På timmerflottning i Skärjan och Skärjån

av GB

 

Timmerflottning förekom i Skärjån senare delen av 1800 talet och början av 1900-talet, från sjöarna Björkången, Högbackasjön med uppfodring till Blåkullasjön, Noransjöarna, Lilltönnebrosjön (Fäbodsjön. Forsk anm), Storskärjan ner mot Lillsjön och havet vid Axmarbruk. 

Överhammaren var på den tiden en växelstation och centrum för flottningen. Vintertid gick alla kolkörningsvägar från Viksjö och Mörteboskogarna samt nedre delen av Hälsingeskogarna här förbi ner till hyttan i Axmarbruk. På Syrénbacken i Överhammaren finns bara grundstenarna kvar av två kaserner med ett rum och kök. Blå och vita syrener har växt upp över grunderna där stora barnfamiljer kämpat mot svält och köld i ynkligt små utrymmen. Därintill stod såghuset som också är bortrivet. 

På sin väg mot havet skildes byggnadstimmer ut vid Nydammen här vid Överhammaren och uppsågades i ett här befintligt vattendrivet sågverk, bestående av två Lingboramar. På senare tid användes bara en linje för uppsågning till slipers till järnvägen. Den sköttes av Emil Hedlund (f 1873 3/6 i Ockelbo. Forsk anm) med flera. 

Den tandade kedjan drog upp stockarna till sågbänken där de gamla nerväxlade lingboramarna för vattenhjulsdrift slog sina slöa sävliga slag. Vårvatten och smältvatten måste utnyttjas vid transporten av de väldiga timmermängderna som sedan bogserades efter kusten till Ljusne. 

Vind och vatten reglerade arbetstiderna. Flera dygn i sträck jobbades det. Ibland någon vila då vinden blåste mot på sjöarna. 

Fem stycken dammbyggnader fanns efter flottleden; Norandammen, Lilltönnebrodammen, Storskärjandammen, Nydammen, Kvarndammen och Svartdammen för reglering av Lillsjön. 

Timmerbommarna drogs över sjöarna med spelflotte. Linan drogs ut och flotten ankrades. Så började rundgången runt bommen. Linan lindades upp eftersom mannarna gick runt med stången som en tröskvandring. Så roddes flotten iväg igen, ankrades fast och så började spelet igen tills timret var framme vid dammen. Då öppnades dammluckorna och timret tvingades att fylla hela öppningen ner till botten för att utnyttja allt vatten maximalt. 

Det var vattenbrus och åskmuller när stockarna slog i rustbädden under dammen. Jobbarna var så utmattade och tröttkörda så vägen hem gungade under fötterna som stockar och vatten, när de gick hem till vila. Så småningom blev en flottarbarack uppsatt vid Storskärjandammen. 

På vägen hem snurrade tankarna i huvudet på Kalle. Undrar om det gått någon fisk i nätet som legat i två dagar. Fisk är viktigt på matbordet. Potatislandet ser dåligt ut i år. 

Undrar hur bolaget gör med löningen, om vi får några pengar för de tre dagar vi låg stilla i motvind. Det är mycket utgifter nu, sulläder för halvsulning och reparation av skor till skolbarnen. Fyra kilometers skolväg till skolan i Axrmar bruk var det. Sista växeln på hästen måste också lösas nästa vecka. Våra duktiga fruar lagar matsäck och bakar både mjukt och hårt bröd. Är det någon som sitter och skär tjocka skivor amerikanskt fläsk på matrasten, då är det en bas, för det är basmat det. 

Bolaget höll svälten på lagom avstånd. Det var piskan som drev bäst på gamla och unga. Efter skolan måste barnen ut och hjälpa till att dra fram kol- och meterved till större vägare för vidare hästtransport. Många blev invalidiserade i sina outvecklade ryggar. 

Trettiotalet, mannar ställde upp för denna flottning. Basarna för flottningen var Renström, Fritz Pettersson, Fritz BjörkIund, August Granlund, Johan Berglund. Dessa var dammbasar. 

På mitten av denna nio kilometer långa flottled ligger Lilltönnebro, en ensam liten gård. Där gick det för sig att köpa en tallrik soppa för omväxling i matlaget. 

Tönnebropojkarna ställde alltid så att det fanns en köttbit att lägga i soppan. När det började tryta i matförrådet fylldes det på om det var jakttid eller inte. Det var nöden som bestämde.

Ett 20-tal skolbarn fanns på Överhammaren då. Många barn i alla familjer var ju vanligt i Sverige på den tiden. De fick hjälpas åt att taga vara på sina utarbetade föräldrar. 

Det fanns riktiga kärngubbar också. Vilhelm Flod var en duktig flottare men han skulle jämt vara blöt, gick mycket på botten, kallades valrossen. Arvid Larssons far var också en kraftkarl. Han körde järntackor från hyttan. I motbackarna satte han axeln mot lasset och sköt på. Nordsvensken krafsade och drog. Då sade Larsson: - Ja hästen är ju tiIl god hjälp! Larsson kallade hästen för GO KNYTT. I kampen för brödbiten hade dom de bästa kontakter. Larsson pratade hela tiden med sin arbetskamrat och hästen nickade till svar.

 

Källa: AFTONSTJÄRNAN 1988 nr 1, ss22-23.

 

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!