Stockholmar’n.
Det var en gång en liten pojk, född i mitten av 1930-talet som av de drabbade kallades Stockholmar’n. Han levde stora delar av sin barndom hos sina nära släktingar på Vifors bruk, Hamrånge. Det mesta av det här återgivna tilldrog sig under sena 1930-talet och större delen av 1940-talet.

Själv upplevde Stockholmar’n sin tillvaro under denna tid med följande egna ord:
"Att jag mot bakgrund av här nedan redovisade eskapader gjorde mig känd, t o m ökänd, på Bruket, var inte svårt att förstå. Jag var en kändis långt innan detta ord uppfunnits. Ett kändisskap med både plus och minus och på både gott och ont!"

Den manliga befolkningen på Bruket kanske inte alltid var så glada åt mina aktiviteter.
Nils Nyberg, den äldsta av ”Nybergs pojkarna”, som var pappa till Inga, min frus gamla skolkamrat från åren på Forsa Folkhögskola, berättade en gång med illa dold skadeglädje för min fru, när vi var på besök hos dem i Sjökalla, att: I jämförelse med Stockholmar’n pojkstreck på Bruket är den där Emil i Lönneberga en ren amatör. Sån’t är ju kul att höra!
Han berättade också att hans pappa Berndt när han talade om ”Stockholmar’n”, som denne ofta kallades, att han upplevde honom som ett större skavsår i rumpan. Sån’t är också mycket roligt att höra!

Ingas mamma var Barbro Schönning-Nyberg och hennes mamma, Beda, tyckte emellertid mycket om mig.. När jag som småpojk kom på besök hos henne och hennes make Hans, ”Schönnings-Hans” kallad, trakterades jag alltid med ett stort fat nygräddade kanelbullar och en himmelsk hallonsaft. Vid dessa besök tog Hans mig ofta i sitt knä och berättade roliga historier som vi båda skrattade gott åt. Schönnings-Hans hade ett mycket ”händigt” skratt och var nästan alltid glad.

På vägen hem över Fjället och Bergby Backan, passerades Vifors herrgård där förvaltarfamiljen Gustaf Herlitz med fru och barn huserade. Mamman, Hanna och dottern Karin, som förresten påminde väldigt mycket om min fru till utseende och kropp, tävlade intensivt om min gunst. Jag var en tid deras verkliga kramdjur med allt vad det innebar av förmåner. Som t ex bli tröstad och inklämd mellan Karins väl tilltagna tuttar när något hade gått snett och så mamma Hannas omsorger i övrigt om mitt väl och ve. Här vankades ofta stora härliga, smakrika jordgubbar med himmelsk vispgrädde. Vad jag njöt! Å va’ bortskämd jag blev!

Uppe på Bruket var det inte mycket sämre.

I första huset nere vid landsvägen, Riks-13 som den då hette, bodde Olle Löfgren ”Lög-Olle”, hans syster Edit och deras mor Johanna. Där trakterades jag med RÖD krusbärskräm och grädde och fick även med mig hem en liten konservburk av glas med samma kräm.

I nästa hus bodde Berglinds och de hade alltid en rent fantastisk blåbärskompott och underbar sockerkaka.

I nästa hus fanns tant Ida, hon med den skära katten (se historien nedan!), och Ida hade alltid en påse karameller på lut åt Stockholmar’n.

Nästa kåk i ordningen var arrendatorsbostaden där familjen Nyberg residerade. Torsdagarna med ärtsoppa och pannkakor var vidunderliga. I det stora köket vid det enorma bordet satt vanligtvis 10-12 personer. Mitt på bordet stod ärtsoppsgrytan med tjock gul soppa. En soppa som när den kallnat nästan kunde skäras i tårtbitar. I varje ände av bordet fanns en stor skål med drottningsylt och en trave med tunnpannkakor till säkert en halvmeters höjd! Torsdagarna hos tant Augusta var himmelska! Man fick käka så mycket pannkakor med sylt man ville och ibland vankades även vispgrädde. Tala om stor fest!

I nästa hus bodde Karin och Harry Hillborg, där Karin tog hand om mig på bästa sätt med ett kakfat som inte heller var av denna världen. Å så grönpils (se nedan!), förståss.

Inne hos kraftstationsmaskinist Larsson var det dottern Karin som lade rabarber på mig och skämde bort mig efter konstens alla regler. Pappan hade ju bin och huvudnjutningen hos Larssons var ju den mycket fina honungen. Konstigt, man kunde äta hur mycket som helst av denna honung och inte åt man sig led.

I sista kåken bodde Mormor och Morfar och där blev tavlan komplett vad gäller att skämma bort en småkille, trots att Morfar ibland bad Mormor att tänka på mina tänder.

Ja, detta var en barn-/ungdomstid som aldrig återkommer men minnena består och de är desto mer nostalgiskt färgade i ren njutning.

OK, det fanns karlar på Bruket som gillade Stockholmar’n också - men tanterna var i övervägande majoritet. Det är ju underligt att jag inte blev mer förstörd/bortskämd än jag blev.

Förmodligen växte jag till mig och lugnade ner mig en smula. Vem vet? Barnasinnet har jag i alla fall kvar till största delen och det har jag bara mått bra av - för vuxen! - näe det blir jag aldrig – de har ju så tråkigt! 

Som avslutning vill jag framföra ett postumt tack till alla här ovan omnämnda underbara människor på Vifors bruk som nu ”äro blott skuggor och borta”.

Det var en underbar och oförglömlig tid!

 

Stockholm i maj 2017

Per Ax:son Hambrunger

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!