Hamrångeorter i fokus
text och foto  Leif Syrén

 

Under 2008 har några av Hamrånges orter hamnat i mediafokus också på riksplanet. Det gäller Stora Ensos nedläggning av massabruket i Norrsundet och bolagets försäljning av markområden m m i Axmarbruk. Under 2008 har också boken Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga med beskrivning av bland annat lägret i Axmar väckt uppmärksamhet.
 

Fredag den 15 november 2008 upphörde driften vid sulfatfabriken i Norrsundet. Av alla de känslor som denna nedläggning medför och medfört finns på annan plats i denna tidning en novell som beskriver några av dem.

Historikern Tobias Berglund har tillsammans med journalisten Niclas Sennerteg skrivit boken Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga. Boken som behandlar de 12 slutna utlänningsläger som fanns i Sverige 1940-1945 presenterades under sensommaren 2008. Lägret i Axmar behandlas tämligen summariskt i boken. Genom handlingar i Riksarkivet och i samtal med numera avlidne folkhögskolläraren Gunnar Valdner, som arbetade som assistent vid Axmar-lägret 1945, har följande framkommit. 

Lägret i Axmar 
Under 1944 gjorde Utlänningskommissionen framställningar till Bergvik & Ala AB att få använda dess slottsbyggnad i Axmarbruk som förläggning för till Sverige hitkomna flyktingar. Efter upprustningen av slottet under ledning av byggmästare Sjölander från Hamrånge, var lägret i maj 1945 godkänt för mottagning av flyktingar.

Samtidigt blev de nazistiska illdåden under andra världskriget kända för en bred allmänhet. I Stockholm fanns kvar den tyska legationen, vars personal hotades av att lynchas av uppretade stockholmare. 

Under hemlighetsmakeri fördes legationspersonalen först till läger i Sunnerstaholm och sedan till Ede i Hälsingland. Men även där blev situa-tionen för tyskarna prekär. Den 28 maj 1945 överfördes personalen från den före detta tyska legationen i Stockholm till det nyöppnade och slutna lägret i Axmar.

Till Axmar ankom 24 personer, som varit det nazistiska Tysklands främsta företrädare i Sverige. Under nazismens glansdagar hade dessa människor haft en tämligen uppburen ställning i såväl Stockholm som i övriga Sverige och varit högaktade gäster på banketter, närings-livsträffar, ceremoniella tillställningar m m. Nu i maj 1945 var situationen en annan. Man skydde umgänge med dessa människor. De hölls gömda i Axmar. De utgjorde samtidigt en problematisk grupp för den svenska regeringen.

Det ansågs nämligen inte bra för den svenska neutralitets- och anpassnings-politiken att efter fredslutet och inom landets gränser gömma före detta nazistiska diplomater och topptjänstemän. De allierade segermakterna krävde utvisning till Tyskland av legationsper-sonalen. Personalen våndades över följderna av en sådan utvisning, särskilt om den skulle komma att ske till den sovjetiska ockupations-zonen i Tyskland. Hur utvisningen gick till går inte att historiskt belägga. I arkivhandlingar konstateras kort, att den 18 augusti 1945 återfördes legationspersonalen till Tyskland.

Desertörsläger 
Efter det att den tyska legationen lämnat lägret vid slottet i Axmarbruk, kom till lägret i omgångar under sensommaren och hösten 1945 människor från Östeuropa och Baltikum. Det var huvudsakligen män som stridit i tysk tjänst och som i krigets slutskede deserterat och flytt till Sverige. De internerades och utreddes i Axmar, flera av dem blev sedan enligt segermakternas krav utvisade från Sverige till fronter varifrån de flytt.

I december månad 1945 avvecklades lägret i Axmarbruk, skälet var främst att lägerbyggnaden, slottet, ansågs obeboeligt vintertid. Bara under perioden oktober-december 1945 hade det gått över 50 kubikmeter ved för att hålla värmen inomhus på en rimlig nivå. Bernt von Schinkels slottsbygge från 1860-talet hade därmed visat sig vara ett första klassens draghål och blott och bart en fåfängans kuliss. 

En krona 
Under 1960-talet florerade som rykte att slottet i Axmarbruk var till salu för en krona. Många anmälde sig som spekulanter bland annat en rik fransman som samlade på slott i Europa. Slottsägaren Bergvik & Ala AB dementerade dock att slottet var till salu. Det revs 1970 efter att bolaget tidigare under sent 1950-tal också rivit herrgården, skolan och miljöerna vid Kvarnbo i Axmar. I dag skulle den så kallade kapellskolan i Axmar ha varit av stort turistiskt värde, då den var en av Sveriges tidigaste skolbyggnader och i mycket originell byggnadsstil.

Ryktet gör gällande att patron Bernt von Schinkel efter omdaningen av bruket och slottsbygget vid Axmar ansågs luspank. Han hävdade dock för Hamrångeborna att han fortfarande var stadd i så god kassa att han hade pengar nog för att bygga sig en egen kyrka i stil med den 1851 färdigbyggda i Hamrånge. Riktigt så blev det nu inte. Schinkels kyrka 1867 i Axmarbruk blev en kombination av kapell och skola. Här firade traktens folk julotta och mottog nattvarden, här invigdes bruksbarnen i ordens och siffrornas magi.

Om slottet i Axmar avslöjade Bernt von Schinkels dragning åt flärd och fåfänga, kunde kapellskolan vittna om hans sinne för folkets välfärd, undervisning och kristen kultur. Han var ju också en man av folket, ämnad som präst, men blev kavallerist och sedermera via äktenskap en herre i Sveriges adelskalender. 

I december 2008 blev det klart att Föreningen Hyttan i Axmarbruk genom köp av Stora Enso AB för en krona har förvärvat markområden och vissa byggnadsverk anslutna till tidigare bruket i Axmar.

Föreningen blir därmed den fjortonde(?) i raden av ägare av bruksområdet alltsedan Axmars byamän någon gång under 1500-talet mutade in området vid Axmars strömmar för att ta kraft till kvarn och kunna fiska i det strida vattnet där det från storskogen mötte havet. 

Swedenborg 
Bland ägarna till Axmarbruk är tvivels-utan Emanuel Swedenborg den namnkunnigaste. Han räknas enligt Nationalencyklopedin som en av de mest kända svenska författarna världen över.

Swedenborg var tillsammans med Brita Behm delägare i bruket perioden 1697-1728. Järn-Brita var moster till Emanuel och efter sin mors (Sara Behm) död var han till 1/5 ägare av Axmarbruk. Emanuel Swedenborg var en brådmogen begåvning som efter universitetsstudier i Uppsala och en femårig vistelse i europeiska länder, framstod som ett tekniskt och naturvetenskapligt geni. Han samarbetade med Christopher Polhem i en rad tekniska innovationer, gav ut en vetenskaplig tidkskrift och blev en av kung Karl XII:s gunstlingar. Swedenborg blev av kungen utnämnd till assessor i Bergskollegiet.

Hemkommen till Sverige 1715 blev den då 27-årige Emanuel intresserad av drift och avkastning vid sitt bruk i Axmar. Han kom därvidlag i en förbittrad strid med sin moster Brita Behm.  

Sjuttiofem dygn 
Emanuel Swedenborg ansåg att han hade rätt till 20% av årlig avkastning vid Axmarbruk. Brita Behm hävdade dock att han fick ta sina pengar från den avkastning han kunde åstadkomma genom att själv driva bruket under 75 av årets 365 dygn.

Brita drev bruket med järnhård disciplin under 290 dygn, släckte sedan härdarna i hyttan och sopade rent i kolhuset. När den arme Emanuel med hjälp av tröttkörda kolare, arbetare och förvaltare, skulle återuppta driften tog det sina ansenliga dygn innan produktionen kom upp ens i hälften av den Järn-Brita kommenderat fram.

Enligt muntlig tradition besökte Emanuel Swedenborg vid flera tillfällen Axmar. Ett av rummen i den tidigare herrgårdsbyggnaden i Axmar kallades också Swedenborgsrummet. Men där lär knappast Swedenborg ha bott, då byggnaden uppfördes 1757 och då Swedenborg efter 1728 inte längre var inblandad i driften vid Axmarbruk.

Efter rysshärjningarna 1721 lät Brita Behm med egna medel bygga upp bruket i Axmar. Hon hävdade att Emanuel Swedenborgs andel i bruket hade brunnit upp i samband med ryssarnas eldfängda manöver 18 maj 1721. Efter sju tvistiga år fick Brita Behms rättsligt utslag på att hon var ensamägare till Axmars bruk. Hon förblev sådan till sin död 1755. 

Swedenborg i religiös kris 
Under åren 1743-44 kom Emanuel Swedenborg i en religiös kris, han gav sig sedan hän åt bibeltolkning och författarskap, där han förmedlade sin syn på världens och människans skapelse. 1745 fick han en stark gudomlig uppenbarelse och blev därefter intensivt upptagen av människans andliga liv efter den lekamliga döden.

Swedenborgs tankar gav grund till en religiös rörelse som ännu lever kvar bl a i England*). Hans tankar och texter har också i hög grad inspirerat många av världens förnämsta författare bland annat Dostojevski och Goethe. Under sitt jordeliv 1688-1772 fick också Swedenborg rykte om sig att var synsk. Han kunde t ex med precision förutsäga händelser på platser långt ifrån där han vistades.

Bland Swedenborgs utgivna böcker finns en som handlar om äktenskapet och dess fortsättning i himlen. Swedenborg var själv aldrig gift. Han var istället en ratad äktenskapspartner, en gång lovad som make till Christopher Polhems dotter Emerentia, men hon slog upp förlovningen med Emanuel. 

Skalle på villovägar
Emanuel Swedenborg dog 1772 i London. Kvarlevorna av hans stoft fördes först 1908 till från Svenska kyrkan i London till Sverige. Vid en samtida inspektion av relikerna blev man tveksam till om det verkligen var Swedenborgs kranium som fanns i kistan. 1950 lyfte man igen på kistlocket och konstaterade då att kraniet tillhörde en annan mansperson än Emanuel Swedenborg. Men så 1978 dök plötsligt den riktiga skallen upp hos en auktionsfirma i London. Svenska staten köpte kraniet och placerade det på sin rätta plats, i Swedenborgs kista.

Det finns många teorier om hur skallen kommit på avvägar. En del menar att man i London gjort mätningar av skallen för att utröna huruvida det fanns samband mellan skallform och intelligens, och att man därefter aldrig fått tillfälle att återbörda kraniet.

Emellertid vilar nu den store tänkaren Emanuel Swedenborg med rätt skalle i sarkofag i Uppsala domkyrka nära en annan svensk portalfigur, Carl von Linné. Swedenborg ståtar också som byst gjuten i brons vid Mariatorget i Stockholm. En och annan turist lägger en blomma vid bystens fundament och tar sig en eftertänksam vandring längs Swedenborgsgatan på Söder i Stockholm.

Kanske svävar mystikern Swedenborgs ande över sin en gång ägda femtedel i Axmar? Ty han var helt övertygad om att människan efter sin död inträder i ett andligt tillstånd. Kanske kan den Swedenborgska anden rent av skänka kraft till de nya ägarna av bruket? 

 

Människan är efter döden i besittning av alla sina sinnen, och av varje tanke, minne och känsla hon åtnjöt i världen. Hon lämnar bara kvar sin jordiska lekamen. 

Fritt återgivet från boken Om Andarnas värld av Emanuel Swedenborg

 

 
I nordvästra delen av Mariatorget i Stockholm ståtar tidigare delägaren av Axmar bruk, Emanuel Swedenborg, som byst i brons gjord av Gustaf Nordahl 1973.

 

 

 

 

*) (Forsk anm 2017)
Nya kyrkan (engelska: The New Church) är swedeborgianismens företrädare i Skandinavien och USA. 
På svensk mark återfinns Nya kyrkan i Jönköping och i Stockholm. I Danmark finns den i Köpenhamn, 
och i Norge finns den i Oslo.


Nya kyrkans logotyp

 

 


Swedenborgs Minneskyrka i Stockholm vid Tegnérlunden 7.
Byggnaden uppfördes på uppdrag av Nya Kyrkans svenska församling,
ritades av Erland Heurlin och invigdes den 4 september 1927.

Källa: Wikipedia

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!