Lill-Tönnebrobruket
Stångjärnsbruket på Ödmårdskogen
av Per Ax:son Hambrunger

 

Mina morföräldrar var Per och Naëmi Hjelm. De bodde i den översta gården närmast ån i bruksraden på Vifors bruk. På andra sidan bron över ån låg Vifors smedja med kvarn och såg. Morfar var anställd av Bergvik & Ala Nya AB (idag STORA) och hade sin snickeriverkstad i sågens östra del. I Morfars arbetsuppgifter ingick bl a ansvaret för om- och nybyggnation samt underhåll av flottnings- och huggarbaracker och kolarkojor på bolagsskogarna kring Hamrånge.

Mesta tiden av min barndom och uppväxt, från mitten av 1930-talet till början 1950-talet, tillbringade jag hos Mormor och Morfar. Otaliga var de resor och vistelser jag under denna tid var med om i säll­skap med Morfar och hans överordnade. Det var besök vid Romsen, Högbacken, Lappåsen, Bartjärn och allt vad det hette. Riktigt spännande blev det när målet var Blåkullasjön. Häxor och påskkärringar, ni vet. Oftast bar det iväg på krokiga skogsbilvägar med bolagets förvaltare Gustaf Herlitz i hans Dodge. Ibland med någon gengasosande bolagslastbil. Herlitz var en butter gubbe - men snäll. Och han tyckte om mig. Ibland fick jag titta på hans stora, fina frimärkssamling. Det var en verklig upplevelse att få sitta där vid bordet och lyssna på hans intressanta berättelser om snart sagt varje frimärke. Speciellt intressanta var de gamla svenska frimärkena.

Efter Herlitz kom Arne Andersson. På Morfars och dennes skogsresor fick jag faktiskt sitta i Arnes knä och styra hans Plymouth. Vilket förtroende! Men ... den vackert vinröda Volvo PV 60:an fick jag dock aldrig styra, den var nog för dyr för sådana övningar.

Sommaren 1950 åkte jag med till Lill-Tönnbro i Skog. Morfar hade i början av augusti månad fått i uppdrag att bygga om en äldre gård till huggarförläggning. Till sin hjälp hade Morfar en gubbe som hette Stenberg. Denne var i vanliga fall banvakt vid OKB nere i Bergby och bodde i banvaktsstugan vid järnvägsövergången mitt emellan polisen Erikssons och sågverksägare Rehns gårdar. Både Morfar och Stenberg tog med sig sina respektive fruar och jag slank med på köpet. Vid denna tid fanns två gårdar vid Lill-Tönnbro. Den som Morfar skulle bygga om och så den man kallade Nymans gård. Det var i den senare med sina tre små rum som vi skulle kampera. I en efterlämnad anteckning skriver min Mormor: "... vi flyttar upp på måndag eller tisdag. Gôssen får sova, fiska, spela kort och kanske bli med på en stugbal någon gång ibland. Det ska komma ett lastbilsgäng med knyten med sig och då blir det knytkalas. Alla tiders!".

Jag blev emellertid så gott som omgående utstädad ur huset. I ett brev till min mor skriver Mormor: "Gôssen har metat 90 abborrar sen han kom hit. Gubbarna fiskar om kvällarna och då är han med ute på sjön - så vi har ätit fisk var dag sen vi kom hit - det ersätter kôrven som nästan blir sur innan vi får hit den. Idag har forstmästar’n, sedermera skogsförvaltare Arne Andersson, Vifors, varit hit och hälsat på och tyckte vi hade det alla tiders trevligt. Duktiga fäbodjäntor det här sa han. Men du må tro att det var nå harma skitigt här - vi höll på i två dar bägge två me rotborst och såpa på både fönster å allt. Men nu är här fint med rynkade långgardin­er och små kappor. Alla tiders semesterställe, sa Forstis. Han kom ihåg han, hur det såg ut förr. Och så rökte de in något alldeles förskräckligt så gubbarna måste sota första dagen. Igår var Skogis, skogvaktare Harald Andersson, Fyrbo, här hos oss på kvällen och i förrgår var Bill, åkeriägare Gunnar Wiberg, Bergby, här med två gubbar. Ja, man får främmande fast man bor ända här.”

En dag kom grannarna på Vifors bruk, Johan och Greta Bergkvist på besök. Johan var maskinist på kraftstationen vid Vifors herrgård. De hade en hund med sig. En boxertik som hette Kickan. Efter några timmar hade jag tjatat åt mig henne. Vi blev oskiljaktiga och hon blev kvar tills vi åkte hem. Hon var tämligen fet när hon kom, men jösses vad mager hon blev av allt springande och badande. Gubben Stenberg tyckte dock att hon var vid "gott hull", vad nu det betydde. En kväll, straxt innan skymningen, när vi alla satt och spelade "vändåtta", hördes ett mycket ödsligt och skrämmande läte utifrån den närbelägna sjön. Vi blev sittandes alldeles tysta och lyssnade. Och återigen detta säregna läte. På något vis hade vi inte längre lust att fortsätta spela kort utan började prata om vad det kunde vara. Med tanke på att samtliga vuxna var födda på 1800-talet med allt vad därtill hörde av tal om "skrômt och fyckel", kan jag nog så här efteråt påstå att stämningen i den lilla stugan därute i den stora svarta skogen, blev något krystad för att inte säga förtätad. Ingen hade hört något liknande förut och vi gick och lade oss utan att ha fått en rimlig förklaring till det hela.

Följande dag var Kickan och jag ute på Lill-Tönnbrosjön (Fäbodsjön) och seglade. Ja du läste rätt! Vi seglade! I en eka som jag spikat fast två gärdsgårdsslanor i och fäst en tunnare filt vid på vikingavis. Det gick riktigt bra i ena riktningen men återfärden var arbetssam. Jag kunde tyvärr ej ta ner filten och att ro i motvind gjorde säkerligen mina armar några centimeter längre. Orken räckte halvvägs tillbaka och jag styrde iland på den södra stranden som egentligen var kanten av en mosse. Kickan och jag hoppa­de iland för att leta bär och blommor. Vi hade just rundat en liten dunge med förkrympta tallar då jag fick se något jag aldrig tidigare sett. En jättefågel! Grå med långa ben, svart på de yttre vingpennorna och svart teckning på huvudet med en stor röd fläck och med en skräckinjagande lång näbb. Fågeln stod alldeles stilla och blängde på oss. Kickan stod också stilla men darrade i hela kroppen. Intill den stående fågeln fanns en likadan fågel till, fast liggande. Således ett par. Den stående tog några steg emot oss, stannade och började klappra med näbben och väsa. Jag vände snabbt och tog Kickan med mig. I samma ögonblick jag hoppade i ekan hördes återigen det ödsliga ropet från igår kväll. Det var fågeln! Jag rodde som jagad av Horn-Per själv i motvinden tillbaka till Nymans stuga där jag med andan i halsen talade om för Mormor vad jag sett. När gubbarna kom tillbaka på kvällen diskuterade vi det hela och kom fram till att vi troligen hade ett par tranor, möjligen med ungar, som grannar ute på mossen. För en storstadspojk var denna upplevelse ett fantastiskt äventyr.

En eftermiddag kom gubbarna hem från arbetet i en mindre lastbil. Det var en bolagsbil som kommit upp med lite virke och förnödenheter. Bland annat hade man tagit med sig en av Morfars gamla ryss­jor. Nu ska vi lägga ryssja i Skärjan, sa Morfar. Den här förbannade ryssjan har jag haft i blöt i Viksjön, i Stensjön, i Björkången, i Skalsjöarna och jag vet inte var. Och inte har jag fått ett enda dugg i den! Nu ska vi lägga den i Skärjan och får jag inte något där heller, får ryssjehelvetet ligga kvar. Ryssjan ligger där än idag. Under de två veckor vi vittjade den var den tom. Man kan undra vilken förbannelse som rådde över denna ryssja.

En dag cyklade Mormor och jag och gubben Stenbergs gumma till Axmar och handlade. På hem­vägen när vi hade passerat Överhammaren sprang Kickan på min cykel i en svag nerförsbacke och jag körde rätt ner i ett stenskravel. Stort hål i huvudet och skrapade armbågar och knän. Blodet rann i en strid ström ur skallen på mig och gummorna ojade sig. Mormor rev sönder underkjolen och band provisoriskt om mitt huvud. Hemfärden företogs med värkande lemmar och dunkande huvud, snorig näsa och med tårarna rinnande i strömmar. Just som vi kommer fram till vår stuga, kommer Morfar och Stenberg på hemväg från motsatt håll. När Morfar var mitt på bron över Skärjån, bara femtio meter från stugan, upptäckte han min ömkliga uppenbarelse, ökade på stegen och var snart vid min sida. Snabbt virar han upp bandaget, tittar på såret, lyfter upp mig och bär in mig i stugan. Väl därinne beordrar han fram grov nål och björntråd och syr! ihop mig i skallen. Utan att jag kände ett enda dugg! Detta glömmer jag aldrig och inte blev det några komplikationer heller.

Ja, det var stor dramatik vissa dagar. Trots detta hann jag med att göra några intressanta upptäckter. Upptäckter som jag först i vuxen ålder förstått innebörden av och funnit historien bakom.

Bron jag nämnde härovan var sammanbyggd med en dammanläggning med luckor och en redig ål­kista. Ålkistan var öppen första gången jag såg den och jag satte för luckan och räknade med att få napp. Men icke! Dagarna gick men ingen ål. Vid mitt vadande i Skärjån nedström bron upptäckte jag samma sorts slagg som hemma i ån vid smedjan på Vifors. Som bekant kan denna slagg vara ganska vacker med dekorativa former och färger. Jag samlade en försvarlig hög men glömde den förargligt nog vid hemfärden. Jag hade också upptäck att jorden vid stugan var väldigt svart av sot. Detta sot fanns utspritt runt stugan i vid omfattning. Var jag än stack ner en spade kom det upp sotdamm och ibland kolstybb. Som småpojk ser man saker och konstaterar förekomst av sådant som man först vid vuxen ålder begriper innebörden av.

Vad var det då jag kommit på? Jo! Den där sommaren för en herrans massa år sedan vistades jag och mina morföräldrar i resterna av en miljö som knappt ett århundrade tidigare var en bullrande, slam­rande, intensiv och rökfylld industri mitt uti Ödmården. Vi tillbringade således våra dagar bland de i fullkomlig och pastoral frid vilande lämningarna av det som en gång var Tönnebrobruket! Fascinerande!

Vad var nu Tönnebrobruket för något? Ja, Pelle Wikberg skriver 1970 i Hamrångeboken att det var översten Berndt von Schinkel som i kraft av ett tillstånd från den 28 maj 1830 byggde ett nytt stångjärns­bruk på en plats belägen 1 1/4mil i norr från Vifors, 11.000 alnar (1 aln = cirka 60 cm) i nordväst från Axmar nedre hammare och 3.000 alnar i öster från Tönnebro by. Året var 1842.

Stångjärnsbruket kallades officiellt Tönnebro bruk men i vardagstal blev det Lill-Tönnbro till skillnad mot Tönnebro by en bit väster ut. Bruket presterade under de bästa åren cirka 1.150 skeppund per år (1 skeppund = omkr 170 kilo). Detta var nära dubbelt mot vad t ex Sunnäs bruk med två härdar och en hammare klarade åt Ljusneverken. Wikberg skriver vidare att - "Brukssagan i Ödmårdsskogen vid Skärjan upphörde lika plötsligt som den börjat. Järnfrakten till och från Axmar kostade mer än vad som beräknats. Järnet, såväl tackjärn som stångjärn från det nya bruket, måste hästdragas mellan Axmar och sjön Skärjan, pråmas över sjön och pråmas tillbaks. År 1861 lät von Schinkel riva bruket i Lill-Tönnbro, tog inventarierna och ett par arbetarbostäder med sig och retirerade till Axmar bruk. Sågverket han låtit uppföra i Tönnebro placerade han i moderniserat skick i Överhammaren, liksom i förbifarten under reträtten."

En jämförelse med Vifors bruk vad beträffar antalet smeder och svenner m fl, ger vid handen att verksamheten vid Tönnebro bruk bör ha varit relativt omfattande. Detta bekräftas också av det faktum att man under den korta tid bruket fanns, smidde inte mindre än cirka 20 ton stångjärn per år.

Huruvida Nymans stuga fanns då bruksrörelsen var igång vet jag inte. Men den gård min Morfar byggde om fanns definitivt då. På en karta från 1857 kan man tydligt se detta och att det i östra änden av Fäbodsjön, som idag kallas Lill-Tönnbrosjön, fanns inte bara ett järnbruk utan också en såg. På en topografisk karta från 1958, således ett hundra år senare, återfinns endast tecknet för den gård min Morfar arbetade med. Vid ett nostalgiskt besök för något år sedan kunde jag bara vemodigt konstatera att varken denna gård eller Nymans stuga fanns kvar.

Någon nämnde att Nymans stuga troligen brunnit ner redan i slutet av 1950-talet

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!