Till Minne
av

JOHAN HÄLLSTRÖM 1861-1955


Bild: Per Ax:son Hambrunger 1953

 

Johan Hällström föddes på Vifors bruk den 6 augusti 1861 och var min mormors morbror. 

Johan Hällström var i slutet av 1930-talet och under hela 40-talet och fram till sin död, en för mig mycket kär vän och en av mina fasta punkter i tillvaron. Jag vistades praktiskt taget all min "lediga" tid hos mina morföräldrar Per och Naëmi Hjelm på Vifors bruk. Hos dem levde också "Morbror Johan" som pensionerad jordbruksarbetare och medlem i familjen. 

Under mina första år fungerade Johan bl a som min barnvakt. Som sådan invigde Johan mig entusiastiskt i många hemligheter. Bland andra i metandets ädla konst. Tillämpningsövningarna hölls i den uppdämda ån ovanför Vifors, i folkmun kallad Dammen. Vidare under långa vandringar utefter Långstrand. Så kallades den delen av ån som rinner mellan Kalven och Dammen, uppåt Viksjön till. Vandringen hemåt ifrån Långstrand fick, beroende på fiskelyckan, ibland företas i skymning och mörker. Och speciellt om hösten fick Johan och jag otaliga tillfällen att, sittande på varsin stubbe vid myrkanten, betrakta älvornas dans och lyktgubbarnas vandringar över tuvorna. Ibland tog vi vägen över Gammel-Hästen, en större granbeväxt kulle invid sydvästra stranden av Dammen. Enligt Johan, skulle för länge sedan, en gammal arbetshäst där ha mött sin skapare under skogsarbete.
Här bodde Tomten! Alltså den riktiga tomten! Inte den ”tomte” som utklädd i lösskägg och röd pappershuva svassade runt i stugorna på julafton, mumlande sitt evinnerliga: "Finns det några snälla barn här...". Hos oss fanns inga sådana barn, - bara jag.

Det finns faktiskt ännu levande personer vilka mycket väl kommer ihåg mina eskapader på bruket. Man har i förtrolighet upplyst mig om att i jämförelse med mina hyss, var den där Emil i Lönneberga en ren amatör. Då jag fortfarande har mitt barnasinne till största delen i behåll, tar jag upplysningen som den finaste av komplimanger.

Nåväl! Den här tomten i Gammel-Hästen var klädd i svart luva och grå utanpåtröja, svarta byxor och svarta läderstövlar. Enligt Johans uppskattning var tomten ungefär en aln hög och åldern okänd. Under en av de högsta granarna på kullen, i ett djupt hål, bodde Tomten. Ur detta hål syntes ibland en svag rökslinga leta sig uppåt i grenverket. Johan påstod att det var ett säkert tecken på att Tomten var hemma! Johan påstod också, på fullaste allvar, att riktigt stränga vintrar kunde det hända att Tomten tvingades att elda med is! 

Jag minns att det runt denna kulle växte oförskämt gott om fina lingon och blåbär. Nu för tiden växer här endast förkrympta blybär - i kanten av den nya motorvägen som skär som ett brutalt piskrapp rakt genom min barndoms sagoskog. 

Utöver alla dessa älvor, lyktgubbar och tomtar fanns ju även buluvar, klottsibbar, görkvaddar och inte minst lömhökar. Buluvarna uppträdde uteslutande under dygnets mörkaste timmar och var egentligen inte något att vara rädd för. Men de lät alldeles förskräckligt! Alldeles som stora ugglor. Ibland kunde de också låta som gråtande småbarn, övergivna i skogen. Görkvaddarna var mest griniga och gnälliga. Klottsibbarna ställde alltid till det och kladdade ner saker och ting. Lömhökarna, dem skulle man passa sig för! De hade alltid en massa "fyckel" för sig. Speciellt med små barn. När dom var i farten, var det alltid bra att ha Morbror Johan att ty sig till. 

Johan Hällström var en hejare på att odla jordgubbar. Mycket beroende på att han gödslade med ”fôlkskit”! Denna specialgödsel tillverkade han genom att fylla en hink till hälften med vatten och resten från "högen" under "huset". Sörjan rörde Johan om i med sin nakna hand! En ganska snaskig för att inte säga synnerligen ohygienisk verksamhet. Fantastiskt fina jordgubbar blev det i alla fall - och inte blev vi sjuka av att äta dem heller.

Den lilla gracila linnéan, Linnae´a Borea´lis, var Johans älsklingsblomma. Till dem han tyckte mycket om gav Johan en spröd liten bukett linnéa, nedstucken i vitmossa. Min mormor, Naëmi, fick många buketter. 

Johan var även en inbiten fotbollsfantast. Hela 40-talet och fram till sin död. Man kunde lätt räkna, på ena handens fingrar, de matcher med Hamrånge GIF:s fotbollslag som Johan missade. Johan fungerade också som lagets maskot. Som sådan var han självskriven i bussen till matcherna utombys. Var inte Johan med kunde matchen sluta mycket illa, berättade min morbror Per Arne "Pära" Hjelm, vilken under flera år spelade framgångsrik centerforward i laget. 

Johan Hällströms viktigaste insats, vad mig personligen beträffar, var dock att på ett mycket tidigt stadium väcka mitt intresse för "det gamla". Således berättade han för mig otaliga episoder ur sitt liv och leverne. Johan var en mycket duktig berättare och höll långa synnerligen spännande "föredrag". Hängivet berättade han om sina sedan länge avsomnade nära anförvanter och om gångna tider, ögonblicksbilder från sin barn- och ungdomstid i slutet av 1860-talet och till slutet av 1870-talet. Minnen som jag var för liten för att förstå att jag borde ha upptecknat till eftervärldens kännedom. Ett faktum som grämer mig  nu i vuxen ålder. 

Vidare tog han mig med upp på gamla husvindar och visade mig gamla böcker och biblar vilka under åren där samlats i de isolerande sågspånen. Han visste med osviklig precision när och var en gammal byggning skulle restaureras. Oräkneliga är de tillfällen då Johan, som min barnvakt, tog mig med i dessa fastigheter på andlöst spännande upptäcktsfärder i det förgångna.

Johan Hällström är utan tvekan den person som kan göras huvudansvarig för mitt nuvarande, näst intill maniska, intresse för släkt- och folklivsforskning. 




Johan Hällström och forskaren
Bild: Anna Hjelm 1941

 

Johan gifte sig aldrig. Hans gener lever dock vidare genom sonen Gottfrid och dennes efterkommande i Kallbäck, Skog. 

Johan Hällström avled i Hamrånge den 4 januari 1955.

 

 

 

Som avslutning vill jag framföra ett tack och en hälsning till de underbara människor från min barndom som ännu är i livet. Vidare ett postumt tack till Johan Hällström och mina morföräldrar samt till alla övriga personer på Vifors bruk som nu ”äro blott skuggor och borta”.

Det var en underbar och oförglömlig tid! 

Stockholm i Januari 1993. 

Per Ax:son Hambrunger 

 

 

---oooOooo---

 

… "för varje försvinnande år skall vår minnesskatt förblekna eller skingras, och sägenförtäljarnas grånade huvuden, ett efter ett, sjunka ner i den eviga ron. Sentima ättlingar av våra släkter skola omsider i stilla stunder känna sig liksom famlande i det förflutnas mörker efter något lustigt eller vemodigt, som de 'hört en gång' - alldeles som vi understundom av ett enstaka acckord, en stump av en visa tvingats till ett fruktlöst sökande i vårt minne efter orden och hela melodien till den sång, som måste varit oss kär en gång." 

                                                                                                                                                                    Åke Hasselrot

 

Åter till HAMBRUNGER varia!