Om HAMRÅNGE

Sammanställning och redigering Per Ax:son Hambrunger, Stockholm 2003 

 

ALLMÄNT

SOCKEN-/FÖRSAMLINGSNAMNET.
Namnet (1314 De hambrunge) innehåller en inbyggarbeteckning "hambrungar", en unge-avledning till hammar 'stenbacke', 'stenig höjd'. Det är ett ursprungligt bygdenamn med betydelsen 'bygden som tillhör dem som bor på hammaren'. Källa: NE

HAMRÅNGE ÄR SEDAN MEDELTIDEN EGET PASTORAT.
Hamrånge församling i Uppsala stift, Gävle kommun, Gästrikland (Gävleborgs län); 3 638 inv. (1999). Hamrånge består av en begränsad dalgångs- och slättbygd kring Hamrångeån samt omgivande kust- och skogsbygd med gles bebyggelse. Ca 160 fornlämningar är kända. Ca 30 är gravar av rösetyp längs bronsålderns och den äldre järnålderns kustlinjer. De övriga är högar i centralbygden, flertalet inom gravfält från vikingatiden. Vid Axmar finns en enstaka storhög, och två fragmentariska runstenar är kända. Vid Totra finns medeltida grunder med en kastal-ruin, och över två av Hamrångefjärdens äldre inlopp finns spärranordningar. Den treskeppiga kyrkan av sten med torn och absidformat kor är byggd 1847–54 och ersatte en medeltida stenkyrka. Från denna har bevarats ett flertal medeltida skulpturer, däribland ett triumfkrucifix och en helig biskop från 1200-talet. Från samma tid härrör ock-så den gotländska dopfunten. Källa: NE

RODEN.
Roden, historiskt kustområde i Uppland. Roden omnämns första gången i Upplandslagen 1296, då det fastslogs att "lagen skall gälla även i Roden", något som antyder att Roden ursprungligen legat utanför hundaresindelningen. Rodens ursprungliga funktion och omfattning är, trots att frågorna länge diskuterats, oklara; på vad sätt namnet är besläktat med de fornsvenska formerna av verbet "ro" och substantivet "rodd" är också omdiskuterat. En sammanställning av medeltida omnämnanden av Roden och orter däri ger vid handen att området, i varje fall efter 1296, omfattat skeppslagen i Tiundaland och en del av dem i Attundaland, från Älvkarleby socken i norr till Frötuna och Länna socknar i söder. Tidvis tycks även Hamrånge. Hille och halva Valbo socknar i Gästrikland ha räknats dit, medan Attundalands sydligaste skeppslag inte ingått. Från ca 1500 blev Roden ett allmänt begrepp, ungefär motsvarande "det uppländska kustområdet", dit även orter längre in i landet och söder om det egentliga Roden räknades. Detta utvidgade område kom med tiden att benämnas Roslagen (tidigast belagt 1493).
Litt.: G. Dahlbäck m.fl. (utg.), Uppland, Norra Roden (1972); E. Hjärne, "Roden", Namn och Bygd 1947.

 

HAMRÅNGE socken i Gästrikland
Denna socken är en av de mindre i landskapet. Den omfattar nordligaste delen av kustlandet upp mot hälsingegränsen på Ödmården, den ryktbara storskogen, vars ödsliga blockstensvidder ännu under äldre medeltid utgjorde en svårforcerad barriär mellan den övre sveabygden och rikets utbygder i norr inom hälsingelagens vida landamären. Gränsen gick av gammalt i Tönnebroån, hälsingelagens Mardhb'kker, d. v. s. Mårdbäcken 'bäcken på »mården”, Ödmården'. Hamrånge socken räknades vid denna tid till Roden, numera Roslagen, och utgjorde väl en gång de uppländska vikingaflottomas nordligaste underhållsbygd. 

Än i dag är bosättningen i Hamrånge, bortsett från de i sen tid tillkomna bruks- och industriorterna Axmat bruk, Viksjö och Norrsundet, starkt koncentrerad till ett litet område kring Hamrångeåns nedre lopp. Där finna vi också samtliga järnåldersbyar, så när som på den isolerade kustbyn Axmar i norr. Ån möter här, strax före sitt utlopp i Hamrångefjärden, som numera är en insjö, den östra av Gästriklands två stora, nord-sydgående rullstensåsar. Söder om den lilla sjön Lösnarn avplanas åsen och försvinner i moränbackarna vid Häckelsäng. Den fortsätter så i markplanet mot Hamrångefjärden, vars botten den övertvärar, och löper sedan över Katrineholm ned mot Trödje i Hille socken. Landskapsbilden i tätbygden domineras av den mäktiga, åsliknande bergshöjd, som reser sig längs åns östra sida ned mot Hamrångefjärden, och på vilken sockenkyrkan i vår tid är belägen. På andra (östra) sidan begränsas höjden av en mindre dal i vars botten Lösnarns avloppså rinner fram. Där ligga byarna Häckelsäng och Totra. Det är denna mäktiga höjdsträckning som givit socknen dess namn. 

Vi se alltså, hur även i Hamrånge den gamla bygdens främsta naturgeografiska betingelse är densamma som vi mött överallt annars i landskapet: samspelet mellan ås och vatten. Härtill kommer för Hamrånges del närheten till havet, som för fiske och samfärdsel givetvis varit av största betydelse. Några av fiskeplatserna vid kusten ha säkerligen rötter långt tillbaka i forntiden. Kusön nämnes som skattlagd redan 1543. 

Sockennamnet.
Uttal: ha' mmrung, ha' mmrång. Några äldre skrivformer: De hambrunge 1314 SD 3 S. 148 avskr. 1344, Deinde hambrungi, hambrunge 1302.-19 ib. s. 42.8, 430 avskr. 1344, ecclesiam Hambrwnge 1493 12./7 Upsala RA or.; till hambrungis 1300-talets mitt, Häls.-lagen Schlyters ed. s. 2.6. 

Eftersom det inte finnes någon by med namnet Hamrånge, kan detta namn från början ha avsett hela den centrala bygden i socknen, d. v. s. byarna vid Hamrångeåns nedre lopp. Förra leden i namnet är ordet hammar, som i äldre svenska och i svenska dialekter betyder 'stenig terräng, stenbacke, från ett berg utskjutande stenblock' o. likn. Senare leden är enligt de äldsta skrivformerna, avledningsändeIsen -ung, vilken i äldre svenska växlar med den närbesläktade ändeIsen -ing, som vi ha i inbyggarnamn sådana som hälsing, närking, halling. De som bo i Hamrånge kallas än i dag av äldre personer hamrungar, och till denna inbyggarbeteckning, fornsv. hambrungar 'de som bo på hammaren el. hamrarna', torde väl sockennamnet Hamrånge vara bildat. Den terräng som namnet ursprungligen avsett, är tydligen det ovannämnda höga och branta bergspartiet, som från kyrkan sträcker sig ut mot havet och som i gammal tid, då havsytan stod högre, sköt ut i vattnet mellan två långa, smala vikar, de nuvarande båda ådalarna. Denna höjd kallas i ortsdialekten Näset och kännetecknas av stenig, svårtillgänglig blockterräng, sådan som i Gästrikland ofta har namn innehållande hammar. Åtminstone ett sådant namn finna vi omedelbart invid Näset; ägorna mellan Joh. Hägglunds gård i Häckelsäng och Näset kallas Salthammar. Det är detta kyrktraktens läge mellan de tidigare vikarna som gjort, att man ibland velat anta, att Hamrånge skulle innehålla det i ortnamn längs Norrlandskusten talrikt förekommande ånger 'trång vik' (Enånger m. fl.). Detta antagande går dock inte att förena med namnets hittills kända medeltida skrivformer. 

Liksom i fråga om andra bygdbetecknande sockennamn i Gästrikland kan man måhända även i fallet Hamrånge räkna med att det äldst kan ha avsett en by. Också i denna socken är det Vi-byn som kommer närmast i åtanke. Medeltidskyrkan var belägen i själva gränsen mellan denna by och Åbyn, troligen invid platsen för det forna viet. Om bebyggelsen i Vi är äldre än tidpunkten för kultplatsens upprättande, är det inte uteslutet, att det är denna som från början burit namnet Hamrånge. Källa: Från Gästrikland 1957-58, ss 140-142.

 

Beträffande Granö, lydande under Axmar bruk men liggande inom Skogs sockens gränser. 

GRÄNSTVISTER MELLAN SKOG OCH HAMRÅNGE
Det var ett ständigt tvistande om vart rågången mellan Skog och Hamrånge skulle gå. Här några exempel beträffande rågångsstakning. 

Den 19 juni 1587 gick Jöns Classon, underlagman i Gästrikland och Anders Eriksson, underlagman i Hälsingland, jämte några gode män från byarna på var sida gränsen från Tönnieån till Döviken. Synen uppsatte nu upp ett märke av sten där skillnaden skulle bli vid havet. Därmed var dock inte tvisten slut, 1620 måste synemän ut på ny rågångssyn. 

Synerätten sammanträdde den 12 juni 1620 vid Tönnebro, dit även byamännen från Granön och Axmar infunnit sig. Parterna talades vid och, sig således själve samsatte och förente, att änget nämligen Thönsänget, som de länge drelat om, skulle de hava halft vardera och det skulle vara deras byars skillnad, begåvo oss för den skull ut till änget och dagen efter stensatte samma Thönänge i två, öster och väster, och uppsatte en vise litet ovanom fäboval-larna, som visar i öster. Sedan gingo vi därifrån rätt i öster in till havstranden och där uppå en stor hög sten upp-satte så med fem stenar, och visar den stenen mitt i står öster i havet österst på stora Kuskalveskär, så att Axmar-boerna skola hava Kuskalveskär, som ligga sunnan kosa i öster, och Granöboerna skulle hava de Kuskalveskär, som liggande äro nordan får de kosa. Vilka rår skall vara dem härefter alltid får skillnad, och den hälla, som nordanföre stått haver, som i Herr Hofningsskells brev förmäles som förvanskat, blevo gillat och skall tillintet-göras, efter deras egen sammansättning, som nu gjord är, varför sådane förargelser till att förhindra lades nu vite dem emellan att vilkendera parten som sig, eller någon skada på den andres ägor, och kan han med skäl övertygas, skall förste resan böta fyrtio daler, andra resan åttio daler , men kommer han tredje gången igen, skall han förb:e del av halva änget, och den parten eller byn, som skadan lidit haver, skall hava all änget, och ändå böta var granne fyrtio mark. Herr Hofningsskells råbrev som blev tillintetgjort var från 1327. 

KANSKE GRANÖN HÖRDE UNDER HAMRÅNGE
På den tiden när Hamrånge sockens granne i norr hette Söderala, (socknarna på var sida om nuvarande Söder-hamn hette Sör-Elwfa och Norr-Elwfa), fanns redan ganska stor befolkning i byn Granön. Byn är gammal med gravrösen från tidig vikingatid, och under medeltiden - när havet var riksväg - hade byn betydelse som roddbytar-ställe. Det är ännu outrett och omtvistat huruvida byn då räknades att tillhöra Hamrånge eller Söderala. Var soc-kengränsen gick för Skogs sockens tillkomst har inte kunnat fastslås med bestämdhet. Vissa gamla terrängbenäm-ningar söder om Sunnäs kan dock tydas som om sockengränsen gått i öst-väst betydligt norr om byn Granön. Gränstvister mellan socknarna Hamrånge och Skog, ännu ett par århundraden efter Skogs sockens tillkomst, ger också stöd för att byn varit hamrångsk. För hade gränsen tidigare gått söder om Granön, så skulle nog inte socken-männen i Hamrånge så envetet yrkat på att återfå mark. I så fall hade de inte avstått så mycket att tvisten varit värd att bestå århundraden. Nej, Granön hörde nog Hamrånge till före 1320. 

Närmare nutid hörde byn faktiskt till Hamrånge, olaga. Brukspatronerna var inte bara allsmäktiga, de var finur-liga också. Bruksherren på Axmar norpade en gång hela byn, ja, alla tre byarna på trakten, från Skog och överför-de dem till Hamrånge. Det var på den tiden när brukskontoret på sätt och vis fungerade som ett nutida kommu-nalkontor, skötande alla enkla människors angelägenheter. Skatt vid källan existerade också kan man påstå. Brukskontoret betalade torparnas skatt, som sedan räknades från den skattskyldige vid årsslutet. Axmarkontoret sände helt sonika granöbomas skatt till Hamrånge, som tackade och tog emot och bokförde skattebetalarna. Att torparna i Granön på fullt allvar räknades som församlingsbor i Hamrånge bevisas av att när nuvarande kyrka i Hamrånge byggdes, beordrades granöborna att infinna sig och köra sten till bygget (vissa oavlönade dagsverken). Men kyrkoherden i Skog fick väl så småningom upp ögonen för dubbelskrivningen och kallade hem de "bort-sprungna fåren". Ingen hemkallan att undra på förresten. Att endast få ta hand om de döda från en by och ingen skatt få, kan verka irriterande. På den tiden lär också en präst i Skog i sammanhang med en begravning ha yttrat ungefär följande: "Jag tackar Gud, när ett begravningsfölje kommer från Granön, för det är enda gången jag ser folk från den byn i kyrkan". Yttrandet var nog inte heller obefogat för byborna hade faktiskt förbindelserna hårdare knutna till Hamrånge än till Skogs kyrktrakt, både kommersiellt och i giftasangelägenheter. 

HUR GRANÖN HAMNAR UNDER AXMAR BRUK.
Missväxt på grund av frost och oväder samt den hårda utskrivningen till de ständiga krigen var nog största orsaken att bönderna miste sina hemman. Genom nämnda orsaker kom bönderna i trångsmål med skatten, vilken de var hårt belastade av. Ofta måste skatten avkortas för att inte hemmanen skulle lämnas öde. Så skedde t ex med 1633 års skatt för hustru Anna i Granön, knektänkan hustru Marit i Hunsbo och hustru Anna i Mörtebo vars man var "på tåg mot fienden". Men ännu vanligare var den åtgärden att kronan lade beslag på hemmanen vars ägare av en eller annan anledning lämnat det öde eller icke kunde betala skatten. Så var fallet 1675 då följande hemman upp-bjöds vid tinget för kronans räkning: Lars Perssons i Bastnäs, Måns Nilssons i Sunnäs, Olof Perssons i Granön, Per Olssons i Risbo, Olof Olssons i Tönnånger, Pål Simonssons i Fallet och Nils Ersons i Hedninge. Särskilt illa ställt var det i Granön. Redan 1661 voro två hemman öde: Anders Jonssons och Per Svenssons, båda om 4 öre 16 pgr i skatt. De övertogs senare av kronan jämte ytterliga två hemman och såldes till höbol under Axmars bruk, emedan jorden var alldeles oduglig till åker, köpeskilling 400 dal. smt. Det sista av dem, som blev öde 1675, in-köptes av dåvarande bruksägaren Albert de Behm, vilken fick fasta på hemmanet den 19 dec 1678. År 1693 erhöll Behm uppbud på Erik Joenssons i Granön hemman om 3½ öre, vilket han köpte för 320 daler kmt. Även det sjätte hemmanet blev brukets egendom senare. 

Vid tinget den 14 okt 1755 begärde kungl. sekreteraren Carl Rosenadler att få lagfara med de skattehemman, som tillhörde bruket och var belägna i Skogs socken, nämligen Bastnäs, Löten, Kallbäck, Strand, Tönnebro och Granön. Rätten beviljade första uppbudet men ålade Rosenadler att bevisa sin och sina företrädares laga åtkomst till dessa hemman, vilkas nummer och skatt även skulle uppges, innan något vidare uppbud kunde beviljas. Den 18 maj 1756 uppgav bruksombudet följande hemman: Kallbäck nr 2 om 5 öre, Strand nr 3 om 4½ öre, Löten nr 2 om 10 öre, Tönnebro nr l om 3 öre, Bastnäs nr l om 6 öre, nr 2 om 6 1/4 öre och nr ? om 10 öre samt Granön nr 1 t o m 6 om tillhopa 30 öre i skatt. Sedan nämndemannen från Skog meddelat, att "så mycket them witterligt är", dessa hemman förut tillhört Axmars bruk, beviljades det andra uppbudet, fast inga åtkomsthandlingar funnos. Källa: Kustbyar 1996

 

 

 

Åter till HAMBRUNGER varia!