Från flottningsepoken. 

Vattenvägar i Hamrånge
av Leif Syrén

 

För omkring ett hundra år sedan kom större delen av Hamrånges skogar i träpatroners ägo. Hamrångeskogen blev nu framför allt en industriråvara som skulle fraktas till sågverk i Hälsingland och bli trävaror för den europeiska marknaden. Hamrångeskogens väg till sågverk och fabriker är i mycket en berättelse om flottning längs insjöar åar och kuster i vår bygd. En berättelse om mystik, missöden, uppfinningsrikedom och vedermödor längs vattenvägar i Hamrånge. 

I slutet av 1880-talet började Bergvik & Ala Nya Aktiebolag att förhandla med Karl David von Schinkel om köp av Hamrångeverken. I januar 1890 var köpet klart. För en och en halv miljon kronor var bolaget ägare till bruk, sågverk, hemman och tusentals hektar skog i Hamrånge. 

Skogen intressantast
Bergvik & Ala var inte intresserade av en tynande bruksrörelse i Axmar, ej heller av de små sågverken som fanns vid Vifors och Överhammaren (nära Axmar bruk). Det var Hamrånges skogar man eftertraktade. Det var skogen man hade köpt. 

Bolaget behövde mer råvaror till sina sågverk i Ala, Utvik och Askesta i Södra Hälsingland. I Hamrånge hade man 1890 kommit över stora arealer råvaror i form av skog på rot. 

Men skogsköpet i Hamrånge var inte utan problem för Bergvikarna. Hamrångeskogarna var vilda och svårtillgängliga. Miltals bredde de ut sig kring Viksjön, Skärjan och Tönnebrosjön. Här stod mogna timmerträd i mängd på Hamrångeböndernas gamla utmarker. 

Träpatronerna i Bergvik & Ala fick snart anledning att rynka pannorna när frågan kom på tal: Hur skulle dessa väldiga skogar nå till sågklingorna? 

Förslagna herrar
Snart fick Hamrångeborna erfara, att det var förslagna herrar som tagit makten över mark och skog i socknen. Redan 1891 satte man igång med att bygga ut Gopa-Norrsundets flottled. Det var en flottled som tidigare hade brukats i mindre omfattning av Kopparberg och Hofors sågverksaktiebolag (föregångare till Kopparfors AB) och som sträckte sig från Lingbo genom Gopån förbi Mörtebo till Viksjön och vidare genom Hamrångeån och Hamrångefjärden till havet vid Norrsundet. 

På sina skogsarealer väster om Viksjön avverkade nu Bergvik & Ala skog som flottades fram till kusten vid Norrsundet och sedan bogserades med båt upp till sågverken i Hälsingland. Det var en omständlig och problematisk resa med flottgodset som bolaget dock tills vidare godtog. Men hur skulle Bergvikarna få sina timmerträd runt Högbacka, Tönnebro och Skärjan till sågverken vid Söderhamnskusten? Den lokala bolagsledningen med säte vid Vifors herrgård funderade och funderade. Man studerade vattendrag och vattenföring i skogarna på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Man mumlade till varandra: Kanske Skärjån? 

Strömbyggmästare Jonsson
I Hennan i Hälsingland fanns vid slutet av 1800-talet en man vid namn Herman Jonsson med rykte om sig att vara en sagolik karl till att kunna bygga flottleder.

Träpatronerna i Bergvik & Ala tillkallade Strömbyggmästare Jonsson för att få ett utlåtande angående möjligheterna att bygga flottled i Skärjån.
- En väl ynklig vattenfåra för att framflotta sån storskog! lär han ha tyckt den gode Herman Jonsson vid anblicken av Skärjån och skogarna däromkring på sommaren 1892.
-Men om bolaget vill kosta på ordentligt med rännor, ledväggar, dammar och rensning i ån ska det nog gå an att få åtminstone stockar av femton fots längd tjll kusten. tillade han förtröstansfullt.

Det blev ett dyrt kalas för Bergvik & Ala att få till stånd en flottled i Skärjån. Hela 42.000 kronor fick bolaget punga ut med innan man kunde säga tack och adjö till strömbyggmästare Jonsson och hans mannar och se de första timmerstockarna börja sin makliga resa till Bottenhavskusten vid Axmars bruk. 

Trassel vid Norrsundet
Ganska snart fick Bergvik & Ala problem med flottningen av sitt virke från skogarna runt Viksjön ner till Norrsundet. Gopa-Norrsundets flottled var en besvärlig led med dålig rännor och styckvis trög vattenföring. Och när väl virket kom fram till Norrsundet tillstötte nya problem.

Dels blev det gruff och trängsel med Kopparbergs och Hofors sågverksaktiebolag som residerade på orten, dels hade Bergvikarna väldiga svårigheter att släpa virket med båt och pråmar upp till hälsingekusten över det öppna havet, förbi de farliga grynnorna vid Gåsholma. Det blev många dygn av väntan på lugnväder innan man vågade segla av med virket från Norrsundet.

Det blev förseningar och prövningar. Till slut brast tålamodet hos Bergvikarna. Man fick andra planer för hur skogarna runt Viksjön skulle nå sågverken vid Söderhamnskusten. Man ville slippa Norrsundet och blåsiga havsfärder kring Gåsholma. 

 


Högbacka fäbodar 
Owe Jern

 

Mystik vid Högbacka
På hösten 1895 gick Bergvikarna ut med bud till timmerkörarna i Hamrånge, att nu skulle man köra virket tvärs över Viksjöns is fram till stranden vid Högbacka.
- Högbacka? Och sen då? Hur ska ni få det därifrån till Ala? Undrade en och annan frispråkig körare.
Men något svar fick de inte, bara en sträng uppmaning att göra som bolaget befallde. 

 

 


Timmerrännan, Viksjö, Hamrånge

 

När isen lagt sig över Viksjön vid jultid 1895 började körarna att forsla virke från skogarna väster om Viksjön, över sjön och fram till Högbacka. 

Det var dryga turer i snålblåsten på den öppna isvidden. Det var isiga hästar, rödnästa körare - och funderingar. Vad i helvete var i görningen? Skulle virket ligga och ruttna bort vid Högbacka? 

I februari 1896 steg förvåningen ytterligare hos Hamrångeborna. Bolagsledningen i Vifors kom nu med nästa mystiska uppdrag. Ängen mellan Högbacka och Tönnebrosjön skulle skottas helt ren från snö. Nya spekulationer. Tänkte sig bolaget kanske en gigantisk centralkolning? 

Snart började grova plankor att köras från sågen vid Överhammaren till den renskottade ängen, snart kom också besked. Det skulle byggas en lång timmerränna mellan Viksjön och Tönnebrosjön. 

Flottrännan mellan Viksjön och Tönnebrosjön fick en längd av dryga två kilometer. Det var ett finurligt företag att flotta virket från Högbackasjön i Viksjön till Tönnebrosjön som låg nära två meter högre. Det krävdes uppfordringsverk i Högbacka, ångmaskin och dammanläggning för att få det hela att fungera. När väl virket kom till Tönnebrosjön, flöt det vidare till den lägre liggande sjön Skärjan och sedan genom flottleden i Skärjån till kusten vid Axmar. Härifrån var det ganska lätt att utefter kusten dra flottgodset med båt till sågverken i Hälsingland. 

Bergvikarna var kvitt sitt trassel vid Norrsundet. 

Flottrännan vid Högbacka var i bruk fram till 1910, då den började bli otät och togs ur bruk. Bolaget började få nya planer för transporter av virke mellan Viksjön och Tönnebrosjön. Man ville snabbt få bort rännan. 

Ortsborna erbjöds att få virket i rännorna helt gratis om man åtog sig att forsla bort det från Högbacka. En väldig huggsexa uppstod i Hamrånge. Folk krigade om de grova plankorna vid Högbacka. Man släpade och drog, rev och slet dygnet runt för att få åt sig så mycket som möjligt av gratisutdelnlngen. Åtskilliga hus i Hamrånge gömmer än i dag plankor från Högbacka i sina stommar och väggar. 

Järnväg vid Högbacka
Hamrångebygdens mest okända järnväg torde ha legat vid Högbacka. Från år 1923 fram til11941 tuffade här varje vår och försommar ett litet motorlok med vagnar fram och åter mellan Viksjön och Tönnebrosjön. 

Längs den tidigare flottningsrännan hade Bergvik & Ala nu låtit bygga en järnvägsbank med smalspårig rälsbana. Timmer och massaved lastades vid Högbacka och drogs sedan med hjälp av lok och vagnar upp till Tönnebrosjön, där det stjälptes i vattnet och fick flyta fram till Axmar bruk. 

Högbackaanläggningen kostade Bergvik- & Ala ansenliga summor efter dåtida mått. Med järnväg, lok, vagnar, byggnader och lastanordningar slutade notan på omkring 300.000 kronor. 

Men för dessa pengar fick också bolaget åtskilligt med virke framforslat, enligt statistik rör det sig om 500.000 stycken sågtimmer och minst det tredubbla antalet bitar massaved. 

Sommaren 1941 rullade timmertåget mellan Viksjön och Tönnebrosjön för sista säsongen. Men än i dag kan man spåra järnvägsbanken från Hamrånges okända järnväg. 

Bogserbåtar och havsflottning
Under andra världskriget låg flottningen i Hamrånge i stort sett nere. Efter kriget kom skogsavverkning och delvis flottning igång. Men flottningen fick nu alltmer konkurrens av lastbilarna som ett effektivare sätt att forsla virket från Hamrångeskogarna till havet. 

1949 flöt de sista stockarna genom Skärjån, sedan fick lastbilarna helt ta över uppgiften att förmedla skogens avverkade träd till havet. Virket kördes till Axmarfjärden, där det vid avlägg tippades i havet. 

Under 195O-talet rådde en väldig flottningsaktivitet i Axmarfjärden. Skogsbolagen Bergvik & Ala AB och Holmens bruks AB bedrev här avlägg och buntning av timmer och massaved. Under vår och försommar tippade lastbilarna dygnet runt sina foror i fjärden. Fjärden blev till slut ett enda gigantiskt plockepinn av virke. Svärande karlar och brummande buntverk samlade upp det kringflytande virket i buntar. 

Det var många ljud; dån från timmer och massaved som stjälptes av i havet från lastbilsflak, rassel från kätting, dunkande bogserbåtar och buntverk, skrik och glam, måsar som skrek. I mina egna öron kan jag ännu höra hur Anny Åkerblom, maka till flottarbasen Fabian, (Forskaren var ungdomvän till makarnas dotter Margot!) från strandkanten vrålar ut till mannarna på buntverket i fjärden:
- Kaffe gubbar:!! Kom och drick innan det kallnar:!

 


Margot Åkerblom 1951
Bild. okänd fotograf

 

Anny fick skrika kraftigt för att överrösta den tunga diselmotorn i buntverket, men hon lyckades alltid nå fram med sitt budskap. SörpIande satt gubbarna i strandsluttningen vid Axmarfjärdens söderstrand. Alla hade dom kepsarna tillbakaskjutna i nacken, brunbrända ansikten, snusrester kring munnarna och plirande ögon. Oskar Axlund, John Engman och Ragnar Björklund är några av de namn jag minns. 

De var redan då karlar i femtioårsåldern, men ändå smidiga att skickligt kunna balansera längs stockar och länsor med långa båtshakar i händerna. Dessa var de sista resterna av en yrkeskår som under många decennier spritt romantik i svenska skogsbygder. 

Flottningsepoken upphör
År 1960 upphörde för alltid flottningen i Axmar. Bergvik & Ala forslade från detta år allt sitt virke från Hamrångeskogarna direkt på lastbil till sågverk och massafabriker. 

Bogserbåten Sven såldes till Stockholm, de mindre båtarna Axmar 1 och 2 fick tjäna ett tag som transportbåtar innan de skrotades. 

Numera körs virket från skogarna i Hamrånge i laster på upp till 40 ton på skogsbilvägar och allmänna vägar med hjälp av specialbyggda lastbilar direkt fram till upplagen vid sågverk och massafabriker. 

Vattenvägarna i bygden har tjänat ut som virkesförmedlare, men här och var minner ännu dammar och ledväggar i Hamrångeån och Skärjån om en era som svunnit.

 

Källa: AFTONSTJÄRNAN 1988 nr 1, ss15-19.

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!