HERPETOLOGEN eller HUGGORMSMJÖLKAREN
av Per Ax:son Hambrunger

I ett stort stenröse uppåt Spångholmsvägen fanns osedvanligt gott om präktiga huggormar.

I något sammanhang hade jag läst eller hört om att man framställde ormserum genom att spruta in huggormsgift i hästar. Apoteket i Gävle var intresserade av att erhålla gift och genom att anmäla sig fick man en försändelse per järnväg av utrustning för att samla in det åtråvärda giftet. Jag anmälde mig självfallet och fick en stor låda som bl a innehöll flera glaskolvar med ett tunt gummi (kondom?) över mynningen. Tillsammans med utrustningen fanns även bipackade utförliga instruktioner i hur man lockade av ormarna deras gift, hur man hanterade giftet – och ormarna! och även hur man skyddade sig mot giftet ifall olyckan skulle vara framme.

Men - först och främst måsta man ju ha ormar! Och - jag visste var de fanns! En bit ifrån den stora kollektiva jordkällaren i Björkbacken låg sedan tidigare tre stycken brunnsringar alldeles intill varandra. Perfekt! Här hade jag förutsättningarna för den stora ormfarmen! Jag talade om för Morfar vad jag tänkte ha för mig efter det att han hade lovat att inte tala om för Mormor och undrade ifall han ville/kunde tillverka tre lock till dessa brunnsringar. Enligt apotekets instruktioner fick man endast ha ormarna i fångenskap högst en vecka innan man var tvungen att släppa tillbaks dem där man tagit dem. Under tiden i fångenskap var det viktigt att de hade gott om vatten och att de inte under längre tid utsattes för direkt solljus. OK, de låg och solade sig ibland men det var endast korta stunder under dagen. Jag gick så till tant Hanna nere på herrgården och frågade henne ifall hon hade tre gamla sockerkaksformar – sådan där raka, ungefär 30 centimeter långa. Jovisst! Det var inga problem! Men vad skulle jag ha dem till? Det var en hemlighet, sa jag, men jag skulle inte förstöra dem. Tant Hanna såg lite tvivlande ut men lät mig i alla fall få ta dem.

Så tillbaka till brunnsringarna och nu hade Morfar under tiden levererat brunnslocken och allt var klart att gå ut på huggormsjakt. Enligt apotekets instruktion, återigen, var det lämpligt att skaffa en längre s k klykkäpp, vilken försiktigt skulle placeras bakom huggisens huvud och sedan skulle man med en behandskad hand greppa ormen alldeles bakom huvudet och lyfta den försiktigt ner i en medhavd säck för vidare transport till ”ormfarmen”. Handskar fick jag låna av Morfar – sådana han bl a använde då han stängslade med taggtråd. Dessa var grova och hade höga kragar, vilket ju passade utmärkt i sammanhanget! Det var enligt apotekets instruktion mycket viktigt att man hanterade ormarna mycket försiktigt så att man inte gjorde dem illa eller skadade dem.

Så var det då dags för den första jaktexpeditionen och den lyckades över förväntan. Lite knepigt kändes det dock första gången jag höll en huggis mellan tummen och pekfingret för så fort jag tog bort klykkäppen och lyfte ormen, slog den kroppen runt min underarm och började dra intensivt för att komma loss. Trots att detta omtalades i apotekets instruktion, kändes det en aning obehagligt. Nåväl. Detta gick emellertid snabbt över. När jag så återvände till brunnsringarna hade jag inte mindre än fyra vuxna huggisar i säcken! Jag släppte ner dem och de pilade omedelbart iväg, var och en, och lade sig i ring.

Dagen efter var det dags för ”första tappningen”. Men innan dess hade jag varit tvungen att göra ett besök i herrgårdens iskällare på andra sidan Hjulbäcken i slänten mot trädgården. I denna källare fanns en mängd stora isblock täckt av sågspån. Dessa isblock hackade jag småbitar ur och tog med mig i en liten trälåda, vari jag placerat några av glaskolvarna. Det var nämligen så att i apotekets instruktioner sades att giftet måste hållas kallt och väl nedkylt och levereras senast tre dygn efter första avtappning. Man kunde ”mjölka” varje orm en gång om dagen men man fick ju inte ha dem i fångenskap mer än högst 4-5 dagar som sagts härovan, sedan måste man släppa tillbaks dem på fyndplatsen.

”Mjölkningen” gick så till att man höll ner ormen mot marken med klykkäppen grep den bakom huvudet och lyfte upp den. Därefter klämde man sakta och försiktigt på bakdelen av huvudet så att ormen gapade. När man kommit så långt tog man en glaskolv och höll alldeles under huvudet på ormen och klämde lite till vilket resulterade i att gapet öppnades och huggtänderna reste sig. Då skulle man snabbt haka fast tänderna över kanten på kolven så att tänderna gick igenom det tunna gummit. Sedan skulle man dra mycket försiktigt bakåt till dess två små droppar gift föll ner i kolven. Detta gjorde jag så med de första fyra ormarna och jag måste säga att det inte blev så värst mycket. Men jag tog ändå den isfyllda lilla trälådan med den första kolven i ner till 3-tåget och upplyste stationsinpektören , den s k stinsen, att tågpersonalen (i postkupén) skulle vara försiktig med den och inte låta lådan stå för varmt. Det hörde till saken att stinsen också skulle ringa apoteket om att de hade en leverans av gift på detta 3-tåg. Allt gick väl och någon dag senare ringde apoteket och talade om att det hela hade gått bra och att giftet var av prima kvalitet. Vilken fin premiär! Jag hade lyckats och stoltheten stod som ett moln omkring mig!

Nu var man också godkänd huggormsgiftsinsamlingsexpert!

Tiden gick och jag fångade huggisar av bara den. Enligt apotekets dag-/rapportbok för denna alltför korta sommar ”mjölkade” jag inte mindre än 98 ormar av varierande storlek.

Efter en tid ringde apoteket och talade om att de skulle sända över en veterinär för att kontrollera min ormfarm. Denne veterinär var även specialist på ormar och kallades därför också ”herpetolog”. Således en som sysslar med grod- och kräldjur. Det här var spännande! Vad skulle han säga? Skulle jag få godkänt? Veterinären kom och såg och jag segrade! Han tyckte att jag ordnat det förträffligt och gratulerade mig. Av denne herpetolog lärde jag mig bl a att det är honorna som är de största och att de kan bli ända upp till dryga metern. Vi talade också om de ormar jag fångat som inte hade den vanliga huggormsfärgen. Jag fångade bl a svarta och kopparfärgade huggisar och det var inte alls ovanligt sa herpetologen.

Under hela denna sommar hade jag otur bara en enda gång. Detta då jag av ren slentrian slarvade lite med att hålla ett bestämt ”grepp” bakom ormens huvud, tappade det och ormen slängde sitt huvud bakåt över min hand och högg gifttänderna i handsken! Och vad hände? Jo, en av huggtänderna letar sig ner i sömmen till tummen och ormen kom på detta vis åt att tömma sitt gift i mitt högra tumveck. Lyckligtvis var det bara en tand som gick igenom! Först blev jag bara förvånad men började strax förstå att något allvarlig hade hänt. Jag lyfte tillbaka den spänstiga huggisen i brunnsringen, tog av handsken och upptäckte omgående vad som hänt. I sådana här fall var apotekets instruktioner mycket tydliga. Ta det lugnt – se till att ligga ner – ta fram ampinen (spruta för engångsbruk med fast kanyl) med motgift i, som levererats med de första kolvarna, och sedan injicera serumet i den skadade kroppsdelen.

Sagt och gjort och jag började vänta på vad som skulle hända. Och det gjorde det! Dagen efter var armen ordentligt svullen och hade fått en mörkt rödblå färg. Det dunkade i den och huden var mycket känslig för tryck. Morfar skrattade retsamt och undrade ifall jag klämt fingret! Det tyckte jag var jolligt! Det hela gick dock över efter ett par dagar men den rödblå färgen blev kvar och ändrade kulör till blåsvart. Även sedan svullnaden gått ned var armen lite öm. Detta hela hindrade dock inte mitt fortsatta ”mjölkande”.

Så var då denna händelserika sommar slut och jag skulle tillbaka till Vasa Realskola i Stockholm inför höstterminens början. Jag lovar att jag blev uppmärksammad av mina klasskamrater när jag talade om vad jag sysslat med under sommarlovet. En del trodde mig inte så jag var tvungen visa dem kvitton och leveransrapporter från apoteket innan de gav sig.

Jag blev även uppmärksammad på annat sätt. Jag hade nämligen tjänat ordentligt med pengar på mitt huggormsmjölkande och var relativt sett något åt kapitalisthållet i dessa kretsar. Hur mycket hade jag då tjänat denna sommar 1948! Ja, på postsparbanksboken vill jag minnas att siffrorna inte stannade förrän vid 92 kronor och 40 öre. Och det var RIKTIGA pengar på den tiden! Detta innebar att jag inte behövde gå och tigga av mina föräldrar för att bl a kunna gå och se de filmer jag ville.

Idag när detta skrives (2017) har jag fortfarande ingenting emot ormar. Speciellt den ordinarie huggormen, den gråa med det svarta zick-zackbandet på ryggen är en av mina absoluta favoriter och, i mitt tycke, en mycket vacker orm.

Men att återigen mjölka huggisar? Näe! Jag var nog modigare som 12-åring!

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!