BRIGGEN OLAUS AF HAMRÅNGE.
av Ulrica Källström

 

På senhösten år 1867 gick en stor olycka ut över bönderna i Harnrånge: 

"En morgon då de vaknade funno de sin skog kullvräkt, ödelagd. Det hade ännu icke frusit kring trädens rötter i marken och under natten hade stormen medfört regnblandade snöbyar som kladdade sig kvar i trädkronorna och tyngde dem jämsides med stormens tryck. Rötterna sutto löst i den uppblötta, ofrusna marken och de förmådde icke fasthålla träden, som välte. Skifte efter skifte föll, och det fanns hela byalag som den morgonen icke hade ett träd på rot på sina skogslotter:" 

Olyckan var fruktansvärd och sockenmännen gingo tillsammans och höll stämma. 

Mången som tidigare satt lit till sina ståtliga tallparker, vilka före ovädersnatten haft samma betydelse som ett välplacerat kapital, satt i den stämman "med förtvivlan kritvit i ansiktet, som en i ett enda slag vorden fattig och utarmad man." … Något liknande hade Harnrånge aldrig haft att genomleva sedan denna fasans natt. 

Någon sade på stämman att sockenborna borde bygga en såg och ta vara på virket innan det hann ruttna. Men sunda förnuftet sade männen att en så stor avyttring av virke skulle komrna att fylla marknaden och följaktligen pressa ner priserna. 

Då steg valsmästare Olaus Norrbo anställd vid Ockelboverken som faktor för Viksjö bruk upp och tog till orda. Han påminde om att vi är söner av skickliga sjöfarare och den skog som nu, skulle tillvaratas kunde betala sig endast om virkesrnängderna salubjöds på världsmarknaden. Norrbo avslutade sitt anförande med att föreslå att socknen skulle låta uppföra sågverk samt bygga ett fartyg för att med detta frakta ut virket till utländska hamnar. 

Den gamla fartygsbyggaren i socknen var numera död, men man tillkallade en finländare vid namn Rost, och så började arbetet vid den murkna slipen på Rödbodharen. (Den båt som byggdes där senast hette Fritjof, en skonare). 

Under sommaren 1868 gick arbetet rastlöst med briggskrovet, och redan på hösten kom den stora dagen då sjösättningen skulle ske. 

Bland folket på stranden stod styrman Sandblom, som berättat om händelsen, då i sina första ynglingaår och med ådrorna svällande av det sjömansblod han hade i arv från sina fäder i socknen... 

-"Låsen slås undan! Ett...två... och tre... hördes fartygs byggarens Rosts röst kommendera. Uppe på däck stodo sockenpamparna med högtidlig hållning medan de väntade på att farkosten skulle glida ner i vattnet med dem. Och så började hon glida, sakta och majestätiskt, men jämnt och utan krångel tills hon lämnade slipen och plöjde Rödbodharens böljor. Folket började väsnas och hurra så fort skrovet nådde vågorna. Det var ett jubel utan like. 

I fartygsskrovets akter var en flaggstång anordnad, och på denna hissades en flagga på vilken namnet "ORLAUS" var insytt. Man hade uppkallat briggen efter den man som gav det första uppslaget till fartygets byggande, Olaus Norrbo, men även briggens byggare, Rost, ville man ihågkomma vid det högtidliga tillfället, och därför var "r" första bokstaven i fartygsbyggarens namn tillfogat. Men r-et fick inte följa med längre än vid invigningstillfället.  

Det var med namnet "OLAUS AF HAMRÅNGE" präntat i akterspegeln som briggen senare plöjde världshaven och vann ett frejdat rykte som storseglare. 

Sedan Olaus lyckligt och väl gått av stapeln blev skrovet inbogserat till Gävle där det riggades. Men då masterna kom upp så stjälpte briggen och låg där tvärs över ån!  

Då skämtade man över hamrångebornas skuta som inte ens hann ut på sin första resa innan hon kapsejsade. Under hela tiden Olaus hade sin briggriggning var det problem att hålla fartyget på rätt köl då det var olastat. Skrovet var för smäckert och riggen för hög. 

Sedan Olaus lossat sin första last i Hull stjälpte fartyget för andra gången, men sedan hände det aldrig igen. Man fick nämligen klart för sig att det inte gick att ha OLaus stående i vattnet utan last i skrovet och sedan passade man på att barlasta i tid vid lossningarna. 

Styrman Sandblom i Sand berättar: " - Men så var det en verklig fröjd att se Olaus i rum sjö med last under luckorna. Då seglade briggen så att ett sjövant öga kunde tåras av fröjd medan det följde dess smäckra linjer där den plöjde fram som en delfin.". 

Då Olaus gick ut med sin första last förde kapten Linde befälet. Olaus var snällseglad och Linde var djärv, precis den man som briggen behövde för sina snabba långtrader. Men bland besättningen talades det uteslutande hamrångemål. Det fanns sjömän nog för bemanningen av den vackra briggen i hemsocknen, och det behövdes aldrig anlitas manskap från annat håll. 

Så seglade hamrångeborna briggen under några år medan den förde deras förödda skog till hamnar i olika delar av världen. Genom dessa blev virkesmängderna i Hamrånge utplacerade över flera världsdelar och betalningen blev som regel mycket god, vilket minskade olyckan. 

Olaus gjorde dessutom mycket bäriga affärer på sina returlaster. Fartyget gick i första klass med stjärna i stäven och fick ta farliga laster som bomull och fotogen samt skinn och kolonialvaror vilket gav höga fraktavgifter. 

Olaus gjorde flera Ostindienseglingar och var årslång tid borta från hemmahamnen. 

Då Olaus anlöpte hamnen i Norrsundet efter en av sina långfärder var det fest i Hamrånge. Ankaren hade inte gått förrän det gick bud mellan gårdarna att briggen kommit i hamn och där satt deras egna sjömän och dinglade i vanter och rår, välbehållna tillbaka. Halvårslång ängslan vek för en jublande lyckokänsla över att de då skulle få träffa de sina. 

Gårdsbönderna i Hamrånge räknade dock kallt och var föga känslosamma av sig beträffande Olaus. Med briggen hade de fått penningtur och den ängslan som grep dem vidan blicken av deras förstörda skogar i lättade med varje resa Olaus gjorde. Allt gick dem väl i händer så länge Olaus seglade deras ärenden. 

Frånsett de båda kantringarna briggen var ute för, så skedde inte ett enda missöde så länge hamrångeborna var ägarna. 

Trots detta lät inte gubbarna i socknen förleda sig att ge sig ut på vidlyftigheter. De kände sjön och visste att den var opålitlig som en fager kvinna. Det var ju lockande att fortsätta sjöfarten med Olaus då man erfarit att returlasterna varit både bäriga och givande. Dock trodde man sig inte att fungera som redare av sjöfart av detta slag. 

År 1874 var virkeshoparna i Hamrånge slut och då sålde bönderna Olaus till Gävle. Då gick även kapten Linde i land, och det var som om all tur lämnat briggen med honom. 

Olaus gick nu andra öden till mötes medan de mindre kallt beräknande i Hamrånge sörjde sitt kära fartyg. Befälet ombord övertogs av en kapten Engström, och sedan berättades det hårresande historier från resorna med Olaus. Det lär till och med utbrutit myteri under en av dem. 

Sin stjärna miste Olaus på samma gång som anseendet gick tillbaka och sedan fick den gå med laster av skräpgods, så att turerna inte gick med någon förtjänst. 

På grund av den dåliga lönsamheten måste den nye ägaren göra sig av med Olaus och styrman Sandblom fann senare Olaus i händerna på en redare i Höganäs. Han lät rigga om briggen till skonare, stor skandal tyckte Sandblom. Förmodligen blev Olaus sista insatser på sjön som tegelpråm. 

Det var slut med Olaus storhet sedan briggen inte längre bar namnet "Olaus af Hamrånge" på sin akterspegel. 

 

Lite efteruppgifter: 

Själva skeppsbyggeriets räkenskapsföring och aktieförteckning från 1867 - 1868 finns bevarade. Förutom virkespriser och aktieinnehavare i "Skeppsbyggeri Bolag i Hamrånge 1867-1868" ,kan man utläsa att Rost i kontant arvode för byggnationen erhöll 795 kronor, men den fria kosthållning och den fria skjutsningen till Gävle vid behov, steg till nära nog lika hög kostnad, 561:50. Rost rökte Gefle Wapen à 1 krona kardusen men beställde ibland cigarrer för 3 kronor lådan, allt inräknat i kosthållet. 

Slutligen kan nämnas att där Lillån lämnar skogen och drar genom Hagsta by uppfördes två sågar. En av betydande storlek. Därifrån kom nästan allt virke vid tiden då Olaus byggdes.

 

 

 

  

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!