STORSMÄLLEN I KÄLLARBACKEN
av Per Ax:son Hambrunger


Man hade bestämt att byta ut alla stängselstolparna i fårhagen. Fårhagen var ett till ytan ganska omfattande område ovanför skogvaktarbostaden i Fyrbo. Hagen rymde ängsmark och sluten blandskog.

Någon idérik och fysiskt bekväm person hade framfört idén om att ”skjuta hålen” i stället för att gräva dem. På så vis kunde man också sätta igång det hela innan tjälen gått ur backen. Detta resulterade i att man i slutet av mars bogserade upp en gammal luftkompressor av fabrikat Ingersoll-Rand med stålhjul till hagen. Vidare körde man upp en vagn med nödiga metrar lufttrycksslang och en tryckluftborr av fabrikat Atlas Copco med förlängt jordspett. På detta vis skulle man ha utbytet av stolparna färdigt i lagom tid till dess fåren skulle släpptas ut på vårbetet.

Jag hade påsklov och åkte som vanligt upp från Stockholm till Morfar och Mormor på Vifors. Redan första dagen väcktes mitt intresse för vad man hade för sig i fårhagen. Jag hörde nämligen upprepade dova knallarna därifrån.

Vid ett omgående företaget besök på arbetsplatsen, lade jag märke till att man hällde ner någon sorts pulver i de uppborrade hålen. Sedan körde man ner en knallhattsapterad krutstubin i hålen – och tände på. Det small som sjutton och hålet hade ”grävt sig självt” som gubbarna sa. Vad var det nu för pulver man hällde i hålen? Jo, hur enkelt som helst! Det var en blandning av klorex, ett ogräsmedel i pulverform, och vissa delar vanligt strösocker! Trots att vi befann oss i slutet av ransoneringen efter kriget hade man med Kristidsnämndens bistånd lyckats få möjlighet att köpa in nödig mängd socker. Krutstubin och tändhattar var inte ransonerade så det var inget problem.

Som det snart var påskafton och därmed det traditionella allmänna smällandet med raketer/fyrverkerier och dylikt, föddes en idé i min pojkhjärna. Varför inte tillverka ett knallskott av det där pulvret? Knallhatt och stubin var inte svårt att få tag i nere på bruksmagasinet men pulvret blev marigare. Gubbarna vaktade svartsjukt pulverförrådet och jag började kolla läget på annat håll. Socker fanns i skafferiet hos Mormor och klorex, kom jag underfund med, stod i några små säckar i vagnslidret nere vid ladugården på andra sidan Riks-13, landsvägen.

Jag hade också hört gubbarna snacka om att det blev bättre verkan ifall man packade ordentligt runt/i hålet och jag funderade vidare. Efter ett tag hade jag skaffat ett avloppselement av cement, ett sådant där rör med fläns i ena änden och ungefär 70 cm långt. Röret transporterades hem på cykelns pakethållare och vid en sen promenad ner till vagnslidret hämtades lite klorex. Nu skulle här blandas! Proportionerna var inte svåra att snappa upp då gubbarna inte var något särskilt hemliga när de blandade. Det hela var enkelt. En del klorex till ett visst antal delar socker. Jag utgick från ett 2-kilospaket socker och snart hade jag blandningen klar. Men – var skulle jag nu placera min påsksmäll så att den hördes ordentligt över hela bruket? Efter en stunds letande fann jag ett i mitt tycke idealiskt ställe uppe i jordkällarbacken ett 50-tal meter från Mormor och Morfars hus. Backen, som var en sandbacke av mycket torr, fin, gul sand var, trots tjälen, lättgrävd och efter en kort stund hade jag röret på plats i nivå med översta kanten på flänsen. Jag packade noga uppgrävd sand runt röret, hela vägen ner, som jag hört gubbarna tala om och det var nu bara att hälla ner ogräs-/sockerblandningen. Röret fylldes till ungefär 10 cm från överkanten och jag bet fast en tändhatt på stubinen som jag sett gubbarna göra.

För att ha viss kontroll på när det hela skulle smälla hade jag, också som jag sett gubbarna göra, delat en dryga metern lång krutstubin i två lika långa delar. Så var det dags att tända på och jag höll ihop de båda stubinändarna tillsammans med en tre-fyra tändstickor, vilket jag också sett gubbarna göra. Sedan drog jag tändsticksasken mot stickorna och de båda stubinerna började fräsa. Jag tog den oapterade biten stubin och begav mig skyndsamt in bakom vedboden och väntade.

Mormor hade en liten köksträdgård i gaveln på vedboden med en stor pionbuske i ena ändan med gamla torkade blomblad sedan föregående års blomning. Jag kommer inte ihåg vad jag uppfattade först, att blombladen virvlade bort i samma ögonblick marken skakade och en väldig knall hördes, tätt följt av ett stilla klirrande av fallande krossat glas. En kort stund efter knallen började också små cementbitar från röret regna ner över mig och de närmaste hustaken. Mitt i allt detta hörde jag min Mormors röst som ängsligt ropade mitt namn. Jag gick runt vedboden på baksidan och fram till min oroliga Mormor. Hon öppnade konversationen med: Men jösses gôsse, va har du ställt till me nu? Jag tittade mig något oskyldigt omkring och blev något förvånad och delvis något skrämd. Nästan alla rutorna på framsidan av huset var trasiga. Det var sådana där gamla fönster med sex rutor i varje båge, så det blev ganska många som hade krossats. Likadant var det i maskinistens hus och i huset där Hillborgs bodde i ena ändan och tvättstugan fanns i den andra. Även de större fönsterrutorna i västra gaveln på arrendatorsbyggningen hade spruckit. Vissa hade t o m ramlat ut. Nere i herrgården, cirka 200 meter bort hade de stora rutorna i norra gaveln spruckit.

Ja, det var en påsksmäll det. Aldrig tidigare och aldrig senare har jag tillverkat något liknande. Och aldrig tidigare hade jag fått så mycket skäll som jag fick denna eftermiddag. Mest av Morfar som nu tillsammans med sin hantlangare gubben Axberg fick ett styvt jobb med att pilla ut glasskärvorna ur de krossade fönsterbågarna, skära till nya rutor och kitta in dem i bågarna. Men Mormor grät nog mest av glädje över att jag hade överlevt den stora smällen. Gubbarna från fårhagen sa att jag haft en jäkla tur som inte träffats av några cementbitar från röret. Bl a hittade man flera bitar inkilade i virket på vedboden jag tagit sorgfälligt skydd bakom. Vidare talade man om för mig att en sådan tokskalle som jag skulle man allt bestå med en riktig omgång rotting. Som tur var ställde Mormor och Morfar inte upp på denna hårda behandling. Morfar trodde nämligen inte på den gamla föreställningen att banka in vett i skallen på folk över huvud taget. Men – vad jag skämdes!

Mitt i alltihopa började så mina ben skaka alldeles okontrollerat och jag var tvungen att sätta mig ner innan jag ramlade. Då såg jag hur Morfar och Axberg skrattade i mjugg och nickade mot varandra, medan Mormor sakta torkade tårar som nu började tränga fram ur ögonen på en ganska liten och ömklig satpojke. Rätt åt mig! Tokskalle!

Krevadhålet i källarbacken, nu med en liten dekorativ tall i mitten, finns kvar ännu denna dag (2010) när detta skrives!

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!