Ett vinterminne
av Naëmi Hjelm

 

Ja, det här är ett minne jag har ifrån någon av vintrarna 1915-19, jag kan inte säga säkert vilket år. 

Björkångensbaracken 1978 - bild: Per Ax:son Hambrunger

Det var i alla fall så att karlarna var i skogen och högg timmer. Man bodde tillsammans med timmerkörarna i Björkångensbaracken. En barack för tjugofyra man och med eldstaden mitt på golvet. Plötsligt uppstod ett våldsamt yrväder i samband med att timmerkörarna skulle till byn för att hämta matsäck åt huggarna. Kvar i baracken blev min make och två av hans kamrater. Yrvädret blev långvarigt och tilltog hela tiden i styrka. Körarna kunde inte ta sig fram med maten och i baracken satt huggarna mer eller mindre insnöade och utan mat. När körarna for för att hämta mat var det lördag och måndagen kom med samma yrväder. 

Viforsarna hade plogningen mellan Axmar Tavlan och Tönnebro-bron. På den tiden plogade man med stora träplogar förspända med flera hästar. Ovädret var så intensivt att dessa ploglag inte kunde hålla vägen farbar. Vägen yrde igen lika fort som man plogade upp den. 

På måndagskvällen hade matbristen i baracken blivit smått kritisk. När det blev till att tugga i sig det lilla man hade, gick en av de tre ut ur baracken. Detta upprepades flera gånger under tisdagens lopp. De två kvarvarande inne i baracken blev lite förvånade över sin kamrats beteende och till slut förstod de att han inte hade någon mat kvar och inte haft det sedan tidigt på eftermiddagen föregående dag. Onsdagen randades och ingen mat. Man beslutade sig för att ta sig hem. Man tog sina sparkstöttingar och begav sig iväg i ovädret. Någon väg fanns naturligtvis inte utan man var hänvisad till att ta sig fram på den gamla snöplogbrinkens krön. Den var en aning hårdare än den övriga snön och erbjöd ett någorlunda före. 

I närheten av Mårdbäck var man tvungen att stanna och försöka äta upp det sista man hade av föda. Det blev en liten smörbit i en spillkum som min make hade samt tre sockerbitar som den andre hade. Alla tre delade på detta och så gick man vidare i snöyran. 

Den som inte haft något att äta föll gång på gång omkull i snön och de två andra fick hjälpa honom på fötter. På detta sätt strävade man vidare och till slut hade man kommit i närheten av nuvarande Vifors idrottsplan. Där fanns två lador, vilka vi kallade Rödladorna. Upp i skogen gick en väg till höger och den vägen pulsade en av huggarna hem till sig medan de två andra fortsatte neråt Vifors. 

Min make fick hjälpa den utsvultne kamraten så gott han orkade. Under upprepade vilopauser kom man så ner till Vifors bruksrad. De beslutade sig då för att min make skulle göra sin kamrat sällskap ner till det som vi kallade Alléns Grindarna, kamraten bodde nämligen i den vita byggnad i vilken sedermera kamrer Westin vid Bergvik & Ala bebodde. Där stod min make så och följde sin kamrat med blicken till dess han såg att denne lyckligen kommit innanför dörren. 

Min make vände sedan och började gå tillbaka och uppför bruksgatan mot sitt hem i Mjölnargården ovanför Vifors smedja. När han så blev varse ljusen från gården i backen ovanför, kom reaktionen över honom från den enorma kraftansträngningen och han visste inte hur han skulle få krafter att ta sig hem det sista hundratalet meter. Men hem kom han och blev lyckligen omhändertagen och repade sig snabbt. 

Dessa tre huggare är nu döda, men vi tre änkor efter dessa män är fortfarande i livet. 

Som en parentes kan berättas, att en kamrat från Bastnäs hade i baracken vid Björkången en stor kista med mat. Denna kista var emellertid låst. Att det fanns mat i denna kista, visste inte dessa tre kvarvarande huggare. Hade de vetat detta hade utgången av deras äventyr säkerligen inte blivit så dramatiskt, som det nu blev. Man hade utan tvekan ätit sig mätta och inväntat förning från de timmerkörare, som farit ner till byn i detta ärende. 

Då hade detta vinterminne inte blivit något att läsa heller. 

Anm.:
Vägen från Björkångensbaracken och till Vifors var drygt 24 kilometer och därtill helt oplogad och svårframkomlig.
Uppehållet vid Mårdbäck skedde något mer än halvvägs till Vifors.

 

Källa: AFTONSTJÄRNAN, 1977 nr 2, ss 26-27.

 

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!