LUCKÖPPNING VID KALV
av Per Ax:son Hambrunger

Jag hade fyllt tolv år. Det var således vintern 1948-49. Morfar bytte ibland av maskinisten med tillsynen av den lokala kraftstationen nere i Hamrångeån vid herrgården. Bl a var det viktigt att vattenflödet var tillräckligt. Vatten för driften av kraftstationen reglerades genom två dammanläggningar uppströms Hamrångeån. Den nedre dammen låg alldeles ovanför husen där bl a vi bodde och den andra låg en knapp mil västerut vid den vik av den stora Viksjön som kallades Kalven.

En tidig kväll i januari frågade Morfar ifall jag ville hjälpa honom med att öppna några luckor vid dammanläggningen Kalv, således uppe vid Kalven. Jag hade många gånger fått hjälpa till med att lyfta och sänka dessa bastanta luckor och visste sålunda hur det gick till. ”Mormor ordnar till med termos med varm choklad å lite smörgås till dig!”. ”Du får absolut inte skida över ån uppe vid Blommig myra och Långstrand utan hålla dig endera på södra eller norra sidan om ån. Det är strömmande vatten under och isen är av mycket ojämn kvalitet”. Jag fick hjälp med att packa en liten päronryggsäck med en extra ylletröja, en liten späntyxa, en kniv, lite tändnäver, tändstickor samt chokladen och smörgåsarna. Kvällen var strålande månljus och kall, minus 3-4 grader och det blåste lite lätt ostlig vind. Det innebar att jag skulle få medvind ut och motvind hem. Men det var ingen fara. Under tiden Mormor och jag fyllde ryggsäcken hade Morfar smetat på lite tjärvalla på skidorna så det skulle glida lätt. Jag hade redan bestämt för att åka ut på Gammelhäst-sidan, den södra, och hem på Aldermyrs-sidan, således den norra, där jag skulle få lite lä för motvinden av den relativt täta storskogen. Gammelhästen är en sägenomspunnen kulle där bl a en arbetshäst skulle ha stupat under skogsarbete. Aldermyren var ett gammalt torp, väster om Spångholmen och numera rivet/borta. Utfärden gick utan mankemang och jag kom fram till dammanläggningen, utförde vad jag fått i uppdrag att verkställa, drack lite choklad och åt en smörgås. Började frysa en aning och beslutade att ge mig hemåt den norra vägen.

Efter någon kilometer, när jag var i höjd med myrarna kring det som i folkmun går under namnet Blommig myra och Långstrand, fick jag mig till livs något högst fantastiskt och mycket besynnerligt. Mitt ute på myren satt tre gubbar i snön och spelade kort! Jag såg tydligt hur de delade ut korten och när de sedan spelade ut dem. Vad var det för tokjävlar som satt och spelade kort ute på en myr mitt i smällkalla vintern? Jag stod kvar en god stund och studerade det sällsamma skådespelet och beslutade mig till sist att ta mig fram till dem och se vilka de var. Så kom jag helt plötsligt på något egendomligt med det hela. De hade ju ingen belysning! Hur kunde de då se valören på korten? Jag blev med ens mycket pirrig i magen, spänningen hade mig i sitt våld och jag tog för säkerhets skull fram den lilla späntyxan ur ryggsäcken, skidade sakta framåt under noga iakttagande av de kortspelande gubbarna. När jag var knappt femtio meter ifrån dem antog de tre gubbarna en något annorlunda skepnad, en omisskännlig skepnad av tre små förkrympta granruskor med de små grenarna fladdrande i vinden! Så var det alltså med det! Man ser det man vill se ända tills det visar sig vara något högst naturligt! Hade jag inte skidat fram med yxan i högsta hugg utan skidat förbi, hade jag väl än i denna dag trott att det faktiskt satt tre gubbar spelande kort, mitt ute på en vindpinad myr, mitt i smällkalla vintern. Tur att jag inte är religiös och därmed också vidskeplig, då hade det kunnat sluta riktigt tokigt.

Jag återupptog min avbrutna hemfärd, passerad det tysta, mörka, obebodda Aldermyrstorpet och var snart nere på bruket och hemma hos morföräldrarna.

Dessa fick sig självfallet ett gott skratt när jag berättade om mitt äventyr och jag själv hade blivit en erfarenhet rikare.

 

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!