EN MORDRANNSAKAN OCH DÖDSDOM. 

Enligt ett särskilt i domboken intaget protokoll, hållet vid som­martinget den 25 augusti 1643 i Karlskoga prästgård och ett par följande rättegångstillfällen, "stäldes för rätten (25 Augusti 1643) en landslöpare från Sundsbo i Gryt-hytte socken å skatte, Bengt Lars­son Träfot benämnd, om hvilken uti förstone utaf åtskilliga berätta­des, att han tvänne resor hafver lagligen varit vunnen till tjufve­ri, förste gången i Nora bergslag och andre gången uti Grythytte socken, och åter satt för tredje tjufveri vid Hälleforsen, der han rymde utur fängelset förr än han blef tingförder, hvilket allt han vedergick; sedan derjemte klagades af landsgevaldigern Anders Jakobs son, att han Bengt Träfot hade der efter lagt följe med en drifte­enka ifrån Nyeds socken och Kils härad i Vermland, Kirstin benämnd, och uti färden nordigenom Karlskoga socken mördat henne med en stridshammar, klädt af henne alle hennes kläder, undan-tagandes strumpor, skor och ett linneskörte, och kastat henne i elfven vid Timsbron i samma socken." 

Rannsakningsprotokollet innehåller härom vidare: 

"Bengt Träfot bekände fuller, att när han om hösten näst tillförene slapp utur fängslet, kom han då strax ifärd med en knekteenka ifrån Nyed socken, som kallades Kirstin, och hade henne med sig igenom Nora bergslag och Nerike till Vassbo härad i Vestergötland; hölt der till hopa med henne i Kullesäter i Veringe gäld till något efter pingesdagarna, och reste sedan med henne der ifrån genom Vermeland åt Karlskoga socken, men intet bedref han något mord på henne der eller annorstädes, utan hon kom lefvandes och helbregd fram till Grythytte socken i Nora bergslag, der han skildes vid henne, skjut­andes sig på Per Larsson vid Kärfvingeborn (omtalad i Noraskogs ar­kiv 1:489, forsk anm), att han skulle hafva henne sett, och vara der till vittne. Sedan for han Bengt der ifrån genom Nora socken och Ne­rike åt Vassbo igen, och rätt som han var der framkommen, kom ock ho dit strax efter och mötte honom i berörde Kullesäter. Der öfvertalte han henne omsider, att de skulle der efter hålla sig ifrån hvarandra, der med hon blef qvar efter honom, och han begaf sig allena åt Nora bergslag igen. Aldrig sågo de hvarandra sedan, och alltså hade ej han dräpit det qvinfolket, som funnet är i Karlskoga, eho det kan hafva gjort. Landsgevaldigern Anders Jakobsson svarade der på, att hans klagan skulle vara viss och kunna honom af efterföljande om­ständigheter öfvertygas, att den 18 juni nästförledne fans uti elfven vid Timsbron ett tjockt och stackot qvinfolk med stora bröst, svart huvudhår, svarta strumpor, halfslitne skor och ett linneskörte, hugget fram på hufvudet med en yxe- eller stridshammar, såsom liknelse var till, hvilket först öfverkommo herr Zacharias Olufsson kapellanen, Gunnar Eriksson i Vibäck, Joen Olufsson i Rosensjö och flere, när de foro till kyrkan; sedan besigtigade kyrkoherden herr Jacob Jonae, fogden Mårten Drost, fjerdingsmannen Gunnar Jonsson i Bredgården, Lars Joensson hammarsmed vid Backa, Oluf Joens-son i Skråm­men och flere, de alle muntligen det sant vara. Nio dagar före, som var den 9 Juni, kom denne Bengt Träfot med ett qvinfolk sönnan efter, och voro då båda inne om middagen hos Bertil i Agen, det han Bengt öfver-tygade, vittnandes der hos, att så mycket han gaf akt på, var qvinfolket stackot och tjockt, och hade svart hår, svart vallmars­bindetröja, blått klädesskörte, och hufvudkläde. Bengt hade ock nå­got i händerna, men hvad det var, strids-hammar eller liten kulefork märkte han Bertil intet. Samma dag eftermiddagen var qvinfolket in­ne hos Nils Jordans-son i Qvarntorp, så fatt och klädt, som Bertil vittnade, hafvandes på fötterna, såsom folket der märkte, svarta strum-por och halfslitne skor; Bengt stod der utanför gården, såsom be:te Nils Jordansson vittnade. Samma dag emot afton-en voro de åter båda inne hos Hindrik Andersson vid Tällekullen och var qvinfolket äfven så till skapnaden och klä-debonan, så mycket folket der märkte, det Hindrik Andersson vittnade. Till allt detta nekade Bengt Träfot intet mer, än att han icke hade någon stridshammar, utan en liten kulefork eller rörepåk med en spik i änden och ring omkring, den han brukade för krycka att gå med, efter han hade frusit av sig föt­terna medan han satt i kistan för tjufveriet. (Denna Bengts berättelse kan ock vara en illustration till den tidens fångvårdssystem, författarens anm). Två dagar der efter, om en söndagsmorgon, som var de 11 Juni, såg Marit Joensdtr honom i Östra Kärne, som henne tycktes, med en stridshammar, men intet hade han då något qvinfolk med sig, det nämndeman Påvel i Kärne vittnade på hennes ord. Per Persson i Immen vittnade, att hustru Kirstin i Nolby hade berättat för honom, det hon hade mött Bengt Träfot nordan om Kärne med en klädesbylta, och intet var då något qvinfolk med honom. Johan Simonsson vid Trös­vattnet och Staffan ibidem bekände sammaledes, att de hafva sett honom gå der nord ut, och intet qvinfolk med honom. Här till svarade Bengt Träfot, att sedan han och qvinfolket voro i Tällekullen, lade de sig i skogen om natten och gingo så fort om lögerdagen, som var d. 10 Juni, och om nattan allt in i Grythytte socken, och ingenstä­des voro de in(ne) der emellan ej heller mötte någon, som de sågo, utan han Johan Simonsson vid Trösvattnet, och då var qvinfolket af vägen. Kom ock väl fram med honom till Grythyttan, det Per Larsson vid Kärfvingeborn skulle med honom vittna. Sedan mötte ock hon honom helbrägd i Vassbo, och lika så skildes der vid honom. Rätten sporde sockenallmogen till, om någon hade sjelf sett eller hört sä­gas någon här nu frånvarande skola hafva sett qvinfolket nordan om Timsbron? Der till af allom svarades nej; hölts ock för osanning att han och hon skulle sedan mötas i Vassbo, alldenstund han ej längre än tio eller tolf dagar der efter var gripen härföre nordan om Grythyttan uppå Daleskogen, och ingendera spordes der emellan hafva rest af eller till härigenom, eller annorstädes. När nu detta målet togs i betänkande, och nämden förhölls om de ock här utaf kunde svärja honom Bengt Träfot sannan till det mordet, som på det fundne qvin­folket vid Timsbron var begånget, eller icke? Der uppå blefvo de straxt betänkte, att svärja honom sannan, dock fans för godt, att först låta ransakas vid Grythyttan, om ock Per Larsson vid Kärfvinge-born skulle det vittna, som Bengt Träfot sköt uppå. Samma ransakning hafver sedan der ifrån varit förväntad skrifte-lig, under lagläsarens hand och signete, jemte socknens insegel, men icke ankommit.               

När laga ting hölls uti innevarande år 1644 d. 12 Septembris i Bre­degården, närvarande vice landshöfdingen välb. herr Krister Bonde till Bordsjö och Yrestad med bergmästaren, befallnings-mannen och nämden såsom förr, hades åter samme mordsak före. Då vittnade bergmästaren Sten Andersson, att ransakningen om Bengts skutsmål på Per Larsson vid Kärfvingeborn var fuller hållen i Grythytte socken och med henne befunnit, att Bengt hade der utinnan ingen sanning att påstå, men icke hade han bergmästaren fått samma ransakning skrifteligen, ej heller skulle hon nu stå lätteligen och uti hastighet att bekomma, för den olägenhet lagläsaren dersammastädes hafver förmedelst dråp-mål kommit uti. Den sakgifvne var ock för den skull icke hit hemtad från Nora, der han sitter i fängelset. Hvarföre stäldes detta ärende till ett Extraordinarie ting på den 28 Septembris, då uti befallningsmannens och nämdens, som förr nämde äro, närvaro, förhölt Bengt Träfot i förstone, det som vittnadt var om hans osanna skutsmål på Per i Käfvingeborn. Bengt svarade nu, att Per Larsson såg dem fuller intet sjelf, utan hans hustru och folk, säjandes att qvinfolket fick sig mat hos Nils Klemetsson, der allena hustrun och folket var hemma, hvilket skulle ske om tis-dagen. När rätten då sade sådane förevänd­ning icke hafva någon grund ej heller kunna honom hjelpa, efter ran­sakadt är och befunnet, att på den tiden han föregifver, hafver inte qvinfolk der synts, der hos rådande honom med allvar bekänna gerningen, sade han sig aldrig kunna eller skola bekänna det han icke hafver gjort. Derpå sporde rätten när och hvarest han då öfvergaf qvinfolket i Grythytte socken? Han svarade om måndagen näst efter han ankom uti Sundsbo, hos Mårten Björnsson i hans och hans hustrus och barns närvaro. Beslogs alltså tala emot sig, i det han förr hade sagts sig hafva varit med qvinfolket i Kärfvingeborn om tisdagen, och nu sade att han skildes vid henne i Sundsbo om måndagen. Rätten tog allt detta såväl som det förra i betänkande, och tyckte saken vara någorlunda så klar, att med tingsafskedet ej längre måtte upp skjutas, ehvad han Bengt nekade och förebar. Derföre såsom samtlige nämden aflade en sådan ed, att de bådo sig så sant Gud till hjelp både till lif och sjel, som de utaf de skäl och lik-nelser, som fundne äro i detta målet, icke kunna annat tänka och sluta, än att denne Bengt Träfot skall hafva mördat det qvinfolket, som vid Timshron funnet är; alltså afdömdes af denne nedrige rätten enhälligt, att samme Bengt Trä-fot eger därföre steglas efter det 1 kap. Högm.B.L.L., dock så, att detta ärende likväl uti all underdånighet ställdes till den högl. kongl. Hofrättens nådige resolution och förklaring. 

Att föreskrifvet mål och ärende är så för rätta slitet vordet och afdömdt, som här står anfördt, vittnar jag under-tecknad med egen hand och signete. 

Actum ut supra. 

Matth. Pleningius." 

(Sigill.)

Källa:

Johansson Johan: Ur Noraskogs arkiv, bidrag till Karskoga Krönika, Stockholm 1985. ss21, 26, 48, 59, 65-68, 73, 77, 100, 105, 115, 150, 156, 171-174, 177, 255, 512 samt 534.

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!