HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN MED ”HJELMEN”

av Per Ax:son Hambrunger

 

Min Morfar hette Per Hjelm. Kallades för ”Hjelmen”. I hans arbetsuppgifter ingick att inspektera, reparera, bygga till och bygga nya manskapsboningar för kolare och huggare på bolagsskogarna.

Inspektionsresorna företogs med jämna mellanrum året om. Nu var det en av de där ruskigt kalla och snörika vintrarna i början av 1940-talet. Jag följde med Morfar och vi hamnade i en huggarkoja långt upp på storskogen. Det var redan mörkt när vi kom fram. Som tur var fanns en plats för vår häst i stallet som var hopbyggt med kojan. Det stod fyra hästar därinne i det trånga stallet med lågt i tak, så de kunde nog hålla värmen ganska hyfsat. Vi knackade på och gick in i kojan. Kojorna var genomgående byggda med en centralt uppmurad eldstad med en stor plåthuv över med ett rör i som gick ut genom taket för röken. I eldstaden fanns även ett antal trefötter med kastruller och stekpannor på och i ena änden en järnten med rörlig krok för att hänga varmvattengrytan i. Runt denna eldstad, utefter väggarna fanns dubbelbritsar i tre våningar. Britsarna var ”bäddade” med får- och älgskinn m m. Lakan fanns inte och huggarna sov i sina arbetskläder, många gånger för att de skulle torka under natten. Att arbeta som skogshuggare under dessa tider var ett synnerligen hårt jobb. Snön låg oftast över metern djup och för att fälla timret var man först tvungen att pulsa långa vägar till träden man skulle fälla och sedan gräva sig ner till lämpligt avverkningsdjup, vilket ibland kunde bli över metern. I dessa sammanhang blev man blöt från två håll: inifrån av svetten, utifrån av den av värmen från kroppen smältande snön. Hårt, således.

Nåväl. Morfar knackade på och vi steg in i det osande svarta rummet där luften till att börja med stank som av bäver. Näsan vande sig emellertid relativt snabbt och Morfar språkade med huggarna. Morfar representerade skogsbolaget och som sådan bar han spetsbyxor och grova läderstövlar och under den tjocka skinnrocken, ylletröja, väst, vit skjorta och slips. Ingen såg något konstigt i det och när han sedan lade av västen och sakta började kavla upp ärmarna, hördes: ”Nu ska Hjelmen laga kolbulla!” Morfar var duktig på detta och därför också redigt populär. Humöret steg och fram kom litrar med Kron- och Jägarbrännvin. Och när den enorma kolbullan var klar vidtog en liten orgie i kolbulleätande. Med det i kolbullan ingående flottet från det amerikanska fläsket*) rinnande nerför det sotiga hakorna och ner på blåskjortorna, skålades det ordentligt och stämningen steg än mer.

Snart hade någon letat fram sin gamla välanvända fiol och Hjelmen ombads spela lite. Morfar var även duktig på detta instrument och brukade ofta öppna med melodien ”Konvaljens avsked”, vilken var komponerad av en granne till Morfars föräldrar i barndomshemmet i Gäveränge, Ockelbo. (Grannen var Otto Lindvall och han var militärmusiker med huvudinstrumentet klarinett. Förf anm!) Sedan kom några andra på den tiden väl kända melodier för att så sluta med den obligatoriska ”Helgdagskväll i timmerkojan” och snart var intet öga torrt.

Emellertid tog snart sömnbehovet ut sin rätt och alla bökade ner sig i britsarna, var och en på sitt sätt. Jag hade redan somnat in i en hög med fårfällar och sov tungt. Så på natten, hände något skrämmande! Jag vaknade till och när jag vant mig vid det skumma ljuset i kojan upptäckte jag till min häpnad ett stort hästöga, ja, du läste rätt! Alldeles intill mig! Jag kunde senare konstatera att man hade tagit in två av hästarna i stallet och fått ner dem på det halmtäckta golvet i kojan. Sedan hade man tagit ner alla fällar och lagt ikring sig och hästarna för att på detta sätt bibehålla värmen och livet. Varför detta? Jo! Under natten hade det blivit ännu kallare och eldstadens flammor och glödande kol, mäktade inte längre att hålla kylan stången. Det var en fantastisk upplevelse för en liten grabb att få sova ihop med en stor arbetshäst. Men varmt och skönt blev det och sov tungt det gjorde jag!

Morgonen kom och gubbarna började röra på sig. När alla kommit på benen och kommit en bit från hästarna föstes dessa också upp på fötter och leddes ut till stallet igen. Morfar tackade för sig och vi selade för det obligatoriska åkdonet, kolryssen, en korgliknande kälke som annars brukades för att transportera gengaskol i.

Så bar det iväg hemåt och när vi kom hem fick vi veta att varit neråt 40 grader kallt under natten.

Mina tankar går ofta till de huggare som efter en sådan natt åter skulle ta sig ut i skogen för att fälla timmer under dessa hårda förhållanden. Detta skulle inte hända idag!

Med sinnet fullt av beundran vill jag säga: All heder åt er, fantastiska människor!

 

 

*) Amerikanskt fläsk. I slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet importerades stora mängder amerikanskt fläsk. Det var mycket populärt bland skogsarbetarna. Det var bra saltat och man skar tjocka skivor och lade på en brödkaka och åt med god aptit. En rätt som lagades nästan alla dagar var kolbullar. Man stekte massvis med fläsk och fyllde på i stekpannan med smet av mjölk eller vatten och vetemjöl och lite salt. Skulle man ha en finare kolbulle kunde man också ta ett ägg i kolbullsmeten. På kvällen åt man upp halva kolbullen, den andra halvan sparade man till morgonen den andra dagen. Den sköljdes ner med ett par koppar kaffe sen var det åter dags att ta itu med det tunga slitet i skogen.

 

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!