DÖDEN I SVARTTJÄRNSTORPET

av Per Ax:son Hambrunger

Det här hände en av de där ovanligt kalla vintrarna i början/mitten av 1940-talet, vintrarna som gått till historien under beteckningen "krigsvintrarna". Jag skulle tro det var vintern 1943-44, möjligen vårvintern 1945. Det var i vilket fall ”knäpp”-kallt och snön knarrade högljutt under pjäxorna.

Klockan var vid 9-tiden och Morfar var i färd med att äta frukost.

Så hörde vi motorljud utanför och plötsligt förmörkades dörren till köket vi satt i av en enorm gestalt, länsman Gustaf Eriksson, i folkmun kallad ”Polis’n”. Denne var Morfars vän sedan många år. Morfar var stor men den här gubben var större. ”Hördu, Hjelmen (Morfar hette Hjelm och kallades därför så), nu får du, på statens uppdrag ta ledigt från jobbet och fungera som länsmansbiträde!”. ”Jaha”, sa Morfar, ”vad gäller det nu då?” ”Jo, sirddu”, sa den väldige Eriksson, ”gubben i Svarttjärn har inte varit synlig i byn på flera veckor så vi måste dit å titta!”. Svarttjärn var ett torp en halvmil in i skogen vid en myr och man hade uppmärksammat att det inte syntes några frånspår på vägen till torpet ute på riks-13, landsvägen alltså. ”Säj åt gôssen att han selar en häst för ryssen (en korgliknande kälke i vilken man annars körde gengaskol, således en s k kolryss), vi måste fara upp till torpet å titta!” Jag gjorde som jag blev tillsagd och fyllde ryssen med halm i botten och ett stort antal fårskinn för värmens skull och självfallet tjatade jag mig med - det här skulle bli spännande!

Det var en gnistrande kall dag och vi lät hästen trava på utefter en halvt igensnöad basväg norrut i storskogen ovanför Storsveåkrarna. Efter en stund kom vi fram till myren i vars andra ände vi skymtade torpet. ”Det här ser inte bra ut” sa länsman ”ingen rök ur skorsten och fönstren ser ju alldeles vita ut!” Så kom vi fram till torpet och nog såg det dystert ut. Fönstren var alldels riktigt igenisade, både på ut- och insidan. ”Nu går vi in, Hjelmen och gôssen blir utanför!”. Gubbarna fick med visst besvär upp ytterdörren och fortsatte mot dörren till köket och då var även gôssen med. Köksdörren var lättare att få upp och därinne hängde svarttjärnsgubben i en krok i taket, stendöd och luden av rimfrost och blåaktig i skinnet. Morfar och Polis’n skar ner gubben, vilken landade med en hård duns på golvet och jag fick i uppdrag att leta efter något vi kunde svepa liket i. I den lilla kammaren innanför köket hittade jag ett täcke, vilket ansågs duga för ändamålet. Gubbarna bar ut liket och jag fick i uppdrag att plocka bort alla fårskinnen så de kunde lägga kroppen direkt på halmen i ryssens botten. Sedan kastade vi tillbaka fårskinnen och satte oss ovanpå det hela. Inget pjåsk här inte! Gubben var ju stendöd!

På vägen tillbaka, i en utförslöpa, gick det lite fel. Hästen drog kälken lite för nära en stubbe och en av de främre medarna skar och hela ekipaget välte. Jag for ur, Morfar for ur, länsman for ur och även den stendöda gubben gick samma väg. Ut i den meterdjupa snön! Nåväl! Det var bara att välta kolryssen på rätt köl och lasta tillbaka halmen och så var det dag för att återigen lägga liket till ro i bottnen på kälken. Vi lade liktäcket på plats och gubbarna lyfte bartjärnsgubben tillbaka. Då! ”Fan”, ropade Eriksson, ”gubben ha vurrti åv mä ett finger!” Och mycket riktigt! Ett finger på ena handen hade gått rätt av – som en istapp! ”Det här går fan i mej inte, vi kan inte komma tillbaks med ett lik som inte är komplett!”, sa Eriksson, ”vi får försöka leta rätt på det förbannade fingret, hur det nu ska gå till i den här djupa snön. Alla letar!”. Nu dög jag minsann! Nu fick jag vara med! Och vem var det som hittade ”det förbannade fingret” om inte jag? Det kändes som att ta i en kall pilsnerkorv. Polis’n klappade mig på huvudet och sa att det där hade jag gjort bra. Tog fingret och - STOPPADE DET I FICKAN! på uniformsrocken!

Färden fortsatte och man släppte av mig i bruksgatan. Det passade sig inte att jag följde med till likboden nere vid kyrkan. Men vad gjorde det? Jag hade ju en fantastisk och mycket spännande historia att berätta för Mormor när jag kom hem!

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!