Bleck-Lukas - ett Hamrångeoriginal

(I Ockelbo gick Lukas under namnet "Sne-Ersker" beroende på hans oförmåga att räta på ryggen.) 

En yrkesgrupp som definitivt dött ut i Sverige är gårdfarihandlarna. Fram till början av 1960-talet kunde en och annan seglivad i branschen påträffas i Hamrånge, men numera finns gårdfarihandlarna bara som minnen och enstaka fotografier. Annat var det på 1920- och 1930-talet då vimlade det av karlar som gick med handel i Hamrånge. Tiderna var hårda. Det gällde att kunna sina knep rör att få någon förtjänst. En av de tidigaste gårdfarihandlarna i Hamrånge var Bleck-Lukas. 

De första gårdfarihandlarna i Sverige var slöjdare och hantverkare, som började gå omkring med sina alster för avsalu. Oftast satt man vintertid och tillverkade sina prylar, för att till våren ge sig ut på en försäljningsrunda. 

Lukas Tobiasson i Skämningen intill Gåsholma i Hamrånge var en sådan.

Vintertid satt han och band kvastar och vispar av skalat och oskalat björkris, han täljde slevar och vek till brödnaggar av grov järntråd. Lukas var född i början av 1870-talet och redan vid sekelskiftet var han en etablerad gårdfarihandlare, välkänd i Hamrånges och Ockelbos byar. 

Lukas drog omkring med sina artiklar på en järnskodd rullkärra. På kärran hade han förutom sina varor också två halmfyllda säckar och en filt, utrustning han behövde för vila och sömn, oftast låg han inomhus i något bondkök. "Maten berättarjag mej till" sa Lukas, som var känd för sitt goda humör och sin berättarkonst. Han var omtyckt av barn och hundar. "Hemligheten är polkagrisar" , påstod han. Namnet Bleck-Lukas fick han på 1920- talet då han utökade sitt sortiment till att också omfatta bleckplåtkärl i olika storlekar. 

I slutet av 1930-talet lärde sig Bleck-Lukas att cykla. Någon fulländad cyklist blev han dock aldrig. En höstdag 1943 vinglade han omkull så illa i utförsbacken vid Blåsåsvägen i Axmarby att sviterna av olyckan blev hans död. 

Bleck-Lukas var för övrigt far till ett senare Hamrångeorginal, Prul-Gottfrid, se nedan!

 

Källa: AFTONSTJÄRNAN, 1997 nr 1, s5.

 

 

 

 

 

Prul-Gottfrid -  Bleck-Lukas son, Gottfrid Tobiasson, också ett hamrångeoriginal

"Jag har gått långt och tänkt somt!" 

av Leif Syrén

 

I år (2015) är det drygt 120 år sedan ett av Hamrångebygdens mest kända original föddes. Han kallades allmänt Prul-Gottfrid och var en skogs- och vandringsmänniska av stora mått. Prul-Gottfrid är sannolikt den sista människa i Hamrånge som levt utanför civilisationen. När han stundom uppsökte den, kom han som en vandrande vålnad efter veckor i vildmarken. 

Prul-Gottfrid hette egentligen Gottfrid Tobiasson. Enligt kyrkböckerna var han född den 20 juni 1895 i Norrberga, Ovansjö kommun i Gästrikland. Men redan som mycket liten pojke kom Gottfrid att hamna i Skämningen, en liten gårdsby vid Hamrångekusten strax väster om Gåsholma, fem mil norr om Gävle. I Skämningen växte Gottfrid upp i ett fritt och rörligt skärgårdsliv tillsammans med systrarna Anna och Josefina och den äldre brodern August. Det var mest modern som hade hand om tillsynen av barnen, pappa Lukas såg man inte mycket till. Han cyklade runt i Hamrånges och Ockelbos byar med gårdfarihandel av bleckplåtkärl. Han kallades allmänt Bleck-Lukas och var en sorglös person. 

Gottfrid i skolan
I mars 1903 blev det dags för Gottfrid att börja i skolan i Gåsholma. Skolgången omfattade i första klass bara 12 veckor. Men det blev jobbiga veckor för lille Gottfrid. Han hade svårt att sitta still, och satt han still såg han mest ut genom fönstren med drömmande blickar.

Det blev inte mycket bevänt med Gottfrid Tobiassons fortsatta skolgång. Han skolkade mycket och brydde sig inte så mycket om undervisningen, trilskades och lärde sig aldrig en psalmvers. Luthers lilla katekes avskydde han. Men lärde sig läsa det gjorde han. Åtminstone hjälpligt. En gång lät läraren ett kopparmynt gå runt bland eleverna. "Nå vad står det på penningen?" undrade läraren. "Bröd åt folket..." muttrade Gottfrid. Läraren skrattade och sa sedan tillrättavisande: "Den som har lärt sig att läsa ordentligt ser att det står Brödrafolkets väl på myntet! Eller hur?" Ja! svarade klassen i korus. Gottfrid blängde ilsket omkring sig. Kanske grundlades eller påspäddes i detta ögonblick hans livslånga känsla av utanförskap. 

Omöjlig som arbetskraft
När Gottfrid så småningom tragglat sig igenom skolgången, blev det så dags för arbetslivet. Han provades som fiskardräng i Gåsholma, men förbannades som oduglig. Han försökte att bygga och bo fisknät som modern, binda björkriskvastar som brodern eller att sälja bleckkärl som fadern. Men inget ville sig för Gottfrid. Han var "ohänt och fumlig", tog det emot gav han upp och satt "görolös och fundrade". Dessutom var han skygg och inbilsk. Det enda som jobb som Gottfrid riktigt behärskade och trivdes med var att valla getter . Han vandrade vida omkring i skog och mark och höll märkligt väl ihop getflocken. 

Kris i det militära
I de övre tonåren blev Gottfrid inkallad för militärtjänstgöring vid Hälsinge regemente i Gävle. Nu började bekymra hopa sig för stackars Gottfrid. Han vantrivdes oerhört som kronans karl. Han blev nervös och uppträdde konstigt. Han kunde inte skilja på höger eller vänster, kunde inte gå i trupp, inte göra honnör. Han blev till stort spe och skratt bland bassarna. Efter några dagar vid regementet rymde Gottfrid. Infångades, men rymde igen, och igen. Nu var måttet rågat. Gottfrid skickades till regementsläkaren, som ordnade att den arme beväringen blev frikallad. Kanske var det en både lättad och djupt förtvivlad Gottfrid Tobiasson som lämnade kasernerna vid Kungsbäck i Gävle bakom sig? Kanske kände han sig misslyckad och omöjlig i människornas värld? I vart fall valde han, efter sina få regementsdagar, att aldrig riktigt mer ansluta sig till mänsklig gemenskap. Han valde skogarna och ensamheten. "Människorna ska slippa se mig!" lär han ha yttrat. 

Mer än femtio år i skogen
Det var på försommaren 1914 som Gottfrid Tobiasson avmönstrade vid Hälsinge regemente och gick mot de stora skogarna hemma i Hamrånge i nordöstra Gästrikland. Här skulle han leva - med några korta avbrott - under resten av sitt liv, i nära 53 år. Så långt som möjligt levde han under bar himmel. Om dagarna strosade han omkring, studerade molnen, solen, djur och växter. Han fiskade en del, plockade bär, slumrade ibland rofyllt, anfäktades ibland av oro och röster. När kvällarna kom, gjorde han en brasa, ofta ett bolmande bål för att håll mygg och oknytt borta. Gottfrid satt alltid mitt i röken, vilket fick till följd att han blev sotsvart i ansiktet och luktade förfärligt. När vintrarna blev riktigt stränga, sökte sig dock Gottfrid inomhus, Oftast uppsökte han någon för tillfället obebodd skogskoja. Han var dock mycket misstänksam mot hus, innan han tog en koja i besittning lät han besiktiga den noga. Han kikade under kojan, rände med störar, så att där inte skulle finnas något lömskt. Vid faderns död blev han erbjuden att bebo föräldrahemmet i Skämningen. Men det passade inte Gottfrid. Han ramponerade den lilla stugan, slog ut fönster och krossade inredningen för att göra kål på alla andar som fanns där. En kall vinter lär också Gottfrid av dåvarande Hamrånge kommun ha blivit erbjuden att bo i en bod i Hari på skogen söder om Axmarby. Men Gottfrid anade oråd. Han tyckte sig se att det fanns medar under boden. "Jo, jag förstår nog ..." sa han med ett illmarigt grin. "Jag ska låsas in och dras som i en bur till fattiggårn!" 

Långvandrare
Gottfrid var till sin natur nyfiken. Han ville ha reda på hur det tedde sig på platser han hört om. Om somrarna gav han sig ofta ut på långvandringar för att svar. "Jag går längs järnbanorna, mest om nätterna, en tio fjärdingsvägar i taget", kunde han avslöja. Flera gånger hade Gottfrid varit i Dalarna och åtminstone vid två tillfällen i Jämtland. För att komma till Dalarna gick han den smalspåriga järnvägen från Norrsundet över Ockelbo vidare över Jädraås in i Dalarna vid Vintjärn. En gång blev Gottfrid tagen av landsfiskalen i Svärdsjö, sedan han hållit bygden i skräck med sitt utseende och sin zigzag-löpning i skogen. "Jag är ingen luffare av fläsk och potatis!" yttrade Gottfrid vid förhöret. "Jag är en äkta Gävleborgare med gratial (pension) från Konungariket Sverige!" Efter ett telefonsamtal till kommunalkontoret i Bergby, släppte dalapolisen Gottfrid fri. Gottfrid hade hört att långt norrut blev det aldrig natt om sommaren. Solen sken jämt. Det var en information som lockade honom, ty Gottfrid var av den uppfattningen att det var solen som som styrde allt. Någon Gud trodde han inte på. För att nå dit solen alltid sken, satte Gottfrid av att gå stambanan norrut från Ockelbo. Han gick i veckor, kröp över farliga broar, smög genom samhällen och nådde slutligen upp till Östersund. "Där gick det inte att komma förbi, där fanns folk som glodde dag som natt!" påstod Gottfrid. 

Utan klocka, almanacka och kvinnor
Gottfrid var alltid klädd i en lång rock, oftast en trenchcoat, om midjan kunde han ha ett grovt snöre, på fötterna alltid gummistövlar. På ryggen dinglade en tunn ryggsäck med yxa, tändstickor och lite torrskaffning. Klocka, almanacka, rakdon och glasögon vara bara "dumma påhitt" tyckte han. Liksom tobak, snus, och starka drycker. Gottfrid hade en märklig förmåga att alltid vara orienterad i tid och rum. En gång kom han i kontakt med några timmerkörare som tagit paus vid en eld i storskogen. "God Jul!" sa man skämtsamt till Gottfrid. "Dä har aldrig förr varit Jul på en torsdag den 12 februari", sa Gottfrid och satte sig på huk vid elden för att värma händerna. "Har du sett en naken kvinna nån gång?" undrade en av körarna med ett dolt leende. "Två!" svarade Gottfrid och stirrade in i elden. "Har du legat med en kvinna nån gång då?" fortsatte köraren att fråga.

Sakta höjde Gottfrid blicken, han satte fast den i frågarens ögon och sa sedan tankfullt: "Nä, det blev aldrig av..." Han reste sig upp och gick. 

Döden är rättvis
En dag i slutet av oktober 1950 kom Gottfrid gående genom Axmarby. I byn vajade flaggorna på halv stång. Han gick fram till en gård med halvhissad flagga och undrade vid stången. "Kungen är död! " sa gårdsägaren. Gottfrid såg mot den fladdrande fanan, sen utstötte han: "Döden är en rättvis makt, han tar oss alla. Hög som låg! Döden fjäskar inte och gör inga undantag!". Så småningom skulle denna rättvisa ordning också omfatta Gottfrid Tobiasson. Vintern 1967 påträffades han svårt medtagen på landsvägen mellan Bergby och Axmarby. Han fördes till distriktsläkaren och vidare till kommunhemmet. På kommunhemmet i Bergby fick han uppleva modern komfort och besynnerliga saker som TV och telefon. Föreståndarinnan bad honom en dag att han skulle berätta något om sitt liv. Han satt tyst länge, men så rann det ur honom: "Jag har gått långt och tänkt somt!"

I augusti 1967 avled Gottfrid Tobiasson i en ålder av 72 år. Han finns begravd vid Österheds kyrkogård i Bergby. På hans gravsten syns en sol stråla över en skog av tallar.

En symbolik värdig denne särlings tanke och tillvaro.

 

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!