Bergsmansgården 

Gården låg där uppe på backkrönet med sina hus prydligt utplacerade, annars var väl denna gård närmast lik alla andra, kanske lite mer välvårdad. Solen ler sitt allra blidaste le­ende, detta kanske för att nu återigen en lång vinter övergått i vår. 

De stora snödrivorna har sjunkit samman till små smutsiga ojämnheter, där de inte blivit helt upplösta till vatten. Sjöarnas tjocka istäcken har också försvunnit och vågorna slår befriat mot stränderna som de gjort i årtusenden. 

I bergsmansgården har nu en längre tid rått ett jäktande brått liv. Hyttan är ”påblåst” och detta bidrager även till att arbetet på gården ökar. Gårdens manliga befolkning måste då i första hand ägna hyttan sitt intresse, då den måste hål­las igång både natt och dag, dygnet runt. Alla bergsmän som har andelar i densamma har fått dessa omförvand-lade till blåsningsdygn. Under vintern har bergsmannen kostat på många dagsverken, många vändor fram och åter mellan gruvan och hyt­tan har hans häst fått gå, med rotslädarna fyllda av den malm som nu som bäst smältes till tackjärn. För att få järn räcker ju inte enbart malmen till utan också träkol som under mörka höstdagar och nätter framställts i de stora kolmilorna djupt inne i storskogen, där de bolmat ur sig sin fräna rök under kolningens gång. Även dessa kol har framforslats under vin­tern och lagrats i det kolhus vid hyttan som hörde bergs­mansgården till. 

Nu stod som sagt hyttan nyligen ”påblåst” och under de ännu mörka vårnätterna syntes eldskenet vida omkring mot natthim­len, då gaserna strömmade ut och antändes uppe vid kransen i samband med påfyllning av nytt råmaterial, malm och kol i be­stämda mängder och med jämna mellanrum. Hyttans ginungagap verkade nästan omättligt, det ropade ständigt efter mer, men så smälte också malmen så den inte var mycket tjockare i kon­sistens än vattnet som drog hjulen runt till den pustande bälgen, när det tappades ut i sina formar. Nu var bonden bergsman och icke bonde. Nu drev han sin hytta och betalade sina tionden i skatt till kronan, ty utan att han gjorde det hade han snart konungens fogdar över sig för att utkräva den. Sådana åtgärder behövdes i allmänhet ej befaras bland dessa stolta aristokratiska bergsmän som fått sitt arv att förval­ta från tidigare generationer. 

Det var som sagts mycket brått nu. Jorden skulle tillredas för att taga emot det korn som skulle ge föda åt både folk och djur när sommaren var över. Nu hade mor mer än nog med arbete. Nu skulle hon med barnens och pigornas hjälp, förutom de vanliga sysslorna, helt sköta både fähus och stall. Men detta var ju en årligen förekommande företeelse som un­der årens lopp tagit fasta former i hennes medvetande och det gick också nu utan friktioner. 

När så vattentillförseln började minska efter det smältvatt­net runnit förbi på sin väg mot havet, började vattenhjulen gå så erbarmligt sakta för att till slut helt avstanna. Då måste hyttan tömmas på sitt innehåll och få vila till höst­en, om regnen då blev så rikliga att bäcken kunde sätta fart på hjulen igen. Nu fick oxarna och även hästarna en svår tid framöver. Det var att draga plog och harv dagen lång i den hårda jorden, och när sedan sådden var färdig fanns det andra arbeten som väntade både för folk och djur.

Så går årstiderna med omväxlande arbete både ute och inne, ingen är sysslolös. Men hur brådskande arbetet än är så hålles sabbaten helig. Till kyrkan är lång väg, så dit kommer man inte så ofta, men då läser far bibeln hemma, diskuterar och begrundar orden som står där. 

Vintern har nu återigen gjort sitt intåg i bergsmansgården när vi tittar in en kväll. Far i huset satt just och läste högt ur den heliga skrift, till uppbyggelse både för sig själv och de övriga familjemedlemmarna. Mor och de båda pig­orna satt vid sina spinnrockar, mor med ett ljust leende på sina läppar medan strängen av linet gled mellan hennes konst-förfarna fingrar på vägen mellan sländan och spinnrocken, där det formades till den jämnaste och finaste tråd som kunde frambringas, för att så småningom i vävstolen förvandlas till det tyg som senare skulle bliva kläder och linne både åt fam­iljen och de anställda. 

Vad tänkte hon månntro på? Det kunde väl inte vara på den ljumma vårdag då naturen andades pånyttfödelse och den sär­egna doften av nyvaknad jord, som varje bonde känner så väl till, där den utbreder sig som en osynlig slöja över markerna. Just då sådde mor egenhändigt ut det glatta linfröet i den ångande jorden, samma frö som nu efter fullbordat värv hade skapat en sådan fin spånad. Hon kanske såg för sin inre syn den med ljusblå blommor vajande linåkern fram på sommaren, som till och med far skröt över, eller var det någon lustig episod från bastun vid för-beredningen av lingarnet. 

Lågorna fladdrade i den öppna spisen och hon kanske kände där hon satt vid det snurrande spinnrockshjulet ännu hur värmen strömmade mot henne från den varma "rusan" då hon öppnade bastudörren för att hämta ut mera lin-halm för bråk­ning. 

Det kunde även vara någon tokrolig historia berättad av ro­lighetsministern Petter, som alltid var välkommen med i gäng­en vid linbråkningen - som kom för henne. Petter hade alltid sitt fyr för sig och försökte också med gott resultat att hålla skrattmusklerna igång på arbetslaget. Han kunde sitta där i "skävstolen" och arbeta med skävkniven så att de vassa linskävorna yrde som ett stort dammoln omkring honom. När hans skäggiga ansikte var nästan igengrott av linskäv måste man skratta åt honom vilket man ville eller ej, så som han då såg ut, ett mellanting mellan sagans tomtar och trollpac­kor. Om han med någon vågad historia lyckades få kvinnfolken att gapskratta så fick de munnen full av de kringrykande skävorna, då hade han i sin tur roligt. Men var Petter en mästare i att berätta historier så var han också inte sämre då det gällde att bryta linet som onekligen var ett karlgöra, även om det fanns gott om muskler och krafter i kvinnoarmarna på den tiden. 

Ja gårdens mor hade mycket att stå i på den tiden detta hände, med primitiva redskap till sitt förfogande. Men ändå kunde hon le så vackert i sitt arbete, hon var nöjd med sin lott. Nu är den tiden förbi då man frampå höstkanten sam-lades vid den gamla bastun, inandades doften av det varma linet. Borta är linbråkorna och de redskap som användes då, och borta även den gamla bastun.

Vi har gått en ny tid till mötes.

John   (tidningsexcerpt)

 

 

 

 Åter till HAMBRUNGER varia!