Från gamla tiders bergsbruksrörelse inom Karlskoga 

 

”Fordom kallades det landet, som österut gränsar till Lekebergslagen uti Nerike, söderut till Nysunds sochen, hvilken ligger i en del av Nerike och en andra i Wermeland, i väster till Warnums sochen samt i norr till Grythytte bergslag i Westmanland och Kroppa pastorat i Wermeland,  B o d a s k o g e n,  egentligen därföre at bönderne i Knidsta och Qwistbro Sochnar idkade fiske i sjöarna och för sina behof och til sin beqwämlighet upbygt många bodar i synnerhet omkring sjön Myckeln.” 

Så säger Magnus Dahl i sin "Beskrifning öfver Carlskoga Sochen och dertill hörande Bergslag i Wermland" (tryckt 1779). Detsam­ma säger ock Fernow i sina anteckningar om Karlskoga Bergslag, vilket vi kunna finna i ”Kalender för Örebro län", utgiven av L.G.Westerling 1869. Där får vi vidare veta, att när hertig Karl en gång reste över Möc-keln och frågade sin skjutsbonde om anledningen till sjöns namn, bonden svarat, att det härledde sig från den myck-na fisken, som där fångades. Då sade "store Carl": "Har det förr hetat Möckelns bodar, skall det hä­danefter heta Carls skogar!!. Han förmådde också folk att inflyt­ta, däribland finnar (namnet Finnebäck bl a) och valloner, vil­ka röjde och uppodlade landet samt började bearbeta dess malmstreck. Av hertig Karl utfärdades privilegier, synner-ligen fördelaktiga för Karlskoga bergslags uppkomst och utveckling. Re­dan 1561 den 24 febr hade konung Erik i brev beviljat Karlskoga socken att skatte- och kronohemman skulle betala utlagorna en­dast till hälften, eller lika med frälset, vilka förmåner av se­nare regenter ytterligare stadfästes och utökades. 

 

Bönderna i Karlskoga bli bergsmän. Bergsbruket särpräglar folkkaraktären. 

Karlskoga bergslag hör ej till de äldsta bygderna i Sverige; det oaktat har den nu kommit därhän i utveckling, att den kan anses som en av de mest betydande. "Örebro län omfattar hela Nerike, västra hälften af Västmanland och Karl-skoga Bergslag i Vermland", läsa vi ur geografien. Karlskoga utgör sålunda en del av Värmland, vilket märkes av folkkaraktären, vilken mera liknar värmlänningens än närkingens. "Bergs-man" var och är nog ännu den gängse ti-teln i Karlskoga bergslag (liksom i den kring­liggande gamla bergslagen). Johan Johansson säger i Noraskogs Arkiv: "Bergsmannen har från fordom så i seder och levnadssätt som tal och klädedräkt ända till senaste tiden bibehållit  sig egen och självständig. Hans kropp är stark och välbildad, och icke skall man har finna slättbons ofta tunga och plat­ta former. Må vara att bergsmannen bemärkt detta företräde eller att han tror hos sig finnas andra fördelar fram-för slättens barn, allt nog, han blickar med ett visst förakt ned på dem, och ordet 'bonde' är för honom nästan lik-tydigt med mes eller stackare". Bergsbruksidkare är en senare titel och skall vara litet för mer. Den titeln tillkom egentligen de bergsmän och andra, som idkade bruksrörelse, och ett visst antal dygn vid hyttan med egna kol blåste sin egen malm eller ock köpta malm. 

Att bestämt säga när bergsbruket begynte i Karlskoga är svårt. Det troliga är, att det begynte med så kallat osmunds-smide (numera konstaterat att osmundssmide förekommit inom Karl­skoga bergslag) och sedan förbättrades så små-ningom. Bergsman kallades den person, som var ägare av en jordegendom inom bergslagen och tillika var i besitt-ning av andelar uti någon hytta. Hyttdelarnas storlek berodde för det mesta på egendomens areal, huvudsakligen skogsmark, på vilken kolningen berodde. 

Bergsmannens liv var strävsamt, men omväxlande och hälsosamt. Hela året var upptaget av olika arbeten som till-hörde yrket. Jordbruket var en binäring för de egentliga bergsmännen, vil­ket ej ens gav brödföda för honom och hans folk. 

 

Före midsommar förbereddes arbetet i skogen för kolning av milan. 

På försommaren, efter verkställd vårsådd, var det att i skogen fälla kolveden, huvudsakligen gran, för att denna under sommar­en måtte torka. Dessa trän avhöggos sedan under sommaren vid passande tillfällen i längder av 19 kvarter och upplades i lass av en kv:aln(?). Ett hundra sådana lass räknades för en långved. Vid midsommar var det att iordningsställa platsen för kol­ningen, kolbotten, som den kallades, och valdes helst härtill en plats, som förut varit begagnad för samma ändamål. Det van­liga var, att en person fick i beting att skotta upp en kolbot­ten på mid-sommarafton, vilket arbete då utfördes på natten före midsommarafton, så att själva midsommaraftonen blev fridag. Vid passande tid under och mellan skörden inkördes kolveden till bottnarna och upprestes till mila. Härtill begag-nades en så kal­lad inkörskälke, primitiv av blott björkvirke och skodd med vir­ke av gran för att i barmarken gå lättare; på en sådan fanns ej järnskoning. Storleken av milorna var olika, för det mesta en och en halv till två lång-vedar eller tolv och en halv till fjor­ton käppar (en 13 kv. i längd), mätt runt milan på halva dess höjd. Som milans övre del, s k kullen, var ojämn till följd av vedens olika längd, måste den avhuggas till ett plan, varjämte hela milan bekläddes med granris eller risades. Sista arbetet med iordningsställandet var, att milan påskottades ett lager av kol-stybb runt sidorna samt på kullen. Var milan så brant inrest, att stybben ej ville ligga kvar på sidorna, måste man begagna s k block eller hyllor runt densamma. Stybbet på­skottades till en fjärdedels eller en halv alns djuplek, be­roende på tillgång. 

 

Kolningen av milan skedde på hösten och krävde vana och skicklighet. 

På hösten, efter inbärgningen av skörden, begynte kolningen. Innan dess uppfördes invid milan en kolarkoja till bostad åt kolaren, med en enkel eldstad eller härd och liggplats, bänk, med granris och mossa, samt ett hus av stänger att förvara kolen uti, om dessa ej funnos på platsen förut efter föregående kolningar. Kolningen  var en konst, och kunniga och pålitliga kolare voro eftersökta, ty mycket berodde på dem, huru resul­tatet blev ifråga om både kolens mängd och godhet. 

Påtändningen av milan skedde på flera sätt; antingen vid de s k brynen, d v s i övre kanten av milan eller ock vid foten eller dess nedre del. Ett sätt var, att när milan restes i dess mitt anbringa en tunnel ner till marken, i vilken milan antändes. Som den, innan den blev riktigt antänd, blev utbränd i antändningsstället, måste kolaren ifylla dessa ställen med vedkubbar, eller "fylla den", som det kallades. Under kolningens gång var det att passa den med att upptaga draghål vid fo­ten av milan för att insläppa luft, s k rymningar, samt att med en stång sticka småhål vid "bry-nen". Milan måste i övrigt hållas tät genom klubbning med en träklubba och genom den s k fyllstången undersökas, om den brunnit inne i veden, så att tomrum uppstått, d v s om den "grävt", ty då måste den fyllas med lämpligt ämne. 

Kolningen kunde vara farlig, ty många gånger hände det, att en oupppmärksam kolare vid ansningen föll igenom stybbet ner i den brinnande milan, och då, om han ej kunde komma upp, brändes svårt, ja till döds. Konsten var, att så kunna leda elden, att all ved blev kolad och ej något parti blev återstående, ty då blev bränder, vilka ej hade sam-ma värde utan måste omkolas. Den tid, som åtgick för kolningen av en mila, var beroende dels av vedens beskaffen-het och kolbottnen men mest på kolarens skicklighet, och för det mesta varierade tiden på 3 till 4 vec­kor. Storleken av milan hade ock inflytande därvidlag. 

 

Milan rives. Kol och bränder skiljas åt. 

När milan var genomkolad eller "utröken", begynte utrivningen efter ett par dygns avsvalning. Med hjälp av ett par personer utbrötos kolen skiftesvis medels järnkrokar och upplades runt kolbotten, sedan alla kol undersökts, om nå-gon eld fanns i dem, då de noga släcktes. I god tid på morgonen fatades nu kolen i stora såll eller "kolfat" och buros in i kolhuset. En ordinär mila tog en tid av 2 dygn att utriva med 3 man. Kolhusen måste vaktas några dygn för eld-faran och kolbotten rensas från kvar­blivna småkol, vilka merendels begagnades i gårdens klensmedja vid behovs-smide. Blev ej kolningen bra, utan "bränder" funnos, samlades nu dessa och inrestes till en mindre mila eller s k brandpuke, vilken sedan kolades. Kolhuset täcktes och fick stå, tills vintern kom med köld och snö, då kolen frakta-des till hyt­tan vid blåsningen. En ryss kol innehöll från 15-16 till 20 à 24 tunnor, medeltalet var 16 à 18 tunnor. 

 

Malm fraktades från gruvor i Västmanland och Värmlands bergslager. Malm bröts även inom Karlskoga. 

Eftersom ej någon järnmalm, lämplig att begagna, fanns inom Karlskoga, köptes den huvudsakligen från Nora bergslag och andra kringliggande orter. Visserligen har malm brutits i Ut­terbäcks-Orregruvan, Skripgruvan och Pålsgruvan, men de voro alla mindre givande. I Malmhöjdsgruvan har emellertid malm brutits till för 30 - 40 år sedan. Malmen är där järnrik men mycket "oartad" samt avlägset liggande från avsättningsorten. 

Antagligen kommer väl malmbrytning aldrig mera att äga rum vid någon av de nämnda gruvorna. (Vid Malmhöjden återupptogs malmbrytning omkr 1944). På flera andra ställen (inom Karlskoga) finnes järnmalmstreck, såsom t ex å Rosensjö och Granberga marker, där i senaste fallet järnmalmen finnes insprängd i granit, ett ytterst sällsynt för-hållande. Vid Karlskoga nor­ra gräns mot Grythytte härad finnes silvermalm, som förr bru­tits och smälts vid Silver-hyttan, men denna hantering nedlades redan i mitten av 160(3)-talet och övergick till tackjärnsblåsning. 

Som förut nämnts, togs största delen av malmen från gruvfälten i Nora, i vilka många karlskogingar voro delägare; dock köptes det mesta hos bergsmännen i Nora-orten. De förnämsta gruvorna därstädes voro Dalkarlsberget, Stri-berget, Pershytte- och Mo-gruvan och en hel mängd mindre sådana. 

 

Malmbrytningen ett tidsödande och riskfyllt arbete. 

Malmbrytningen i Nora bergslag går långt tillbaka i tiden. Med visshet vet man, att den var igång på 1400-talet och att järntillverkning då idkades. Huru den tillgick finns få upp­lysningar om, men det troliga är, att brytningen av malmen verkställdes, så att berget blev starkt upphettat, varpä vat­ten påslogs. Därvid sprack berget sönder, och man kunde på så sätt få loss järnmalmen. Någon s k myrmalm finnes ej veterligt eller har funnits i dessa trakter, annars begagnades sådan, där den fanns. Efter det krutet blivit mera allmänt, användes sådant, och krutbruk anlades på flera ställen, bl a vid Gytt­torp i närheten av Nora stad, där bergkrut tillverkades. Detta var ett svagt och dåligt krut, medförde dock en stor förbätt­ring mot de första brytningssätten. När nu järnmalmsstreck upp­täcktes, var det att söka "mutsedel" hos bergmästaren, vilken var högste styresman inom Bergslagen för rättighet att bryta malm samt för att få s k utmål utstakade kring gruvan, d v s en viss jordareal för driftens skötande. I allmänhet förenade sig flera bergsmän till ett bolag för att bearbeta en gruva. Kostnaderna voro olika beroende på huru djupt malmen låg.

F ö r r, då ej särskilt arbetsfolk begagnades för brytningen, gick nästan allt bergsmännens husfolk, såväl barn som tjänstefolk, även kvinnorna, i gruvarbetet. Detta bestod av att med den s k bergborren borra hål i järnmalmsådrorna och ladda des­sa med bergkrut vid påtändningen och skotten. Sedan borrhålen, vilka flera påtändes på en gång, blivit laddade, begagnades en fyrsticka eller mycket tunn, fin och fet furusticka, påsmord med en deg av krut, vilken in-sattes med ena ändan i krutladd­ningen, omgiven av en förladdning av torr lera eller annat lämpligt ämne, som noga tillpackades. Laddaren måste vara för­siktig och kunnig för att ej åstadkomma olyckor. Nu var att söka skydd, medan laddaren påtände fyrstickorna, och springa undan, innan skotten brunno av. Sedan var att forsla upp mal­men ur gru-van, vilket skedde för hand eller med körvindor. En tunna hängde i en  järnlina omkring en vindstock, som vevades med handkraft eller ock kördes med häst som i en körvandring. Vid större gruvanläggningar voro s k gruvkonster inrättade för uppforsling av malmen samt för uppumpning av vatten. Des­sa gruvkonster drogs av vattenkraft och voro rätt invecklade. De flesta voro så beskaffade, att på vattenhjulets mittstock voro i båda ändarna vevar insatta, som medelst en inrättning av stänger rördes fram och åter och härigenom ledde kraften till gruvöppningen, där den drev uppfordrings- och pumpverk­en. Dessa gruvkonster kunde vara av betydande längd och gav sig tillkänna genom sitt starka gnisslande ljud. På malmtorget skedde sedan sortering eller avskiljning av gråberget, s k skräning, från den egentliga järnmalmen, vilket arbete för det mesta utfördes av kvinnor och barn som varande lät­tare. Malmen upplades sedan i högar eller hopar av omkring 20 till 25 Sk. pund [1 skeppund motsvarade 20 lisspund eller 400 skålpund (s k viktualievikt) = 170.12 kg] eller 100 centner (1 centner = 100 skålpund eller 40,508 kg), som kallades för nyhop, efter vilken uppvägning försäljningen skedde. Gruvdriften pågick året runt, dock med något mindre arbe-te under skördetiden. Under tiden blevo malmgruvorna djupare allt eftersom malmen utsprängdes och uppfordrades. Arbetarna gingo ned och upp på stegar, vilka vora fästade i bergväggen. Varje steglängd kallades för en sättning. Vid Dalkarlsberg fanns en gruva, som var 14 sättningar djup. För ovana såg det ut och var även riskabelt nog att på detta sätt praktise­ra sig upp och ned på de många gånger fritt hängande och gungande stegarna, men arbetarna och i synnerhet de i gru­van anställda pojkarna sprungo som katter. I senare tid är nyare anordningar vidtagna. De gamla gruvkonsterna äro ut­lagda och malmbrytningen sker på ett mera vetenskapligt sätt, så att ej så mycken malm går i skarnhögarna. Gamla varvs- ­och skarnhögar genomvaskas numera och järnet utdrages genom elektricitet och mag-neter, och allt dugligt tillvaratages. Kraften överföres till gruvorna genom elektriska ledningar och driver borr-maskiner, malm- och uppfordringsverk samt lämnar lyse i stället fär de fordom brukliga talgljusen. 

 

Gruvstämmor och organisation. 

På höstsidan var s k lottning eller gruvstämma med gruvbolag­en, då det bestämdes huru mycket malm, som föll på varje del­ägares andel, samt huru stor uttaxering, som kom på var och en. Vidare uppgjordes, huru mycket malm som skulle brytas nästa år samt andra frågor rörande gruvan. Vid gruvfälten voro anställda gruvfogdar som första styres-män, vidare gruvsti­gare eller byggmästare för gruvan samt förmän för brytningen och arbetare efter behov, de s k gruvpickarne. Livet bland dessa senare var nog vilt och rått, till stor del beroende av den lätta tillgången på bränn-vin. Armodet var ock stort, ty kvinnorna voro ej alltid hemma i husliga sysslor utan deltogo i de gruvarbeten, som passade dem. 

 

Malm och kol m m fraktas till hyttan. Friska tag vid malmkörningen. 

Till följe av de stora avstånden från gruvorna i Nora bergslag till hyttorna i Karlskoga var det sedvanligt att malmen från gruvtorgen kördes en sträcka på väg hem, detta benämndes att flytta malmen. Kvarter tingades på lämpligt ställe för dragare och folk och dessa utrustades med livsförnödenheter för en vec­ka eller så, bestående först och främst av hö och havre samt hästbröd, bröd bakat av havremjöl, särskilt för hästarna, och en rundlig matsäck åt körarna. Karlskogingen har alltid varit djurvän, och hästen har han hållit kär och skött om på bästa vis men också ställt stora fordringar på densamma såväl i styr­ka som i snabbhet. Hästar av norsk ras ansågos bäst och voro efter-sökta i socknen. 

Till dessa kvarter kördes nu malmen från gruvan och begagnades härtill en särskild släde, rot- eller malmsläde. Denna släde var stark. Medarna sutto ganska nära tillsammans, så att den var smal i gången (omkr 3 kv), i fram-ändan smal och låg men bred och hög där bak eller i roten, som den benämndes. Med en sådan släde kunde man taga sig fram i skog och moras, där det annars varit nästan omöjligt att köra. I kvarteren fördes nog ett ganska uppsluppet, ja vilt liv, och någon vila blev knappast av för upptåger och skämt. Vart hytte­lag höll tillsammans mot de andra lagen och karlskogingarna ge­mensamt mot närkingar från Lekebergs- och Kilsbergslagen. Det kunde vara svårt för dessa att möta karlskogingarna på malmvägen, ty ingen ville köra åt sidan för den andra, och utgång­en blev nog för det mesta den, att närkingen fick ge vika för karlskogingens bättre häst och styrka. Historier berättas från denna tid om nappatag på färdvägarna, bl a om ett par, som möttes på en sjö, där ingen ville ge vika. Då kom den ene och tog tag i den andres malmlass för att häva det ur vägen. Hävaren tog tag i andra ändan av rotsläden och då lyfte de det tun­ga lasset men kunde ej få det av vägen. Då yttrade den ene: "Jag är busen i Bäck" - "Och jag är Väg-ga i Billinge", svarade den andre. Vägar togos för det mesta över de tillfrusna sjöar­na och kärren, där det gick för sig, annars gick vägen fram över oländiga berg och moras, backe upp och backe ned, så att man förvånas över att folk och hästar kunnat taga sig fram där med de tunga lassen. Detta var nog på grund av slädens konstruk­tion, hästens styrka och körarens skicklighet och vana. 

När all den malm som troddes åtgå till årets blåsning, blivit flyttad från gruvorna till kvarteret, vilket tog olika lång tid, beroende på väglängden samt slädförets lämplighet, var det att skaffa den till hyttan. Om vintern var bra med lagom mycket snö och frost, så att kärr och sjöar buro, var allt gott, men under blidvintrar och på barbacke var man illa med, ty då kunde malmkörning ej gå an.

Det var sed att rusta sig från hemmet och fara iväg vid 12- eller 1-tiden om natten för att slippa möta andra körare på ditre­san samt vara framme och få lasset i daggryningen. Stora lass var en heder att ha, ty det var bevis på hästens styrka och kör­drängens skicklighet. Ett malmlass var 5 till 8 skeppspund eller 25 till 30 centner, som man finner en betydlig tyngd. 30 centner motsvarade 1275,54 kg. Parkörning begagnades ej  och kunde nog ej nyttjas till följd av vägarnas smalhet och dåliga beskaffen­het. Ett kärnfriskt släkte var det dock på denna tid, som trotsade både mödor och köld. Det var nog ej så behagligt att mitt i natten lägga sig på en tapp hö i rotsläden, med endast ett tunt häst-täcke över sig, då det kunde vara 20 till 30 grader kallt. Men sällan hördes tal om någon förkylning. Pälsar voro ej i bruk, de ansågos visa, att man var frusen av sig, men nerikes­bönderna voro allmänt klädda i fårskinnspälsar. Varje pojke vän­tade på att den tiden snart skulle komma, då han blev stor och stark, så att han kunde få följa med och köra malm, ty då först ansåg han sig för att vara hel karl. På hyttbacken upplades malmen invid de s k rostgroparna, var sort för sig i högar. 

 

Hyttan var en intressant arbets-, samlings- och nöjesplats. 

Var nu "redet", som det kallades, d v s malmen och kolet framme vid hyttan, så pålystes hyttestämma med intressen-terna. De samlades då för att bestämma, när hyttdriften eller påblås­ningen skulle begynna, samt i vilken tur eller ordning var bergsman skulle avverka sitt rede - vilket merendels sked­de genom lottning - jämte flera inom hytte-laget förekomman­de frågor, vilka alla noga togs till protokollet. Vid hyttan var anställd en hyttefogde, vanligen en av bergsmännen, samt masmästaren med sin rådstugedräng och uppsättare jämte kolfatare. Under den tid, som bergsting förekommo, måste var hyttfogde med vid hyttan anställda arbetare gå ed på att vara opartiska och ej gynna någon blåsare på den andres bekostnad. Under bergstingen avgjordes alla tvister och frågor, som hör­de till bergsbruket och bruksdriften. Bergmästaren var domare och bergsfogden åklagare. Ett tingsställe var i Källmo. Bergstingen avskaffades i slutet av 1840-talet och dess ärenden la­des under häradsrätt. Bisittare i nämnden titulerades för sexman och var en eftersökt och ansedd ställning bland bergsmän­nen. Hyttefogden åliggande var att uppehålla ordningen vid hyttan, föra anteckning över hyttedriften, hur mycket kol och malm som gick åt, samt huru mycket järn det blev under varje dygn, som var bergsman blåste, för att efter dessa uppgifter avdraga skattejärnet eller tiondejärnet, vilket uppbars av bergsfogden, som redovisade denna skatt till Kronan. 

I äldre tider utgjordes Kronans huvudsakliga inkomst av osmundsjärnet från bergslagen. Det framställdes vid smält-ning av myrmalm, som togs i sjöar och i myrar eller mossar. Detta var redan i början av det 13:de seklet en handels-vara, som exporterades till utlandet och inom landet användes som bytes­handel i stället för pengar.

Huvudorten inom hyttelagen var platsen för masugnen, eller hyttan. Där hade var bergsman sin egen rostgrop, kol-hus, malm­bod och järnbod. I Nora-orten och Lindes bergslager voro ock­så boningshusen i de flesta fallen uppförda i närheten av var­andra, så att hela byalag där uppstått. Detta var ej fallet i Karlskoga, där gårdarna låg mer spridda. 

De första hyttorna voro enkla och hastigt uppförda. Varhelst ett vattendrag fanns, som låg någorlunda centralt och var tillräckligt att kunna driva den enkla blåsbälgen och en fördäm­ning där kunde anläggas, uppfördes en hytta. Fanns en höjd eller ett berg invid vattendraget begagnade man sig av detta för att få dem till bakvägg åt masugnen. Ugnen uppfördes i slutt­ningen och grunden var 12 till 15 alnar kv., murad av gråsten med tre stycken öppningar eller valv, två för införande av blästern och den tredje mittfram för uttappning av det smälta järnet samt slaggen. Inre pipan var murad runt och höjden var omkring 12 till 15 alnar. Nedre delen av masugnspipan, där hettan var störst, murades med eldfast tegel och sandsten och beslogs med murbruk av krossad kattflinta och sandsten. För lufttillgången eller blästern voro förr blåsbälgar av trä bruk­liga, vilka drogos av ett vattenhjul. 

Masugnens övre del kallades kransen, och å den skedde beskick­ningen, d v s isättningen av kol och malm, ett arbete som utfördes av uppsättaren. Innan malmen kunde brukas i masugnen måste den genomgå en förebränning, vilket skedde i rostgroparna, "rost­ningen".  I gropen lades långved eller "rostved" och täcktes med ett lager kolstybb och upphettades på detta vis. Efter av­svalning forslades den till malmboden, varest den bokades el­ler med handkraft sönderdelades i små stycken, av en nöts till ett äggs storlek, med den s k bokhammaren mot bokhällen, en järnhäll av ½ aln i kv. Vid påblåsning av hyttan åtgick en fjorton dagar, innan masugnspipan hann uppvärmas. Detta kalla-des för värmningen, och då kunde blott kol isättas, vilka togs från milan, som kolades på hyttelagens gemensamma skogs­allmänning. Sedan pipan blivit nog uppvärmd, så att malmen kunde isättas, begynte hyttedriften.

Bergsmännen avverkade sina reden i tur och ordning, som vid hyttestämman beslöts. Geijers bekanta yttrande: "Jernbruk och nordisk vinter höra tillsammans; det är deras vackra årstid" - kan med skäl ut­sträckas till hyttelivet i våra bergslager. Även detta "är en tavla att se - en tavla att leva". Hela hyttebacken vim­lar av liv och rörelse; malm-körare anländer i långa rader; fyllda kolryssar framkomma från skogen och trängas med andra, som blivit tömda och åter försvinna åt skogarnas djup, "malm­bokare" med briller på näsan, för att skydda ögonen mot stendammet, sitta i sina små bodar och sönderknacka den rostade malmen till lagom storlek för att läggas i masugnen; vägfa­rande, som begagna vintervägarna "beta" på hyttbacken; lös­drivare, för vilka alltid under denna fröjdetid finnes en bit bröd och kanske en sup i bergskarlens matsäcksskrin, träffas på hyttbacken och berätta historier; hyttarbetare stanna med sina skottkärror och kolkorgar; hästar gnägga, skator och sparvar plocka ivrigt en knapp vinterföda; allt detta belyst av en klar vintersol, bildar en tavla, som förtjänar att be­traktas. Men kanske ännu mer pittoreskt är skådespelet, sedan skymningen brett sina skuggor över skog och sjö. Ännu fortfar rörelsen och likgiltigheten, ehuru dämpade, över de glödande rostgroparna svävar en lätt dimma av svavelångor och kastar ett blåaktigt sken över de närmaste föremål-en, men hu­vudpartiet i det stora skuggspelet är dock själva hyttbyggnad­en. Högt över densamma avspeglar sig på det mörka firmamentet en krans av ljus, en reflex av masugnspipans glödande inre. Inträffar vid denna stund "utslag", må vi ej försumma att tit­ta in i rådstugan. Med undantag av den närmaste omgivningen kring utslagsstället, härskar i byggnaden i nästan fullkomlig skymning, som verkar än dystrare genom det dova bruset från vattenhjulet, och de i mörkret stönande bälgarna. Framför den i glödhetta skimrande masugnsöppningen skymta ett par sotiga, svarta figurer som syssla med någonting i den fuktiga sanden vid utslagsstället. Det är masmästaren och hans med-hjälpare som lägga sista handen vid formarna, vilka skola emottaga det smälta tackjärnet. Den förra uppskottar med en skyffel en smal ränna fram till utslagsöppningen; - ett nytt kraftigt spadtag, och i ett ögonblick upplyses hela råd-stugan av ett bländande sken. En orm av glödande lava ringlar sig ur masugnen och läg­ger sig lydigt i formarna; - järnet, ett av de viktigaste med­len för mänsklig odling, har under människohanden genomgått sin första beredningsprocess. 

Ett talesätt: "det gick som det gick" är i mer än ett hänseende tillämpligt på de gamla hyttorna, och man vet ej rätt, vilket man mest skall förundra sig över: den slentrian som ödde arbe­te och kol på en hantering, som i själva verket lämnade så rin­ga avkastning, eller det tålamod, som i det längsta strävade med alla olägenheterna av ett föråldrat och ofullkomligt järn­beredningssätt. Det var också ett vanligt yttrande av bergsmän­nen, när efter flera dygns blås-ning och förbränningar av hundra­tals stigar kol, den första "tackjärnsgåsen" äntligen låg i for­man, att den var värd mer än guld. Särskilt under de första upp­sättningarna voro de gamla masugnarna mer än vanligt oregerliga; men långtifrån att förklara dessa vidrigheter ur naturliga orsaker, skyllde hyttfolket detta på de orimligaste ting, häxeri och trolldom naturligtvis i främsta rummet. För att besegra de onda makter, som drevo sitt spel, försöktes varje-handa medel, och intet utslag skedde, utan att masmästaren, innan han tog det sista spadtaget, lyfte av mössan och sände en bönesuck mot höjden. 

Så långe vinterföret varade och vägfarande och forbönder för genhetens skull körde vintervägarna, voro hyttorna alltid giv­na betesställen. Här träffade man vänner och bekanta; här fick man höra nyheter och kunde man i nödfall få en sovplats uppe på masugnskransen. Icke var bädden just så mjuk, ty liggstäl­let utgjordes av stengolvet, och ett kolfat eller matsäcks­skrinet var huvudgärd; men det var varmt däruppe, och det var en god sak i rusk och snöyra, eller då kölden smällde i knu­tarna. Hade den fattige formannen fått sova i fred, hade all­ting varit väl beställt, men de upptågssamma bergskarlarna, som själva icke tycktes vara i behov av sömn, så länge hyttan gick, kunde omöjligen lämna honom i ro. Sträckte han ut benet, genast var en spjuver framme och gav honom en "koppning". Var­samt lossades strumpebandet och strumpan nedfirades, så att en bar fläck blev synlig på benet; denna fuktades med litet vatten och omedelbart därefter applicerades på stället en brännhet malmsten. Men i samma ögonblick måste "vacci-natorn" taga till flykten. Mannen, som trött och frusen sovit som en stock under förberedelserna, vaknade hastigt av den stickande smärtan, och vanligen fick den närmast liggande eller sittan­de uppbära örfilen, som var ämnad åt gärningsmannen. Ett annat mycket vanligt skälmstycke var att "svedja fall", d v s prakti­sera en glödhet sten intill den sovandes toviga hår, som frä­sande lämnade plats för en mer eller mindre konstnärligt form­ad tonsur. Oaktat gästfrihetens fordringar blevo så illa till­godosedda, fanns knappast en natt, som ej bergskarlarna hade främmande på masugnskransen; men när den annalkande våren gjor­de vintervägarna svåra att köra och isarna osäkra minska-des an­talet besökare. 

Medan blåsningen ännu pågick, var hyttan än en gång samlings­platsen för en hop människor, nämligen vid den s k "hyttepre­dikan". Det var sedvanligt att präst och klockare en gång un­der blåsningen infunno sig vid hyttan då även gudstjänst hölls och fick namn av hyttepredikan. Tidigt på morgonen samlade sig, efter föregången pålysning sön-dagen förut, en hop människor ej blott från hyttelaget med omnejd, utan även från längre bort belägna orter. Det var en folkfest, till vilken den som kunde komma icke gärna försummade att inställa sig, och till vilken den rundliga trakteringen efter gudstjänstens slut nog i sin mån utövade dragningskraften. Dessbättre hava hyttepredikning­arna sedan länge upphört; och i dessa förhållanden liksom i mycket annat en bättre anda fått göra sig gällande. 

Tiden för blåsningens slut var olika för olika år och berodde av flera omständigheter, såsom strängare eller blidare vint­rar, vinterväglag m m. Det hände ibland att vattenbrist upp­stod, så att hyttan ej kunde gå. Då var att sätta kolugn, d v s fylla masugnen med enbart kol för att hålla värmen kvar i mas­ugnen och slå igen den och vänta på nederbörd och, sedan man fått vatten, pådraga på nytt. Vanligen inträffade nedblåsning­en i augusti/september, men om ihållan-de köld i början av året fördröjt påblåsningen, gick hyttan längre på höstsidan. Liksom vid blåsningens början gingo de sista uppsättningarna även för gemensam räkning och kallades "drevet”, som firades med ett litet kalas, "drev-dansen", på hyttelagens gemensamma bekostnad. 

Vid hyttorna götos av däri kunniga personer diverse grövre gjutgods såsom järnugnar, skorstenar, brukliga i bergs-lagen, och framför allt de på den tiden vanliga fotgrytorna m m, som var gångbar handelsartikel och försåldes vida omkring av kring­resande "grythandlare". 

 

Nya uppfinningar och förbättringar fingo användning. 

Uppfinningar och förbättringar gingo dock framåt, trots en in­biten misstro till dessa av bergsgubbarna. Det var här som i de flesta andra fall de yngre av släktet, som genomdrev föränd­ringarna. Sålunda reparerades och ombyggdes de flesta av bergs­manshyttorna under föregående århundrades första hälft; de gam­la träbälgarna utbyttes mot tids-enliga blåsmaskiner av järn, tillverkade vid Brevens bruk samt värmeapparater, uti vilka blästerluften upphettades till flera hundra grader, innan den inblåstes i masugnen. Konstruktionen av masugnarna förbättra­des och rostugnar anlades, vari malmerna rostades med gaser från masugnen, i stället för i de vedslukande gamla rostgropar­na. Krossverk inrättades i stället för den gamla seden att för hand "boka" malmen, och flera andra uppfinningar kommo i bruk, allt förbättringar, som reducerade kolåtgången betydligt och förbättrade tackjärnstillverkningen både vad godhet och mängd beträffar. Att gamla tiders tackjärnstillverkning med dåvarande metoder kunde lämna något överskott, berodde för det första på skogen och kolens låga värde samt att bergsmännen själva med hjälp av sitt hus-folk, uträttade det mesta arbetet. Tjänstelön­erna voro låga och lejt folk begagnades litet, så att kontanta penningar utbetalades ej mycket, utan det blev en samlad penning vid försäljningen. Bergsmannen var i det stora hela mera obero­ende på denna tid än nu, då han får söka sin utkomst av jord­bruket och till en del från sin skog. - Penningen hade högre värde, och behoven voro mindre i alla avseenden. 

 

Tackjärnet såldes till brukspatroner och levererades på ort och ställe efter mödosam transport "till lands och vatten". 

Avsättningsorten för tackjärnet var först hos ortens brukspatro­ner, vilka hade privilegier härpå, då oförädlat järn ej fick ut­föras ur riket. Denna lag upphävdes snart, och bergsmännen fin­go sälja fritt som de ville. I Karlskoga voro hammarsmedjor el­ler bruk anlagda  vid Övre och Nedre Lanforsen, tillhörande Alkvettern, nedlagda på 1850-talet, Björkborns bruk anlagt 1635 av Jacob Drotz, Bofors, det äldsta i Karlskoga, anlagt 1646, Karlsdals bruk med Kort-fors från 1600-talet, nu nedlagda bruk, Degerfors bruk, anlagt 1660, av Göran Camitz samt Valåsens bruk, anlagt år 1632. Alla dessa äro nu bolagsegendomar. Det mesta tackjärnet såldes till grosshandlare, särskilt vid marknader i Kristinehamn, dit det forslades på lastbåtar, som allra först roddes över sjöarna i Karlskoga och Bjurtjärn.

Vid Knappfors anlades sluss för båttrafiken 1853, och den första ångbåten, som bogserades, kom till Karlskoga på våren 1857. Faktorier el­ler utskeppningsställen för tackjärnet funnos vid Björkborn, Gälleråsen och Lonnhyttan i Karlskoga, dit mycket tackjärn kördes med häst från Norabergslagens hyttor och sedan lastades på båtar och med dem transporterades till Sjöändans lastageplats. I Bjurtjärn var faktori vid Alkvettern och Kväggeshyttan.

Från Sjöändan fanns järnväg till Kristinehamn, en av Sveriges första järnvägar, på vilken vagnarna först kördes med häst men sedan omändrades vägen till lokomotorbana. Det hände nog att bergsmännen, om föret var gott, körde en del av sitt järn till Kris­tinehamn, om de kunnat blåsa det i god tid. 

 

"Bergslagens förfall". En betydande epok i bergslagens historia går till ända. 

Många bergsmän, som voro ägare till mindre skoglösa egendomar, hade sin inkomst och bärgning av forakörning från hyttorna i Nora bergslag till faktorierna i Karlskoga. Detta var ett hårt och strävsamt arbete i de svåra och bac-kiga vägarna. Kommunika­tionerna hava gått fram med jättesteg i de senaste tiderna. Landsvägar hava nyanlagts och de gamla förbättrats. Järnvägar har byggts, så att de gamla tunga körslorna har till största delen upphört. 

Man skulle kunna tycka att bruksdriftens koncentrering skulle ha åstadkommit minskning av tackjärnstillverkning-en, men nyare erfarenheter ha visat, att allt skall ske i stor skala och att små anläggningar ej bära sig. Därfär äro nästan alla de gamla bergsmanshyttorna nedlagda och raserade eller omändrade till annan industrell verksamhet.

För ej längre sedan än år 1871 voro nedannämnda hyttor i gång i Karlskoga bergslag: 

                                             Karlsdal                med en tillverkning  av 63244 centner

                                             Silverhyttan                    ”                       31332       ”

                                             Kvarntorpshyttan        ”                             6930       ”

                                             Linnebäckshyttan       ”                            11651       ”

                                             Lonnhyttan (Vibäck)         ”                     23749       ”

                                             Immetorpshyttan        ”                            40181       ”

                                             Granbergsdalshyttan  ”                             58460       ”

                                             Nedre Degerfors         ”                            82703       ”

                                             Kväggeshyttan i Bjurtjärn  ”                      42525       ”

                                             Åsjöhyttan                 ”                              31704       ”  

                                                                                                            392479 

Av dessa återstå vid sekelskiftet ej flera än Karlsdal, Gran­bergsdal och Degerfors, vilka vid tiden för dessa upp-teckningar ännu äges av bruksbolag. Utom dessa har funnits hyttor vid Sibbo, Hållsjöhyttan och Knappfors och kanske på flera andra platser också med s k hedningabläster, som användes vid de först primi­tiva anläggningarna. 

Åtskilliga småbruk ha uppgått i de större och blivit stora sam­hällen och utvecklats så som ej någon hade minsta aning om för 50 år sedan. Arbetstillgången är god, och lönerna hava fördubb­lats många gånger, men nästan alla förnödenheter ha också stig­it i förhållande härtill. Fordringarna voro förr små såväl i mat som i kläder och allt annat, därför var penningen dryg. Hus­flit idkades, så att man behövde ej köpa allt för reda pengar, och folket var mera förnöjsamt under denna tid i sitt armod, än vad som nu är förhållandet i all dess lyx och välmåga. 

 

Hemlivet inom Karlskoga bergslag var fordom patriarkaliskt. 

Bergsmännens hushåll, såväl barn som lagstadda tjänare, bildade förr en enda familj. Husfadern kallades för ”far” och hus­modern för ”mor” av både barn och tjänare, ehuru dessa senare mången gång kunde vara mycket äldre än husbondfolket. Tjänstetiden beräknades alltid efter år och det var en heder att i många år kvarstanna på ett och samma ställe. 

Ingen skillnad var mellan husbondfolk och tjänare, vad matlag­ning beträffar, utan alla åto ”ur en och samma gryta”, och i klädsel var åtskillnaden ej märkbar, åtminstone i vardagslag. Gamla trotjänare var gott om, och många hade tjänst hos ett och samma husbondfolk nästan hela sin tid eller till dess de gifte sig, då de blevo torpare eller också fingo en stuga till hem på husbondens mark. Merendels blevo barnen efter dessa i sin tur tjänare, så att man ser husbondfolket fortfara att dra­ga försorg om desamma. Härav inses lätt, att det blev kärlek och innerliga samman-hållning. Alla ansågo sig vara förenade i ett gemensamt band av tacksamhet, vilket visade sig i trohet och omtanke och villighet mot husbönderna. Blevo tjänarna i be­hov av något, visste de, att husbonden om han på något vis kun­de, hjälpte dem i deras betryck, tills bättre tider kommo. 

 

Så bodde bergsmän. 

Byggnadssättet har ej i Karlskoga varit sådant som på andra platser t ex inom Nora och Lindes bergslag. I dessa var i äldre tider sed att förena sig i större byalag, merendels om­kring hyttan. På vissa platser uppfördes husen i en fyr-kant med en port till gården, vilken anordning åstadkom att, då porten stängdes, varken "hund eller katt" kom ut, utan allt var instängt. Karlskogingen var ej älskare av denna inburning, utan byggde sina hus mera spridda men med en viss plan. Bostadshuset eller manbyggnaden var olika allt efter råd och lägenhet. Platsen för gården valdes på ett höglänt ställe, helst mot någon sjö eller något större vattendrag och med skydd för härskande vindar.

Innan enskiften blivit verksaällda i början av förra århundradet, voro nog grannarna mera tätt bo­ende, men efter detta utflyttade och spriddes de på större are­al. 

Bland de äldre gårdarna i bygden, må här nämnas Västra Kärne. På den var manbyggnaden sedan 160(3)-talet av ett ovanligt grovt, fett furutimmer, byggd i kvadrat med en lång och djup förstuga, härifrån kom man genom en dörr till höger in i stugan, som var försedd med tvenne fönster av små i bly infattade glas, samt en stor murad spisel eller kakelugn. Takbjälkarna voro synliga och väggarna voro målade i granna färger med rosor och tavlor över bibliska ämnen med textade upplysningar om vad dessa skul­le föreställa. Dessa målningar voro utförda av kringvandrande dalkarlar och voro mycket naiva och färggranna. Bohaget bestod av stora slagbord framför fönstren och trästolar samt skåp i olika former, målade i oljefärg med bjärta rosor och krumelurer. Stora parsängar uppbäddade med fjä-derbolstrar, dynor och kuddar visade husets välmåga. På ena sidan var dörr till ett mindre rum eller kammare, där husbondfolket hade sin sovplats, inrett med en parsäng, soffa, fars chiffonjé, mors dragkista och någ­ra stolar. Ett par fönster med blyinfattade glasrutor, som skimrade i alla regnbågens färger, mest i grönt, släppte in ett dämpat ljus.

En tegel- eller järnugn fanns i inre hörnet, invid vilken var dörr till köket. Detta var, kan man säga, huvudrummet i vilket det mesta av det husliga, dagliga sysslorna förrättades. Där fanns tvenne fönster i ytterväggarna, lik­som i de övriga rummen, samt en stor spisel med bakugn. Efter väggarna voro träsoffor placerade, i vilka tjänarna lågo om nätterna, samt en s k bordbänk, en inrättning, vars undre del var att draga fram, då den bildade sängplats för ett par per­soner, men hopskjuten begagnades till matbord samt stolar och säten tillika med en så för vatten intill spiseln, i vilken den dagliga matlagningen skedde. På väggarna voro hyllor för kärlen, kärlhyllor, uppsatta, fullsatta med koppar- och tenn­kärl, såsom fat, krukor och tallrikar m m samt lergods i många former, som begagnades i den dagliga hushållningen. 

Kopparkittlar och övrigt hushållsgods placerades på lämpligt ställe. Fotgrytor av tackjärn begagnades i den öppna spisen för matlagningen. Fyrugnar kommo först i bruk på 1840- och 1850-talen. De av Bolinders tillverkning ansågs för bäst. In­vid spiseln var dörr ut till förstuga. Till vänster var den s k förstugkammaren, vilken begagnades till gäst-rum och var möblerad med sängar och vad därtill behövdes. Från förstugan ledde en brant trappa upp till vinden, som begagnades till för­varingsställe för kläder och hushållssaker. Rummen voro låga och trösklarna över en halv aln  höga. 

Yttertaket bestod av näver och torv, med sluttning åt alla fyra sidorna. Väggarna voro brädfodrade och rödfärgade. Tim­ret var friskt, och stockar fanns som voro fem kv. igenom, då byggnaden revs. 

Sedermera byggdes manbyggnaderna för det mesta i tvenne vå­ningar, köksstuga och kammare samt förstuga och handkammare på nedre botten och ungefär samma indelning av rummen på övre våningen. Övriga hus voro stall, ladugård, loge med lador och bodbyggning samt vedlider, brygghus, klensmedja och badstuga - som man finner en rätt betydlig mängd hus för blott en familjs bekvämlighet. 

 

Inget rationellt jordbruk på fars och farfars tid. 

Jordbruket sköttes efter gammal vana och avkastningen blev där­efter. Råg odlades till brödföda och gav i goda år tillräckligt för ortens behov, men i missvåxtår kunde priset springa upp till 30 Rdr tunnan och däröver. Vete odlades obetydligt, sammaldes med korn. Huvudsädet var havre, av vilket en del skråmaldes och blandades med rågen till bröd. Av havremjöl bakades bröd åt häs­tarna, vilket begagnades då kol- och malmkörning pågick. Pota­tis odlades allmänt och begagnades på den tiden, som husbehovs­bränning var tillåten, tillsammans med säd till brännvins-bränning. Denna hantering avlystes dock på 1850-talet till fromma för folket. Rotfrukter odlades ej till någon betydenhet utan blott litet till husbehov.

Trädgårdar var ej vanliga, men funnos dock sådana särskilt vid bruksegendomarna eller herrgårdar­na och vid några större  bergsmanshemman. 

Humlegårdarna voro ganska allmänna, men sköttes ej efter någon plan och gav därför dåligt. Jordbruket bedrevs med dålig red­skap, man plöjde med hemmagjorda träplogar, s k enstöringar, grunt och ojämnt. Harvarna voro ej bättre, så att myllan blev grund. Gödseltillgången var ej heller att skryta med, ty det bästa höfodret gick till hästarna och som de för det mesta vo­ro på långresor, blev gödseln liggande på färdvägarna i stäl­let för på åkrarna. Ladugården fick hålla tillgodo med sämre ängshö jämte havre och råghalm. Vilken avkastning som vintertiden kun-de erhållas av korna inses härav lätt. Man var glad, om mjölken räckte till hushållet. Korasen var småvuxen och blev utmärglad under vintern till följd av den dåliga utfod­ringen. Får voro allmänna för ullens skull och utfordrades med asp- och björklöv. Getter fanns på några få ställen, men ej allmänt. Hönsaveln bedrevs för hushållens räkning med få höns, som inhystes i ladugårdarna. 

Sedan man fått skörden under tak, var det att tröska densamma, vilket verkställdes för hand med slagor. Redan vid tvåtiden på natten begynte detta arbete på logarna och detta kallades att "tröska otta". Efter ett mål mat av ost och bröd och svagdricka begav man sig till tröskningen, vilken utfördes av två eller fyra personer och gick i takt, så att slagen föll efter varandra. Till detta arbete fordrades en viss vana, så att slagen ej träffade tröskaren själv eller kam-raten. Ett visst antal nekar eller band kallades för ett "lo" och vissa lan tröskades för varje otta. Omkring kl 7 var det tid att få frukost bestående av välling med någon förrätt, varefter manfolk­en fingo köra efter ved eller plöja, om det ej var gjort. Tröskningen skulle vara avslutad till Lusse (13 december) för efter den tiden beräknade man, att snö och frost hade inträf­fat, så att hyttekörslorna skulle kunna begynnas. 

De inre hushållssysslorna utfördes av matmodern med tillhjälp av pigorna. Ladugården sköttes av ladugårdspigan med tillhjälp av en kamrat. Svårast var med vatten, som på de flesta ställena måste hämtas ur gårdsbrunnen eller källan, som kunde ligga av­lägsen och först måste med hink, d v s en vågställning, upphäm­tas och sedan bäras till ladugården eller köket. 

Fodring och rengöring av kor och kalvar, får och svin skedde morgon, middag och kväll. Funnos ej andra sysslor, var spinn­rocken eller "spinnstolen" att tilltaga, ty att gå sysslolös tilläts ej. I de flesta hem tillverkades nästan allt, vilket behövdes till kläder och sängkläder. 

 

Linodlingen var allmän. 

Ej obetydliga mängder lin odlades. Det var en ganska omständig procedur, som linet fick genomgå, innan det var färdigt. På en passande plats såddes linfröet på försommaren och rensades un­der växttiden från ogräs. Då det var fullvuxet och knopparna mogna, upprycktes det för hand och bands i knippen, vilka upphängdes i hässjor för att torka, varefter man medelst linrepan, ett bräde med en kam av 6 å 8 tum långa järnspetsar, avrepade knoppen från linstråna. Härefter var det att på en gräsvall tunt utbreda detsamma för att få det rötat, så att det yttre lagret på lin-strået kunde skiljas från lintågan. När rötningen var tillräcklig, hopsamlades linet och upprestes för att tor­kas. Vid passande tid forslades det till badstugan, i vilken det upplades på breda hyllor eller lavar, varefter badstugan starkt uppvärmdes för att få det riktigt torrt. Nu var det att bråta, eller "bråka" linet, d v s att krossa linstråna och av­skilja den yttre delen eller de s k skävorna, till vilket ar­bete man begagnade sig av en bocklik inrättning med ett löst hand-tag, som satt fast i bakre delen av bocken och var att nedfälla mot trenne vassa träspjälor, genom vilka linet drogs. Vid bråtningen var sed, att grannarna hjälpte varandra, därvid välfägnad bjöds. Ifrågavarande arbete var i allmänhet ottearbe­te för att ej upptaga något av karlarnas dagsgöra. Efter bråt­ningen kom turen till kvinnorna, vilka lät linet genomgå ytter­ligare en likadan behandling för att söka få ur det alla skävorna. Detta kallades att käfta och till det begagnades nästan lika redskap, fastän mindre och järnbeslagna. Detta arbete be­drevs om dagen och hördes lång väg för gummornas prat och käft­ornas knackande. 

Nu var linet färdigt för den sista behandlingen, vilken bestod i att avskilja blånorna från den fina tågan, den s k tögen. Härtill begagnades den s k linhäcklan, en med 6 à 8 tums stål­spetsar försedd apparat, på vilken blånorna drogos ur från tög­en. Blånorna utreddes och hopvirades i s k vindlar, som delades allt efter dess finhet i tre sorter. Tögen hopvirades i prydliga knippen och förvarades på vindar eller i bodar. 

 

"Spinnrocken surrar vid lågande brasan". 

Förr i tiden var man morgontidig, redan kl 4 à 5 voro "spinnstolarna”  igång kring den stora köksspiseln, på vilken det brann ett stort bål för frukostmatens tillredande och för upp­lysning. Vanligt var också, att därtill begagna sig av kluvna fina tallstickor eller "pertor" för de hemmastöpta talgljusens sparande. Att sköta om "lyset" uppdrogs van-ligtvis åt "lillpi­gan" eller barnflickan. Blånspinningen var ett dagligt göra och resultatet blev att fliten åstadkom mycket stora mängder garn, och av skickligheten berodde varans finhet och värde. Som detta stillasittande arbete och "spinnstolen" surr var sömngivande, brukades att under tiden berätta sagor och histo­rier samt sjunga visor för att hålla sig vakna. 

På vårsidan kommo vävstolarna igång och de av tjänstepigorna, som voro kunniga i vävning, fingo nu syssla med detta arbete. Vävarna skildes i flera slag allt efter blångarnets finhet: av blångarnet blev bladgarnsväv och av tög-garnet lärft eller "lärte". Sedan bomullsgarnet kom i bruk och blev åtkomligt i han­deln, köptes sådant och begagna-des till varp med finare blån eller tåggarn till väv. Detta kallades för halvlinne, till skillnad från hellinne, där både varp och väft bestod av hemma­spunnet linnegarn. 

På våren, då solen smälte snön, utbreddes vävarna på en back­sluttning för att blekas och voro sedan färdiga att be-gagnas i hushållet. Matmoderns största heder var att kunna inomhus till­verka många och fina vävnader, ty det var bevis på arbetsam­het och omtanke. 

 

Innesysslorna ta sin början. 

Under hösten var en bråd tid, ty då skulle många arbeten företagas, innan vintern kom och lade hinder härför. Bland andra var att tillverka potatisgryn och dito mjöl. Stora potatisar utvaldes och sönderrevos för hand på rivjärn, var-efter potatis­reven silades först genom grövre och sedan genom finare såll el­ler siktar. Däremellan behandlades mas-san i vatten, varvid alla grövre ämnen avskildes, så att blott mjölet eller stärkelsen återstod. Då denna sjunkit och bildat en fast massa, upptogs den och torkades, varefter den krossades till lagom gryn och mjöl, som användes i hushållen till gröt och välling. Man be­redde också gryn av havre och korn med tillhjälp av handkvar­nar och såll. 

 

Julstöket omfattande och intressant. 

Före jul måste  s l a k t e n  förrättas, och det var nog ett viktigt arbete. I större hushåll slaktades alltid ett par stor-boskapsdjur, d v s tjur och ko eller så och ett par årsgamla svin förutom får. Slaktsättet var ett stort djurplågeri, men seden och okunnigheten var orsaken. Den företogs av husbondfolket med hjälp av tjänare, ty någon utlärd slaktare fanns ej att tillgå. Köttet och fläsket saltades i stora kar eller ti­nor och en mängd olika sorters korv tillverkades. Sammaledes av blodet "paltbröd" och blodkorv. Korven dels nedsaltades och dels röktes för att kunna förvaras en längre tid från förskäm­ning. Orsaken till att många djur slaktades var, att det mesta av sovlet åtgick i matsäckarna under vinterkörslorna samt att det ej var vanligt att förrätta storslakt mera än en gång om året. Kalvar slaktades dock emellanåt, när de funnos, till nå­got avbrott i den vanliga salta matordningen. 

Efter slakten var det att "stöpa" talgljusen, nu sedan man fått talg. Lösspunnet s k ljusvekegarn anskaffades och ve-karna hop­tvinnades till lagom tjocklek och uppsattes på trästickor. Tal­gen smältes och hälldes i ett passande, djupa-re kärl, i vilket nu ljusvekarna doppades och eftersågs, att dessa blev raka och ej krökte sig eller slogo sig intill de andra, så att de fast­nade. Arbetet uträttades i ett svalt rum för att talgen på ve­karna fortare måtte svalna. Ljusstickorna lades över och ljusen hängde mellan stänger under förrättningen. Sedan var det att doppa ned en eller två stickor med påträdda ljusen och upphänga dem på ställningen undan för undan, till dess ljusen fått öns­kad tjock-lek. En tunnare sorts talgljus gick under namnet "dan­kan" och voro mindre värderade. För barnens del stöptes s k grenljus, vilka tändes under julhelgen. Talgljusen voro det all­männaste belysningsmedlet, visserligen funnos lam-por, i vilka brändes feta oljor, men dessa voro i mindre bruk och blott hos de mindre bemedlade. Stearinljus voro ej tillfinnandes, vaxljus begagnades hos herrskapsfolk, och först när fotogenen kom på 1860-talet blev lampor van-ligare, och talgljusen utträngdes mer och mer. Men ännu finnes nog ställen, där de gamla ljusen begag­nas till någon del, trots att de "lysa dåligt". 

Bykning eller stortvätt av kläder var ock­så en sak som företogs om hösten. Smärre sådan verkställdes, då de voro behövliga. Men vår och höst var alltid att göra rent det smutsiga och begagnade linnet eller att "byka". Detta för­rättades i brygghuset, då sådant fanns, varest en eller två sto­ra järnpannor voro inmurade. Lut kokades på aska, och såpa till­verkades av sämre fett och aska, vilka ingredienser hopkokades till en grötliknande massa och var ganska starkt alkalisk. Den kallades för "svensk såpa". 

Vid manglingen av kläderna begagnades på sina ställen s k rull­- eller kaveldon i stället för mangel. Kaveldonet bestod av en slät trärulle "kavlen" och en omkring tre fot lång bräda med ett å övre sidan fastsatt handtag, med vilket man tryckte på det å kavlen lindade plagget och rullade fram och åter och där­igenom slätade det tvättade plagget. Många gamla rull- eller kaveldon voro rikt utkrusade och mycket arbete nedlades å de­samma, ty de voro gängse fästmanspresenter och tillverkades av givaren. 

Före julen var också att  b r y g g a,  vilket ock gjordes i brygghuset, därav dettas namn. Malt anskaffades, om ej mält­ing av korn och råg företogs på gården. Maltet krossades eller ”gröptes" och det gröpta maltet, tillsammans med krossad havre, lades i ett kar och fuktades med vatten: "rosten". Tidigt om morgonen begynte bryggningen med att den stora pannan uppeldades och rosten lades i ett mindre kar, uppställt å en korsbock, med ett svickhål invid korets botten. Ett kärl  ställdes under karet, det varma vattnet östes ur den stora pannan över maltblandning­en i karet och fick rinna genom denna till det understående kärlet. Denna procedur måste ske flera gånger. Sedan musten blivit, genom flera gångers pågjutning urdragen ur maltet, var den s k vörten färdig, i vilken nu humlen blandades för att åstadkomma "besken" och för drickans större hållbarhet. Jäst tillsattes för att få den i jäsning och därav stark, då härigenom en viss alkoholmängd bildades. Efter avsvalning tömdes den i en tunna, varur den efter behov tappades att användas i hushållet. Dricka var allmänt i bruk och begagnades året om och i köket stod all­tid en stor enstånka ur vilken alla hade rätt att dricka då ho­nom lyste. Svagdrickan var ock ett behov att ha, då man ej hade någon annan tillgång för jäst för brödbakning. 

Storbak  förrättades vår och höst, varvid det bakades s k hålkakebröd eller kakor med hål i mitten, vilka upphängdes på brödspetten eller smala stänger på "gällarne" under kökstaket för att torka, och kunde detta bröd förvaras en längre tid. Sedvanligt var också att uppblanda rågmjölet med havremjöl. Till julen bakades dock rent rågbröd både av sammalet och siktat mjöl. En mängd olika brödsorter tillverkades såsom mjuka bullar, surlimpor, vörtbröd och diverse småbröd av vetemjöl. Julafton upplades brödhögar, en kaka av var sort av julbrödet till var och en av tjä-narna, både manliga och kvinnliga, samt åt de på ägorna boende och åt fattiga. Till de senare utdelades också något sovel och i synnerhet mjölk så att de skulle få julgröt. 

Sista stöket före julen var genomgående in­re och även yttre rengöring medelst avtvättning av väggar och tak samt av fönster och alla möbler samt uppskurningar av kop­par och tenn, skurning av golv och upphängning av gardiner. 

 

"Nu är julen här". 

Dagen före julafton intogs julsovlet och kokades stora partier, för det var meningen, det skulle räcka helgen över, och den slu­tade ej förrän Knutsdagen. På julafton fick man doppa mjuka brödskivor i det feta sovelspadet samt avprova julölet eller drickat, därav namnet dopparedan. Med julaftonen inträdde helgen, och då verkställdes ej något arbete utom att åkdonet iordningställdes för färden till julottan. Kreaturen ansades dock som vanligt , och dessa skulle också hava en extra ranson av bättre foder. Efter skymningen, var det att tvätta och ikläda sig kyrk­kläderna, och sedan intogs en aftonvard av smör, bröd och div framdukat sovel. Tjänare och barn voro gäster och Far och Mor värd och värdinna. Efter denna förmåltid utdelades ovannämnda julhögar av bröd och andra mindre gåvor.

På många ställen sjöngs en julpsalm och lästes en julbetraktelse. Vid 7-tiden åt man kvällsmål, där lutfisk och söt-gröt voro stående rätter. Det var att rusta sig tidigt i säng, om man skulle till julottan, vilken begynte alla redan kl 5 om morgonen. De, som hade lång väg, fingo fara från hemmet vid 2 à 3-tiden, ja kanske förr, be­roende på väglaget. Julottan besöktes av så många som kunde få ledighet därtill. I synnerhet var denna resa efterlängtad av barnen. Vid gott slädföre, som för det mesta var händelsen, var det "man ur huse". Som kyrkan ej var uppvärmd var det nog kallt till en början, men så blev det så mycket varmare under gudstjänsten, beroende på det myckna folket och ljusen. Pre­dikningarna voro långa och psalmsången långsläpig, så att det tog tid. Man ställde så att psalmen "Den signade dag" sjöngs vid morgonens inbrott, och gudstjänsten avhördes med stor an­dakt. Efter den var det att skyndsamt be-giva sig mot hemmet, och då ville man visa vad hästarna förmådde. Det var en sägen, att den, som först kom hem från kyrkan juldagen, skulle först få sina arbeten verkställda under följande år. Många "hyss" hade man för sig, som t ex att taga ur selstickorna och lossa skaklarna m m för varandra och därigenom försinka avfärden.

Vid hemkomsten var alltid middagsmålet färdigt, vilket var rundligt tilltaget och bestod av kött, fläsk, olika slags korv med bruna bönor, vitkål eller köttsoppa. Efter intaget mål gick man gärna och sov en stund för att taga igen den avbrutna vilan under natten förut. Om aftonen kanske bjöds på kaffe, en dryck som då ej var i allmänt bruk utan begagnades vid högtidi­g tillfällen samt till välfägnd åt kärare främmande. 

Tiden på juldagsafton samt annandagen upptogs med lekar och dans, om man fick någon speleman, samt andra förströ­elser. Julkalas anordnades också efter råd och lägenhet för släktingar, vänner och grannar. Nyår och tretton-dagen firades, men ej så högtidligt som julen. Efter dessa och i synnerhet efter Knuts-dagen var helgen slut och vardagslivet återgick till de vanliga arbetena. 

 

Flera högtider och familjefesterna - största och bästa nöjestillfällena. 

Påsk firades och då skulle man liksom nu äta ägg. Pingst var också en kärkommen högtid om våren. Men  midsom-mar var den gladaste  tiden. Då lövades både ute och inne, och dans och lekar tillställdes där man kunde.

Majstänger var mindre brukligt, men man roade sig bra ändå. 

Bergsmannens nöjen bestod annars av  bröllop  och andra  familje- och släktmöten. Bröllopen firades så ståtligt som möjligt och varade minst tvenne dagar, ja kanhända tre eller fyra. Prästen hämtades hem tillika med klockaren. Släkt och vänner samt grannar inbjödos att övervara detsamma. Sed var att de inbjudna gästerna medförde s k för­ning av diverse matvaror, såsom ostkakor, smör och stekar, tårtor och annat bättre bakverk. Under bröllopet dansades myc-ket, och de bästa spelemän, som stod att få anskaffades. Vilan blev ej stor, ty man höll på både dag och natt.

På dessa kalas gick nog trakteringen mången gång över hövan, så att gästerna hade känning av det en längre tid efteråt. 

Barndop och barnsöl.  En egendomlig sed var att bekanta till barnsängskvinnan skulle uppvakta henne med ris­grynsgröt, förvarad i blankskurade, stora mässings- eller kopparkrukor. Detta kallades att "fara med gröt" och företogs, in­nan barnet döptes. 

Till  begravningar inbjödos alla släktingar, vän­ner och grannar. De hölls alltid på en söndag eller helgdag, då jord-fästningen ägde rum före gudstjänsten, och begravnings­gästerna övervoro tjänsten där, då tacksägelse och perso-nalia eller parentation hölls av prästen efter den döde. Gästerna samlades i sorgehuset och åkte i rad till kyrkan i s k lik­färd, ju större likfärd ju hederligare. Efter begravningen och gudstjänsten följdes alla åt till sorgehuset, där de undfägnades med mat och dryck, så att många gäster blevo i det stadiet, att de ej visste, vilket de firade bröllop eller be­gravning. Kalaset varade i ett par dagar med ätande och dric­kande.

 

Skolor och husförhör. 

Folkets skolunderbyggnad var ganska låg mot vad förhållandet är i vår tid. Inga fasta skolor funnos utan de voro flyttande. Man läste i några veckor på vart ställe i små, låga, illa ven­tilerade lokaler. Första grunderna d v s att lära barnen bok­stäverna och att stava, lärdes för det mesta i hemmen av mor eller äldre syskon. Huvudsakliga under-visningen i den s k sko­lan bestod i innanläsning, vartill psalmbok och nya testamentet begagnades till läroböcker. Katekesen var dåtidens A och O, vad kunskap beträffar och i den pluggades sent och bittida. Den var då rätt lång med frågor och svar, med bibelspråk och kommentarer. Att kunna utantill upprabbla dessa som ett rin­nande vatten ansågs vara höjden av kunskap, men om man undersökte närmare, så förstod helt få innehållet och stakade sig svårt i de s k förståndsfrågorna. Husförhören, vilka på den tiden togs med mera allvar än nu, voro just prövostenen, vad folkets kunskap beträffar. På hösten pålystes dessa och på be­stämd dag kom prästen till den angivna gården, där de i roten boende var tillmötes med barn och tjänstefolk. Efter att en psalm sjungits begynte förrättningen med att präst-en efter för­hörsboken uppropade namnen på husbönderna. Barn och tjänare framkallades och fingo läsa en eller ett par verser innantill i nya testamentet, varefter några frågor ur katekesen sattes på en och var. Nu spordes huru kun-nig man var. Tid före husförhören upptogs med att repetera katekesen från pärm till pärm, ty man visste ju ej, i vil-ket huvudstycke prästen beha­gade fråga en. Att stå svarslös ansågs för stor skam och många historier gå härom. Bland annat är en om en gumma, som kände sin svaghet och därför gick till prästens fru, med en trådhär­va, hon spunnit, och med bön att frun skulle be prästen ej va­ra svår mot henne på husförhöret. Då detta förrättades och gum­man framkallades, frågade prästen henne, vad orsaken till de första människornas fall berodde av: gumman knuffade på präst­en och viskade "kom ihåg trån", varvid prästen fann sig och sade "ja, gumman har rätt, det var åtrån". Många dylika histo­rier finnes efter husförhören. Efter välförrättat förhör bjöds såväl präst som förhörsmenighet på det s k husförhörskalaset. Dessa gick i tur och ordning bland förhörsroten boende bergs­män och voro ganska rund-liga, ehuru de ej pågick mer än på af­tonen och in på natten. Folkskoleundervisningen förbättrades dock snart. Sålunda inrättades under prosten Moréns tid (om­kring 1840) den första fasta skolan inom Karlskoga i ett stort och på den tiden ändamålsenligt hus med plats för l00 barn. Där undervisades efter Lancastermetoden, och de mera kun-niga lärjungarna fingo sedan å sin sida undervisa de mindre kunniga i cirklar, och läraren förhörde sedan. Läraren i Kyrkskolan var studerad och var till hjälp med predikan i kyrkan och var s k skolpräst. (Den siste som var lärare i denna skola var gamle H A Hjort, fader till 4 skollärare och en lärarinna). Det var sed att de mera burgna bergs-manssönerna inkvarterades hos per­soner, som voro mera skriv- och räknekunniga och på så sätt bekom en viss hög-re utbildning än de andra. Döttrarna sökte man få in i bättre hem, helst i någon prästgård för att de skulle få mera både teoretiska och praktiska kunskaper. Ar­bete och omtanke voro annars vad som lärdes och fostrades till i hem-men, och far och mor gingo före med gott exempel, ehuru den egentliga bildningen ej var stor. 

 

Enkelhet i klädedräkt för både kvinnor och män. 

Klädseln var förr enkel och praktisk och bestod av hemmavävda tyger och blott kyrk- och gästabudskläder voro av köpetyg, an­nars var det hemarbetat. Bergsmansrocken var lång livrock med skört, ståndkrage och stora mässings-häktor i stället för knap­par, var av grått ett gråbrunt vadmal; västen var av något randigt ylletyg, också hemvävt. Knäbyxor begagnades allmänt intill 1850-talet och även senare av äldre personer. De voro ofta av sämskat skinn, annars av vadmal eller ylletyg. Hemmastickade ullstrumpor med svenska skor fullbordade klädseln. Härtill kom, när det var kallt, snösockor eller damasker om benen, samt det allmänt brukliga stora förskinnet, vilket ef­ter oräkneliga blötningar och torkningsprocesser blivit stelt som horn och markerade den gåendes steg med högst egendomliga smällar. På huvudet begagnades ofta mössa med brett hundskinns­bräm, på händerna kalvskinnshandskar med mul-vantar. Detta var den vanliga vinterdräkten. 

Om sommaren bestod kläderna av randigt blaggarnstyg eller, när det skulle vara finare, av hemvävt bomullstyg. Kläderna syddes i hemmen av skräddare och hans gesäller, och som i tjänarnas löneförmåner ingingo vissa klädesplagg åtgick långa vävar för att kunna åstadkomma allt detta. 

Kvinnornas klädsel var ännu enklare i vardagslag, ty den bestod ej av annat än sådant som de med egna händer arbetat ihop: klänningar av ylletyger, sammaledes till underkläder och tröj­or. Huvuddukar köptes av kringvandrande västgötar, vilka sålde västgötatyger och hade privilegier på denna handel. Dalfolk dre­vo också gårdfarihandel med diverse hemslöjdsarbeten. Dessa voro specialister i vävskedstillverkning. Kvinnornas helgdagsdräkt var ganska prydlig: svart klänning med fint, svart sidenförkläde eller sådant av fint vitt tyg. På huvudet bars stycke och mössa, en klädsel som består av en bred fin spets slätt liggande över håret samt bak på skulten en mindre styv, rund mössa, klädd med siden och en större bandros bak. Dessa mössor voro i olika fär­ger, mest svarta eller vita, men även kulörta. Mången gammal bergsmansmora ståtar på kalas i sidenklänning, i synnerhet de burgna skulle hava svart sådan till bruddräkt. I husen syddes alla kläderna av särskilda sömmerskor med tillhjälp av husfolket och, som det var många att sy åt, kunde sömmerskan vara på ett och samma ställe i månader, då alla skulle hava åtminstone något klädesplagg förfärdigat. 

Skomakaren var också en viktig person, ty med hans hjälp fick man skor och stövlar förfärdigade. Och som dessa plagg slits mycket var det att ställa sig väl med honom, annars kunde hända att man fick gå barfotad. När skomaka-ren med sina gesäller ankom till gården, ty skor som kläder tillverkades i hemmen, då var hans första arbete att bere-da hudarna. Efter slakten lades kohudarna i ett kar med sönderstött granbark och vatten för att garvas. Sedan nu hår-et avtagits var för skomaka­ren att insmörja huden med fett och trätjära så att den blev smidig och oemottaglig för vatten. Detta var s k svenskbarkat läder. Därav förfärdigades vardagsskodonen, mest skor. Dessa hade sulor av mångdubbel näver och en yttersula av svenskbarkat läder och voro sydda med becktråd.  De voro lätta trots sitt klumpiga utseende samt varma och med "snösockor" på benen kunde man i dem trotsa den starkaste köld. S k tyska skor gjordes av det läder och skinn som tillverkades av hos garvare inlämnade hudar "lönläder". Dessa var avsedda för helgdags- och kyrkogången, eller när man skulle vara bättre klädd. Hos garvaren och av dalkarlar bereddes får-skinn till fällar och någon gång till pälsar. Dessa senare begagnades ej mycket, ty de ansågs visa klemighet. Andra skinn bereddes ock till olika ändamål, såsom hundskinn till mössor o s v. 

Som man finner, gjordes allt, som på något vis kunde göras i hemmen, genom egen tillverkning, vilket var största orsaken till att folket kunde reda sig med de låga penninglönerna och bergsmannens små inkomster - undantagandes de som tillverkade tackjärn. 

En hemslöjd som nu är bortglömd, men som i forna dagar idkades mycket var  hemfärgningen  av ylle och linne-garner. Detta skedde efter från mor till dotter ärvda beskrivningar och begagnades härför insamlade örter. Dessa gåvo vackra färger och stodo emot både sol och alla väderförhållanden. Denna konst sy­nes nu åter leva upp genom intresserade personers försorg. 

En dräng kunde betinga sig en lön av 220 riksdaler kopparmynt och fullt smårede, d v s  5 par svenska skor, 1 par vantar, 1 par handskar, 1 förskinn, 1 skjorta av lärft och 1 dito av blaggarn; en piga åter 90 dlr kpm, 5 par svenska skor, 1 lintyg av lärft, 1 dito av blaggarn, boråskläde, 1 huvudkläde, 1 fyratrådsförkläde, 1 par handskar och vantar. Sommardagsverken på egen kost 12 sk, vinter d:o 6 sk. År 1858 betalades för slöjd­kunnigt folk vid timring 24 sk och maten och då var rågen i pris av 25 à 30 kr tunnan. 

 

Häradsting och andra ting på flera platser inom Karlskoga socken. 

Första tiden av Karlskogaortens bebyggande var det i juridiskt hänseende förenat med Färnebo härad, sedan blev det eget härad tillika med Nysund och Rudskoga med tingsstället i  Stora Strömtorp. Obervera! Att den s k Storgården, varest det gamla tings­huset ännu finnes kvar och begagnas till manbyggning. På 1700-talets slut flyttades tingsstäl-let till Källmo, där det var till 1881, då det förflyttades till Karlskoga kyrkoby. Häradstingen varade förr ända till 14 dagar och menigheten processade om obetydligheter, ty processlystnaden var stor och bondeadvoka­ter funnos, som uppeggade folket till processer för sin egen vinnings skull. 

En ganska tryckande pålaga var skjutsen. Förr voro till var gästgivaregård ett visst antal gårdar eller s k rote indela-de, som voro pliktiga att hålla ett bestämt antal hästar stationera­de på gästgivaregården för att skjutsa de resande; detta kalla­des för "att ligga på håll" och förekom på bestämda tider. Om ej dessa hästar voro tillräckliga, var gäst-givaren och hans grannar skyldiga att skjutsa på "reserven". Skjutslegan var låg, 33 öre milen, ökades sedan till 50 öre och slutligen till 1 kr. Detta var ett onus, som bergsmännen tyckte illa om, och de voro glada, då det upphävdes och skjutsskyldigheten auktionerades bort genom statens försorg åt den minst bjud­ande. 

Upptecknat omkring 1920 av bergsmannen Karl Karlsson i Källmo. Postum skrift. 

 

 

KARL KARLSSON  1851 - 1922 

Karl Karlsson i Källmo  var en högst ovanlig bergsman och lant­brukare. Utan överdrift kan sägas, att konst och litteratur ut­gjorde hans livs största intressen. Arbetet på jorden eller i skogen roade honom föga. Hans uppfinnings-förmåga och konstnär­liga begåvning fångade honom däremot helt och fullt. Sitt vack­ra hem smyckade han med en mångfald alster av sin stora konstskicklighet; med möbler och prydnadsföremål i träsnidnings- ­och glödritnings-arbeten, med en mångfald av olje- och akvarell­målningar, med pappslöjd och glasmålning - allt i gott samför­stånd och intimt samarbete med sin syster Emma, även hon liv­ligt intresserad av konst- och handaslöjd. 

Under årens lopp förvärvade han ett synnerligen värdefullt bib­liotek - ständigt aktuellt - om ca 4000 band, av vilka omkring 2000 inbundos av honom själv, åtskilliga i halvfranska band, och band med läderplastik. Av illustrerade dagshändelser sam­manställde han, vaken och impulsiv som han var, ett mycket in­tressant och värdefullt klipparkiv i flera band. 

Det må påpekas, att herr Karlsson var fullkomligt självlärd i fråga om konstutövning. Vid Karolinska läroverket i Örebro erhöll han i ungdomen en viss teoretisk utbildning, men skolgången måste av hälsoskäl avbrytas före stu-dentexamen - trots hans många stora och små a:n i terminsbetygen. Han hade förmånen att få tillbringa hela sitt liv i det hem, där han var född, och han ägde en starkt utpräglad hemkänsla. Den 7 januari 1851 föddes han och avled den 11 mars 1922. 

De folkminnesanteckningar om bergsbruket inom Karlskoga, vilka återfinnas härovan, äro utförda av herr Karlsson i form av bly­ertsanteckningar i största hast - allt arbete utfördes av ho­nom mycket fort - och från början icke avsed-da för publicering i sitt ursprungliga skick. Av flera skäl har det icke ansetts lämpligt att företaga andra ändringar i manuskriptet än norma­lisering av interpunktion och stavningssätt jämte utskrivning av underrubriker. 

 

Excerpt ur Karlskoga Förr och Nu nr 5-6, 1949-1952, Karlskoga Hembygdsförening, Karlskoga.

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!