Vifors bruks ombyggnad 1785-1787.

Raphael Pousette, en gustaviansk byggmästare,
hans släkt och dess verk.
bearbetning och redigering Per Ax:son Hambrunger

 

År 1785 tillträdde David Schinkel Vifors och därmed började stora förändringar vid bruket. Bruksplatsens utseende vid Schinkels tillträde framgår av en karta upprättad av Olof lnsulander 1785, förvarad i STORAS arkiv.

 


Vifors. Plan av anläggningen 1785 efter karta i bruksarkivet. De äldre bruksbyggnaderna ligga spridda utan 
tanke på någon fast komposition.

 


Vifors bruk. Plan av anläggningen 1800 efter karta i bruksarkivet. Samtliga byggnader ha efter Raphael Pousettes
nydaningsarbete infogats i en fast komposition.

 

Förmodligen är denna karta tillkommen för att ligga till grund för de omfattande nybyggnader och förändringar av bruksplatsen, som Schinkel planerade. Om den metamorfos, som ägde rum finnes ett synnerligen unikt dokument, ett fläckigt och fuktskadat papper, som numera är inklistrat framför innehållsförteckningen i band 9 i "Hamrånge Jernwerkens Archiv", Bergvik & Alas arkiv, Söderhamn. Texten är följande: 

"När Nya öfre Hammaren vid Wifors byggdes inneslöts följande uti Träd och näfwer inlagt, i Muren å Södra gafveln, imellan Torkplåtsfönstren; neml:

Bruks Patronen, Directeuren vid Wäst Indiska Compagt och Grosshandlaren i Stockholm, herr David Schinkel, köpte Wifors Bruk 1785. Tillträdet skedde den 1 Novbr samma år. Å denna plats var då en gammal Tullqvarn. Wåren 1786 börjades rifningen däraf och upbyggandet af denne Hammaren, Qvarn och Dam. Arbetet fortskyndades så, att Hammaren kom i gång 6 Decbr berörda år, och Qvarnen strax därefter. Wifors bestod förut endast af en Stångjerns- och en kniphammare. Utom nämnda Nybyggnad blef äfwen Norra Bruksgatan med en större Bro i Wästra ändan till öfre Hammargården anlagd, 2ne Brukshus för 4 hushåll och 3 Fähus för 6 hushåll norr om samma Väg nybyggde, Trän planterades å Södra sidan, Kolhuset byggdes i en liten åkrok, eller vik af Strömmen, som igenfylldes, med en mindre Bro därifrån. Strömmen ränsades och stenmurar lades imellan bägge Hamrarna. Stora Huset upsatt år 1774, förändrades och gjordes prydligare: Gården därvid planerades och en hög mur uppdrogs midt för nedre Hammaren och Strömmen. Wägen från Nedre stora Bron till Landsvägen högdes och försågs med mur å södra sidan. Landsvägen ändrades och gjordes rät, särdeles söder om Bruket, och trän sattes å sidorna. Planeringar och fyllningar blefvo ännu flerstädes företagne. Hvad af allt detta, med mera, som år 1786 ej blef färdigt, fullbordades år 1787, då dessutom upbyggdes en stor Såg med 2 ramar, midt emot öfre Hammaren: En Ny Jernbod till samma Hammare: De återstående Nya Brukshusen, 4 st. och Fähus 3 st.: En byggning för Inspectoren: äfven upsattes ett större Fähus i Oppäng å ny plats. En mindre Bro norr ifrån stora Huset, dels förstördes, dels bortflyttades. Således blef Bruket på års tid nästan aldeles nybyggt, förändrat och utvidgadt, Då detta Röste Sommaren år 1787 upmurades, blef denne Underrättelse för Efterkommande deri inlagd. Byggmästaren var den snälle och berömde Herr Raphael Pousette i Gefle. Wifors d: 14 Junii 1787." 

 


Vifors övre hammare 1954.
Uppförd 1786 och vars av blinderingar prydda södra gavel, utgör fond för en av trädgårdsgångarna. 

 

 


Vifors bruksgata 1954.
Anlagd 1786, mot väster med smedbostäder och förvaltarbostaden.
Del av den övre hammaren i fonden.

 

Det torde vara rätt ovanligt, att en så detaljerad skrift författas och verkligen når de »Efterkommande». Med tacksamhet noterar man, att författaren även nämnt namnet på den man, som ansvarade för det genomgripande arbetet med brukets om- och nybyggnad. Raphael Pousette har här visat ett utomordentligt prov på sin förmåga att planera en bruksbebyggelse. Uppgiften var i detta fall ej så lätt. Som utgångspunkt valde han den rätade landsvägen och den nästan vinkelrätt mot denna löpande uppfartsallén till herrgården, belägen på åns västra sida. Parallell med och norr om denna allé drogs bruksgatan, som förde fram till övre hammaren. Från den nedre hammarplanen gick en alle vinkelrätt mot uppfartsallen och i fonden vid bruksgatan byggdes inspektorens bostad. Öster om denna nord-sydliga allé anlades en större fruktträdgård. På vardera sidan om inspektorsbostaden byggdes vid bruksgatan tre bostadshus för bruksfolket samt norr därom uthus. På sedvanligt sätt låg herrgården med fri utsikt mot båda hamrarna. Genom parken var den dock relativt avskild från bruksgatan. Av själva parken anlades ej endast de snörräta trädraderna norr om ån samt de geometriskt formade kvarteren väster om huvudbyggnaden, utan lät Schinkel "plantera många wilda löfträd wid detta Bruk, äfwen en myckenhet Oxel och Ekollon, att försöka om de här kunna wäxa" enligt vad Hülphers meddelar och tilllägger att bruket är "mycket reguliert och prydligt". Sedermera, har parken utökats och "Från stora byggningen går en allé och en uthuggning till en höjd mot havet, på vilken en basilisk blivit uppställd till prydnad". Samtliga dessa arbeten torde ha slutförts under 1790-talet. 

När Vifors herrgårdsbyggnad 1786 "förändrades och gjordes prydligare" innebar det i fråga om exteriören, att den erhöll det utseende, som den allt fortfarande har. I en värderingssyn för brandförsäkring 1786 beskrives den sålunda: "En CaractersByggnad ...2 wåningar hög, utom Windsrum; den nedre af sten, den andra av träd. ..panelad med enkla Bräder. Windswåningen äfwen af träd. ..panelad å gaflarna och å frontispicen; Pelare med sina Krantslar å en trätrappa från gården till huset och en Altan därofwanupå. Detta hus är täckt med spån; Taket brutet och försedt med list rundt omkring takfoten. ..". Huset reveterades följande år.

 


Vifors herrgård. Bild: Per Ax:son Hambrunger 1982

 

Huvudbyggnadens rokokomässiga drag förstärktes genom tre urnor skurna i trä, vilka prydde frontespisens krön och entrefasadens nedre hörnpartier av taket. Det ståtliga entréarrangemanget med "Coloñer och dess tillbehör", som hade tillverkats i Stockholm, förtar åtskilligt av källarvåningens dominans åt gårdssidan, som är byggnadens huvudfasad. Altanens smide är identiskt med det för trappräcket i stenhuset vid Wij, Ockelbo.

 


Vifors herrgård.
Plan av huvudbyggnadens bostadsvåning.
Rekonstruktion efter uppmätning och syneinstrument.
Rumsbenäningarna efter brandbrev från 1786.

Huvudvåningens planlösning, ger en antydan om att Raphael Pousette måhända medverkat vid herrgårdens uppförande 1774, då även här förekommer arrangemanget med en rumssvit bestående av förmak, sängkammare och kabinett vid ena gaveln. Huvudbyggnadens mittparti är dock utökat, så att det mot trädgården rymmer både sal och förmak. Hörnrummet har därför tydligen fått en annan funktion och kallas i 1786 års brandbrev endast "En Kammare härinom i Hörnet". Ett visst ålderdomligt drag uppvisa rummen vid norra gaveln. På karolinskt maner ligger en "förnämste kammare" innanför salen i byggnadens nordvästra hörn samt en liten kammare intill, båda med dörrar från salen men ingen förbindelse sinsemellan. Det norr om förstugan belägna "förmaket" erinrar om den karolinska sidobelägna salen. Även innanför det finnes en salskammare. Det är möjligt att "förmaket" ursprungligen var tänkt som matsal, då under rokokotiden en sådan ofta förlades vid sidan av förstugan som komplement till en centralt belägen stor sal.

 


Vifors herrgård.
Plan av huvudbyggnades vindsvåning.
Uppmätning av Nordiska museet 1935.
Frontespisrummet med angränsande två rum var ursorungligen en förnäm gästvåning.

Vindsvåningen vid Vifors är av särskilt intresse. Frontespisen upptages helt av "En Salong" och på vardera sidan ligga förnäma gästrum på samma sätt som Pousette planerat övervåningen vid Forsbacka. Dessutom förekom 1786 en kammare vid södra gaveln och två kamrar vid den norra. För att göra entrén till samtliga dessa rum tilltalande och minska intrycket av vind doldes takstolarna av en skärmvägg av enkla bräder, som målats med s. k. stänkmålning. För att släppa in ljus uppsågade man mitt framför västfasadens takkupor fönsteröppningar, vilka ursprungligen även haft en gardinuppsättning.

Beträffande herrgårdens inredning hade samtliga rum bröstpanel. "Alla golf af halfbottenbräder, Taken öfwer alt med Wäf, hvitmålade och med lister försedda", de flesta rummen ,hade "Kakelugn af Porcellin" utom salen, som hade "Spisel med trädram framföre". Alla förnämare rum hade "Oljefärgsmålade Tapeter" och de övriga "Limfärgade Pappers Tapeter". Garderoben intill sängkammaren var "beklädd med 5 st. omålade furuskåp med hyllor, dubbla dörrar...lika höga med rummet, ett fönster, taket omålat, ingen Kakelugn, Bröstpanel eller Tapeter". Av denna inredning återstå flera kakelugnar, de flesta på träfötter, vilka dekorerats med för tiden vanliga motiv. I flera rum finnas bröstpaneler och dörrar både enkla och "a deus battan" bevarade. Rester av papperstapeter och annan dekor från 1700-talet ha påträffats i samband med en nyligen (1952-53) företagen restaurering och ombyggnad av huset. 

Arbetena med herrgårdsbyggnaden utfördes till stor del av folk från bygden men dessutom omnämnes "Dalkarlen Anders Olsson ifrån Sophiae Magdalenae ...som uprest och bygt Altan" m. m. och för inredningsarbetena svarade snickaren Anders Bäckström och "Wärkgesällen Gustaf Wikar", båda från Stockholm. Alla murningsarbeten leddes av Daniel Lundqvist från Gävle samt muraren Anders Lindblom. Den senare gjorde 1787 "någon början med sjelfva husets Rappning". Pousettes namn förekommer ej i räkenskapsböckerna men förmodligen mottog han ersättning för sitt arbete direkt av Schinkel och ej via bruksbokhållaren. 

Till huvudbyggnaden fogades förmodligen på 1790-talet två små flyglar, av vilka den södra inrymde en större och en mindre kammare och den norra brygghus och brygg-huskammare. Dessa, som numera äro rivna, hade låga valmade tak. Väggarna voro putsade och prydda med breda rusticerade hörnkedjor . 

I parken uppfördes troligen omkring 1800 en åttkantig byggnad av tegel, som ursprungligen innehöll två rum, varav det ena "nyttjades för Höns och Gäss". I senare tid om-ändrades det till lusthus. Det byggdes i fonden av en mot anläggningens huvudaxel vinkelrät trädgårdsgång, vars andra fond utgjordes av den övre hammarens gavel.

 


Vifors herrgård ca1920.
Huvudbyggnaden frrån nordost.
Huset uppfördes 1774, moderniserades på 1780-talet och har sedan dess i fråga om exteriören ej nämnvärt förändrats.



Vifors herrgård 1954.
Huvudbyggnaden från söder.
Av västfasadens källaringångar är endast den mellersta ursprunglig.

 


Vifors herrgård 1954.
Huvudbyggnadens mittparti från öster.

 

Vifors bruk är det enda i landskapet, som intill våra dagar fått behålla sin rokokokaraktär. Alla övriga ha - särskilt under den sengustavianska tiden - erhållit tillskott i form av flyglar, ekonomihus etc. Vid Vifors kan man ännu, trots att en del bruksbyggnader ha rivits, se vad en landsortsarkitekt förmådde skapa genom införande av en enhetlig prägel på de skilda byggnadselementen och med ett säkert utnyttjande av de förutsättningar, som terrängen gav. Särskilt markant är i det senare fallet hur vattendragen medvetet och effektfullt inarbetats i den harmoniska och mycket rokokomässiga miljön.

Källa: Beskow, Hans: Bruksherrgårdar i Gästrikland, ss 156-172, Stockholm 1954.

 


POUSETTE - 
EN GUSTAVIANSK BYGGMÄSTARSLÄKT I GÄVLE.

Den största händelsen i Gävle stads byggnadshistoria under 1700-talets mitt var utan gensägelse slottets iståndsättande. Denna renässansborg, som på Johan III:s befallning hade börjat uppföras 1583 och stått någorlunda färdig vid seklets slut, hade under flera perioder fått förfalla. Vid 1700-talets början, då man kommit underfund med att den nya kyrkan uppförts på för dålig grund, var det tal om att bygga om slottet till kyrka och beslut härom fattades 1726. Året därpå brann emellertid den gamla vasaborgen och ombyggnadsbeslutet upphävdes. 

År 1741 bestämdes att iståndsätta slottet, så att det ånyo kunde tjäna som bostad åt landshövdingen. Detta uppdrag gavs åt landets vid denna tid främste arkitekt, Carl Hårleman, som totalt förändrade den ursprungliga anläggningen. Slottskapellets utskjutande del mot öster revs, likaså tornen, och huvudentrén flyttades från västra till norra fasaden. Byggnaden, fsom täcktes med ett mansardtak, blev trevånig med en rusticerad bottenvåning och därovan två våningar med enkla fönsteromfattningar och hörnkedjor i rustik. 1751 var arbetet så långt gånget, att landshövdingen kunde flytta in, men inredningsarbetet pågick ända till 1760. Ett originellt tillskott äro de två snedställda flyglar, som inrama gårdsplanen. Dessa byggdes, den östra 1738 och den västra 1753, för att rymma resp. landskansli och stall. Med det 1761 uppförda staketet och dess magnifika järngrindar och den 1775 anlagda parterren utgör Gävle slott ett utomordentligt väl bevarat prov på rokokotidens byggnadskonst. 

För att verkställa ombyggnadsarbetet synes Hårleman ha tagit upp en stab av arbetare från slottsbygget i Stockholm, där vid denna tid ett flertal murmästare och snickare blivit lediga och efterträtts av finsnickare och målare. Flera gånger omnämnas i räkenskapsböckernas "Stockholms Timbermän". Gävle mantalslängder ge emellertid inga upplysningar om till staden inflyttade byggnadsarbetare. 

Ombyggnadsarbetet leddes av slottsbyggmästaren Petter Gerdes men troligen har Hårleman mången gång inspekterat bygget. Därvid hade han även tillfälle att göra ett besök vid Forsbacka bruk, som var fideikommiss inom släkten och vid denna tid innehade8 av kapten Paco Hårleman. 

Den stil, som företräddes vid restaureringen av Gävle slott, kom att bli normgivande för all byggnadsverksamhet i Gävle med omnejd under 1700-talets slut. Visserligen ombesörjdes arbetet vid slottsbygget huvudsakligen av hantverkare från Stockholm, vilka skolats vid Kungliga slottets iståndsättande, men hantverkarna i Gävle ha givetvis med det största intresse iakttagit och diskuterat sina yrkesbröders arbeten och försökt tillägna sig deras stil. Den intima kontakt med den Hårlemanska rokokostilen, som sålunda var följden av hans arbetarstalls mer än 20-åriga närvaro i staden, blev av avgörande betydelse, när staden efter 1776 års förödande brand skulle återuppbyggas. Men redan under det att slottsbygget pågick, torde några av de yrkesskickliga medarbetarna ha utnyttjats för en del smärre uppdrag. Det är i ett sådant sammanhang, som vi för första gången möta namnet POUSETTE. 

För att pryda Trefaldighetskyrkan hade under 1600-talets mitt träsnidaren Ewert Friis utfört en praktfull inredning bestående av altaruppsats, korskrank och predikstol. Emellertid ansågs korskranket vara alltför kompakt och skymmande och man ville byta ut det mot ett luftigt järngaller. Ärendet hade flera gånger diskuterats inom kyrkorådet och den 15 mars 1751 "upviste Rådman och Kyrkiowärden 3ne Ritningar eller Projekt" och beslöts, "att låta Skranket göras utefter Byggmästaren Pousettes Ritning". Detta är den enda gång Pousettes d. ä. namn nämnes inom kyrkans handlingar. Det troliga är, att Pousette var en av medarbetarna vid slottsbygget. Därför talar även korskrankets utformning. 

När drottning Lovisa Ulrika 1746 gjorde ett besök i Uppsala domkyrka, fann hon att Gustav Vasas gravkor ej befann sig i ett värdigt skick. Hon gav då Hårleman i uppdrag att iståndsätta koret. Därvid anbragte han bl. a. ett järnskrank, som avskiljde koret från koromgången. Ritningen till detta skrank, har utan tvivel fått tjäna Pousette som förlaga, då han 1751 utförde ritningen till korskranket i Trefaldighetskyrkan i Gävle. På kyrkorådets order gjordes emellertid skranket något lägre än vad ritningen utvisade. Tar man hänsyn till detta, finner man, att så påtagliga likheter föreligga, att ett samband är ofrånkomligt. Skranket, var ett utomordentligt prov på rokokons eleganta smideskonst. Det sträckte sig över hela korets bredd och hade i mitten två grindar, vilka pryddes med drivna mässingsbäcken med genombruten ornering. Skranket var målat i berlinerblått med förgyllda bäcken och knoppar. Smidesarbetet utfördes av Christoffer Dechant, vilken även signerat det. 

Korskranket är det enda kända arbetet av Pousette d. ä. Några personuppgifter om honom stå ej att få genom kyrkböcker eller mantalslängder rörande Gävle och Gästrikland. Tidigare författare, som behandlat byggnadsproblem i Gävle, ha ansett honom vara identisk med den Raphael Pousette, som över tjugu år senare deltog i Trefaldighetskyrkans restaurering, men denne, som föddes 1751, torde ha varit en son till korskrankets arkitekt. 

Släkten har troligen kommit till Sverige redan på 1600-talet. På Österby bruk nämnes bl. a. en Pousette med förnamnet Raphael 1697, men om denne tillhör samma släkt som Gävlefamiljen är obekant. Flera av dessa invandrande valloner voro kända för sin duglighet bl. a. som konstruktörer, och ha ofta jämsides med sina sysslor som arbetsledare och förmän vid hyttor och smedjor ägnat sig åt olika slag av förbättringar och byggnationer vid bruken. Många av dem ha även haft en konstnärlig ådra.

Om källorna äro fattiga på uppgifter om den äldre Pousette, så flöda de desto rikare när det gäller Raphael Pousette. Han torde ha varit den förnämste byggmästaren i Gävle under 1700-talets slut och det var med visshet han, som ledde de flesta och förnämsta byggnadsföretagen, då staden efter 1776 års förödande brand skulle återuppbyggas. Mycket talar för att han är son till Pousette d. ä., och att han fick i arv en utomordentlig insikt i och förståelse för den Hårlemanska rokokoarkitekturen, ett arv, som han lät gå vidare till sina söner Jonas Raphael och Clas Abraham. Först vid sekelskiftet bryts denna stil, men även hans måg, Carl Adrian Wahrberg, vars verksamhet börjar en bit in på 1800-talet, har detta arv som andlig barlast. 

Raphael Pousette föddes på Hargs bruk, Uppland den 12 september 1751, han avlider i Gävle htf den 6 oktober 1797 i "vattusot". I Gävle kvitterar han den 23 oktober 1773 ut pengar för diverse arbeten vid kyrkans restaurering. Troligen har Pousette fått övertaga arbeten, som stadsbyggmästaren Jonas Fromling hade påbörjat. I mantalslängderna uppges han bo hos Fromlings änka å tomt nr 134 i andra kvarteret enligt gamla tomtordningen, omedelbart väster om kyrkan. I detta hushåll omtalas dessutom 10 timmermän och två gesäller. Fyra år tidigare omnämnes bland Fromlings fem lärlingar Georg Pousette, men om denne är släkt med Raphael är okänt. Ungefär samtidigt med Raphael Pousette synes källarmästaren Frantz Pousette ha bosatt sig i staden, där han övertar den rörelse, som källarmästaren Johan Bure tidigare innehaft. Från 1774 är det Frantz Pousette i stället för denne, som får leverera nattvardsvinet till kyrkan. 

År 1774 gifte sig Raphael Pousette med Christina Susanna Billbäck, född 1755, död i Gävle htf den 28 augusti 1788 i "lungsot", med vilken han hade sex barn: Jonas Raphael född 1775, Jonas Anton född 1776, Clas Abraham född 1777, Carl Jakob född 1779, Catharina Magdalena född 1781 och Gustav Magnus född 1783. Av dessa fortsatte Jonas Raphael och Clas Abraham faderns verksamhet (se nedan). Jonas Anton vistades liksom de äldre bröderna någon tid vid konstakademien i Stockholm, där han omnämnes som elev 1793. Två år senare upptages han i mantalslängderna som sjöman och 1796 uppgives han som "'rymd". Carl Jakob blev bokhållare på Åmots bruk, Catharina Magdalena gifte sig med byggmästaren Carl Adrian Wahrberg (se nedan) och Gustav Magnus blev skeppare. Före 1776 års brand hyrde familjen en lägenhet hos änkan Fromling, men sedan synes den ha flyttat in i eget hus på tomt nr 132 i andra kvarteret. 

Andra kvarteret, som utgjorde den västra stadsdelen, begränsades i öster av Kungsgatan och i söder av Gavleån. Denna stadsdel var sedan gammalt bebodd mestadels av hantverkare och särskilt de, som för sin verksamhet voro beroende av att ha tillgång till rinnande vatten, t. ex. garvarna och krukmakarna. Murare och byggmästare bodde även här invid kyrkan, som med anledning av sin bristfälliga grund under alla sekler varit föremål för ideliga mer eller mindre resultatlösa reparationer. I samband med kyrkans byggande anlades under 1600-talet omedelbart utanför dåvarande västra tullen ett tegelbruk. De dammar, som bildades vid upptagandet av lera, tjänade senare som ruddammar. Dammarna lågo norr om västra utfartsvägen. Söder om denna på sluttningen ner mot ån låg tegelbruket med sina lador. Ett flertal tegelarbetare och kakelugnsmakare ha därför i långliga tider bott intill västra tullen. Nere vid fallet vid nuvarande Drottningbron hade 1691 borgmästaren Petrus Salin fått privilegium på att anlägga en knipphammare och 1735 anlades vid samma plats en mjölkvarn. 

Vid 1700-talets början återfinnes bland invånarna i denna stadsdel Christoffer Stenklyft, vilken 1706 uppgjort en ännu befintlig karta över staden. Ej mindre än tre tomter äro i hans ägo. Murmästaren Per Persson omnämnes även boende i andra kvarteret. 

I 1758 års tomtbok nämnes " Architecteuren Peter Blom" boende i nr 138, "väster på Strömgatan". Åtta år tidigare kallas han byggmästare. Om hans verksamhet är inget känt. Samma är förhållandet med murmästaren Olof Hedman, vilken redan 1735 synes ha varit verksam i staden. På 1740-talet nämnes han i samband med mindre reparationer i kyrkan. Hedmans verksamhet synes ha fortsatt i varje fall till 1776, då muraren Erik Wallinder övertager hans gård. 

Bland innevånarna i andra kvarteret märktes under 1700-talets senare hälft stadsmurmästaren Daniel Lundqvist. Dennes verksamhet har till största delen omfattat kyrkobyggen inom Hälsingland och Gästrikland. Från 1756, eller eventuellt tidigare, är han bosatt i Gävle, där han under slutet av 1750-talet uppför ett stenhus åt sig på tomt nr 123. Här residerar denne länets säkerligen främste kyrkobyggmästare till sin död 1795 och senare hans måg och medarbetare Johan Christian Loell intill dess han överflyttat till sin nya bostad på tomt nr 154, 155 i andra kvarteret. 

Det var således i en traditionsmättad del av staden, som Pousette slog sig ner. Han synes omedelbart ha fått ett flertal uppdrag i staden, vilka han ombesörjde så bra, att han 1774 utnämndes till stadsbyggmästare och senare även till länsbyggmästare. 

Med säkerhet var han väl rustad för sin skiftande verksamhet i staden. Därför talar ej minst hans efterlämnade bibliotek, som omfattade 161 volymer. Bland dessa må nämnas: "Grundläggning till beskrivning av borgerliga samhällen", " Anmärkningar vid Italienska Byggnadssättet till förekommande af Eldsvåda", "Konsten att lefva under vatten", "Faggots förbättring på Kornhusbyggnader", Krafts "Mekanik" och "Föreläggningar öfver Statik och hydrodynamik", Rinmans "Bergverks Lexikon" och "Om järn- och stålförädlingar", "Brelin om Byggningskonsten", "Vetenskapsakademiens Handlingar i 12 Band", "Wijnblads Ritningar på Wåningshus af sten och träd", "Polhems mekaniska inventioner", "Eulers brev i psykiska och filosofiska ämnen", "Förslag till en förbättrad ladugård", "Ludvig XVI lefnadsbeskrifning", "Wrangels Krigshistoria", "Bondepractican". 

Raphael Pousette fick även många tillfällen att visa sitt kunnande. Det var ej enbart vanliga bostadshus han fick planera utan även en mängd anläggningar, vilka fordrade stor kännedom om rent tekniska frågor och sättet att lösa dem. 

De närmaste tio åren efter stadens brand 1776 torde för Raphael Pousette ha varit en lycklig tid. Hans byggnadsverksamhet synes ha utvidgats enormt och han har ideligen anställt mera folk. Under flera år måste han införskriva kunniga hantverkare från andra håll. Sålunda förekomma under åren omkring 1780 i mantalslängderna i samband med uppräknandet av anställda vid stadens "fabriquer", "Byggmästare Pousettes Timmermän", där ett 15-tal personer från andra kommuner upptagas som tillfälligt inflyttade. 

I samband med att Pousettes ekonomiska ställning befästs synes även hans sociala anseende ha ökat. I någon mån kan detta avläsas i uppgifterna om hans barns faddrar, varibland medlemmar av släkterna Ennes, Luth, Garberg och Nordin förekomma. Att Raphael Pousette rönte den största uppskattning i Gävle bevisas kanske bäst av att han vid sin hustrus död 1788 får tillåtelse att uppföra ett gravkapell mellan de södra strävpelarna vid Trefaldighetskyrkans torn. 

Om detta gravkapelIs tillkomst finnes inget antecknat i kyrkoarkivet. På en järnhäll inuti koret står följande inskrift:

Carl Johan Wallman                Raphael Pousette

iohanna F: Schivert                Christina S. Billbeck

1789                                     1788 

Carl Johan Wallman, som tillhörde en gammal välkänd Gävlesläkt, var kronobefallningsman. Han var född 1754 och dog 1817. Hans hustru Johanna Fredrika Schivert var dotter till stadsfältskären Johan Fredrik Schivert och Anna Dorotea Wulf. Familjen Wallman var utomordentligt förmögen. Förutom informator och husmamsell upptages i mantalslängderna ett flertal pigor och drängar och ett stort antal fastigheter är i familjens ägo. Vänskapsbandet mellan familjerna Pousette och Wallman torde ha varit starkt, eftersom man uppförde gemensamt gravkapell. 

Före branden 1776 hyrde Pousette hos änkan Fromling, men efter några år hade han uppfört ett eget hus å tomt nr 132 i andra kvarteret. Efter sin hustrus död synes hemmet emellertid ha upplösts och Pousette hyrde åter hos Fromlings. En kort tid därefter gifte han sig med Anna Helena Leufwenius, dotter till komministern Anders Leufwenius och Sara Catharina Fernberg. Detta äktenskap var barnlöst. Stämningen i hemmet torde ej ha varit den bästa, vilket framgår av att barnen, ehuru de äro minderåriga, försvinna från hemmet och ackorderas in hos främmande människor. År 1794 inköpte Pousette den s. k. Mjölnargården, tomt nr 93 i andra kvarteret, av hovslagaren Danell och i samband därmed får han överinseendet över stadens kvarn. Redan 1797 dör emellertid Raphael Pousette blott 46 år gammal. Men han fick dock uppleva glädjen att se två av sina söner fortsätta byggnadsverksamheten i Gävle. 

Redan som mycket unga skickades sönerna Jonas Raphael och Clas Abraham till Stockholm för att gå i skola. Därvid besökte de även Konstakademiens Principskola, där Jonas Raphael inskrevs år 1785 och Clas Abraham 1788. År 1795 voro båda bröderna tillbaka i Gävle, där de synas ha fått sin praktiska utbildning under faderns ledning. 

Jonas Raphael, som i kyrkböckerna vanligen kallas byggmästaregesäll, slutför bl. a. de av fadern påbörjade läktarbyggena i Trefaldighetskyrkan. Han flyttar emellertid omkring år 1800 till Norge, där han först synes ha verkat i Kristiania. Sedan kom han till Trondheim, där han bl. a. ritade tukthuset. Därefter slog han sig ner i Moss, men kallades 1811 till Kongsberg och flyttade sedan åter till Trondheim. Hans dödsår är okänt. 

Clas Abraham kallas i kyrkböckerna för muraregesäll, men efter faderns död 1797 bar han titeln vice stadsbyggmästare. Den 13 november 1801 omkom han genom drunkning vid ett besök i Virsbo i Västmanland. 

Raphael Pousettes änka bodde efter makens död kvar i Mjölnargården och efter styvsönernas avflyttning och frånfälle torde en byggmästare E. R. Hällström någon tid ha förestått de pågående byggena. I april 1803 inflyttade emellertid byggmästaren Carl Adrian Wahrberg i gården med två dr ängar och en piga. 

Wahrberg var son till en amiralitetskapten och född i Karlskrona den 17 januari 1773. Han var befryndad med de gamla skeppsbyggaresläkterna i sin hemstad och synes ha fått en god utbildning för sitt yrke. Praktisk verksamhet har väl inte saknats i födelsestaden och teoretisk har han erhållit vid Konstakademien i Stockholm, där han inskrevs 1792. I Gävle synes den unge byggmästaren ha fått ett vänligt mottagande inte minst av husets unga dotter Catharina Magdalena, som under de föregående åren ej bott i styvmoderns hem, men nu plötsligt återbördas och året därpå, 1804, gifter sig med Wahrberg. 

Den gamla Pousetteska firman övertogs nu helt av Wahrberg och efter Anna Helena Pousettes död 1805 disponerade familjen ensam med ett flertal drängar och pigor gården. Allt synes de första tio åren ha gått Wahrberg väl i händer och byggnadsverksamheten blomstrade. Redan 1804 utnämnes han till stadsbyggmästare. Han utförde ett flertal uppdrag åt stadens myndigheter och dess tjänstemän och anlitades flitigt av de förnämsta borgarna, såsom familjerna Strömbäck, Eckell, Berggren och Tottie, men mest synes han ha varit de sjöfarandes arkitekt. Tio sjökapteners tomter har han uppgjort förslag till byggnader för, liksom till en mängd sjömäns och timmermäns. Måhända var det genom sjöfartsförbindelserna med Karlskrona, som Wahrberg kom till Gävle. Omkring 1815 kulminerade hans verksamhet. I mantalslängderna upptages han som "ståndsperson" och hans hustru har fått överlämna hushållsbestyren till en hushållerska jämte flera pigor och drängar. 

Efter Napoleonkrigens slut 1815 inföll emellertid en svårartad ekonomisk kris för Gävle handelsmän. Den ena konkursen avlöste den andra. Troligen var Wahrberg på ett eller annat sätt engagerad i stora affärer, ty 1816 har han måst lämna sin gård och hela byggnadsverksamheten avvecklades. Några år senare uppges han i mantalslängderna som tygskrivare och har då flyttat till en enklare bostad vid Gammelbron i stadens första kvarter. Ännu på 1820-talet utförde han ett fåtal ritningar, men sedan synes han helt ha övergivit sin verksamhet som byggmästare och arkitekt. Familjen råkade så småningom i fullkomlig misär och vid sin död 1848 var Wahrberg fullkomligt utblottad. 

Carl Adrian Wahrberg och Catharina Magdalena Pousette hade två barn: sonen Carl Raphael, född 1805, och dottern Magdalena Dorotea, född 1807. Sonen, som var ogift, gick först till sjöss, men blev senare skrivare vid stadens järnvåg. Dottern gifte sig med vågvaktmästaren Alexander Skånberg, född 1810, med vilken hon hade sex barn. Skånberg torde ha varit relativt välbärgad och i hans hem bodde även svärmodern, Catharina Magdalena Wahrberg, de sista åren av sin levnad. Hon dog 1854. 

Gävle stad upplevde under 1700-talets sista decennier en storartad utveckling. Det bottniska handelstvånget från 1636, som så när kom att ruinera staden, hade successivt mildrats och den utökade handeln främst med järn gav upphov till ett välstånd, som kom alla samhällslager till del. Bostadsbyggandet blev något mer än skaffandet av tak över huvudet åt byggherrarna, och stadens borgare fingo ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sin längtan efter vackra och bekväma bostäder. Givetvis ägnades även stort intresse åt att giva de publika byggnaderna en sådan karaktär, att de genast meddelade en främling graden av stadens allmänna betydenhet. Efter 1776 års brand bortföll vad beträffar stadens centralare delar det hinder, som äldre bebyggelse utgjorde, och arkitekter och byggmästare kunde fritt planera tomter och bebyggelse. 

Raphael Pousettes, hans söners och mågs roll torde vid återuppbyggandet ha varit betydande. Detta framgår bl. a. av de omkring 200 ritningar från tiden 1777 till 1815, vilka behandla större och mindre borgargårdar och förvaras i stadsarkitektkontorets arkiv. Det är dessa jämte andra ritningar och uppgifter, som kunna giva oss upplysningar om denna byggmästarsläkts mångsidiga verksamhet. 

Måhända är det under sin första verksamhetstid i Gävle, som Pousette uppgör ritningar till en nybyggnad av stadens järnvåg. Två tämligen likartade förslag finnas bevarade, vilka tyvärr äro odaterade och osignerade men som med största säkerhet utförts av Raphael Pousette. 

Gävle stads järnvåg hade gamla anor. Redan på 1500-talet omnämnes i Stockholm en gata vid namn "Gieflewogsgränd", vilket även antyder vågens betydelse ur allmän kommersiell synpunkt. Den äldsta kända vågbyggnaden i Gävle låg nedanför rådhuset vid ån. Då på grund av landhöjningen och åns uppgrundning hamnen försköts österut, flyttades vågen och 1706--08 uppfördes den nya byggnaden på Alderholmen efter ritningar av Kristoffer Polhem. Anläggningen, som beundrades mycket av samtiden, utgjordes av en huvudbyggnad samt fyra hörnpaviljonger grupperade kring en stor fyrkantig gård. De olika husen sammanbundos av mot gården öppna magasinslängor, där järnet upplagrades. Huvudbyggnaden inrymde själva vågen och paviljongerna utgjordes troligen av magasin för viktualier, som även invägdes här. I paviljongerna intill ån funnos dessutom i den västra en bostad för vågvaktmästaren och i den östra en krog. Anläggningen torde vid 1700-talets slut ha varit i behov av reparation och utvidgning. 

Den nybyggnad, som Raphael Pousette planerade, var helt i rokokotidens stil. En tvåvånig huvudbyggnad med rusticerad bottenvåning och enkla fönsteromramningar kring övervåningens fönster är täckt med ett valmat mansardtak. Sidopaviljongerna mot ån ha rustik och de sammanbindande längorna, vilka inrymde vågarna, ha släta putsade murar. De bakre paviljongerna ha slopats och ersatts av en stor portbyggnad efter samma schema som huvudbyggnaden. Magasinen äro utformade som arkader mot gården och täckta med pulpettak. Arkaderna äro rusticerade och partiet ovanför försett med fältindelning. En jämförelse med detta gårdsparti och Hårlemans ritning till ett orangerihus i Lund, visar att ett samband mellan de båda ritningarna är otvivelaktigt. 

Förslaget kom aldrig till utförande. Måhända berodde detta på 1776 års brand varefter man fick viktigare byggnationer att tänka på. Den gamla järnvågsanläggningen blev i stället om- och tillbyggd och i mycket förändrat skick stod den kvar ända till 1869 års brand. 

Ett annat arbete, som började planeras under Pousettes första verksamhetsår, var anläggandet av kronobränneriet vid Strömsbro. Redan i slutet av 1775 började man framforsla byggnadsmaterial och under de följande åren voro Pousette och stadsmurmästaren Daniel Lundqvist verksamma med uppförandet av anläggningen. 

Pousettes roll var här ej enbart byggmästarens utan även konstruktörens. Måhända var det för att ombesörja dessa arbeten, som Pousette studerade Polhems och Krafts ovan nämnda skrifter . För att underlätta arbetet konstruerade han sinnrika maskiner, och pumpar och ledningar för både varmt och kallt vatten funnos framdragna till alla karen. Byggnaderna uppfördes i den traditionella stilen med brutna tak. Troligen är det även Pousette, som uppfört i varje fall en del av den äldre bostadsbebyggelsen intill bränneriet. En intressant detalj är härvid omändringen av det gamla värdshuset till bostad åt föreståndaren för "Regale Bränneriet Strömsbro", där man tog upp schemat från Gävle slott med dess snedställda flyglar. 

Sitt rent tekniska kunnande var Pousette även i tillfälle att visa vid byggandet av ett nytt mudderverk. Landhöjningen och den hastiga uppgrundningen genom allt slam, som Gavleån medförde, hade i alla tider vållat sjöfarten hinder. Redan 1697 hade Polhem konstruerat ett mudderverk och detta s. k. baggareverk ombyggdes 1734. Vid seklets slut hade detta tjänat ut och tillsammans med Per Ennes konstruerade Pousette ett nytt baggareverk, som byggdes 1796-97. 

Som ovan nämnts torde Pousettes verksamhet i Gävle ha börjat med en del arbeten vid Trefaldighetskyrkan. Han var även i fortsättningen flera gånger anlitad, när det gällde reparationer och tillbyggnader. Daniel Lundqvist var annars härvid den, som hade de flesta arbetena om hand. Kyrkan hade från början inget torn, men i samband med uppförandet 1765 av det södra vapenhuset hade Lundqvist uppgjort ritningar till ett sådant. Förslaget kom dock ej till utförande. Den gamla klockstapeln vid Stapeltorget, nordöst om kyrkan, började emellertid bli fallfärdig och Lundqvist och Pousette fingo i uppdrag att gemensamt uppgöra ritningar till ett torn, vilket stod färdigt i mars 1780. Förutom arbeten med kyrkans tornbyggnad utförde Pousette under 1780- och 90-talen ombyggnader av läktarna. 

Utanför staden var Pousette enbart sysselsatt med förslag till ombyggnad av Ockelbo kyrka, där han till det gamla kyrkorummet planerade fogandet av ett brett tvärskepp och ett nytt kor för att skapa en korsformig anläggning. Förslaget, som utfördes 1788, förkastades och två år senare inkom han med ett nytt förslag, vilket rönte samma behandling. Den som i detta fall synes ha haft det avgörande ordet var landshövdingen greve F. A. U. Cronstedt. Denne, som innehade sitt ämbete 1781-1812, var son till den kände arkitekten Carl Johan Cronstedt, en av Hårlemans trognaste elever . Efter förmåga men utan större framgång försökte sonen lysa som "konstförståndig" inför en större krets, men inom sitt eget län spelade han en ej obetydlig roll. Efter kungligt föredöme tog han del av ritningar till både enskilda och publika byggnader och antecknade ett "Gilladt" om förslaget föll honom i smaken. I fråga om Ockelbo kyrkobygge gjorde till sist landshövdingen själv upp ett förslag, vilket vann alla parters gillande. 

När 1792 års riksdag förlades till Gävle, måste ett flertal tillfälliga byggnader uppföras. Enligt bevarade räkenskaper var Raphael Pousette den ende gävlebyggmästare, som anlitades. På några få veckor uppfördes bl. a. ett stort stall i Tegelhagen, till vilket ej mindre än 1.200 dagsverken åtgingo. 

Sin förnämsta insats fick emellertid Raphael Pousette göra vid återuppbyggnaden av Gävle efter den förödande eldsvådan den 20 september 1776. Större delen av staden norr om Gavleån och delar av den södra stadsdelen blevo lågornas rov. Över 100 privata hus förstördes förutom rådhuset och andra allmänna byggnader. En ny stadsplan uppgjordes och godkändes i november samma år och återuppbyggnadsarbetet fortlöpte raskt. Abraham Hülphers omnämner, att "redan 1782 woro här 40 upbygde Tomter och däruppå 21 stora stenhus anlagde, sedan äro flere tilkomne" och i ett annat sammanhang, att staden "såsom en Phenix upstådt ur askan". 

Huruvida Raphael Pousette medverkat vid den nya stadsplanens utformande är ovisst. Troligen fick han dock, när det gällde vissa partier, förverkliga sina intentioner och visa, att han var väl förtrogen med tidens stadsplaneidéer. Barockens dogmatiska schema, där alla byggnader infogades som underordnade delar till en starkt framhävd dominant och förlades på ömse sidor om en strängt betonad mittaxel, utbyttes mot rokokons koncentration till rummet och dess delars harmoniska samklang. När det gällde större rumsskapelser som t. ex. Rådhustorget, visade Pousette detta tydligt på en skiss, daterad 1777. Redan då synes han ha planerat de Eckhoffska och Luthska byggnaderna med en enhetlig fasad, för att kunna "fånga upp" rådhusbyggnadens tyngre kropp och giva torget den intima men ändock värdiga karaktär, som fordrades. Med glädje synes han även ha noterat, att byggnaden, nuvarande N. Kungsgatan 3, kunde erhålla en likartad fasad. 

Gemensamma gatufasader synas ha varit omtyckta, och ytterligare två exempel ha i avbildning bevarats. Husen å nuvarande tomten N. Strandgatan 15-17 hade sammanbyggts, och de Elfstrand-Valleyska byggnaderna vid samma gata, nuvarande nr 23-25, hade likaså gemensam exteriör. Familjerna voro befryndade och i detta fall hade man gått så långt, att en dörr upptagits mellan våningarna för att underlätta samvaron. 

Något bevis för att det är Raphael Pousette, som planerat dessa fasader, föreligger ej utöver den ovan nämnda skissen. Några ritningar till dessa eller andra förnämligare borgargårdar förekomma ej i stadsarkitektkontorets ritningssamling. Troligen ha de förvarats i hemmen och förstörts vid 1869 års brand. Byggnaderna uppvisa emellertid fasader, vilka äro typiska för Pousettes arkitektur, och då han var den förnämste byggmästaren på sin tid, är det troligt, att just han anlitats. Huset vid N. Kungsgatan har han dock med säkerhet byggt om 1776, vilket framgår av den ännu bevarade gårdsportalen. 

Denna portal, vars typ ofta förekommer på Pousettes ritningar, är ett utomordentligt prov på rokokons snickarkonst. Den murade omramningen har i detta fall rak överdel, men dörrkarmens överstycke, som är av trä, har erhållit sitt mittparti nedsvängt, vilket linjespel ytterligare framhäves av fönsterarrangemanget ovanför dubbeldörrarna. Dessa äro skulpterade och försedda med rika listverk och anslagslisten har uppåt erhållit en snäckformig avslutning. 

Mera pregnant framträder denna portaltyp vid det lilla gravkapellet, som Pousette uppförde vid kyrkan 1789. Dörromfattningen har här fått en elegant svängd överdel, nedåt begränsad av horisontella listverk och med en kraftigt framspringande slutsten. Kapellet har en för rokokon typisk fasad med doriska pilastrar uppbärande ett entablement med triglyffris över vilket höjer sig en trekantig fronton i vilket ett minimalt trekantigt fönster infogats. Arkitektoniskt sett är kapellet ett av Trefaldighetskyrkans vackraste partier. 

Den ovan nämnda starka betoningen av symmetrin, då det gällde ett komplex av byggnader, var ett arv från det karolinska skedet, som över hela vårt land var starkt rotfast. Märkligt nog var detta ej fallet i Gävle. Troligen hade detta flera orsaker. Dels hade man ej tidigare haft de ekonomiska förutsättningarna för större anläggningar, där ett dylikt schema kunde framträda, dels hade, när förutsättningarna förelågo, en stilförskjutning redan ägt rum och dels fanns säkert hos gårdsägarna, vilka till större delen utgjordes av praktiska affärsmän, en bestämd strävan att få sina tomter ändamålsenligt bebyggda och först därefter fingo stilkraven tillfredsställas. Det hade ju legat nära till hands, att när den tidigare bebyggelsen sopats bort, man uppfört anläggningar med symmetriska flyglar och paviljonger, men ingenstädes spåras några dylika grupperingar på gårdstomterna. Däremot synes man med den största nit ha försökt att ge samtliga byggnader ett stilriktigt yttre, i varje fall när det gällde gatufasaderna. Programmet var redan givet av Hårleman med slottsbygget. 

Huvudbyggnaden hade, om den var flervånig, en bottenvåning med rusticerade väggar och de övre våningarnas fönster uppdelades i grupper, mellan vilka rusticerade lisener inställdes. Stickbågar och horisontella överliggare omväxlade vid portaler och fönster, varvid stickbågen synes ha ansetts som den förnämligare och anbragts mycket sparsamt. Port- och fönsteromramningar fingo diskreta men påkostade listverk. Trappor både inom- och utomhus gjordes låga och breda och försågos med eleganta räcken i smidesjärn. Beträffande taken iakttogs, att huvudbyggnaden skulle ha det moderna mansardtaket med vanligen den övre delen valmad medan ekonomibyggnaderna fingo behålla det relativt höga sadeltaket. Mot seklets slut fingo även mindre byggnader det omhuldade mansardtaket. 

När det gällde stenhus, var det ingen svårighet att tillfredsställa dessa krav, vilket framgår av de ovan nämnda byggnaderna. Svårare blev det när stilschemat skulle praktiseras på träbyggnader. Men efter bästa förmåga översattes motiv och utsmyckningsdetaljer från sten och puts till trä. 

Från tiden omedelbart efter branden föreligga i ritningssamlingen ytterst få blad, men i den södra stadsdelen finnes med den s. k. Söderhjelmska gården en anläggning bevarad, som ger en god inblick i det senare 1700-talets byggnadskonst. Om Pousette haft sin hand med i spelet, när det gällt denna gård, är ovisst, men den kan tagas som exempel på en anläggning från hans verksamhetstid. 

De äldsta husen i Söderhjelmska gården, torde vara uppförda vid 1700-talets början eller mitt. Men troligen har hela anläggningen byggts om eller restaurerats 1776. En väderflöjel på källarstugans gavel bär detta årtal. Sedan dess har gården ej till det yttre nämnvärt förändrats. Huvudbyggnaden har emellertid byggts om inomhus och uppdelats i smålägenheter, och att rekonstruera dess ursprungliga planlösning går ej förrän man fått avlägsna tapeter och undersöka mellanväggarna. 

Gårdsplanen, till vilken en kort alle för från en port vid Kungsgatan, begränsas i söder av huvudbyggnaden. Vid den östra delen av dess norra fasad har byggts ett brygghus, som direkt fortsättes av en ladugårdsbyggnad med portlider. Mot väster begränsas gården av källarstugan, som med sin norra del är sammanbyggd med ladugården med enkla plankskjul, vilka innehålla vedbodar, lider etc. Står man på gårdsplanen, får man en bestämd känsla av att uthusbyggnaderna äro av betydligt äldre datum än huvudbyggnaden. Källarstugans murade källarhals ansluter sig mera till det tidiga 1700-talets byggnadsstil liksom ladugården med sina homejor. 

Huvudbyggnaden torde vara uppförd eller helt ombyggd 1776, då man här återfinner alla de detaljer, som förekomma på byggnadsritningar från den tiden. Den utgöres av en låg envåningsbyggnad med nio fönsteraxlar på södra fasaden. Taket är brutet med det övre fallet valmat för att lämna plats åt fönster för två vindsrum på vardera gaveln. På södra fasaden finnas två takkupor och över entréporten mot gården finnes ännu en takkupa. Byggnaden är klädd med stående, spåntade bräder och är vitmålad utom på östra fasaden, som är rödfärgad. Entréporten är förlagd till byggnadens mitt på norra fasaden och flankeras av två smala fönster. Eventuellt har huvudbyggnaden från början varit helt friliggande och senare sammanbyggts med brygghuset. En skarv kan skönjas på östra fasaden. Den norra fasaden har i så fall varit helt symmetrisk med två fönsteraxlar på vardera sidan om entrépartiet. 

Till sina samtliga detaljer är byggnaden typisk för det senare 1700-talet. Såväl dörr- som fönsterfoder uppvisa tidstrogna profiler och entrédörrarna äga den gustavianska stilens karakteristiska detaljer. Några rester av fönsterbågar, som förvarats på vinden, samt fönstret på källarstugans södra gavel kan emellertid giva anledning till en äldre datering. Men å andra sidan måste man räkna med en stilretardering och något hinder föreligger givetvis inte för att en lokal hantverkare har fortsatt med de profiler och konstruktioner, som han lärt av äldre mästare. 

Några ritningar till större anläggningar från tiden omedelbart efter 1776 av Pousettes hand föreligga som sagt inte i ritningssamlingen, men projekt till några mindre byggnader visa, att de stilistiska drag, som återfinnas vid den Söderhjelmska gården, omhuldades av Pousette. Ritningen, till assessor Södergrens ladugårdsbyggnad, som signerats av Pousette 1782, visar en prydlig byggnad under brutet tegeltak. Portvalvet är välvt och fönsteromramningarna ha erhållit samma utformning, som vi igenkänna från Söderhjelmska gården. Flera variationer på detta tema förekomma i ritningssamlingen. 

Från 1796 stammar ett ombyggnadsförslag, vars ena blad signerats av Raphael Pousette och det andra av äldste sonen Jonas Raphael. Huset var ursprungligen en envåningsbyggnad av sten, som skulle få en övervåning av trä. Gården, som tillhörde handelsmannen Lars Olof Sandler, hade tomtnummer 11 i andra kvarteret. Huvudfasaden mot Drottninggatan påminner mera om ett rokokons "maison de plaisance" än en handelsgård i en svensk landsortsstad. Mitt- och sidopartier äro svagt framdragna och markeras i bottenvåningen genom rusticering, i vilka huvudentré och ingångar till butikslokaler äro belägna. Ovan ett listverk höjer sig övervåningen, vilken saknar annan utsmyckning än diskret utarbetade fönsteromramningar. Det brutna taket, som har överdelen valmad mot sidogatan, har mitt över huvudentrén en vindskupa. Gaveln mot sidogatan har liknande schema, ehuru rusticeringen där inskränker sig till lisener i bottenvåningen. Övervåningen har släta lisener, vilka uppbära ett listverk vid takfallets nedre del. Rusticerade lisener återkomma även i den med huvudbyggnaden sammanhängande stall- och brygghusbyggnaden, som försetts med två symmetriskt placerade portar, av vilka den ena är en blindering. 

Jonas Raphael synes i sin medverkan vid dessa ritningar icke ha velat frångå faderns idéer. Den Hårlemanska rokokoandan är fortfarande levande i dessa fasader. 

Redan året innan, 1795, troligen omedelbart efter de båda brödernas återkomst till Gävle från studieåren i Stockholm, hade Clas Abraham, den yngre brodern, signerat en ritning till nybyggnad åt fabrikören Jakob Klintberg på dennes tomt nr 222 i första kvarteret, nuvarande S. Kungsgatan 2. Huvudfasaden utgöres av en låg envåningsbyggnad med hörnpilastrar och mittrisalit i två våningar krönt av en låg fronton. Fönstren ha enkla foder men kraftiga horisontella listverk pryda mittrisaliten. Taket är brutet och valmat på gaveln mot Slottstorget. Bevarade ombyggnadsritningar visa, att byggnaden uppfördes efter detta projekt. 

Förutom större byggnadsföretag var det givetvis en mängd mindre uppdrag, som togo arkitekternas intresse i anspråk. Raphael Pousette har 1791 uppgjort förslag till fiskaren Petter Hedboms bostad på tomt nr 93 i fjärde kvarteret. Tomten, som utgöres av en rektangel begränsad av gator och tomter, är uppdelad i tre delar. Mot huvudgatan ligger mangården, utefter sidogatan fägården och innanför dessa kryddgården. Om tomtutrymmet så medgav, ingingo alltid dessa tre delar i en gårdsanläggning och de skiljdes vanligen strikt åt av staket. Hela gårdsanläggningen avskiljdes från gata och grannar av ett plank. Denna gårdstyp är den förhärskande under 1700-talet och 1800-talets första hälft och med vissa små modifikationer går den igen hos både småhantverkare och storborgare. Hos storborgarna kunde givetvis på grund av begränsat utrymme och det högre tomtvärdet en eller flera delar förläggas i utkanten av staden. Sålunda var det mycket vanligt, att först kryddgården flyttades utanför tullarna och senare kunde även stallgården förflyttas till stadens utkant för att ge plats åt gårdshus innehållande butiker eller hyreslägenheter. 

På den Hedbomska tomten ligger vid mangården huvudbyggnaden, som har parstugans form. Ett ålderdomligt och allmogemässigt drag är i detta fall rummens benämning, där förutom kök och kammare "nystuga" förekommer. I Gästrikland är detta benämningen på "finrummet" och tydligt är, att bostadsvanorna i stad och på land voro likartade. 

Stallgårdens uthuslänga innehåller de obligatoriska utrymmena: bod, vedbod, ladugård och avträde, vilka vanligen ligga i ovan nämnd ordning från mangården räknat. Hur trädgården var planerad ge ritningarna ej någon upplysning om, men troligen har, i varje fall när det gällde mindre gårdar, skönheten fått träda tillbaka för nyttan. 

Den ovan nämnda gårdstypen har varit den vanligaste utom utefter Gavleåns stränder, där en annan typ varit allmän. Här bodde mestadels fiskare och sjöfolk och då alla om möjligt ville ha sjötomt, fingo tomtema med nödvändighet en långsmal form. Husgrupperingen blev då en annan. I ritningssamlingen finnes inget blad av sådan typ, härrörande från någon medlem av familjen Pousette, men en uppmätningsritning från 1820-talet ger en god föreställning om schemat. Samtliga byggnader ligga utefter ena tomtgränsen med boningshuset närmast gatan och därinnanför bodar, ladugård och avträde samt närmast stranden sjöboden. Några sådana anläggningar finnas ännu bevarade i kvarteret Springer invid Brynäsgatan. 

När det gällde mindre gårdar kunde givetvis inte tidens stilideal förverkligas i samma mått som vid de större. Men på ritningarna förekomma vanligen små detaljer med vilka arkitekterna velat försköna även de enklaste byggnader. Vanligen är det en takkupa, som fått tidens karakteristiska form eller har huvudentrén fått ett rikare listverk än vad direkt nyttan fordrade. Det brutna taket vanligen valmat till sin övre del, synes emellertid ha varit en eftertraktad detalj. 

Ett betydande byggnadsföretag efter 1776 års brand var återuppförandet av rådhuset. Det gamla, som totalt förstördes vid branden, hade grundlagts 1628. Det omtalas som en trevånig stenbyggnad med "välska" gavlar. Efter en brand 1697 blev det renoverat och försågs med torn och tornur samtidigt som en tillbyggnad på norra sidan, vilken varit av trä, utbyttes mot en av sten. Beträffande byggnadens utsmyckning föreligga mycket svävande uppgifter. 

Det gamla rådhustorget eller stora torget, som det stundom kallas, var av rätt blygsamma dimensioner. Efter branden 1776 blev det avsevärt utökat. Enligt Raphael Pousettes ovan nämnda skiss från 1777 synes man vara i full färd med att planera ett nytt rådhus. Huruvida de i staden verksamma byggmästarna uppgjort skisser till detta, är obekant. Inga dylika finnas bevarade. I Kungl. Byggnadsstyrelsens arkiv förvaras emellertid flera förslag, vilka utgått från överintendentsämbetet. Dessa visa mycket ståtliga anläggningar med ett flertal längor grupperade kring en öppen gård. Det slutliga förslaget är signerat av Adelcrantz. Efter dessa ritningar började rådhuset uppföras 1784 och den 1 november 1790 kunde den högtidliga invigningen äga rum. 

Fasadritningen visar en trevånig byggnad. Bottenvåningen är rusticerad och behandlad som en arkad med fönstren placerade i arkadbågarna. Huvudentren mot torget flankeras av doriska kolonner, som uppbära en balkong. De båda övervåningarna ha släta murytor med breda lisener i hörnen samt på det svagt framspringande mittpartiet, vilket uppbär en låg fronton i vilket ett ur är infogat. Fönsteromramningarna äro enkla men balkongdörrarna ha ett starkt markerat överstycke. Ovan ett kraftigt listverk vilar ett lågt valmat sadeltak, vilket prydes av en ståtlig takryttare. Det låga valmade sadeltaket förekommer här för första gången i Gävle. I huvudsak blevo dessa ritningar följda, och trots vissa förändringar efter 1869 års brand kvarstår rådhuset som ett ståtligt monument över 1700-talets gustavianska byggnadsverksamhet. 

Märkligt nog fick rådhusbygget ytterst liten betydelse för byggnadsverksamheten och stilbildningen i Gävle. Detta torde kunna förklaras så, att de flesta storborgare redan färdigställt sina byggen och att rådhuset tillkommit för sent för att bli stilbildande. När en ny byggnadshausse inträdde omkring år 1800 hade redan nya ideal bildats. 

Den nya byggnadsstilen synes först ha uppträtt bland ortens herrgårdar, vilka nästan samtliga ny- eller ombyggdes vid denna tid. På Högbo, Oslättfors och Tolffors var det karolinska anläggningar, som moderniserades och ökades ut i sengustaviansk anda. Forsbacka byggdes helt om 1801-06 efter ritningar av J. G. Forsgren. Av nybyggnaderna uppfördes Mackmyra 1797 helt i traditionell 1700-talsanda medan Åby, som tillkom 1798, och Hofors, som uppfördes efter ritningar av Ture G. Wennberg, samt Per Ennes herrgård Lervik, erhöllo såväl till det inre som det yttre en modern stil. 

Ett säreget drag vid flera av dessa byggnader är den låga vindsvåning med små låga fönster, som fogas till de egentliga bostadsvåningarna, så att byggnaderna omfatta antingen 1 1/2 eller 2 1/2 våning. Dessutom täckas alltid husen av ett lågt, valmat sadeltak. Det äldsta exemplet på denna stil uppvisar Åby. Vem som är arkitekt är ovisst, då några ritningar ej äro kända, men möjligheter föreligga för att det kan vara någon medlem av familjen Pousette. 

Den första ritning, som antyder att dessa nya idéer på allvar vunnit insteg i Gävle, är signerad av Jonas Raphael Pousette 1799. Det är ett projekt till bostad åt sjökaptenen Carl Brelin. Huset, som var beläget vid S. Strandgatan, uppvisar även i sin planlösning vissa nymodigheter, som på sin tid säkerligen ansågos högst radikala, t. ex. ingången från gaveln och den traditionsfria rumsgrupperingen. Exemplet med en halvvåning manade till efterföljd och under de följande åren tillkommo en mängd byggnader i 1 1/2 och 2 1/2 våning. På den välkända teckningen av Järntorget, skymtar man några sådana byggnader utefter Drottninggatan. Av bevarade brandförsäkringshandlingar etc. att döma synas dessa halvvåningar ha inrymt mindre gästrum samt sovrum för tjänstefolket. Vådan av dylika höga byggnader framhölls dock tidigt, bl. a. i Gefleborgs läns Veckoblad 1815, där det heter: "dock torde de nya husen vara alltför höga och derigenom eldfarliga eftersom inga sprutor torde nå deras höjd. Torde därför vara lämpligt att något visst maximum för höjden på ett trähus fastställdes." 

Systemet med halvvåningar synes ha varit en detalj, som infördes av bröderna Pousette och genom deras kortvariga men synbarligen intensiva verksamhet vann stor popularitet. När Per Ennes planerar uppförandet av sin ståtliga bostad var det även på tal att denna byggnad skulle uppföras i 2 1/2 våning. En fasadritning av okänd hand, visar ett projekt, som måhända är utfört av det nuvarande husets arkitekt, Carl Fredrik Sundvall. Troligen avsågs i detta projekt en kvadratisk anläggning kring en öppen gård. Några planritningar till detta fasadprojekt äro ej kända. 

Enneska huset, som uppfördes 1803-05, kom på grund av sina storslagna dimensioner ej att locka till efterföljd, men dess ståtliga paradrum utgjorde eftertraktade förebilder. Troligen är det dylika rum, som lagmannen Herman Gyllenhaal har i tankarna, då han i sin resejournal från år 1828 skriver, att "i de större (husen) möter man allmänt de rymligaste salar, i ett par hus ända till 22 alnars längd, höga, ljusa, glada rum". 

Som ovan nämnts blev det Raphael Pousettes måg Carl Adrian Wahrberg, som under 1800-talets första år kom att bli den ledande arkitekten i Gävle. Omedelbart efter sin ankomst till staden synes han ha övertagit den Pousetteska byggnadsverksamheten och under åren fram till 1815 torde han ha varit överlupen med arbete. Byggnadshaussen, som inträdde omkring år 1800, hade troligen två orsaker. Dels började de anläggningar, som tillkommit efter 1776 års brand, att bli i behov av modernisering, och dels hade inom affärslivet en avsevärd förbättring inträtt. De stora handelshusen hade vidlyftiga affärer, särskilt med Frankrike, som under Napoeons segerrika år hastigt utvecklades. Voro de första åren lyckosamma, så blevo åren efter Napoleons fall 1815 desto olyckligare. Det var icke blott de stora handelshusen, som blevo ruinerade, utan de ekonomiska svårigheterna drabbade i lika mått alla, som hade med handel och sjöfart att skaffa. Ett vältaligt exempel på det stillastående, som karakteriserade byggnadsverksamheten efter 1815, är, att tjänsten som stadsbyggmästare under en lång följd av år ej ens tillsattes utan innehades av stadsfogden David Rosenbaum. Först när dennes son Johan Henrik Rosenbaum efter studier i Stockholm återvände till hemstaden på 1840-talet fick Gävle ånyo en stadsbyggmästare. 

Blott en större borgargård, som med säkerhet uppförts av Wahrberg, kvarstår ännu, den s. k. Berggrenska gården vid N,. Strandgatan. Till det yttre uppvisar huset alla detaljer från byggnadstiden. Det inre har emellertid förändrats, då byggnaden sedan många år tjänat som skola. 

Den fasadritning, som blivit bevarad, är signerad 1813. Den tvåvåniga huvudbyggnaden, som är något indragen från gatulivet, har en portal i stil med det Enneska husets. Fönsteromfattningarna äro enkla och byggnaden är täckt med ett valmat sadeltak. Huset flankeras av låga sidobyggnader, s. k. pocher, som springa fram något framför fasadlivet. Dessa ha rundbågiga fönsteröppningar och dörrarna ha starkt markerade överstycken. Samtliga dörrar ha fått en monumental höjd genom att försänkas i sockeln, varvid några trappsteg torde ha förlagts inne i huset. Pocherna ha platt tak samt altanräcken av järn mellan plintar. 

Denna ritning har vid uppförandet till vissa delar frångåtts. Huset lades intill gatulivet. Pocherna slopades och de magasinslokaler, som de troligen inrymt, förlades till byggnadens källarvåning. Den ursprungliga portalomfattningen ersattes med en enkel port i bottenvåningens plan, till vilken en dubbeltrappa ledde upp. Denna är numera borttagen. Bottenvåningen, som på ritningen var lägre, gjordes lika hög som den övre våningen. I stället för pocherna uppmurades terrasser, som kantades av stenpelare med infogade räcken av trä. 

Fasaden mot N. Strandgatan utgör byggnadens huvudfasad. Den är helt klädd med stående bräder, där skarvarna täckts med profilerade lockribbor. Mellan våningarna löper avbrutet av fyra genomgående pilastrar ett fältindelat parti mellan listverk omedelbart under övervåningens fönster. Den välvda porten flankeras av pilastrar, som uppbära ett överstycke. I fälten mellan pilastrar, överstycke och portvalv äro profilerade speglar inpassade. Dörrarna äro av sengustaviansk typ med fyrkantiga refflade partier på de övre speglarna och festoner på de likt en sockel förkroppade nedre partierna. Med undantag av fönstret över porten, som fått ett överstycke med tandsnittslist, ha alla fönster enkla omramningar. 

Gavlarna och den bakre fasaden ha enklare utsmyckning. Väggarna sakna lockribbor och blott den nedre listen mellan våningarna har dragits fram på dessa fasader. Listen bildar, liksom på framfasaden, förkroppningar på fyra genomgående pilastrar. Den bakre portalen, som har en enklare utformning än den främre men likartad dekor, flankeras av enkla lisener. Även här ha fönstren enkla foder, utom det över porten, som försetts med överstycke med tandsnittslist samt dropplistpartier nedtill. Taklisten är profilerad och takfoten springer ej mer än att pilastrarna skyddas. 

Berggrenska husets fasadschema tyckes ha varit mycket vanligt under 1800-talets första decennier. En liten egenart, som skiljer dessa byggnader från samtida på andra platser, må framhållas. I vanliga fall ha dessa knuttimrade byggnader samtliga knutar inklädda och för symmetrins skull insättas vertikala styrbjälkar , vilka även inklädas. Detta är mycket ovanligt i Gävle. Hörnknutarnas stockändar avsågas i regel liksom flera av mellanväggarnas och blott ett fåtal vertikaler framträda på fasaderna. Typiska exempel äro Berggrenska huset och Holmsunds herrgård, vilken uppfördes 1814 och troligen ritats av Wahrberg. I den södra stadsdelen ser man fortfarande ett flertal byggnader från denna tid, där man iakttagit samma schema. Hörnpilaster saknas och den första vertikal en kommer efter första eller andra fönsteraxeln. övriga pilastrar placeras i närheten av entreporten. Ofta ha pilastrarna ingen anknytning till verkliga knutar utan äro rena utsmyckningsdetalj er. 

Av de blad att döma, som ingå i ritningssamlingen, synes Wahrberg ha försökt att i görligaste mån tillfredsställa sina olika uppdragsgivare. Detta framgår bl. a. av ritningen till vågvaktmästaren Johan Hedlunds gård på tomt nr 27 1/2 och 48 i tredje kvarteret. Här återfinner man både i planlösning och fasader en märkbar ålderdomlighet. Närmast torde ritningen, som är daterad 1805, återgå till de stilideal, som fingo sitt utryck i Söderhjelmska gården. 

Mera efter dagens mod är ritningen till grosshandlaren Eckells bostad, uppförd på tomt 109 i andra kvarteret. Fasaden mot Tullportsgatan visar en välproportionerad indelning men med en kärv enkelhet, som får anses som karakteristisk för Wahrbergs byggnader. Planlösningen har den för tiden typiska indelningen. I bottenvåningen delar en förstuga med ett trapprum mot gården byggnaden i två delar, varav den ena innehåller en butikslokal och den andra en mindre lägenhet. Övervåningen synes vara avsedd för ägarens bruk. Denna har mot ena gaveln en stor sal med fönster både mot gata och gård och intill ligger ett förmak, som icke har någon förbindelse med den angränsande förstugan. Denna rumsanordning förekommer ofta på Wahrbergs ritningar och synes första gången ha uppträtt vid Åby herrgård. 

Säkerligen finnas i stadsdelen söder om Gavleån ännu i dag flera hus bevarade, vilka uppförts av Wahrberg. Några byggnader, som bära omisskännliga tecken på hans verksamhet äro bl. a. det gamla operahuset, vilket troligen byggts om efter hans ritningar. Samma torde vara förhållandet med den på andra sidan av S. Kungsgatan liggande gamla gästgivargården och rektorsgården vid Islandsgatan. En typisk detalj, som ofta förekommer på hans ritningar, är det för tiden ovanligt höga sadeltaket, som fått sin övre del valmad för att giva plats för ett gavelfönster. Denna takkonstruktion och den sparsamma förekomsten av pilastrar utgöra särdrag i den sengustavianska byggnadsverksamheten i Gävle, som fick en kort men intensiv blomstringstid. 

Stilhistoriskt sett torde tiden efter 1815 ha inneburit en retardation, då den lilla byggnadsverksamhet, som förefanns, synbarligen låg i händerna på autodidakter. Rokokotraditionen visade åter sin styrka och ännu långt fram på 1800-talet förekomma breda lisener och pilastrar, som uppbära sirliga listverk och brutna tak. 

Beträffande byggnadernas enskildheter lämna ritningarna mycket sparsamma uppgifter. Flera av dem äro emellertid mycket konstnärligt utförda och diskret färglagda. Att döma av färgen torde de flesta husen ha tänkts täckta med tegel, vilket måhända fanns att få från tegelbruket vid västra tullen. Redan på 1700- talets början torde denna taktäckning ha varit vanlig. I sin akademiska avhandling om Gävle från 1720 skriver Erik Alrot, att husen äro "så konstfärdigt uppförda, täckta med sten (d. v. s. tegel) eller brädtak och till större delen skinande av rödfärg, att Gestrikland icke behöver skämmas för sitt Gefle". En beskrivning av den Tottieska gården från 1742 omnämner att huvudbyggnaden hade "ett väl Conditionerat Tegeltak", och i brandförsäkringshandlingarna från seklets slut omtalas ofta tegeltak för de förnämligaste husen. 

Trätaken utgjordes vanligen av breda bräder försedda med dubbla spår för vattenavrinningen, vilka lades på lock. Stundom vilade detta tak på en bädd av näver. Som skydd mot röta indränktes taken vanligen med sältran eller strökos med tjära. I den södra stadsdelen finnas på många håll dessa äldre tak bevarade under ett senare pålagt tegeltak. 

Torvtaket synes under 1700-talets slut bli mindre vanligt, men vid seklets mitt omtalas t. ex. att den Tottieska gårdens tobaksspinneri hade "jordtak". 

Tegeltaken torde ha blivit allt vanligare och omhuldades särskilt under 1800-talets första år. Rokokons lanserade plåttak synes blott ha förekommit på de förmögnare borgarnas bostadshus. 

Ytterväggarna skulle enligt rokokons schema putsas för att man skulle kunna anbringa tidens dekor i form av pilastrar, överstycken etc., vilket allt gick lätt att anbringa med puts. Men troligen har detta i ytterst få fall ägt rum. Man har i stället skylt timmerväggarna med en stående panel, som målats i en ljus färg, vanligen gråvit, som t. ex. på Söderhjelmska gården. Den skyddande panelen eller putsen var emellertid rätt dyr och därför är det mycket vanligt att husen hade "skådefasader" medan mera undanskymda partier fingo behålla timret synligt, vilket för underhållets skull rödfärgats. Detta är fortfarande fallet både med Söderhjelmska gården och rektorsgården vid Islandsgatan. Av brandförsäkringshandlingarna att döma förekom systemet långt in på 1800-talet. 

Målning av fasaderna torde under 1800-talet ofta ha avsetts att döma av en uppsats i Gefleborgs läns Weckoblad från 1814, där det beträffande husens utseende heter: "Flera sådana privata hafva nu på en tid af ett par år uppvuxit här, och fastän trähus, nästan alla af ett reguliert utseende och en prydnad för staden och värdiga tidehvarfvets odlade smak. Ett och annat är visserligen rödfärgadt, men meningen lär vara att rappa dem, då de onekligen blifva varaktigt och vackrast afputsade. De öfriga äro med vitriolvatten öfverstrukna, som har gjort dem svartgrå till färgen. Detta är dock troligen gjort i den lofvärda afsikten att sedan måla dem i gult, hvilken färg har den olägenheten att snart affalla. Detta är skada, ty ingen färg är mera glad och passande för ett trähus än den gula; den är också billigast utom rödfärgen, som dock efter några år gör husen brunblacka och ger ögat ett rätt obehagligt intryck. Hvarför ock regeringen för några år sedan lät utgå en uppmaning till städernas invånare att måla husen i ljusa färger." Den sandgula eller gråvita färg, som ett flertal hus målades med vid denna tid, torde de även vid senare ommålningar ha fått behålla. Flera sådana prov återfinnas i södra stadsdelen. 

En arkitekts uppgift på 1700-talet var ej endast att rita själva huset utan han hade även ansvar för rummens inredning och stundom även dess möblering. Sektionsritningar och anteckningar giva även vid handen, att i synnerhet medlemmarna av familjen Pousette ägnat stort intresse åt rummens inredning. Något om möbleringen antydes dock ej. För att fullständiga bilden av arkitekternas verksamhet må därför de få uppgifter, som i detta fall stå till buds, lämnas. 

För att utföra de arbeten, som arkitekterna planerade, funnos i Gävle en rad hantverkare, vilka otvivelaktigt ej stodo tidens bästa efter i fråga om yrkesskicklighet. Som ovan nämnts berodde detta på möjligheten för dem att göra direkta studier vid slottets inredning. 

Redan 1742 omtalas en tapetmakare Anders Zelling, som medverkar vid Trefaldighetskyrkans orgelfasads försilvring. Vid seklets mitt fanns i staden en tapet- och vaxduksfabrik. Från 1771 finnes uppgift om en annan tapetmakare, Peter Barkström. Denne anklagades detta år av sadelmakarna för intrång i deras yrke "genom vävs uppspikning under tak, samt tapeters uppslående, därmed han nu vore sysselsatt hos handelsman Öberg". Hülphers omnämner bland hantverkarna i Gävle även en tapetmålare. 

I Gävle omtalas vid 1700-talets mitt tre kakelugnsmakare, och efter 1765 fyra, vilka som förut nämnts bodde i andra kvarteret intill den s. k. Tegelhagen. Bland deras mest kända alster äro de praktfulla ugnar, som finnas i Falun och signerats av Johan Silfwerberg 1775. 

Form och utsmyckning var den för tiden vanliga. De större ugnarna gjordes plana med skänkhylla och snedskurna hörn. Krönen förhöjdes stundom och pryddes med en rocaille eller en mussla. De runda ugnarna saknade skänk men kunde i gengäld förses med en liten nisch. Socklar och kanter hade elegant formade lister. Ugnarna ställdes vanligen på svarvade träfötter, vilka målades i samma färg som ugnen. I förnämare hem förekom även mässingsfötter. Luckorna voro vanligen av järn och kunde vara konstrikt smidda. Själva dekoren på kaklen var vanligen utförd i kobolt eller mangan och dekorationsmotiven utgjordes av vegetativa element, ofta kopior efter Hårlemans och Jean Erik Rehns ritningar, och föreställde fåglar, blommor, kineserier etc. Ett flertal prov på dessa ugnar finnas bevarade i Gävle museum och synas giva vid handen, att den blåblommiga dekoren varit den vanligaste. 

Skickliga förgyllare funnos även. År 1767 uppgav snickaregesällen Jöns Ljungberg i sin burskapsansökan, att han var "lärd i bild huggare-, blomsnidare-, äkta förgyllare- och stolmakareprofessionen". Genom att leverera stolar till rådhuset fick han även visa prov på sina kunskaper. Något burskap erhöll han dock ej. En annan hantverkare, Jacob Ahlman, erhöll 1782 burskap för att förfärdiga förgyllare- och spegelarbeten. Med visshet har han haft goda arbetstillfällen i de förnäma borgarhus, som då just uppförts och vilka ägarna ville giva en tidsenlig inredning. Väggfasta speglar omtalas såväl mellan fönster som över spislar. 

Den äldsta beskrivningen av ett borgarhem efter 1776 års brand utgöres av ett i Gävle museums arkiv förvarat brandförsäkringsbrev från 1788 för grosshandlaren Eric Wilhelm Hellströms fastighet vid Drottninggatan, vilken bl. a. Raphael Pousette har undertecknat. 

Anläggningen bestod av fem hus: "Stora Byggnaden, Flygel-Byggnaden, KorsvärksByggnaden, Stallgårds-Byggnaden och Källar-Byggnaden" och torde kunna sägas vara en god representant för en ordinär köpmansgård. 

Huvudbyggnaden innehöll i bottenvåningen, förutom salubod och ett kontor, sal och salskammare samt kök med kökskammare. På vinden voro två kammare inredda på den ena gaveln. Flygelbyggnaden innehöll förstuga, "vardagsrum", brygghus och drängstuga i bottenvåningen samt tre kammare på vinden. "KorsvärksByggnaden" omfattade vedlider, magasin och matbod, stallet inneslöt portlider, spillningsrum och ladugård. Källarbyggnaden slutligen hade tre källarrum och därovan en stor matbod. 

Huvudbyggnadens boningsrum torde ha varit de bäst inredda. Salen hade "dubbelt golv" och vitlimmat tak av spåntade bräder . Väggarna voro försedda med bröstpanel till1 1/2 alns höjd, "franska dörrar" med "engelskt gångjärn och lås", allt oljemålat. Ovan panelen funnos papperstapeter. En kakelugn nämnes men ej något om dess utseende. Därtill kom ett väggfast oljemålat skåp med dörrar. Har månne detta skåp stått som pendang till kakelugnen och haft dess form och dekor? Dylika arrangemang voro mycket vanliga i denna tids salsinteriörer. 

Salskammaren torde ha varit litet mera påkostad. Där omnämnes "papperstapeter med oljefärg målade i ramstycken samt tvenne dörrstycken" och mellantaket är av spåntade tunnbräder "med väv överklätt samt vitlimmat". Kökskammaren var något enklare. Där voro väggarna "med klistrade tapeter" och "med vattfärg målade". 

Gatuboden liksom köket voro mycket enkelmodiga. Där omnämnas endast oljemålade fotpaneler samt dörr- och fönsterfoder. Taken voro av spåntade bräder och vitlimmade. I kontoret omtalas, att taket är "under klätt med väv", vitlimmat och med listverk. Väggarna ha papperstapeter i våder och därunder bröstpanel, 1 1/2 aln hög, "av spåntade tunnbräder med fot och vägglister överstrukne med oljefärg". En grön kakelugn står på "Ölandssten". 

De båda vindskamrarna ha "fyrfyllningsdörrar", vilka liksom alla foder äro oljemålade. Golven äro av "halvbottenbräder", mellantaken av spåntade bräder "med kjälade lister" och vitlimmade och väggarna ha papperstapeter i våder. Kakelugnen är grön och står på "Ölands-sten". Fönstren äro små och försedda med 16 rutor. Fönstren ute på vinden voro blyinfattade. 

I flygelbyggnadens drängstuga omtalas en öppen spis, ett väggfast skåp och två väggfasta sängar. De tre kamrarna i Övervåningen voro litet bättre inredda med paneler och papperstapeter i våder och i ett rum omtalas en "rö och wit porcelains-Kakelugn". 

Smärre upplysningar om husens inredning kunna erhållas ur de anmälningssedlar, som borgarna fingo lämna in före 1792 års riksdag, då samtliga ledamöter med största svårighet kunde givas husrum i staden. Grosshandlaren Brundin har kanske med baktanke att få fina gäster framhållit alla moderniteter, som hans hus kan erbjuda. Ej mindre än tio rum, en mindre kammare och två kök kan han ställa till förfogande i "stora stenhuset". Samtliga rum ha "dubbla fönster" och de flesta ha tapeter, varav en del uppgivas vara nya. Väggfasta speglar omtalas i några rum. 

I ett fåtal fall finnas anteckningar på ritningarna om inredningens beskaffenhet, som t. ex. då det för några sällskapsrum i en större träbyggnad antecknas "Jerdselltak". Med dylika tak menades putsade tak. Över takbräderna spikades tunna ribbor eller sIanor, på vilka bruket slogs. Detta var givetvis en takbeklädnad, som vanligen hörde hemma i ett stenhus, men som man tydligen även ville ha i träbyggnader. Med visshet voro de mycket olämpliga, då trähuset ofta "satte sig" och sprickor lätt uppstodo i den ömtåliga putsen. I alla bättre boningsrum i trähus ha de varit mycket vanliga och i stenhus allmänt förekommande. 

När det i den Hellströmska gården talas om enbart fotlister i stället för bröstpanel, är det mycket troligt, att man avsåg den under 1700-talets mitt vanliga vid pass 30 cm. höga panel, som vanligen avslutades uppåt med en bred list. Denna efterträddes vid seklets slut av den högre bröstpanelen, som nådde fönstrens underkant och som vanligen var indelad i speglar, vilket t. ex. synes på sektionsritningen till det Klintbergska huset. I enklare hus gjordes panelen mindre komplicerad och kunde stundom bestå enbart av spåntade bräder med en enkel list upptill. 

Beträffande dörrtyper är den s. k. fyrfyllningsdörren den äldsta. En sådan dörr är konstruerad så, att ramen bildar ett kors och fyra lika stora speglar kunde inpassas. Speglarna äro dessutom "utanpåliggande", d. v. s. endast till hälften inpassade i ramen. De "franska" dörrarna, sådana förekomma på, äro delade i tre speglar, som alla upptaga dörrens hela bredd. Den övre spegeln är störst och därnäst den nedre. Dessa två ha dessutom alltid samma profiler. Den mellersta spegeln, som alltid är betydligt mindre, har en mindre komplicerad profil. De franska dörrarna, som allmänt förekommo vid 1700-talets slut, fingo redan under detta sekel, när det gällde förnämare hus, vika för dörrar "a deux battants", d. v. s. dörr med två halvdörrar, vilken typ under 1800- talet blev den vanligaste i alla bättre rum.

 

Tyvärr giva ritningarna ej några upplysningar om själva väggbeklädningarna. Utseendet på de papperstapeter etc., som omnämnas i den Hellströmska gården, vet man intet om. Men troligen var det de sedvanliga rokokomönstren i läckra pastellfärger. Salskammarens "papperstapeter med oljefärg målade i ramstycken samt tvenne dörrstycken" äro dock troligen av annat slag. Måhända har det här varit handmålade väggfält med guirlander och festoner , sammanbundna med graciösa blomstermotiv. Dörröverstyckena ha väl haft något herdemotiv, taget från de många förlagor, som stodo tidens interiörmålare till buds. Kanske har någon finsnickare snidat något ornament till ramlisten, som sedermera förgyllts. Säkert har den ståt, som förvånade samtiden, när det gällde husens exteriörer, även funnits i de förmögnare hemmens interiörer. 

I de mindre borgarhemmen har inredningen varit av enklare slag. Klinade väggar, dekorerade med stänkputs i grönt, blått eller brunt mot grå bakgrund, torde ha förekommit allmänt i förstugor och enklare rum. "Finrummet" har väl haft en mera påkostad interiör som beträffande smågårdar, t. ex., varit besläktad med landskapets allmogekonst. Enligt uppgift till Gävle museum har t. o. m. ett rum i den Rettigska gården i hörnet av Kungsgatan och S. Strandgatan haft väggmålningar av ren allmogetyp. Tyvärr har det prov, som en gång tillvaratogs, förkommit. I Gävle museum förvaras även rester av en tapet av den kände allmogemålaren Hans Wikström, som kan dateras till omkring 1780 och som enligt uppgift lär ha suttit i en fiskargård i Gävle. Flera allmogemålare, vilkas arbeten stundom äro av mycket god klass, synas ha varit bosatta och troligen även verksamma i Gävle, då staden utgör centrum för deras verksamhetsområde. Måhända ha även dalakonstnärer, mest från Rättvik men även från Leksand, vilka under 1780- och 1790-talen började arbeta i den gästrikska landsbygden, erhållit uppdrag inom staden. Ett sent väggfält från en gård vid S. Kungsgatan, sign. Öster, Wikströms lärjunge, 1844, finnes i Gävle museum. 

De ovan omtalade papperstapeterna, vilka funnos att köpa i lösa ark, som sedan fingo klistras ihop, ha dock säkerligen tidigt förekommit i finrummen. En vanlig dekoreringsform var annars, att man fyllde skarvarna mellan väggarnas timmerstockar med mossa och lera och klistrade klippta linneremsor över dem och sedan strök väggen med limfärg. Som prydnad klistrades en schablonerad bård nedanför taklisten eller fick någon ortskonstnär utföra målningar. I vissa fall kunde väggen klädas med spåntade bräder på vilka målningarna anbragtes. De vita taken ha med visshet föregåtts av grant målade brädtak, där rika arv bevarats från renässansens och barockens formvärld. 

På de omkring 120 ritningar som utförts av Raphael Pousette och hans söner, finnas antydningar om att de ovan nämnda inredningarna avsetts. Såväl kakelugnar som paneler äro ofta utritade och stundom även färglagda. Det är tydligt att arkitekten även lagt hand vid interiören och personligen dirigerat hantverkarna.

Det vill synas, som om förhållandena något ändrats från och med sekelskiftet. På Wahrbergs ritningar saknas i de flesta fall inredningsdetaljer, vilket dock inte med nödvändighet behöver betyda att han negligerade dem. Måhända beror det emellertid på att det från denna tid fanns hantverkare, som omhändertog allt inredningsarbete. Främst bland dem var rådmannen i Falun, Johan Nils Asplind, som synes ha varit verksam vid de flesta herrgårdarna i Gästrikland. 

Asplind introducerades av landshövdingen i Kopparbergs län Johan Magnus af Nordin, som var ägare till Forsbacka och Åby herrgårdar. Asplind använde sig vanligen av schablonerade taklister i pompejansk stil eller naturalistiskt målade friser med frukter, blommor och ax i flera färger mot ljus botten. Över dörrarna placerade han målade fält med motiv bestående av blommor och fåglar eller antikiserade landskap, ofta med figurer. Landskapen utfördes vanligen i grisaiIle medan blomstermotiven målades i olika färger mot ljus botten. Överstycken för dörrar och speglar utgjordes stundom av medaljonger omgivna av plastiskt utformade akantusrankor och rosetter. 

Asplinds dekorativa arbeten förhöjas bl. a. på Tolffors, av diskreta, elegant profilerade snickeriarbeten av den i Gävle bosatte Hans Sjödin. På de flesta herrgårdar förekomma bröstpaneler med fyllningar och välproportionerade dörrar "a deux battants" och profilerade taklister med målade palmetter och bladstavar. Överstyckena ha listverk med tandsnitt, pärlstavar, rullade band och bladstavar. Dessa snickerier målades vita, utom smärre lister intill överstycken etc., vilka stundom förgylldes. 

Väggarna kläddes med väv eller papp och målades ljusa men ofta brutna i någon färg: gult, grått eller rödbrunt. För väggarna i Tolffors anskaffades t. ex. 546 alnar "Hellsinge bulldan", vilka i bottenvåningen dekorerades av målaren Magnus Backman i Gävle. 

Kakelugnarna ha vanligen vid denna tid kolonnform och äro till färgen vita. Stundom förekomma marmorerade socklar och kolonnbaser. På flera herrgårdar förekomma en säregen typ, där kakelugnen flankeras av kraftiga fristående kolonner. Dessa kakelugnar, som i regel blott förekomma i större rum, äro vanligen helvita. En känd kakelugnsmästare, Olof Lindblom i Gävle, som bl. a. levererat ugnar till Tolvfors, dekorerade gärna sina ugnar sparsamt i grönt, gult och mangan och upptog därvid motiv från rummets övriga dekor. 

De förnämligare interiörerna voro med säkerhet komponerade och utförda även till sina detaljer av Asplind och hans kolleger. Men dessa hade även tillgång till troligen industrimässigt framställda dekorationselement. I Weckoblad för Gefleborgs län den 6 februari 1802 stod nämligen i slutet av en vidlyftig annons följande: "I sammanhang härmed finnes på samma ställe till salu alla till ett Rumms Decorering hörande prydnader såsom Friser, Bariliever , Figurer, Hermer, Draperier m. m. för ovanligt goda priser. Alla dessa granlåtsprofver finnas at bese hos Glasmästaren Hartman på Södra Kongsgatan här i staden". 

Den enhetlighet i rumsinredningen, som ofta förekommer i herrgårdarnas salar, har säkerligen ej saknats i de förmögnare borgarhemmen, även om inget bevarats till våra dagar. Den enda källa, som kan ge några upplysningar, är brandförsäkringshandlingarna. Dessa äro visserligen från 1828, men med hänsyn till de ekonomiska förhållanden, om vilka ovan talats, kan man nog utgå ifrån att interiörerna tillkommit tidigare och de flesta före 1815 och därför höra samman med Wahrbergs verksamhet. 

Det Enneska huset, som var stadens förnämsta, torde ha varit förebild för många senare inredningar. I bottenvåningen, som innehöll fem inredda rum, förstuga och fyra välvda källare, hade förstuga och källaregolv "plansten". Dörrarna voro "halvfranska" och fyra rum i denna våning samt alla i de övre våningarna hade bröstpanel samt "spatlade väggar målade med oljefärg". Bottenvåningens fönster hade "invändes Fensterluckor". Kakelugnar funnos i samtliga rum, men något om deras dekor nämnes ej. De hade i regel järnluckor utom en i andra och fyra i tredje våningen, festvåningen, vilka hade mässingsluckor. I två rum omtalas en "kammarspis av marmor" och en av dem har "en större Spegel med förgylld ram ofvan". Alla trappor och förstugor äro belagda med kalksten medan golven i övrigt äro oljemålade. Alla mellantak äro av gips. 

Elfstrandska huset, som även hörde till de förnämligaste, omfattade sex rum och kök samt förstuga i bottenvåningen, åtta rum i övervåningen samt tre vindsrum. Liksom det Enneska var det uppfört av tegel. Kakelugnar funnos i alla rum utom två vindsrum. Bröstpanel "i speglar" omtalas blott i ett av bottenvåningens rum medan fyra i nedre och fem i övre ha "helfransk" panel, till vilken även hörde "spatlade väggar målade med oljefärg". Fyra rum i nedre och tre i övre våningen ha målade golv. En enklare inredning torde ha karakteriserat övriga rum, där väggarna målats med limfärg och vindsrummen ej ens ha bröstpanel utan endast fotlist. 

Om man bläddrar igenom dessa handlingar, framgår det, att i ett ordinärt borgarhem voro mellantaken i de förnämsta rummen om möjligt "rappade med murbruk", d. v. s. de ovan nämnda "Jerdsell-taken", i annat fall hade man "mellantak af Bräder och Väf". I enklare rum nöjde man sig med vitlimmade brädtak. Väggarna voro "spatlade, med väf, målade med oljefärg" om det skulle vara riktigt fint. I annat fall nöjde man sig med "väggar med limfärg på papper". "Franska dörrar" och bröstpanel funnos i regel i de flesta rum, blott smärre vindsrum hade enkel fotlist och fyrfyllnadsdörrar. 

Beträffande de mindre borgargårdarna förekomma mycket sparsamma uppgifter om inredningen. Bröstpanel och därovan papperstapeter, målade med limfärg, synes ha varit den vanligaste väggbeklädnaden i de förnämsta rummen. Någon gång förekommer även vävklädda och målade väggar och limfärgen kan i mindre gårdar utbytas mot vattenfärg. Att rent allmogemässiga målningar förekommit i de mindre gårdarna är otvivelaktigt. Lerrappade väggar målade med limfärg omtalas även. Taken voro i de bättre rummen vävspända och vitmålade men vanligast förekommo spåntade brädtak eller brädtak på lock, i båda fallen vitlimmade. Dörrarna äro stundom "franska", men fyrfyllningsdörrar synas ha varit vanligast. Kakelugnar "af dels vitt, dels grönt glaserat kakel" förekomma allmänt. Blott i de allra enklaste boningsrummen omnämnes ugnar "af oglaserat, målat kakel", d. v. s. uppmurade av vanligt tegel, som sedan putsats och limstrukits. 

Söker man sammanfatta den Pousetteska familjens betydelse för byggnadsverksamheten inom Gävle stad, kommer man till den slutsatsen, att det är medlemmar av denna familj, som i stort sett uppbyggde det Gävle, som kom att bestå ända till 1869 års brand. 

Raphael Pousette d. y. har med säkerhet varit den ledande personligheten vid det stora återuppbyggnadsarbetet efter 1776 års brand. Såväl publika byggnader som privathus, både större och mindre, industrianläggningar etc. har han på grund av sitt allsidiga vetande fått ombesörja. Genom hans stilistiska inställning erhöll denna bebyggelse en utpräglad rokokokaraktär. Hans sega fasthållande vid denna stil har säkerligen även underblåsts av landshövding Cronstedt, vars intresse för byggnadskonsten var betydande. Den stil, som härvid företräddes, går tillbaka på slottsbygget och de erfarenheter, som de lokala hantverkarna därvid gjorde. 

Jonas Raphael och Clas Abraham Pousette antyda ej i sina tidigare arbeten några revolutionära nyheter. Med säkerhet ha de varit helt bundna av dels faderns och dels byggherrarnas stiluppfattning. Någon större möjlighet att visa sina egna intentioner ha de ej haft. Projektet till sjökaptenen Brelins nybygge utgör dock ett försök att giva en berest och förmögen man en exklusiv och modern bostad. Är det lärdomar från studieåren i Stockholm, som giva sig till känna? Stilen slog emellertid igenom måhända påverkad av den kringliggande herrgårdsbebyggelsen och under 1800-talets första år uppfördes en mängd byggnader med låga halvvåningar. Bröderna Pousettes verksamhet i Gävle blev emellertid ej mer än en episod. 

Den, som kom att popularisera den sengustavianska stilen i Gävle, blev Carl Adrian Wahrberg. Men hans arbeten skilja sig på flera sätt från samtida byggnadsverk i andra svenska småstäder. Dess mest utpräglade drag är en nära nog spartansk enkelhet. Pilastrar och övrig dekor, som tiden annars omhuldade, begagnar han mycket sparsamt men lägger i stället huvudvikten vid rena linjer och vackra proportioner. Han förlänade sina byggnader en saklig och harmonisk karaktär, som utsökt anslöt sig till Asplinds eleganta interiörkonst. 

Märkligt är, att sådana förnämliga byggnadsverk som rådhuset och det Enneska huset ej kommo att spela större roll. I förra fallet beror det väl på att, som ovan nämnts, rådhuset tillkom under en mellanperiod och att det dessutom på grund av sin storlek ej kunde tjäna som förebild. Samma var förhållandet med det Enneska huset, vilket dock i fråga om detaljer stått som ett ouppnåeligt ideal. 

Gävle borgare synas ha haft ett fullt och fast förtroende till sin egen stads arkitekter. Genom den fasta tradition, som knöt samman generationerna, kom den Pousetteska familjen att under de 40 år, som dess verksamhet varade, uppbygga en stad, som under hela 1800-talet hade rykte om sig att vara en av de vackraste i riket. 

När efter det ekonomiska bakslaget 1815 byggnadsverksamheten åter började blomstra under 1840- och 50-talen var det både socialt och ekonomiskt en ny stads byggnadsbehov, som blivit aktuellt. Men de arkitekter, som då voro verksamma, Rosenbaum, Setterberg och Runer, synas av bevarade ritningar att döma att med den största respekt för sina äldre kollegers arbeten ha vidtagit erforderliga om- och tillbyggnader. Men vad de skonade, tog branden 1869 och vad den lämnade kvar, synes ha svårt att finna nåd för en sig självhävdande nutid, där pietet och erkänsla för de generationer, som lade grunden till Gävles storhet, fått ge vika för en destruktiv saklighet, som fåfängt söker dölja sig bakom en importerad men för staden främmande romantik. 

Källa: Från Gästrikland 1945-46, ss 5-59; Beskow, Hans: En gustaviansk byggmästarsläkt i Gävle.

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!