HAMRÅNGE vid (sidan om) allfarväg 

Onsdag den 28 oktober 1987 fick Europaväg 4 en ny sträckning några mil norr om Gävle. En bredfilig motortrafikled drar nu genom skogarna väster om Hille och Hamrånge. Den tidigare Europavägen som slingrade sig över åsen i Mårdäng, genom Björke, Trödje och fram till Hamrånge är numera degraderad till Riksväg 583. 

I och med den nya vägdragningen av E4:an är Hamrånge utan sin motoriserade pulsåder rakt igenom bygden. Plötsligt är Hamrånge vid sidan om den stora allfarvägen. En 335-årig epok är därmed avslutad. 

Det var nämligen under år 1652 som Hamrångebygden nåddes av allmän väg för hjuldon, och allt sedan dess har resenärer i allt stridare strömmar passerat genom Hamrånge. 

Fram till 1652 gick det bara att nå Hamrånge landvägen genom en smal ridstig som tog vid där vagnvägen i Trödje slutade. Till Trödje hade funnits vagnväg sedan slutet av 1500-talet. Efter Trödje utbredde sig murlänta skogsområden norrut mot Hamrånge. I den oländiga terrängen var det både dyrt och arbetskrävande att bygga väg för vagn. Därför fick hamrångeborna vänta på sin vagnväg i många år, trots anmaningar om vägbyggen norr om Trödje av självaste kung Karl IX. Kungen hade vid en resa till Finland längs Norrlandskusten 1602 kunnat konstatera hur erbarmligt dåligt det var ställt med vägnätet i Norrland efter Trödje. 

Det var nog inte enbart den svårframkomliga terrängen mellan Trödje och Hamrånge som fördröjde vägbygget till Hamrånge. Många menade också att Hamrånge inte behövde någon väg. Man hänvisade till färdfolksrodden som förekom mellan Trödje och hamrångebyarna efter kusten. Ville folk på annat sätt än via häst eller per egna ben ta sig till Hamrånge var det bara att anmäla sig vid båthållet i Trödje och bli båtfraktad, menade ilskna Hille- och Valbobönder som fick kungligt uppdrag att bygga vagnväg fram till Hamrånge sockengräns. 

Efter många meningsutbyten och mycket hårt arbete var i alla fall vagnvägen till Hamrånge klar 1652. Den fick då namnet Kristinavägen efter kung Karl IX:s efterlevande gemål Kristina. Efter konungens död 1611 fick hon Gästrikland som änkeförläning. 

Änkedrottning Kristina ivrade hela sin levnad för att ordentlig väg skulle byggas från Trödje och norrut längs kusten i Gästrikland och övriga Norrland. 

Kristinavägen anslöt till Hamrånge strax söder om Hamrångefjärden, vägen gick sedan i många bukter genom Åbyn, Berg, förbi kyrkan i Hamrånge vidare genom Vij och norrut i Nordstigen mot Tönnebroheden och Stråtjära. 

Ordentlig vagnväg till Axmar blev bruten i slutet av 1720-talet, då Axmarstig blev farbar för hjuldon. Där Nordstigen och Axmarstig delade sig har många färdträtor under årens lopp gjorts upp. Enligt sägen lär uttrycket: Dra åt Hälsingland! ha sin uppkomst i detta vägskäl. 

Vägar och gästgiverier hör intimt samman, så också i Hamrånge. I Hamrånge har de flesta gästgiverierna haft sin plats i byn Berg, där hemmanen nummer 3 och 5 oftast haft att bestyra gästgiveri och skjutshåll.

 



Bild: Owe Jern 1990




Det mest kända gästgiveriet i Berg gick under benämningen Fördärvet, vilket ger aningar om seder och skick vid stället. Men det första gästgiveriet i Hamrånge socken var beläget i Hagsta och drevs av bonden Måns Persson, så att nuvarande krögaren i Hagsta, Bo Stenbäck, är långt ifrån först i branschen på platsen. 

Till gästgiveriet i Berg anlände på natten den 14 maj 1732 en ensam yngling till fots, han var enkelt klädd i skinnbyxor och grova kängor. Han var tjugufem år gammal och uppgav sig heta Carl Linne. 

Den unge Linne gav sig i samspråk med gästgivaren. Han berättade om sina botaniska intressen och planer att vandra till Lappland. Gästgivaren berättade för Linne att också i Hamrånge fanns botaniska sevärdheter bland annat ett apelträd som förbannats av en trollkäring och sedan dess inte gav frukt. Linne bliv nyfiken och gav sig av för att se på trädet. Han kunde snabbt konstatera att det var en alm.

På, sommaren 1758 färdades Västeråsköpmannen Abraham Hülpers genom Hamrånge. I sin resejournal antecknar han bland mycket följande: 

"..Innan wi kommo til Hamrunge gästgifwargård, reste wi öfwer en kafwelbro 1/4 mil lång. I HAMRUNGE finns fem brädsågar. Wi såg ikring byarna större åckrar med lijn och hampa. Kyrkan war som de öfrige i Gestrikland utan torn. I klockstapeln war tvenne klockor. Then ena, af gamalmodig facon, hade ej minsta inscription. På then större lästes Psalm 108 v. 3." 

Kavelbroar som nämns i resejournalen var vanliga på 1700-talsvägarna, genom att lägga tvärgående stockar över sanka marker kunde man vägledes komma vidare. 

I Hamrånge minner ännu namnet Bromur i Axmarby om den kavelbro som fanns på Axmarstig strax innan resenären nådde byn söderifrån. 

Efter hand fick vägen genom Hamrånge benämningen Kustlandsvägen. Axmarstig ingick också i Kustlandsvägen, vilken med tiden förband hela kuststräckan i Norrland. När systemet med riksvägar infördes i Sverige fick Kustlandsvägen nummer 13 av Sveriges 20 sanktionerade riksvägar. I folkmun blev det Rikstretton som vägen kom att kallas. Den gamla Nordstigen från Hamrånge mot Hälsinglands inland fick i samma svep rang av länsväg. 

I slutet av 1940-talet började bilismen komma igång ordentligt i Sverige. Obekanta bilåkare åkte ofta fel i vägskälet vid tidigare Axmarstig och Nordstigen. Det framställdes krav på ordentlig skyltning, för att undvika tveksamheter och felval i vägdelningen. 

Vägverket lät hörsamma kravet ordentligt, snart tronade i vägskälet en fem meter hög ställning med mängder av anvisningar till olika norrländska metropoler. Axmartavlan var snart ett begrepp i hela Sverige. Kanske den mest riksbekanta platsen någonsin i hela Hamrånge. 

Under 1950-talet rådde som vedertagen sanning i Sverige, att Norrland började vid Axmartavlan. I samband med den nya dragningen av Europaväg 4 har också platsen Axmartavlan fått en skytt efter vägen mot Bergby. 

I början av 1950-talet flyttades Riksväg 13 västerut om Hamrånges centrala byar. På så vis slapp den alltmer trafikerade vägen att korsa järnvägen på två ställen i Hamrånge. Vägen kom nu att passera genom Hamrångefjärden, Berg, Sjökalla och Vifors samt genom Axmar. 1955 och 1956 breddades och asfalterades Riksväg 13 genom Hamrånge. 

På hösten 1959 gjordes en omläggning av Riksväg 13. Vägpartiet från Axmartavlan till Söderhamn flyttades västerut. Vägen kom nu att passera Noran-sjöarna långt bortom Axmarby. Norans vägskäl övertog Axmartavlans roll, som vägdelare för Norrlandstrafiken. 

Under 1960- och 1970-talet inlemmades några av de större vägarna i Sverige i det europeiska vägnätet för huvudleder. Rikstretton blev Europaväg 4 med en sträckning från Helsingfors till Lissabon. Hamrånge blev en plats vid den internationella bilismens stråt. 

Dagens vägfarare på den nya Europavägdelen ser inte mycket av Hamrånge. Den uppmärksamme kan mellan glesa granar få en snabb skymt av kyrkan i fjärran. Hamrångeån syns tämjd i två träkulvertar som borrar sitt gömda vatten under den larmande vägen. 

Skall framtidens trafikant längs Europaväg 4 få någon kontakt med Hamrånge, får det nog ske vid Hagsta krog. I denna vikingainspirerade miljö kan moderna resenärer inmundiga färdkost i en bygd som verkligen rymt vikingar. 

Hamrånges vikingar var också ett resande släkte, ända till Persien gjorde man resor och rov. Tänker någon på detta, när man sitter i den klinkbyggda båten under takstolarna vid Hagsta krog och pratar om turbornotorer och kilometeravstånd till Stockholm eller Sundsvall?

Av okänd författare

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!