Gammelöversten på Vifors

Färgstark Hamrångebo från Färgelanda
av Leif Syrén
 

Vi har alla våra levnadsöden. Alla olika varandra. Ett av de mer annorlunda levnadsödena i Hamrångebygden svarar Berndt von Schinkel för. Hans väg till och liv i Hamrånge rymmer en del av både Sveriges och Hamrånges historia. Gammelöversten som han under sin levnads sista decennier kallades var en profil med lyskraft och rykten åtskillig tid efter att hans liv slocknat av ett pistolskott på Vifors herrgård.

 

 

 
Vifors herrgård ca1900 - okänd fotograf
 

Berndt von Schinkel såg dagens ljus en augustidag 1795 i Färgelanda prästgård i landskapet Dalsland. Fadern Bengt Bergman var av gammal värmländsk prästsläkt och hade tjänst som kyrkoherde i Färgelanda när lille Berndt kom till världen. Sonen Berndt kom liksom fadern att bära efternamnet Bergman.

Berndt växte upp i kretsen av fem syskon. Han hade en trygg och stimulerande barndom, där såväl fader Bengt som moder Helena tidigt

introducerade barnen i konsten att skriva och läsa. På sin sexårsdag året 1801 kunde gossen Berndt skriva med bläckstift och förstå innehåll i sagoböcker. Två månader senare dog plötsligt fadern och situationen för familjen Bergman förändrades totalt. Modern blev tvungen att flytta från prästgården och såg sig ingen möjlighet att själv kunna dra omsorg om de sex barnen. Värmländska släktingar åtog sig dock att hjälpa till med barnens framtid. 

Till Karlstad
Berndt kom som sjuårig pojke till en familj i Karlstad. Familjen var i goda ekonomiska omständigheter och Berndt blev 1802 placerad i en av stadens privatskolor. Där förblev han fram till 1808 då skolan stängdes. Han var nu tretton år och hade för sin tid, där så gott som alla jämnåriga var analfabeter, fått en utomordentlig utbildning innefattande också grundläggande kunskaper i franska språket.

Den tonåriga Berndt hamnade efter skoltiden i Karlstad hos en annan släktfamilj i Värmland. Familjefadern var en stor beundrare och kännare av den tidens store europé,

Napoleon Bonaparte. Den historiskt intresserade Berndt insöp och fasci-nerades av alla berättelser i släktgården. Han lyssnade, läste och började alltmer att syssla med skrivarbeten. Han hade haft funderingar på att enligt familjetraditionen utbilda sig till präst, men kände ingen kallelse och tvivlade stundom på den kristna läran.

Han började drömma om att bli journalist.
 

Till Stockholm 
På sommaren 1810 bröt Berndt Bergman upp från Värmland. Han reste till Stockholm i förhoppning att här kunna få arbete vid någon skrivkammare eller bli volontär vid en tidning. Han gick runt i huvudstaden och sökte utan framgång arbete; hans sparkapital sinade och han fick i Stockholm uppleva en vinter i armod och hunger. Våren 1811 läser han i en tidning att vid krigsskolan i Karlberg finns några friplatser för officersutbildning. Han skriver en eldig ansökan och blir kallad till fältmarskalken Fabian Wrede; han får av honom det dystra beskedet att friplatserna redan är besatta, men att hans ansökan och hans person gjort sådant intryck på Wrede att han lovar göra en framställning till kungen om ytterligare en friplats.

I september 1811 antas Berndt Bergman som kadett vid krigsskolan i Karlberg, Stockholm.
 

Nordarmén 
Den unge Berndt Bergman drillas hårt vid krigsskolan, men envis och fysiskt stark genomför han utbildningen till officer och blir sommaren 1813 underlöjtnant.

Läget i Sverige är vid tiden oroligt. Kronprins Karl Johan är beredd att med svensk trupp tillsammans med Ryssland och Preussen gå i strid med franske Napoleon, mannen som nu behärskar Europa.

Den svenske kronprinsen blir chef över Nordarmén. I denna armé om 158 000 soldater kommer också Berndt Bergman att ingå. Han får tjänst som adjutant till general Gustaf Lagerbring. I slaget vid Leipzig i oktober 1813 besegrar de allierade trupperna Napoleons styrkor. Därefter tvingar Karl Johan med nordarméns hjälp Danmark att avstå Norge. Då norrmännen den 17 maj 1814 förklarar sig självständiga och antar egen grundlag, beger sig Karl Johan med trupp till Norge för att kväsa de uppstudsiga. Även i detta fälttåg deltar Berndt Bergman som adjutant.

Hemkommen till Stockholm på sommaren 1814 var Bernt Bergman inte att anse som någon ärrad krigsveteran. De svenskar som deltagit i nordarmén hade mestadels befunnit sig bakom frontlinjerna och i Norge hade man endast behövt skramla med stick- och skjutvapen.

Emellertid förefaller det som om den unge Berndt Bergman haft en osedvanlig förmåga att bli sedd och hörd av såväl generaler som av kronprinsen själv under de militära aktionerna 1813-1814 . Efter 1814 belönas han med tjänst som adjutant vid Krigsakademin, han blir löjtnant och senare kapten och knyts 1823 till kung Karl XIV Johans stab som ordon-nansofficer.
 

Krönikör
År 1823 utkommer postumt Napoleons memoarer, där han bland annat i närmast förklemande ordalag fäller omdömen om sin general Jean Baptiste Bernadotte numera sedan 1818 svenske kungen Karl XIV Johan.

Den svenske kungen blir rasande och ger order om att man i Sverige skall bättra på hans anseende med en (annorlunda) mera korrekt beskrivning av hans och landets moderna historia.

Det är nu som Berndt Bergman får sin chans. Han har under några år sysslat med skriverier kring bland annat Sveriges 1700-talshistoria och får nu i uppdrag att skriva Sveriges historia i nutid. Berndt Bergman får tillgång till mängder av handlingar ur arkiv och brevsamlingar, också kungens privata brev. Han får en särställning till kungen med arbetsrum intill hans sovgemak, där kungen för övrigt i sängläge tillbringar en stor del av förmiddagarna och endast tar emot utvalda personer för konsultationer och beslut. En av dessa är Berndt Bergman.

Med sin förkärlek för överdrifter och bombastiska ordvändningar skriver Berndt Bergman historia så att det faller kungen på läppen. I nära tjugo års tid blir Bergman upptagen med sitt historieskrivande som sedermera och med hjälp av brorsonen Karl Vilhelm Bergman utkommer i tolv band under titeln "Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade af B. von Schinkel". 

 

von Schinkel
Vid Stockholms slott och vid kung Karl XIV Johans hov fanns många adjutanter, betjänter och arbetare. Bland gunstlingarna tillhörde förutom Berndt Bergman också den belevade adelsmannen kammareherre Johan Fredrick von Schinckel ägare till bland annat Hamrångeverken innefattande järnbruken i Axmar, Vifors och Viksjö. Den förfinade Johan Fredrick var totalt ointresserad av sina järnbruk i Gästrikland med följd att där bland förvaltare och arbetare blev nedgång i disciplin, produktivitet och lönsamhet med påverkan också på Johan Fredricks egen ekonomi. Han fick svårigheter att bekosta sitt rundliga leverne i Stockholm och begärde därför hos kungen om ett inteckningslån. Han beviljades detta på villkor att han lät sina järnbruk komma under mer handfast inflytande. Kung Karl Johan förordade sin adjutant och Johan Fredricks kollega vid hovet, kapten Berndt Bergman, för uppdraget.

I mitten av 1830-talet kom Bergman för första gången till Hamrånge. Utan några som helst kunskaper om järnbruk och järnhantering kom han dock efter samspråk med förvaltare och förståsigpåare i branschen till klarhet om hur situationerna vid bruken skulle förändras.

Berndt Bergmans intresse för historieskrivande övergick nu till vurm dels för järnbruken i Hamrånge, dels för Johan Fredrick von Schinckels unga dotter Beata Sofie. Han blev en flitig och uppvaktande gäst i den schinkelska malmgården vid Fjällgatan 25-29 i Stockholm. 1838 stod bröllopet mellan de två, Beata Sofie 25 år och Berndt 43 år. Året därpå föddes sonen Carl David, ytterligare ett år senare, 1840, dör Berndt Bergmans svärfar den nära jämnårige Johan Fredrick von Schinckel. Enligt fideikommisförordnandet övergick därmed ägandet av Hamrångeverken till dottern Beata Sofie. I praktiken var det dock maken Berndt Bergman som nu styrde och ställde med järnbruken i Hamrånge. Han adlades 1840 som Berndt von Schinkel.
 

Trivdes i Vifors 
Berndt von Schinkel hade 1840 kommit på grön kvist. Han var nu indirekt i besittning och befallning över järnbruk, skogs- och jordegendomar, gårdar och fastigheter i såväl Hamrånge som i Stockholm. Han trivdes utomordentlig bra vid herrgården i Vifors. Här fanns den rymd och ljus han saknat i sina lägenheter i Stockholm; här i Hamrånge hade han också en vida större position som aktad bruksdisponent än som lismande adjutant vid kungens hov.

I Hamrånge kunde han leva ut, bullra och befalla i höga röstlägen, skratta och skrodera. Här var han åtlydd och uppburen. Han var mäktig. Han var Big boss, den främste i socknen, chef över de omkring femhundra som tjänade kovan vid Hamrångeverken. Han kunde vara högdragen och snorkig, stundom rent tyrannisk och utan social medkänsla, men ibland också folklig och jovialisk.

Änkeman och överste 
Om Berndt von Schinkel trivdes i Hamrånge och i synnerhet vid herrgården i Vifors, rådde raka motsatsen vad gällde hustrun Beata Sofie. Hon ville helst tillsammans med sonen Carl David vistas i Stockholm. Beate Sofie var intresserad av konst och framför allt musik. Hon var tillbakadragen och deltog inte i Stockholms societetsliv. Till herrgården i Vifors reste hon tidvis för miljöbyte och avkoppling. Hon fann behag i den omgivande naturens lugn och i det strömmande vattnets porlande mystik vid herrgården.

Tullförvaltare S.F. Sjösteen skriver i sin dagbok om ett besök 12 december 1841 tillsammans med Gustaf Montgomery i Vifors herrgård: ”besöket innefattade konversation, pianomusik utövat av den unga fru Beata von Schinkel, övernattning och gratis lagning av trasiga medar”.

Sommaren 1843 dör Beata Sofie i en ålder av knappt 30 år. Den fyraårige sonen Carl David blir därmed den formelle ägaren till Hamrångeverken samt får Berndt von Schinkel ensamansvaret för Carl Davids fortsatt fostran. Hustruns plötsliga död blir ett hårt slag för Berndt von Schinkel. Hans sorgearbete under-lättas kanske av att han under detta år 1843, i samband med firande av kung Karl XIV Johans 25:e regeringsår, utnämns till överste. Stolt och fåfäng över denna uppgradering låter han kungöra i Ham-rånge kyrka att han hädanefter vill bli titulerad med sin militära rang och ej som tidigare disponent. Han blir följaktligen av Hamrångeborna kallad och omnämnd som Översten och med tiden som Gammel-översten.

 

Kärlek
Carl David von Schinkel kommer efter moderns död 1843 att alltmer vistas i Hamrånge. I herrgården vid Vifors finns gott om tjänstefolk som under ledning av en husföreståndarinna sköter ordning och mathållning samt är delaktiga i uppfostran av Carl David. Vid herrgården vistas också Berndt von Schinkels två döttrar från tidigare äktenskap samt Berndts bror Karl Gideon Bergman, vilken arbetar som revisor vid Hamrångeverken.

År 1851 träffar Berndt von Schinkel i Uppsala unga Maria Sofia Lindström Björnklo. Maria Sofia flyttar till Vifors och lever under några år tillsammans med Berndt. Förhållandet resulterar inte i äktenskap, men dock i sonen Oscar Mauritz Björnklo, vilken sedermera tillsammans med moder Maria Sofia flyttar till Hamrångeverkens jordegendom i Åbydal.



Åbydals herrgård - Owe Jern

 

I slutet av 1850-talet träffas Berndt von Schinkel på nytt av amors pil. I Stockholm möter han 20-åriga Matilda Ulrika Eriksson. Hon flyttar efter hand till Vifors i Hamrånge och upphöjs till hushållets föreståndarinna vid herrgården. Berndt och Matilda gifter sig i Hamrånge 1867, men då har relationen varit fruktsam i en dotter och två söner samt har hamrångeborna i många år tisslande och tasslande ondgjort sig över de okristliga levernet vid herrgården.

 

Nydaning 
I mitten av 1840-talet börjar man i Hamrånge att planera för kyrkobygge. Arkitekten på modet Johan Fredrik Åbom inkallas. En stor och treskeppig kyrka planeras.

Berndt von Schinkel tycker att kyrkan blir väl tilltagen i storlek, då den i det närmaste kommer att kunna rymma hälften av socknens två tusen invånare. Han muttrar att ett gediget fattighus vore angelägnare att bygga än en praktfull kyrka. Han får stickande kommentarer att han själv kan bygga detta fattighus, då bruksrörelsen i socknen producerar inte bara järn utan också utslitna och orkeslösa karlar, änkor och taniga ungar.

Han biter ihop, och vet att brukets förvaltare flera gånger uppmärksammat honom om avigsidor vid Axmars järnbruk, dit nu allt av Hamrångeverkens bruksverksamhet koncentrerats.

År 1847 kommer det stora kyrkobygget på Prästberget i Hamrånge igång. Berndt von Schinkel kan i Vifors en fjärdingsväg norrut höra hur bygget pågår.

Hamrånge är i vardande. Men världen är också i vardande. Berndt von Schinkel vet.

Världen ropar efter järn. Järn för järnvägar och för andra av den nya tidens konstruktioner. Här finns stora pengar att tjäna för den djärve.

Tillsammans med sonen Carl David beslutar Berndt von Schinkel att satsa på en stor utbyggnad av bruket i Axmar. När utbyggnaden är klar i början av 1860-talet nästan trefaldigas produktionen av tackjärn; goda år förmår nu bruket att producera mer än 2 500 ton järn.

Pengar strömmar in. Men pengar behövs också för de fullbordade och ofullbordade schinkelska idéerna. Bruksomvandlingen i Axmar har kostat, men Berndt von Schinkel vill satsa vidare med ett påkostat byggnadsverk större än det hamrånge-borna själva med sin kyrka kunde åstadkomma.

Arkitekt Åbom inkallas åter till Hamrånge. Ett corps de logi, en herrgård, ett slott skall byggas. Ett slott för sonen Carl David som märke för hans makt som brukspatron och bygdens store man.

Så reser sig 1866 i Axmar som en klippa i vitt mot den mörka Ödmårdsskogen ett slott i tre våningar i höjd upp till 20 meter vid skorstenskransarna. En imposant byggnad, men bara ett skal, en skrytsam kuliss, en uppblåst bubbla, invändigt kala väggar och bara ett fåtal möblerade rum. En ofullbordad investering, ett utflyktsmål, en tillfällig sommarbostad för Carl David von Schinkel.

Ett hundratal meter söder om slottet gör dock Berndt von Schinkel i all enkelhet en för bygden mångdubbelt mer värdefull investering än det omsusade slottet. Kanske gör han den för att döva ett dåligt samvete om sociala olägenheter vid bruket eller kanske för att bli likställd med svärfar Johan Fredrick som aktivt och ekonomiskt bidrog till byggandet av kyrkskolan vid Wij i Hamrånges centralbygd.

År 1867 finns skolan i Axmar färdig med torn och tornklocka, två lärosalar och lärarbostad. I 86 år hölls här undervisning för barnen i Axmar.
 

Syneman 
Berndt von Schinkel åldrades, men var ännu som sjuttioårig man i mitten 1860-talet i stånd att ännu en gång bli far och att fara omkring för syn av verksamheterna vid Hamrångeverken. Oftast kom han med kusk och hästdragen vagn. Vintertid kunde han dock ensam i släde åka omkring för syn i skogar, bruk och bondgårdar.

Med viss förtjusning lät han om vintern hästen falla i yster trav över Tönnebroheden upp till rörelsens jordegendom i Romsen och ibland ännu längre, till Bastnäs vid Stråtjära. Han varnades för dessa utflykter: han kunde lätt bli ett byte för de stråtrövare som höll till på de ödsliga vidderna mellan Gästrikland och Hälsingland. Men han avspisade förmaningarna med att hänvisa till sin medhavda skarpladdade pistol och att han var karl att på trettio famnars håll kunna träffa såväl löpande räv som rövare.

Vid en av sina vintriga utflykter kom Berndt von Schinkel i kontakt med några kolare, som sotsvarta satt och inmundiga välling. Han fick en plötslig lust att bravera med sin ställning och sina matvanor. ”En annan har ju som morgonmål ätit järpe!” sa han och sträckte sig pälsklädd. En av kolarna såg att det fanns rester av havregrynsgröt i de schinkelska , mustascherna, han tog till orda och påstod frankt: ”Jag ser att fågeln har skitit i skägget hanses också!”

Tankfull lär Berndt von Schinkel ha strukit sig över den gråsprängda prydnaden, innan han muttrande äntrade släden och drev hästen vidare.

 

 


Berndt von Schinkel ca1870 - okänd fotograf

Befäl under befäl
Om överste Berndt von Schinkel kunde idka översitteri bland sin undersåtar i Hamrånge, var han dock under befäl hemmavid. Han underkastade sig helt sin maka Matilda. Det var uteslutande hon som hade hand om regin vid herrgården i Vifors efter giftermålet 1867.

Sonen och fideikommissarien Carl David växte till sig och blev allt mindre intresserad av sin åldrade fars råd och invändningar. Carl David bodde i Stockholm och umgicks med affärsmän, industriidkare och kulturpersonligheter.

Sommartid kom Carl David med familj och umgängeskrets till Hamrånge för att leva det ljuva livet med dans och drinkar, konversationer, överläggningar och musicerade vid slottet i Axmar. Man reste från 1877 med tåg till den då inrättade järnvägsstationen i Råhällan och vidare till Axmar i hästdragna landåer.

I början av 1880-talet började Carl David von Schinkel att överväga en försäljning av Hamrångeverken. Kanske påverkades han av de överläggningar och informationer som i sommarkvällarnas skymning tilldrog sig mellan cognacskuporna vid Axmar. Han lyssnade och hörde: Det var skogen och de växande träden som var framtiden och möjligheterna till de stora förtjänsterna. Inte de glödande järnet i snart föråldrade träkolshyttor!
 

Butter och resignerad 
Sommaren 1880 fyllde Berndt von Schinkel 85 år. På födelsedagen gjorde han en grand tour i Hamrånges centralbygd. Han vinkade lamt till de skaror av ortsbefolkningen som passerades. Han satt butter och resignerad i den hästdragna vagnen. Man passerade kyrkan, där översten var en sällan sedd besökare. Prästson till trots var han tveksam till den kristna läran, men trodde och hoppades att något större än människan själv styrde på denna jord.

När ekipaget kom till Åbydals herrgård, tinade gammelöversten Schinkel upp. Han gillade sin son Oskar som nu stod i ledning för jordbruket i Åbydal. Om Berndt von Schinkel och sonen Carl David hade fjärmat sig från varandra under senare år gällde det omvända i förhållanden till sonen Oskar.

Oskar Björnklo var den av Berndt von Schinkels sju barn som stod honom allra närmast. I sonen Oskar kände han igen sig själv: robust och handfast, en karl lagd för ordning och disciplin.

Det fanns dock ett plågsamt faktum när det gällde sonen Oskar; han skulle aldrig genom arv bli ägare till jordegendomen i Åbydal. De testamentariska föreskrifterna i fideikommissförordnande från 1805 innebar att enbart sonen Carl David var och förblev ägare till Hamrångeverkens alla arealer och att dessa inte fick splittras genom gåvor eller försäljning.

 

Skottet 
Man hade firat jul och haft en mindre Knutbal vid herrgården i Vifors, då det inte helt oväntade hände. Gammelöversten snavade i trappan till herrgårdens övervåning.

Han hade vid flera tillfällen erbjudits att ha sin säng och sängkammare på gårdens bottenplan, men envisats med att sova på den andra våningen. Under svåra plågor bars han upp till sin säng. Läkare tillkallades. Ena lårbenet bedömdes brutet, spjälkades och ansågs kunna läka, värre var det dock med överstens smärtor i höften. Benet där gick inte att kurerar annat än med blickstilla sängläge och hopp om spontan läkning.

Plågsamma dygn följde för Berndt von Schinkel. Den dominante och domderande mannen låg nu fjättrad i hjälplöshet, extra mamsell hade anställts vid herrgården för att hjälpa till med passning och uppassning av den brutne.

Mellan plågornas rop och jämmer, låg han tyst i tankar, såg måhända i andanom sitt liv passera i revy. Kanske konstaterade han: han hade genom andra människor levt ett liv på livets solsida. Han hade levt ett stormansliv i glansen av den schinkelska ätten, först som fideikommissariens svärson, sedan som dess make och slutligen som kommissariens fader. Men i formell och juridisk mening hade han varit helt medellös och som sådan skulle han dö, lika arm som en änka i en dragig kammare vid bruket i Axmar. Och sonen Carl David skulle fortsätta att äga allt, allt sedan sin födsel 10 maj 1839.

Han visste. Carl David von Schinkel var stort förmögen, ägare till åtminstone 45 000 tunnland skog och jord i Hamrånge, Ockelbo och Skogs socknar. Hamrångeverken var 1880 taxerat till en miljon kronor. Mycket pengar i en tid och i ett land där redan en förmögenhet på 5 000 kronor gjorde en människa ansedd som burgen. 

Det blev tisdagseftermiddag den 14 februari 1882. Solens eldklot brann lågt i väster, strålarna trängde in genom fönstren i herrgården vid Vifors. Gammelöversten låg som i en brand av fosfor.

Han kom till beslut, sträckte sig efter pinglan på nattygsbordet, ruskade den. Han bad den tillskyndande mamsellen om sin pistol. Hon kom med den. Det förvånade honom. Det förvånade honom än mer att den också var skarpladdad. Han insåg och förstod. Det var fler än han som ville bli befriad.

Han tryckte av med tummen. 

Fru Matilda Bergman von Schinkel gick med bestämda steg till makens sovrum. Hon såg hur han stirrade med orörliga pupiller mot taket, hur hans ena arm hade fallit utanför sängen och att pistolen lossnat ur handens viljelösa grepp.

Matilda vätte höger pekfinger, gick fram och slöt den dödes ögonlock, hon tryckte ihop käkarna, strök över det gråsprängda håret. Hon såg hur blodet från den nyss dödsskjutne levrade sig på golvet.

Hon vände sig om, gick ut från rummet, låste dörren efter sig. Hon begärde fram kusk, häst och släde. Hon for till länsman och till prästgården. 

Två veckor senare fördes gammelöversten von Schinkel med häst och släde i granriskransad kista till järnvägsstationen i Råhällan för vidare färd till Stockholm. Det var överstens favorithäst som drog hans stoft. Det gamla stoet stannade tankfull flera gånger innan man nådde Råhällan.

Hustrun Matilda flyttade kort efter makens död till Stockholm. Sedan änkeåret var avslutat gifte hon sig 1883 med kammarskrivare Erik Wilhelm Hjelmstedt. Matilda dog lugnt och stilla i Stockholm 1933, femtiett år efter skottet i Vifors.
 

Bergvik och Ala AB
I slutet av 1880-talet inledde Carl David von Schinkel förhandlingar med affärs- och industrimannen Carl Fredrik Liljevalchs angående försäljning av Hamrångeverken.

Carl Fredrik Liljevalchs hade 1888 startat trävaruföretag Bergvik och Ala AB. Bolaget var bland annat genom sin i Sverige första sulfitfabrik högintressant för kapitalplacerare såväl svenska som utländska.

År 1890 undertecknades köpekontraktet som innebar att Hamrångeverkens 24 000 hektar av huvudsakligen skog övergick i ägo till Bergvik och Ala AB. Järnbruket i Axmar och i köpet ingående jordbruksegendomar arrenderas ut. Det schinkelska fideikommisförhållandena övergick till att omfatta fastigheter i Stockholm och egendomen Tidö slott i Rytterne, Västmanland.

Brukssagan i Hamrånge var därmed i praktiken avslutad även om härdarna i Axmar skulle brinna till 1927. Dock i alltmer flämtande lågor.

 

Källor: 

Svenskt biografiskt lexikon, Göran Nilzén

HAMBRUNGER varia, Per Ax:son Hambrunger

Hamrångeboken, Per Wikberg m fl

En bok om Stockholm, P A Fogelström

Sveriges historia del 2, Carlsson/Rosén

Brev av brukskontorist S.Fahlroth

Wikipedia

Nationalencyklopedin

Sveriges befolkning 1890

Sveriges dödbok

Dagboksanteckningar av S F Sjösteen

Nordisk familjebok, Uggleupplagan 29

Konungariket Sverige. En topografisk-/statistisk beskrivning, Magnus Mauritz Hjer

Muntlig tradition

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!