originaldokumentens former av namnen Gästrikland och Gästre framlägger Schagerström en helt ny hypotes. Namnet Gästrikland kan återföras på ett äldre Gestr-vika-Iand. Första komponenten i denna sammansättning är ordet gäst, fornnorska-isländska gestr, i en äldre genitivform gestr. Ordet gäst betydde i äldre nordiska även 'främling som besöker ett land, särskilt i handelsärenden, främmande köpman'. Andra komponenten är ordet vik vars v senare regelbundet fallit bort, alltså gestrik. På samma sätt har v fallit i de hälsingska bynamnen Hudik, Hånik och Hölick, som även torde vara bildade till ordet vik. Detta Gestrik skulle vara ett urgammalt namn på Gästriklands största fjärd, Gävlebukten, och betyda 'köpmansviken'. Jfr namn som Köpmannehafn >Köpenhamn, Köpmanholmen m. fl. Till viknamnet har så bildats folknamnet gestrikar »männen i landet vid Gäst-viken». Gästrikland skulle alltså enligt Schagerström betyda 'köpmansvikbornas land', 'landet vid och innanför Gävlebukten'. Även by namnet Gästre vill Schagerström ge en likartad tolkning. Mot Nordlanders tanke att förra leden i detta namn skulle vara ett ånamn invänder han, att det vid den tid det här gäller inte funnits någon å vid byn men däremot ännu under vikingatiden en sjö. Eftersom inte heller det av Lindroth anförda ordet geistr, motsvarande lågtyskans geest 'hög och torr terräng över sankare mark' kan passa in i den forntida landskapsbilden vid Gästre, finner Schagerström det tänkbart, att även Gästre, det fornsv. Gestreke, innehåller samma ord, gäst och vik, som Gästrikland och följaktligen betyder 'Köpmansvik'. 

Efter Schagerströms uppsats ha inga nya försök till tolkning av landskapsnamnet Gästrikland sett dagens ljus. Detta innebär förvisso inte, att Schagerström skulle ha löst gåtan slutgiltigt. Men genom sin sunda kritik av föregångarna och sitt skarpsinniga och formellt eleganta tolkningsförslag har han fört den ett gott stycke närmare sin lösning. 

Nordlanders och Lindroths tanke att en utvandring från en enstaka by nere vid Enköping med genomtågande av en tät, gammal bebyggelse norr därom skulle ha skett i sådan omfattning och varit av den betydenhet att den kunnat ge namn åt hela landskapet, är redan i och för sig väl fantastisk.

 Om det inte varit för namnlikhetens skull, hade, såsom redan Schagerström framhållit, knappast någon människa kommit på en sådan idé. Några liknande fall på annat håll torde svårligen kunna påvisas. Att Enköpingsåsen utgjorde en bekväm förbindelseled genom Fjärdhundra samt att fornfynd och ortnamn peka på de södra socknarna som den tidigast befolkade delen av Gästrikland, kan omöjligen skapa någon sannolikhet för att just det avlägsna Gästre framför andra, närmare liggande byar skulle ha haft speciellt livliga förbindelser med Gästrikland genom hela vikingatiden och medeltiden samt långt in i nyare tid. Arkeologi och ortnamnsforskning ha numera också lärt oss, att vid den tidpunkt då den förmodade Gästre-kolonisationen skulle ha ägt rum, på 600-talet e. Kr., Gästriklands bebyggelse redan framskridit så långt att det fanns en relativt betydande befolkning i de södra och mellersta delarna av landskapet. Som i det föregående påpekats, ha av allt att döma en rad av de nutida byarna funnits till redan då, och den för nya invandrare lockande myrjärnshanteringen har också börjat komma igång. Våra fasta fornlämningar visa, att de första bebyggarna under järnåldern kommit in i Gästrikland söderifrån längs Enköpingsåsens två grenar och slagit sig ner på de båda långsträckta ås-öarna i Dalälven i Österfärnebo och Hedesunda. Men de ha säkerligen kommit från mer än en by och närmast från grannbygderna i Nora, Östervåla, Harbo och socknarna därintill. 

Ej heller de av Nordlander andragna kamerala omständigheterna kunna lämna några som helst stöd för Gästre-hypotesen. Att fogdesätet Väsby invid Sala på Gustav Vasas tid förvaltade kronan tillhöriga hemman, slåtterängar, fiskevatten m. m. i norra Uppland och södra Gästrikland har en mycket enkel förklaring. Fögderiernas, »länens», omfattning var vid denna tid mycket växlande, och förändringar i organisationen gjordes ideligen. På 1540-talet hörde hela Gästrikland under fogden på »Gävle gård» men från 1552 lades flera av de västra socknarna tidvis under angränsande dalafögderier. Indelningen växlade år från år. Ibland hörde några socknar under Näs gård, ibland under Garpenberg eller Säter. Denna labilitet i fögderiindelningen fortfor i viss utsträckning ända till början av 1600- talet. Det kunde också hända att uppbörden för vissa skatter hörde under Gävle men för andra under Näs. Så t. ex. 1556, då fogdefodringen för socknarna Österfärnebo, Torsåker och Ovansjö gick till Näs men järnräntan uppbars av fogden i Gävle. Att av det förhållandet att Väsby gårds fögderi vissa tider omfattade även södra Gästrikland dra den slutsatsen att detta skulle bero på en forntida invandring dit, går givetvis inte. Att Gästre dessutom skulle ha varit föregångare till Väsby som fogdesäte är f. ö. en ren gissning. - Inte heller Lundbergs förslag om att ordet rek i betydelsen 'ås' skulle ingå i vårt landskapsnamn är möjligt att upprätthålla. Som Sahlgren framhållit, betyder rek inte 'ås', och även om så vore, skulle detta ord i sammansättning med en motsvarighet till det lågtyska geest inte ge någon god betydelse. 

Vad slutligen Schagerströms hypotes beträffar måste det sägas, att även om den i formellt, språkhistoriskt avseende låter sig försvaras, så bygger den i alltför hög grad på hypotetiska konstruktioner. I sakligt hänseende har den numera intet stöd av vare sig de arkeologiska undersökningamas resultat eller av den ortnamnsgeografiska situationen i Gästrikland. Bygden kring Gävlebuktens innersta del har under tidig järnålder av allt att döma inte haft en så dominerande ställning, att den med skäl kan antas ha givit namn åt hela landskapet. Det är först under den yngre vikingatiden som denna del av Gästrikland får sitt uppsving. Tyngdpunkten i bebyggelsen ligger dessförinnan söder- och västerut. Schagerström lämnar vidare bynamnet Gästra i norra Småland utanför diskussionen. Hans tolkning passar inte in på detta namn. Men det bör rimligtvis vara samma grundord som ingår i Gästrikland, Gästre och Gästra. I det senare, namnet kan -r- knappast förklaras som en böjningsändelse utan måste höra till ordstammen. I fråga om Gästre föreligger dessutom numera ett nytt beläggmaterial, som kan ge forskaren andra utgångspunkter. 

En förnyad prövning av frågan om vårt landskapsnamns tillkomst och innebörd är alltså påkallad. Men den specialundersökning som här måste göras, är alltför omfattande och tidskrävande för att kunna genomföras i samband med föreliggande korta översikt över vad forskningen hittills haft att lägga fram i ämnet.
Källa: Från Gästrikland 1957-58, ss 178-183.

 

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!